Header

Hej! Det här blir ett ganska känsloladdat inlägg, läs om ni känner att ni vill det men var beredda på att jag inte kommer vara speciellt positiv i detta inlägg.

Jag har under en längre tid försökt visa folk att man ska vara glad, att man ska visa självförtroende och utstråla glädje. Men grejen är att nu har jag gett upp att försöka visa något som inte är sanning all tid.
Jag är inte glad hela tiden, verkligen inte.. Det som är synd är att jag mår oftare dåligt, än jag mår bra, Anledningarna till detta är massor. Bland annat pga. att jag har social fobi. Det förvärrar de flesta sociala situationer för mig och gör mitt liv svårare än det skulle behöva vara. Detta gör att jag ofta jämför mig med folk som klarar av vissa situationer jag inte klarar av och därav får mig känna mig ännu sämre.
Det ÄR svårt att lära känna mig och det är svårt att komma nära mig, jag har enormt svårt att lita på folk. Ärligt talat, jag litar 100% på en person. Även om jag säger att jag litar på någon så har jag ALLTID i baktanken att folk sviker. Det är vad folk gör.
Folk tar förgivet att för att man inte snackar mycket, att man föredrar att vara tyst, eller för att man inte säger hej n, inte ger någon en kram, för att man inte beter sig som andra folk i sådana situationer så är man blyg eller dryg. Och jag är så jävla missförstådd, jag är verkligen det. Jag är inte en dryg person, jag är inte elak, jag är inte dum eller arg. Jag är inte dömande eller trångsynt, inget.
Ärligt talat, jag är en så jävla bra människa, tänker gott om de flesta, ger folk chans på chans att visa att de är bra människor, jag ger folk chanser att visa vem de är för mig istället för att bara ge folk en chans och sedan tänka "nej, hen var för blyg så jag tänker inte prata mer med hen". Jag vet hur det är att folk tror att man är "blyg". Därför skulle jag aldrig någonsin döma någon utifrån de första gångerna man träffas.

För min del, handlar det om att lära känna folk på allmänna platser, att ta steg i offentliga platser. Säga hej när man ser någon på stan, gymmet eller i skolan. Det handlar om att jag inte vet hur jag ska bete mig i sociala situationer. Jag klarar inte av att vara ensam. Jag tycker det är jobbigt att träna ensam(om jag vet att det kommer vara ungdomar och folk jag känner igen på gymmet), jag tycker det är jobbigt att äta med folk jag inte känner bra(att äta i skolan, speciellt i början var riktigt jävla ångestfyllt, att äta med nya människor kommer inte på fråga), jag klarar inte av att handla ensam om jag inte pratar med någon i telefonen eller är med någon. Plus att jag tar åt mig såå mycket mer av fel jag gör, jag tror jag förstört allt och är jävligt bra på att be om ursäkt om ALLT.. Även om jag inte gjort något fel. Och om någon klagar på mig, något jag gör eller något jag säger känner jag mig så dålig. 
Grejen är dock att jag är så bra att lära känna ensam. Träffar du mig ensam är jag en heeelt annan person än vad jag är om du träffar mig på t.ex. gymmet eller på stan. Jag kan inte visa vem jag är om man inte är ensam med mig eller känner mig riktigt bra.

Hur jävla konstigt låter inte det här för vissa människor? Det låter till och med konstigt för mig. Och ärligt talat är jag trött på det här. Jag är trött på mig själv, är trött på att jag inte klarar av att lära känna folk ordentligt. Jag är inte så enkel som en person utan social fobi och det här har förstört så många relationer för mig. Men lär man känna mig är jag en bra människa, jag skrattar, pratar och snackar mer än gärna med dig överallt. Ta steg, det hjälper mig att lära känna er.

Många av er kommer läsa detta inlägg och tänka "okej, henne orkar man ju inte med". Och nej, det kanske ni faktiskt inte gör, och det är okej. Men en sak som jag vill att ni utan social fobi och ångest ska tänka på.

Snacka inte skit om folk ni inte känner riktigt bra. Döm inte folk ni inte känner riktigt bra. Alla människor fungerar inte likadant, alla människor är inte 100% fungerade psykiskt(eller fysiskt för den delen), alla människor är INTE som du.

Jag är på bättringsvägen. Jag försöker allt jag kan. Jag ska komma ur det här, för det är förjävligt. Jag vet att jag kan och jag vet att det inte är så jobbigt när man väl gör/gjort det. Man måste börja någonstans och jag ska försöka utsätta mig för så jobbiga situationer jag bara kan. Jag är inte dryg, jag är inte elak, jag är inte blyg, jag är inte "tystlåten" eller bitchig. Jag tror INTE att jag är bättre än någon annan för att jag inte pratar med vissa folk. Missförstå mig inte. Jag är inte rädd för människor, jag är inte rädd för att träffa nya människor, jag är inte rädd för att lära känna nya folk. Jag ÄLSKAR nya människor och att lära känna folk. Jag har bara svårt att hantera nya människor i sociala situationer på allmänna platser. MEN, jag har mina mål och jag SKA nå dem.

Tack för ni läste. Det här var svårt att skriva men vi måste stoppa skammen över psykisk ohälsa och psykiska problem.
Döm ingen. Ni är bäst som ni är och duger alltid, hur ni än mår, hur ni än fungerar och är. Puss.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments