Header

Att hitta sig själv igen när man gått vilse. Nej det är inte lätt.
Att vara sann mot sig själv låter som fånigt dravel. Men fånigt är det egentligen inte.
Det är högst förvirrande att tappa greppet när man återigen just fått kläm på livet.
Jag är rätt flexibel..i mitt humör. Jag har ett temperament som ibland kan ifrågasättas..det där är ett jäkligt förfinat sätt att beskriva mig själv på. Jag stressar lätt för mycket, pressar mig själv till gränsen. Sover på tok för få timmar och låter både hjärnan och kroppen gå på högvarv alldeles för länge.
För ärligt så blir jag nästintill odräglig att ha med och göra, jag sprutar eld så fort jag öppnar munnen. Men jag tror inte att de närmaste tar mest skada. Det är nog jag. Jag står nästan inte ut med mig själv ibland.
Jag är rasande på det mesta och de flesta. Jag tycker att folk generellt är fullständigt dumma i huvudet.
Men. Utåt så märker ingen något. Jag låter inte någon se. Jag skulle kunna spela ut hela registret, sådär som brudarna i filmen bad moms. Det vore ju sjukt skönt..men efter det kanske jag måste flytta från stan..☺️
Jag gör som jag brukar. Jag klistrar på masken. Kliver in i rollen som duktig flicka som oklanderligt sköter jobb företag välgörenhetsprojekt mm.mm. Engagerad mamma. Kärleksfull fru (beror på vem man frågar) Ansvarstagande dotter. Omtänksam medmänniska och förhoppningsvis klarar jag oxå av att vara en hyggligt bra vän mitt i alltihop?!
Men i det här. I det här råder fullständig kaos. Kaos på insidan som aldrig syns på utsidan.
Så när jag kört på så tillräckligt länge så hamnar jag så långt ifrån den jag är. När jag går förbi spegeln funderar jag över, vem fan var det där som svepte förbi. Eller så är det just en eldsprutande drake jag är, fast jag vill tro annat.
Om jag får frågan hur jag mår, hur det känns, lycklig eller olycklig så har jag inte en aning om vad svaret på den är..Det har jag inte haft tid att fundera på. Ja det kan ju låta en aning spektakulärt att känna så. Men så är det.
Nu är det inte så jäkligt som det låter. För jag mår bra, tror jag.
Det är tur att jag har hela helgen på mig att vara sann mot mig själv 🤗

Trevlig helg 🙏🏻

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har tänkt på en sak. Alla är vi olika och unika på vårt alldeles egna vis. Och de flesta av oss försöker nog vara det bästa vi kan.
Men hur kommer det sig att alla människor som inte är heterosexuella på något sätt känner att de har skyldigheten att berätta "vad" de är?
Känna att de måste berätta om de bi homo trans eller vad de nu är. Jag har ju aldrig behövt förklara och berättat och förväntats säga att "hej, Anna-Karin heter jag och jag är, håll i er, heterosexuell"
På vilket sätt känns det rättvist och ok? Ska det verkligen fortsätta vara det som berättar vem vi är, vad vi har för sexuell läggning?
På vilket sätt har vi rätten att vänta ut en homosexuell tjej eller kille att "komma ut"?!
Vi beskriver en människa som om hon/han ÄR sin sexuella läggning.
"Ja men du vet, hon som är gift med en annan kvinna, eller du vet han som lever med en annan man"..osv osv.
Vi är de vi är, var sig vi är upp och ner hit eller dit eller bak och fram.
Hej, jag heter Anna-Karin och jag är jag. Punkt.

Likes

Comments

Såg mig själv i spegeln häromdagen (jorå, jag ser mig själv i spegeln flera gånger om dagen) men den här dagen blev en extra aha upplevelse..
Jag såg hur spänsten i ansiktet helt plötsligt var märkbart försämrad!! Bara sådär. Hur och när gick det till?! Massa rynkor på överläppen som aldrig varit där förut..nog har livet givit familjen en fet käftsmäll den senaste månaden men kan verkligen sorg skräck och oro förta så mycket av min forna ungdoms glans! 😉
Rynkor är egentligen inget jag bryr mig värst mycket om, alls faktiskt. Om det inte vore för min vän som åldersnojar hela tiden och har gjort länge..men läsglasögon!!
Stod och läste på en burk och tänkte inte så mycket på det, men nästa burk jag läste på så sa min kompis "men börjar du se dåligt..." och ja, banne mig, när jag fick hålla burken på armslängds avstånd så insåg jag att nu går det bara utför. Och min första spontana kommentar var mer "vad häftigt". Och så tänkte jag, shit vad lycklig jag är över mina rynkor och halvtaskig syn..det betyder ju att jag får vara med, jag står ut med nästan vad som helst bara jag får fortsätta fylla år.
Jag fyller ju ändå 40 nästa gång så mer vuxet än läsglasögon och extra rynkor till födelsedagen lär det ju knappast bli.
Det skålar vi för 🤓🥂🍾

Likes

Comments

Vad är värst tänker jag. Att vara anhörig. Anhörig eller själv drabbad av sjukdom. Vilken sjukdom som helst. Anhörig till en sjuk förälder, en förälder med sjukdomen alkoholism. Anhörig till syskon med missbruksgenen som gick i arv. Delux. Anhörig till en förälder med cancer. I flera omgångar. Anhörig till en sjuk make/maka. Anhörig till nära med psykisk ohälsa.
Eller att själv vara drabbad. Av vilken sjukdom som helst.
Jag har varit och är där i både och. Och nu när jag formar ord av tankarna så inser jag att allt som hänt under livet fram till nu och det ständiga pågående livet med en käftsmäll lite då och då inte alltid känns helt rättvist.
Då kan kan jag tycka att fan, fan kan inte jag få glida runt på en räkmacka. Bara för en stund. En liten stund. Ibland får vi lagom långa pauser innan nästa kris och katastrof. Så där lagom långa pauser, vi får en chans till återhämtning. Men inte alltid.
I min familj lever vi med andan i halsen. Vi kippar efter andan med huvudet precis ovanför vattenytan.
Fördelen med att leva med axlarna uppdragna strax under öronen är ju inte skitmånga. Men vi har lärt och vi lär oss att leva varje minut. Vi njuter av soluppgången även när vi inte har sovit en hel natt på flera månader. Vi njuter av promenaden i skogen, doften av gran och den dämpade trygga akustiken av att gå på granbarrsklädda stigar. Vi njuter av doften från havet och vi njuter av timmarna i soffan vid teven när vi för en stund glömmer smärtan och för en stund kan låtsas som att allt är som vanligt.
Det kanske är och ska vara som Buddha sa. Allt är ett lidande. Men jag undrar varför. Vad är meningen? Ibland får jag svar på vad och varför. Ibland inte.
Vi får en rackarns kort tid här på jorden. Så, det gäller att leva utav bara den. Varje dag hela tiden. Det blir ingen repris.
Så vad är värst. Det värsta skulle vara att inte ta till vara på tiden och livet. Oavsett.

Likes

Comments

Jaha..så var vi här, en milstolpe eller vad folk nu kallar det när man fyller jämnt!
Min fina fina äldsta! 😉 bästa vän fyller 40 år idag!!
I 23 år har vi hängt.
När vi träffades den där första dagen på gymnasiet så var det bara självklart, vi var självklara.
Du har kämpat dig igenom igenom eld vatten och hårda stormar. Trassliga relationer och sjukdom. Glädje. Hopp och sorger.
Men någonstans där, mitt i allt har du rest dig varje gång likt fågel Fenix.
Stor stark och alldeles fantastisk.
Outtröttligt så kämpar du alla dagar i veckan för dina barn. Aldrig har jag hört dig uttrycka annat än stolthet över dem, hur hårda käftsmällar livet än har delat ut.
Lojalt ger du allt av dig själv på jobbet. Jag förstår att barnen har stor respekt för dig och tycker att du är en alldeles strålande "fröken" 💛

Och så vänskapen då..i 23 jäkla år!! Har vi vördnadsfullt stått ut med varandras tillkortakommanden. Lyft och uppmuntrat.
Stöttat i sorg och lycka och hållit varandra i handen när åskan gått 🙏🏻
Vi har löst i princip alla världsproblem och haft nå jävulskt skoj på vägen. Massor av galenskaper, fullständigt hysteriska galenskaper.
Och om jag inte är helt felinformerad så är moralen fortfarande ute och åker taxi..🤗

Stort Grattis världens bästa Marit på födelsedagen 🥂🍾🎉
Love you 😘

Likes

Comments

Ibland stannar livet lixom upp.
Framtiden, idag och imorgon får vänta en stund. När man får ett oväntat, högt oönskat besked och chocken har lagt sig en aning så är det helt enkelt bara att åka med.
Vi får alla hitta ett nytt, inte alltid ont..sätt att leva på.
Vi får anpassa oss efter omständigheterna. Anpassa oss efter vad ödet har bestämt åt oss.
Bortom vår kontroll får vi lägga livet i händerna på de som förhoppningsvis vet mer än oss just nu.
Vi konstaterar återigen, att jösses vilken kort tid vi får här på jorden. Och klyschigt upprepar vi raderna , "ta vara på tiden" " lev här och nu" ja osv..
Vi får göra vårt bästa.

Likes

Comments

Vänner. Bekanta. Kompisar. Familj. Släkt och annat löst folk.
Alla människor jag stött på under livets gång har alla fyllt någon slags "funktion". Var sak har sin tid här i livet så att bekantskaper och vänskap som bara runnit ut i sanden har absolut inte behöva berott på några stora dramatiska anledningar.
Några vänskaper är sådana som kom, men fick gå ganska snabbt igen då man upptäcker att man helt enkelt inte spelar i samma liga. Sedan har vi de få men naggande goda, de som följt med sedan start. Ja eller start och start, det beror ju på från när man börjar räkna.
Jag känner många människor, och nu när jag är så pass gammal har jag all rätt i världen att plocka russinen ur kakan. Det finns varken tid, lust eller energi att dela med mig av mig och mitt till människor som inte förvaltar vänskapen med respekt.
Att lämna något i förtroende hos någon i tron om att det stannar där men det visar sig att så inte är fallet..om det hände för 20 eller 30 år sedan eller bara nyss spelar ingen roll. Jag är mycket principfast när det kommer till ärlighet.
Jag är snäll, vänlig men bestämd och har ett stort hjärta för de som förtjänar det.
Min lillebror sa till mig för 9 år sedan när han avtjänade sitt sista fängelsestraff, han ringde mig varje kväll då jag hade blivit riktigt sjuk av att leva i mitt dåvarande fullständiga galenskap till äktenskap och jag höll på att haverera av att leva som jag gjorde.
Han sa "för din egen skull, gräv ner stridsyxan men var tydlig med att tala om för vederbörande att förlåta dig för den här händelsen det gör jag inte. Det gör att du fortfarande visar dig själv respekt, men att gå omkring och vara rasande gagnar dig inte, det är bara din energi som tar slut, inte hans".
Oerhört klokt, och den devisen lever jag efter.

"Man får det man ger" eller varför inte "det man sår får man skörda" är ju himla bra uttryck.
Det finns släkt som blir ens närmsta vänner. Jag har en kusin, vi var tillsammans mycket när vi var barn. Vi gjorde några resor tillsammans oxå. Men kontakten rann ut i sanden.
Fast sedan 3 år tillbaka är vi tack vare ett fantastiskt projekt vi driver tillsammans i fas igen 🤗 och i det här projektet finns ett ytterst finstämt gäng som står bredvid och hejar på oss. Hjälper oss med tips och råd, och offrar sin tid när vi behöver hjälp och arbetsinsatser.
Och så träffar jag enormt många människor i mitt jobb, och vissa av de människorna som jag haft som kunder i hur många år som helst har blivit mina vänner.
Några har hängt med sedan grundskolan. Min make är alla dagar i veckan min bästa vän ❤️. Någon har hängt med sedan första dagen på gymnasiet. När jag flyttade från stan för att påbörja min utbildning för 20 år sedan träffade jag några fina flickor ☺️som fortfarande är en stor del, även om vi både ses och hörs sällan så ligger de mig varmt om hjärtat. När vi ses, är det som att att vi träffades igår.
Jag har så många fina människor i mitt liv, och det har lixom fallit på plats. Vilka som får vara en del av den innersta kretsen. En brokig skara människor i olika åldrar. Allt mellan liten och ung till stor och gammal som alla fyller mitt liv med glädje och tillför regnbågens alla färger.
Som delar glädje och sorg med mig och som vårdar vänskapen med respekt.

Likes

Comments

Alltså...trött i kropp och själ.
Tom på luft och inspiration skriker mitt primitiva inre "Vad Fan är det för fel på folk"!!
Både i stort och smått. På nära håll och längre ifrån.
Hur mycket ska vi kräva av naturens tillgångar. Hur mycket resurser ska vi suga ur moder jord innan alla fattar, fattar att det snart tar slut.
Hur mycket ondska kan det finnas. Hur många hjärntvättade stackars satar ska vi behöva stå ut med.
Hur länge och hur långt ska dessa störda krakar få sprida sitt hat, sin avsky och sina sjuka övertygelser mot oss "vanliga" människor. Oss vanliga som försöker vara hyfsade medmänniskor och som i de flesta fall bara försöker göra bra ifrån oss och försöker rätta in oss i ledet?
Hur ska jag våga släppa ut min dotter i den här världen?
Hur ska jag stå ut med skräcken att släppa min dotters hand och skicka ut henne i världen som just idag känns som att den bara består av ondska och hat.
Hur i hela världen ska vi kunna bromsa i uppförsbacke. Hur ska vi kunna backa bandet, backa tillbaka till en värld, ett land, ett samhälle där vi faktiskt brydde oss om vår omgivning och våra medmänniskor. Hur ska det det gå till?
Hur mycket och Hur länge?

Jag skulle kunna räkna upp hur mycket som helst som jag är tacksam för och hur otroligt mycket fint, fina gärningar och ljuvliga människor det finns. Både nära och långt ifrån mig.
Men imorse när jag slog på nyheterna kände jag bara en sån oerhörd maktlöshet. Jag blev trött. Sorgsen. Och uppgiven.
Imorgon vaknar jag upp till en ny dag. Imorgon vaknar jag nog med ny kämparglöd. Ny luft. Ny kraft och en ny chans att försöka göra det bästa för mig och min omvärld.
Men idag. Idag orkar jag inte sikta mot månen. Men imorgon. Imorgon ska jag sikta mot månen igen och hoppas att jag åtminstone kommer halvvägs.

Likes

Comments

I dag fyller min mamma år. 65 år. Pensionär.
26 år var hon när jag föddes, tiden går fort när man har roligt.
Fast det har inte alltid bara varit roligt, inte alls faktiskt. Vi har inte alltid kommit överens, jag har inte alltid tyckt som min mamma. Jag har däremot oftast tyckt om henne...
Min mamma är inte en särskilt känslosam person, inte utåt sett i alla fall. Hon har nog gråtit för sig själv, över inte alltid sina så kloka beslut och sina tillkortakommanden.
Hon har nog gråtit floder över vår lillebror. Gråtit av rädsla och skräck över att något ska hända oss. Mig, storebror och lillebror.
Hon grät säkert av glädje och lycka när vi kom till världen. (Säkert mest när jag kom 😉)
Hon är en hjälte och en kämpe min mamma. Hon har slagits för sin överlevnad. Stretat sig igenom sjukdom olycka och sorg.
Med sitt aldrig sinande positiva tänk har hon ändå lyckats orka. Nyfikenheten och ständigt sugen på förändring har tagit henne långt.
Reslusten och rastlösheten har tagit henne runt halva jorden. Och hennes optimistiska sätt att se på allt har nog gjort livet rätt okej. Ändå.
Hennes hurtiga kommentar "gå ut och gå" när man golvats av livet kan reta mig till vansinne. Och förmågan att gärna få sina åsikter att bli mina åsikter retar mig lika mycket.
Men. Framförallt älskar vi henne, jag och mina bröder. Oändligt mycket.
Så, Hipp Hipp Hurra kära mor 💕

Likes

Comments

Charterresor...bekvämt, tryggt, lättsamt, praktiskt och kanske en smula trist. Beroende på vem man frågar förstås.
Med åldern, i min ålder eller mer jag oavsett ålder, så kommer rädslan för andra saker än vad rädsla innebar för 20 år sedan.
Då fanns det iof.inte så många rädslor och inte så mycket eftertänksamhet alls.
Nu förundras jag över hur två tjejer i 20 + åldern kuskade runt i Indien, utan att blinka och helt obrydda.
Sådär en snart 15 år senare förstår jag min mammas oro. Ja jag förstår all mammas oro när jag dragit iväg, både själv och i kompisars sällskap.
Den där längtan jag alltid haft efter att få åka bort, helst så långt bort som möjligt. Längtan till ju längre bort desto bättre har lagt sig en liten aning sedan jag träffade min stora stora kärlek, min bästa vän och min absolut största supporter som jag fick äran att gifta mig med för några år sedan.
Nu är inte det största äventyret så långt hemifrån som möjligt lika lockande. Tristessen och ledan jag mer eller mindre dras med är en vårbris i förhållande till hur den såg ut för 10 år sedan eller bara 5 år sedan.
Jag är för det mesta nöjd med mitt te i min vackra gula kopp i min fåtölj en grå måndag kväll med familjen och hunden nära mig.
Numera kommer den oerhörda lusten och längtan efter det där stora äventyret igen mest när adrenalinet och lyckohormonerna sprutar genom öronen efter ett hårt löppass. Eller när jag lyssnar skithögt på sjukt bra musik och få dricka ett glas väl kyld skumpa till 🍾
Då kommer längtan efter att vara typ 20 år igen..fri från ansvar och möjlighet att åka dit näsan pekar.
Sedan går det över.
Då känner jag att en veckas charter med en inte jättelätt övertalad, men glad make och en fräsig småsur snart tonårsdotter är precis vad jag är jättenöjda med.
Behöver jag säga att jag älskar dessa två vackra själar så mycket att det nästan gör ont. Och jag är säker på att det är ömsesidigt.
Nu ska vi njuta de sista dagarna av vår äventyrliga charterresa 😎

Likes

Comments