Header

Vad är värst tänker jag. Att vara anhörig. Anhörig eller själv drabbad av sjukdom. Vilken sjukdom som helst. Anhörig till en sjuk förälder, en förälder med sjukdomen alkoholism. Anhörig till syskon med missbruksgenen som gick i arv. Delux. Anhörig till en förälder med cancer. I flera omgångar. Anhörig till en sjuk make/maka. Anhörig till nära med psykisk ohälsa.
Eller att själv vara drabbad. Av vilken sjukdom som helst.
Jag har varit och är där i både och. Och nu när jag formar ord av tankarna så inser jag att allt som hänt under livet fram till nu och det ständiga pågående livet med en käftsmäll lite då och då inte alltid känns helt rättvist.
Då kan kan jag tycka att fan, fan kan inte jag få glida runt på en räkmacka. Bara för en stund. En liten stund. Ibland får vi lagom långa pauser innan nästa kris och katastrof. Så där lagom långa pauser, vi får en chans till återhämtning. Men inte alltid.
I min familj lever vi med andan i halsen. Vi kippar efter andan med huvudet precis ovanför vattenytan.
Fördelen med att leva med axlarna uppdragna strax under öronen är ju inte skitmånga. Men vi har lärt och vi lär oss att leva varje minut. Vi njuter av soluppgången även när vi inte har sovit en hel natt på flera månader. Vi njuter av promenaden i skogen, doften av gran och den dämpade trygga akustiken av att gå på granbarrsklädda stigar. Vi njuter av doften från havet och vi njuter av timmarna i soffan vid teven när vi för en stund glömmer smärtan och för en stund kan låtsas som att allt är som vanligt.
Det kanske är och ska vara som Buddha sa. Allt är ett lidande. Men jag undrar varför. Vad är meningen? Ibland får jag svar på vad och varför. Ibland inte.
Vi får en rackarns kort tid här på jorden. Så, det gäller att leva utav bara den. Varje dag hela tiden. Det blir ingen repris.
Så vad är värst. Det värsta skulle vara att inte ta till vara på tiden och livet. Oavsett.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jaha..så var vi här, en milstolpe eller vad folk nu kallar det när man fyller jämnt!
Min fina fina äldsta! 😉 bästa vän fyller 40 år idag!!
I 23 år har vi hängt.
När vi träffades den där första dagen på gymnasiet så var det bara självklart, vi var självklara.
Du har kämpat dig igenom igenom eld vatten och hårda stormar. Trassliga relationer och sjukdom. Glädje. Hopp och sorger.
Men någonstans där, mitt i allt har du rest dig varje gång likt fågel Fenix.
Stor stark och alldeles fantastisk.
Outtröttligt så kämpar du alla dagar i veckan för dina barn. Aldrig har jag hört dig uttrycka annat än stolthet över dem, hur hårda käftsmällar livet än har delat ut.
Lojalt ger du allt av dig själv på jobbet. Jag förstår att barnen har stor respekt för dig och tycker att du är en alldeles strålande "fröken" 💛

Och så vänskapen då..i 23 jäkla år!! Har vi vördnadsfullt stått ut med varandras tillkortakommanden. Lyft och uppmuntrat.
Stöttat i sorg och lycka och hållit varandra i handen när åskan gått 🙏🏻
Vi har löst i princip alla världsproblem och haft nå jävulskt skoj på vägen. Massor av galenskaper, fullständigt hysteriska galenskaper.
Och om jag inte är helt felinformerad så är moralen fortfarande ute och åker taxi..🤗

Stort Grattis världens bästa Marit på födelsedagen 🥂🍾🎉
Love you 😘

Likes

Comments

Ibland stannar livet lixom upp.
Framtiden, idag och imorgon får vänta en stund. När man får ett oväntat, högt oönskat besked och chocken har lagt sig en aning så är det helt enkelt bara att åka med.
Vi får alla hitta ett nytt, inte alltid ont..sätt att leva på.
Vi får anpassa oss efter omständigheterna. Anpassa oss efter vad ödet har bestämt åt oss.
Bortom vår kontroll får vi lägga livet i händerna på de som förhoppningsvis vet mer än oss just nu.
Vi konstaterar återigen, att jösses vilken kort tid vi får här på jorden. Och klyschigt upprepar vi raderna , "ta vara på tiden" " lev här och nu" ja osv..
Vi får göra vårt bästa.

Likes

Comments

Vänner. Bekanta. Kompisar. Familj. Släkt och annat löst folk.
Alla människor jag stött på under livets gång har alla fyllt någon slags "funktion". Var sak har sin tid här i livet så att bekantskaper och vänskap som bara runnit ut i sanden har absolut inte behöva berott på några stora dramatiska anledningar.
Några vänskaper är sådana som kom, men fick gå ganska snabbt igen då man upptäcker att man helt enkelt inte spelar i samma liga. Sedan har vi de få men naggande goda, de som följt med sedan start. Ja eller start och start, det beror ju på från när man börjar räkna.
Jag känner många människor, och nu när jag är så pass gammal har jag all rätt i världen att plocka russinen ur kakan. Det finns varken tid, lust eller energi att dela med mig av mig och mitt till människor som inte förvaltar vänskapen med respekt.
Att lämna något i förtroende hos någon i tron om att det stannar där men det visar sig att så inte är fallet..om det hände för 20 eller 30 år sedan eller bara nyss spelar ingen roll. Jag är mycket principfast när det kommer till ärlighet.
Jag är snäll, vänlig men bestämd och har ett stort hjärta för de som förtjänar det.
Min lillebror sa till mig för 9 år sedan när han avtjänade sitt sista fängelsestraff, han ringde mig varje kväll då jag hade blivit riktigt sjuk av att leva i mitt dåvarande fullständiga galenskap till äktenskap och jag höll på att haverera av att leva som jag gjorde.
Han sa "för din egen skull, gräv ner stridsyxan men var tydlig med att tala om för vederbörande att förlåta dig för den här händelsen det gör jag inte. Det gör att du fortfarande visar dig själv respekt, men att gå omkring och vara rasande gagnar dig inte, det är bara din energi som tar slut, inte hans".
Oerhört klokt, och den devisen lever jag efter.

"Man får det man ger" eller varför inte "det man sår får man skörda" är ju himla bra uttryck.
Det finns släkt som blir ens närmsta vänner. Jag har en kusin, vi var tillsammans mycket när vi var barn. Vi gjorde några resor tillsammans oxå. Men kontakten rann ut i sanden.
Fast sedan 3 år tillbaka är vi tack vare ett fantastiskt projekt vi driver tillsammans i fas igen 🤗 och i det här projektet finns ett ytterst finstämt gäng som står bredvid och hejar på oss. Hjälper oss med tips och råd, och offrar sin tid när vi behöver hjälp och arbetsinsatser.
Och så träffar jag enormt många människor i mitt jobb, och vissa av de människorna som jag haft som kunder i hur många år som helst har blivit mina vänner.
Några har hängt med sedan grundskolan. Min make är alla dagar i veckan min bästa vän ❤️. Någon har hängt med sedan första dagen på gymnasiet. När jag flyttade från stan för att påbörja min utbildning för 20 år sedan träffade jag några fina flickor ☺️som fortfarande är en stor del, även om vi både ses och hörs sällan så ligger de mig varmt om hjärtat. När vi ses, är det som att att vi träffades igår.
Jag har så många fina människor i mitt liv, och det har lixom fallit på plats. Vilka som får vara en del av den innersta kretsen. En brokig skara människor i olika åldrar. Allt mellan liten och ung till stor och gammal som alla fyller mitt liv med glädje och tillför regnbågens alla färger.
Som delar glädje och sorg med mig och som vårdar vänskapen med respekt.

Likes

Comments

Alltså...trött i kropp och själ.
Tom på luft och inspiration skriker mitt primitiva inre "Vad Fan är det för fel på folk"!!
Både i stort och smått. På nära håll och längre ifrån.
Hur mycket ska vi kräva av naturens tillgångar. Hur mycket resurser ska vi suga ur moder jord innan alla fattar, fattar att det snart tar slut.
Hur mycket ondska kan det finnas. Hur många hjärntvättade stackars satar ska vi behöva stå ut med.
Hur länge och hur långt ska dessa störda krakar få sprida sitt hat, sin avsky och sina sjuka övertygelser mot oss "vanliga" människor. Oss vanliga som försöker vara hyfsade medmänniskor och som i de flesta fall bara försöker göra bra ifrån oss och försöker rätta in oss i ledet?
Hur ska jag våga släppa ut min dotter i den här världen?
Hur ska jag stå ut med skräcken att släppa min dotters hand och skicka ut henne i världen som just idag känns som att den bara består av ondska och hat.
Hur i hela världen ska vi kunna bromsa i uppförsbacke. Hur ska vi kunna backa bandet, backa tillbaka till en värld, ett land, ett samhälle där vi faktiskt brydde oss om vår omgivning och våra medmänniskor. Hur ska det det gå till?
Hur mycket och Hur länge?

Jag skulle kunna räkna upp hur mycket som helst som jag är tacksam för och hur otroligt mycket fint, fina gärningar och ljuvliga människor det finns. Både nära och långt ifrån mig.
Men imorse när jag slog på nyheterna kände jag bara en sån oerhörd maktlöshet. Jag blev trött. Sorgsen. Och uppgiven.
Imorgon vaknar jag upp till en ny dag. Imorgon vaknar jag nog med ny kämparglöd. Ny luft. Ny kraft och en ny chans att försöka göra det bästa för mig och min omvärld.
Men idag. Idag orkar jag inte sikta mot månen. Men imorgon. Imorgon ska jag sikta mot månen igen och hoppas att jag åtminstone kommer halvvägs.

Likes

Comments

I dag fyller min mamma år. 65 år. Pensionär.
26 år var hon när jag föddes, tiden går fort när man har roligt.
Fast det har inte alltid bara varit roligt, inte alls faktiskt. Vi har inte alltid kommit överens, jag har inte alltid tyckt som min mamma. Jag har däremot oftast tyckt om henne...
Min mamma är inte en särskilt känslosam person, inte utåt sett i alla fall. Hon har nog gråtit för sig själv, över inte alltid sina så kloka beslut och sina tillkortakommanden.
Hon har nog gråtit floder över vår lillebror. Gråtit av rädsla och skräck över att något ska hända oss. Mig, storebror och lillebror.
Hon grät säkert av glädje och lycka när vi kom till världen. (Säkert mest när jag kom 😉)
Hon är en hjälte och en kämpe min mamma. Hon har slagits för sin överlevnad. Stretat sig igenom sjukdom olycka och sorg.
Med sitt aldrig sinande positiva tänk har hon ändå lyckats orka. Nyfikenheten och ständigt sugen på förändring har tagit henne långt.
Reslusten och rastlösheten har tagit henne runt halva jorden. Och hennes optimistiska sätt att se på allt har nog gjort livet rätt okej. Ändå.
Hennes hurtiga kommentar "gå ut och gå" när man golvats av livet kan reta mig till vansinne. Och förmågan att gärna få sina åsikter att bli mina åsikter retar mig lika mycket.
Men. Framförallt älskar vi henne, jag och mina bröder. Oändligt mycket.
Så, Hipp Hipp Hurra kära mor 💕

Likes

Comments

Charterresor...bekvämt, tryggt, lättsamt, praktiskt och kanske en smula trist. Beroende på vem man frågar förstås.
Med åldern, i min ålder eller mer jag oavsett ålder, så kommer rädslan för andra saker än vad rädsla innebar för 20 år sedan.
Då fanns det iof.inte så många rädslor och inte så mycket eftertänksamhet alls.
Nu förundras jag över hur två tjejer i 20 + åldern kuskade runt i Indien, utan att blinka och helt obrydda.
Sådär en snart 15 år senare förstår jag min mammas oro. Ja jag förstår all mammas oro när jag dragit iväg, både själv och i kompisars sällskap.
Den där längtan jag alltid haft efter att få åka bort, helst så långt bort som möjligt. Längtan till ju längre bort desto bättre har lagt sig en liten aning sedan jag träffade min stora stora kärlek, min bästa vän och min absolut största supporter som jag fick äran att gifta mig med för några år sedan.
Nu är inte det största äventyret så långt hemifrån som möjligt lika lockande. Tristessen och ledan jag mer eller mindre dras med är en vårbris i förhållande till hur den såg ut för 10 år sedan eller bara 5 år sedan.
Jag är för det mesta nöjd med mitt te i min vackra gula kopp i min fåtölj en grå måndag kväll med familjen och hunden nära mig.
Numera kommer den oerhörda lusten och längtan efter det där stora äventyret igen mest när adrenalinet och lyckohormonerna sprutar genom öronen efter ett hårt löppass. Eller när jag lyssnar skithögt på sjukt bra musik och få dricka ett glas väl kyld skumpa till 🍾
Då kommer längtan efter att vara typ 20 år igen..fri från ansvar och möjlighet att åka dit näsan pekar.
Sedan går det över.
Då känner jag att en veckas charter med en inte jättelätt övertalad, men glad make och en fräsig småsur snart tonårsdotter är precis vad jag är jättenöjda med.
Behöver jag säga att jag älskar dessa två vackra själar så mycket att det nästan gör ont. Och jag är säker på att det är ömsesidigt.
Nu ska vi njuta de sista dagarna av vår äventyrliga charterresa 😎

Likes

Comments

Och så var vi där igen.
Att vara obekväm, att ifrågasätta. Eller faktiskt bara ställa några simpla frågor.
Det lämpar sig inte riktigt. Inte någonstans.
Exemplet, igår var det f-möte i dotterns fotbollslag.
Hon själv var på avspark i helgen med laget. Träning och möte med ledare om kommande säsong. Cuper, träningar, läger osv.
Hon kom hem, inte helt nöjd med upplägget.

Igår ställde jag enkelt en simpel fråga som resulterade i mitt tycke ett ganska lamt svar.
I år ska vi nämligen i dotterns tycke backa lite i strävan framåt för våra fotbollsälskande 12-åriga brudar.

En fråga om hur och varför man som ledare bestämt det här..fick jag en bestämd spänd blick och till svar att det primära är att tjejerna ska ha roligt (Öhh..ja tänkte jag, det är ju rätt självklart att drivkraften först och främst ska vara att det är skitkul att spela fotboll) och att om de är/blir missnöjda är det mitt ansvar som förälder om vad jag har för åsikt. Mmm..just det. Min unge kan inte tänka själv. Om jag pratar med min dotter om hennes åsikt och på något sätt bekräftar henne så är det mer mitt fel att hon blir just besviken.

Behöver jag säga att alla andra var knäpptysta...
Antar att alla är nöjda eller så gick resten av föräldrarna hem och gnällde lite i smyg..för man ifrågasätter väl inte.
Det finns ju förstås massa olika sätt att se på det här. Det här är mitt sätt. Och förstås kommer kommande säsong bli toppen.
Jag kommer ändå aldrig nöja mig med att bli tillrättavisad för min åsikt. Och jag kommer inte att nöja mig med att hålla käften och gå hem och gnälla i smyg.

Likes

Comments

När man (jag) tänker efter, det händer rätt ofta.
Så slås jag ofta av hur oerhört mycket det finns att vara tacksam över. När sopbilen kommer tex..ja det är väl faktiskt ganska fantastiskt. Vi har ett system som när det fungerar är alldeles lysande bra.
Någon tömmer mina sopor. Några ser till att det kommer rent färskt vatten när jag vrider på kranen.
Några andra genier ser till att jag har el, så att jag kan se på mitt favvotv-program och slipper frysa. Någon annan skickar ut ett brev och säger att "tisdag kl.13 kommer vi från södra sotningsdistriktet och hälsar på".
Jag får hjälp hos en fortfarande rätt hygglig sjukvård när jag blir sjuk. Jag får även betalt för att vara hemma från jobbet när jag behöver vila mig frisk.
När barn far illa finns det oxå fortfarande ett hyggligt väl fungerande skyddsnät som rycker in och försöker styra upp.
Och, vi har "gratis" obligatorisk skolgång i Sverige! Bara det.
Ja ni fattar.
Jag har ju iofs.tillsammans med de flesta svenska bidragit med skattepengar för att upprätthålla det här skyddsnätet och det här systemet. Men ändå.
Det finns förstås massor med saker som inte är så himla bra, det finns mycket att önska.

När man får mindre positiva besked om tex.sjukdomar, så är det lätt att bli ödmjuk och just tacksam att det faktiskt finns människor som är villig att offra sin tid för att hjälpa just mig och min familj.
Oron över hur framtiden blir gnager och tär. Men jag bär med mig min lillebrors ord. "Vad är det värsta som kan hända. Kan jag göra något åt det. Om inte, släpp det, gå vidare och red i problemet om det bli verklighet".
Jag är i grunden inte en superoptimist..har rätt lätt att måla fan på väggen.
Men just idag tänker jag tänka positivt och vara glad över att vår familj får vara med ytterligare en dag. Tillsammans.

Likes

Comments

På varenda föräldramöte jag har varit på genom åren..så har jag suttit och tittat på alla andra föräldrar. Aldrig riktigt känt mig bekväm. 
Mest har jag faschinerats och imponerats. Kanske varit en skvätt avundsjuk. Fast ändå mest förvånad och förundrad över allas vuxenhet.
Varje gång vi har kommit till klasslistan och ska gå igenom vem och vilkas tur det är att vara klassföräldrar har jag hållit andan och tummar för att det inte är mitt namn som läses upp.
Det är inte så att jag inte är engagerad och vill vara med, tvärtom. Det handlar nog mest om att, vågavägrarättainsigiledet, den ständiga revolten. Jag kan väl inte planera klassdisco.
Jag är ju för bövelen själv inte äldre än att jag själv ska gå på klassdisco!
Hur kommer det sig stt alla är så förbaskat duktiga. Och rätt präktiga tänker jag. 
Jag undrar över om de andra mammorna och papporna som kör runt i sina familjebilar och åker på fjällresor varenda vinterlov.
Flänger land och rike runt under sommarlovet. Om de aldrig får ett bryt på sina ungar någon gång, jag undrar om de skriker så högt av frustration så att taket lyfter.
Om de faktiskt alltid tycker att shit vad festligt det är att laga näringsrika middagar varenda vardag och köra ungarna stan runt till träningar, matcher, cuper, tävlingar och allt vad det nu är..om de alltid tycker att livet som små & mellanbarnsmorsor och farsor alltid är så charmigt?
Har ingen av de lite då och då mittilivetkriser och filosoferar över om "blev det inte mer än så här..."
Alltså jag, jag skriker ibland så högt att hela byn må höra, jag skriker av frustration och jag skriker över alla förbaskade orättvisor i min närmsta omgivning och orättvisorna i stort.
Jag filosoferar jämt och alltid över om "blev det inte mer än så här".
Utåt sett, bortsett från inte särskilt dyr familjebil ser det kanske ut som som en rätt hyfsat bra familj vi driver, ja det gör vi ju. Med eget företag, engagerad i div.välgörenhetsprojekt, djurrättskämpar, lagar ekologisk vegetarisk mat, bakar eget bröd, har dammfria ytor och ett välstädat yttre.
Fast det viktigaste vi har och gör trots brist på vuxenpoäng är att vi fostrat/fostrar en välartad dotter som är en hyggligt fin människa. Det är bra nog. Tycker jag. 
Jag älskar allt som har med min unge att göra, hennes fotbollsspelande och blivande hockeyproffskarrlär..någon gång ska vi väl skörda frukten av alla timmar i hallen och hejandet vid sidan av fotbollsplanen. Fast jag antar att många kanske känner lite likadant. Att jösses vad det ser flott ut hos alla andra, både på ut och insida. Och vad lyckliga alla är.. kanske finns det några till som känner igen sig och aldrig heller vill bli vuxen. Jag lär nog aldrig bli.

Likes

Comments