Header

Medan Bruce vilar ska jag se till att göra det mesta av tiden...

Jag ska nämligen åka till England för att provjobba för en anställning som working student/beridare i 3 veckor! Hos inga mindre än team Fox-Pitt Eventing! Det ska bli så roligt och spännande. Jag trodde ju inte att jag skulle jobba mer i stall på det sättet men detta var en möjlighet man bara inte kan motstå. Steget att sen flytta till England med Bruce är väldigt stort MEN you only regret the chances you didn't take, ellerhur? Därför måste jag i alla fall åka och prova!

De som känner mig vet att det bor en liten britt i mig så oavsett hur det går kommer jag ju stortrivas under mina provveckor :-)

Avfärd 20 september!!


Kram!/Anna

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det tog ett tag, men så blev vi till slut lite klokare.

När jag skulle sätta igång min fina Bruce efter tävlingen i Köpenhamn kändes det inte helt 100. Vi har åkt flera turer till veterinären och när resultaten från en MR-undersökning av hans framhovar kom förra veckan fick vi till slut en förklaring. Bilderna togs i Sverige men skickades till en expert i England, som kunde se "mild" (=lindriga) inflammationer i flera mjuka vävnader och lindriga hovledsinflammationer som nu ska behandlas. Prognosen är mycket god men det innebär ändå 3 månaders vila.

Tur i oturen att min häst inte är särskilt smärttålig. Och att en annan är lite uppmärksam. Vi kunde märka det här väldigt tidigt och kunde därför korta ner förloppet lite. Ändå innebär det tyvärr slutet på 2017 års fälttävlanssäsong för oss. Inget NM, inget SM, inget EM-kval. Vi får satsa 200% nästa säsong helt enkelt!

Kram!/Anna

Likes

Comments

Som vanligt har jag låtit det gå alldeles för lång tid sen min senaste uppdatering av denna blogg...

Men life happens liksom... Och denna gång har det hunnit hända en jäkla massa.


Bruce och jag debuterade i 2* klass på Köpenhamns internationella tävlingar i juli. Vilken härlig tävlingsplats det var, och vilken fantastiskt rolig vecka det blev! Redan på måndagen styrde Stall Nilslunds buss lastad med Mathias Arn och min lilla Bruce, hela familjen Gustafsson och så lilla jag mot Skåne. Vi bodde hos Ted och Pernilla i Flyinge vilket var roligt bara i sig självt! Jag passade på att rida till Teds fina terrängbana och träna terräng för mästaren Jan Jönsson. Bruce levererade som vanligt klockren hoppning och Janne levererade som vanligt klockrena citat. Denna gång pratade vi om att vi skulle debutera 2* och jag sa ärligt att jag kände mig helt lugn med att vi klarade nivåhöjningen. Om jag skulle komma på något hot så skulle det i så fall vara mina nerver. Jag har inte varit nervös för en tävling ända sen jag och Fille skulle kvala EM i vår 2* debut (man får ju tyvärr inte så många chanser på ponny så det var debuten or nothing) så därför var jag ödmjuk nog att tänka att jag inte skulle utesluta att jag kunde få någon slags flashback till sist jag gick upp i 2* (spoiler alert: jag blev inte alls nervös). Jannes svar?

"Bry dig inte så mycket om att de valt att kalla det tvåstjärnigt. Det är SÅHÄR *visar 5cm mellan tumme och pekfinger* mycket högre hinder. Din häst märker det inte ens. Det är en piss i Mississippi."

HERREGUD. Jag skrattade hela vägen hem - och då tar det 45 minuter att skritta till stallet från terrängbanan.


På onsdagen lämnade vi Bruce hemma och styrde till Falsterbo! Jag var orolig att jag skulle bli utan Falsterbo i år men Mathias och Arn var anmälda till huntingen så jag passade på att följa med. Och självklart gick det bra, de slutade på en fin fjärdeplats som ett av endast två felfria ekipage!


Next stop: Köpenhamn.

Bruce inledde med en mycket fin dressyr, i och för sig fanns det rum för förbättring men det händer ju inte jätteofta att man presterar lika bra på tävling som man gör hemma. Intressant nog slog vi personligt rekord för internationell tävling trots att det var debut på högre nivå! Jag tror att det säger mycket om min häst, han kommer helt enkelt mer till sin rätt i program där han får lite mer att bita i. Vi fick 65% av C-domaren och 69% av långsidedomaren vilket lade oss oförskämt högt upp i resultatlistan bland landslagsekipage och tyskar med våra 49 straff!

Dag 2 var hoppning. Jag hade en väldigt bra känsla på framhoppningen och kände att jag hade stenkoll på läget, jag hade sett många ekipage hoppa banan. Jag hade i och för sig hört att det brukar vara många fel i hoppningen eftersom att det är en lite speciell gräsbana med kullar, buskar och träd men jag hade min plan. Tyvärr så visade det sig andra svårigheter än jag räknat med och då hann jag inte ändra min ridning mitt i banan. Vi kom i mål med 12 fel trots fin hoppning av Bruce. Bortsett från en rivning på nr 2, en lite optiskt svår oxer (dagens absolut mest rivna hinder), så hade vi nedslag på b-hindren i båda kombinationerna. A-hindren var båda gånger oxrar som Bruce hoppade väldigt högt över och därför landade väldigt tight bakom, vilket i sin tur fick mig att trycka iväg honom mot b-hindret för att han skulle nå fram. Men det är ju sällan en bra idé att trycka iväg en häst mot ett hinder så där kom nedslagen. Å andra sidan hade han efter det ett bra läge på c-hindret i 3-kombinationen efter det så den kom vi felfritt över.

Det här är första gången jag har upplevt några som helst svårigheter att räcka fram med Bruce (som ju är väldigt liten till växten) och det gjorde mig så ställd att jag inte hann omvärdera och justera min ridning utan det "gick av bara farten". Men såhär i efterhand har jag grubblat på det och till slut insett att det nog var det första nedslaget som ställde till det. Han tycker verkligen inte om att riva så han blev lite upprörd när han slog ner den oxern som många hästar hade svårt att se. Efter det överhoppade han oxrarna med mellan 20 och 40 cm marginal och det var nog det som ställde till det för oss. Men nu har jag lärt mig av det. Där och då var jag såklart oerhört missnöjd eftersom att jag haft så bra dressyr men 12 fel är faktiskt inte alls lika med underkänd insats. Sometimes you win, sometimes you learn.

Skärmdump från in film från hoppningen. Observerade att oxern ovan är 1,20 och inte 1,00m som det ser ut... Efter att ha sett filmen förstod jag att det inte var så konstigt att vi fick långt fram till efterföljande hinder med tanke på höjden på språngkurvorna...


Terrängen bjöd på dramatik! Det regnade hela dagen så till att börja med var vi tvungna att lägga upp en plan med broddning, byte till torra handskar precis före start (det är nämligen obehagligt med tyglar som glider ur händerna när man rider terräng) och så vidare. Jag hade gått banan minst 5 gånger under de gångna dagarna, jag ville vara säker på att den "satt i ryggmärgen" så att jag kunde ägna så stor del av min uppmärksamhet som möjligt åt Bruce. Han löste alla uppgifter utan att tveka, ofta med ett galoppsprång mer i kombinationerna vilket ofta berodde på höga språngkurvor... Den linje jag utsett som en av de klurigaste, där man hoppade en soffa med en bred häck (alltså häck á la trädgård) i bakkant som därför utgjorde den till ett längdhinder på en ganska rejäl vinkel, landade och hade 3 stora galoppsprång på böjt spår i nedförsbacke till ett smalhinder som inte syntes förrän i landningen, gick bokstavligt talat som en dans. Men efter två tredjedelar av banan blev vi stoppade!

Till denna dag är jag fortfarande imponerad av mig själv. Jag fattar inte att jag kunde vara så kall. Jag tänkte att det antagligen var ett ekipage före oss som gått omkull, så är oftast fallet när någon blir stoppad, och började genast lägga upp en taktik för hur jag skulle hålla hästen igång tills vi fick startsignal igen. Jag har aldrig tidigare blivit stoppad och har aldrig behövt hantera den situationen men nu skedde det mitt i vår debut, vårt kval. Jag frågade om funktionärerna visste varför de stoppat mig men det gjorde de inte. En medlem av ground jury kom fram och frågade mig om det "was something with the mouth?"... Va? Jag försökte se om Bruce gapade eller blödde men kunde inte se någonting. Kände med handen över min mun och tänder för att se om jag varit så adrenalinpumpad att jag inte märkt att han knockat mig. Men ingenting. Strax efter susade Niklas Lindbäck som startat precis efter oss förbi och då började jag verkligen undra. Uppenbarligen fanns det inget skadat ekipage eller trasigt hinder på banan eftersom att han inte blivit stoppad. Jag gick igenom banan i huvudet och försökte minnas om jag missat en flagga, ett hinder, om hästen snubblat eller halkat, men kunde inte komma på någonting. Precis då säger funktionären som stoppat mig åt mig att backa, rida uppför backen jag kommit ned för, och starta igen för att rida färdigt banan. Vilket jag gjorde, hur samlat som helst, för att gå i mål med en felfri runda.


I efterhand visar det sig att ekipaget före mig halkat så att hästen skrapat mulen och att de skulle stoppas. Funktionärerna vid mitt hinder hade tagit fel ekipage. Som följd av detta fick jag en felaktig tid och fler tidsstraff än förtjänat i terrängen. Men jag hade absolut inga bevis för detta eftersom att jag för fösta gången på länge red utan klocka. Innan start hade jag tänkt att jag skulle fokusera helt och hållet på min ridning och för dagen strunta i minuter och meter.

Jag har på känn att jag inte var inom tiden, jag vet att jag tog det lite lugnt i början av banan innan jag kände att jag hade flytet, men de 14,8 straff jag fick motsvarar 36 sekunder och så långsam var jag garanterat inte. Men alla var trötta, leriga, genomvåta, och samtidigt överlyckliga (jag över min fina felfria runda och mamma över att jag levde, gissa hur orolig hon blev när vi var spårlöst försvunna i 3 minuter) och ville påbörja den långa hemresan så fort som möjligt. Så vi åkte hem utan att bråka eller protestera. Bittert på ett sätt, men eftersom att det inte var ett mästerskap eller fanns några inblandade prispengar så orkade jag/vi inte dra igång den cirkusen. Det borde inte ha lett någon vart i alla fall.

Filmer från rundan finns på min instagram @anna.kallings . De fick jag av världens bästa Gabriella som kom hela vägen till Danmark för att heja på oss i terrängen! Gabriella som alltså är Bruces tidigare ryttare en av våra största supporters :-)


Nu hoppas jag att nästa inlägg inte dröjer alltför länge... Jag har ju mer att berätta!

Kram!/Anna

Likes

Comments

... när du aldrig riktigt fattat vad folk menat med "tråkigt markarbete" eller "tråkiga bomövningar"...

Dag 1 av Erik Duvander-träning bjöd på 1,5 timme av trav-skritt-halt och lite hoppning över 80cm-hinder! Och det var superroligt! Massor av ny input, och så lite "old news" men med nya perspektiv. Kände mig rätt kaxig som fick rida med "stora" gruppen, 2* ekipage där jag var yngst (med rejäl marginal ;-) ). Både Bruce och jag fick beröm, så idag ser vi fram emot terrängträning!

Jag var jättestolt över Bruce som var superlydig, mjuk och uppmärksam även när vi blandade in hinder. Jag fick verkligen tid över att fokusera på min sits och inverkan. Ingen hade nog kunnat föreställa sig hur han plöjde igenom serier och drog efter alla enkelhinder när vi började träna ihop!

Likes

Comments

Kalendern börjar fylla sig med många roliga aktiviteter!

Förutom träningslägret för Erik Duvander som närmar sig har jag också planerat in första hoppträningen för Lotta sen i höstas och nästa Bosse-träning i början av juli. Förhoppningsvis hinner vi också "stanna till" i Skåne på vägen till Köpenhamnstävlingen och trimma lite terränglinjer innan den 2* debuten som närmar sig med stormsteg. Men det är lite beroende på om vi ska bila ner med Bruce i trailer eller om jag kan samåka med Mathias redan i början av (Falsterbo-) veckan. Återstår att se!


Så länge jag inte tävlar eller tränar ser jag till att jobba så mycket jag bara kan. Lite kostnader kan ju hållas nere genom att bo hemma och jag extraknäcker faktiskt också som tränare till Christina och Fille, men jag behöver ändå alla timmar jag kan få. Ser fram emot den dag då fälttävlan blir lika lukrativt som trav... För den kommer väl? ;-)


Kram!/Anna

Likes

Comments

Wow!

Tänk att man kan vara så upptagen med allt och ingenting. Det har gått fem månader sedan jag skrev här senast och det har hänt så mycket. Jag får försöka summera (och vi vet hur det brukar gå när jag ska hålla mig kortfattad)

- Jag och Bruce spenderade försäsongen med en uppgradering av sadel (till min nu så älskade Bruno), hoppträningar för Lisen, Astrid och någon gång Steffi, ett par dressyrträningar för Bosse och ett par hopptävlingar 110-115. Vi var felfria i alla våra starter med undantag för 1,20-debuten i Eskilstuna (vilket jag skyler lite på den dåliga uppladdningen, se nästa punkt)

- Jag och Bruce halkade omkull på en isig väg i början av mars. En lätt hjärnskakning gjorde att jag inte minns fallet, men Bruce kom otroligt nog undan med skrapsår och jag med en ordentligt stukad fotled.

- Sista februari slutade jag jobba på Grevlunda och flyttade hem till baslägret i Eskilstuna. Tråkigt att den epoken blev så kort (knappt fem månader) men jobbet jag hade gick inte att få ihop med den tävlingssäsongen jag drömde om. Jag var trots allt där för att sköta hästarna på Grevlunda och inte för att åka bort och tävla själv stup i kvarten. Nu jobbar jag på restaurang för första gången vilket är jätteroligt och spännande på ett helt annat sätt!

- Årets fälttävlansdebut gjordes i Tågarp. Vi var nere redan en vecka tidigare och startade 100-klass stilterräng, slagna endast av Niklas Lindbäck på min Felix som bodde på Grevlunda under en period jag jobbade där. Han blev lite av "min" sköthäst när vi var de enda fälttävlanstöntarna på Grevlunda så det var ett kärt återseende :-) I Tågarp gjorde vi också en bra tävling, 1* klass i hård konkurrens men med +70% i dressyr, 2 ner i hoppningen och felfri terräng med enstaka tidsfel.

- Sen följde en fantastiskt rolig resa till Polen! Jag och Bruce smet in i Mathias lastbil och följde med till Sopot. Där startade vi CCI*, lång internationell enstjärnig klass, och slutade på tredje placering av 35 starter efter helt felfri hoppning och terräng!! Det är vårt bästa resultat hittills. Förutom fina tävlingar och bra resultat bjöd resan på god mat och mycket roligt häng med svenskar och finnar :-)

- Vi debuterade strax efter Polen i Msv B dressyr med den äran! Jag tyckte verkligen att det gick bra men det tyckte visst inte domaren. Hur som helst så satt bytena där de skulle och jag ser fram emot nästa gång vi får chans att visa oss!

- För drygt en månad sedan uppfattade jag att något inte var som vanligt med Bruce, trots att han presterat så bra så var det något som inte stämde. Veterinär gav klartecken att starta de planerade U25-klasserna om vi ville men jag har större mål med den här säsongen så därför valde jag att jobba förebyggande och lägga den tiden på vila och träning istället. Det är förstås tråkigt men nu förebyggde vi en skada istället för att behöva behandla den och det viktigaste är att han är i form till resten av säsongen när de riktiga utmaningarna kommer! Jag är bara tacksam att jag har så fruktansvärt friska hästar - på 10 års hästägande, med Lady, Fille och Bruce, har det aldrig varit värre än när vi fick sy en broddspark på Lady 2010. Inte en enda förslitningsskada, koliktendens, hovböld eller ryggproblem har vi sett.

- Jag har gått en distanskurs i grafisk design. Det har varit jätteroligt att äntligen få prova, just detta är något som jag varit väldigt intresserad av men aldrig hunnit fördjupa mig i det minsta. Även om jag kanske aldrig blir grafisk designer på heltid kommer jag definitivt fortsätta med det intresset!


Nu ser vi hemskt mycket fram emot nästa tävling som blir vår debut i 2* klass, i Köpenhamn under Falsterbo-helgen. Innan dess har vi något minst lika spännande i kalendern, nämligen en 2-dagars kurs för ingen mindre än Erik Duvander (!) som kommer till vår "hemmabana" hos Mathias på stall Nilslund! Happy days med andra ord :-)

Bild från prisutdelningen i Sopot! Det var en stor dag för mig (och lilla B också), första internationella placeringen utanför Norden (då känns det lite mer på riktigt än i Norden, jmf med när vi åkte till Norge i höstas och "alla" svenskar var där), vilket skedde genom första riktiga dubbelnollan i både terräng och hoppning! Vi hade en kanontid i terrängen och Bruce hoppade ändå lika spänstigt och scopigt i banhoppningen som alltid dagen efter. Det är dessutom extra speciellt i och med att vi verkligen gjort hela resan från låga klasser tillsammans. Jag slutade nog inte le på en vecka :-)


Kram!/Anna

Likes

Comments

2016 måste vara mitt mest händelserika år hittills, inte minst på tävlingssidan.

Men det har hänt så mycket i övrigt också...

Jag har fyllt 18 med allt vad det innebär. Jag har tagit studenten. I början av året kunde jag knappt köra bil, nu har jag både vanligt körkort och körkort för tungt släp. Jag har flyttat hemifrån. Jag har fått mitt första "riktiga" jobb.

Jag har låtit Lady gå i pension. Jag har faktiskt, i och med att jag slutat rida Fille, också avslutat hela min ponnykarriär.

Rent tävlingsmässigt så var 2016 verkligen ett raketår. Det inleddes med att mamma och jag bilade hela vägen ner till Österlen för att provrida en enda häst, Bruce the Boss, som vi sett på annons. Jag föll pladask och precis i slutet av januari åkte vi för att hämta honom. Ingen av mina tränare var särskilt imponerad även om alla tyckte att det säkert kunde vara en bra häst. Men så vann vi till allas, kanske framför allt vår egen, förvåning vår första fälttävlansstart och sen bar det av upp i klasserna. Några månader och rosetter senare debuterade vi på internationell nivå och red SM för att sedan bli uttagna till NM där vi var placerade.

Men jag hade aldrig trott att det skulle gå så fort med Bruce även om jag visste att han hade det i sig. Under tiden satsade jag vidare med Fille trots att fokus låg på storhästtävlande och Bruce. Fille och jag gjorde ett par riktigt knackiga fälttävlan under våren men kunde tack vare att vi är så sammansvetsade och mästerskapsvana plocka fram våra styrkor till SM i Flyinge och där kamma hem bronset. Dessutom lyckades vi på årets första nationella start i dressyr plocka vårt andra och sista SM-kval tillsammans med en andra placering av 27 starter. Efter fälttävlans-SM avslutade vi vår karriär med ett mycket fint dressyr-SM där vi både plockade 8or och lyckades "klättra" till 22a plats från den 32a vi kvalade in på. Underbart att få sluta med flaggan i topp.

Och så avslutades 2016 på bästa sätt genom att jag följde min ryttardröm hela vägen till Grevlundagården. Det gör fortfarande ont att ha långt hem till alla vänner, familj och inte minst djuren men jag är så stolt över att jag gjorde flytten hit. Min fina julklapp (se bild ovan) säger väl allt; jag blev "best developer" på Grevlunda och det känns verkligen att jag har utvecklats massor sen jag kom hit. Att få höra det från Lisen eller Steffi är en grym känsla som jag bär med mig in i 2017. Jag ska fortsätta kämpa för att bli lite bättre varje dag och hoppas att 2017 blir ett minst lika bra häst- och tävlingsår som 2016!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Plötsligt insåg jag att jag nog aldrig gett en direkt förklaring till vad som hände med ponnyerna nu när jag och Bruce vips flyttade 600 kilometer söderut.

Bild från i somras när mamma och jag tog ponnyerna på tur till stranden (vid vårt Gotlandsställe)

Lady har blivit pensionär på riktigt. Så länge jag har bott hemma så har jag hållt igång henne med lite gymnastik varvat med uteritter där hon själv fått välja tempo men nu när jag flyttar är hon helt och hållet mammas. Och med tanke på att Lady blir 24 vid årsskiftet så kändes det inte helt orimligt att hon skulle få växla ner till lite promenader och enstaka uteritter. Mamma rider ut när hon har tid och annars njuter Lady av långa dagar i hagen tillsammans med Fille.

Härlig bild tagen av Tomas Bordi!

Fille har en ny liten ryttare i sin Christina. Hon är 12 år och hennes mamma Anna driver stallet där ponnyerna bor nu. Christina började rida Fille innan jag flyttade och de är så duktiga tillsammans. Jag blir varm av att se Fille få göra det han gör allra bäst; inte att tävla höga klasser utan att vara en stadig - om än ibland lite busig - läromästare. Han förtjänar att få vara någons hjälte utan att jämt prestera på höjden av (eller över) sin förmåga. Och samtidigt kan han och Lady, som ju blivit tighta, leva lyckliga i alla sina dagar som boxgrannar och hagkompisar!

Min mysiga lilla kompis! Han ställer verkligen upp på allt!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Nu ligger jag nerbäddad i sängen igen, det verkar som att det är då jag har chans att skriva!

Idag är min lediga dag för den här veckan och jag har ägnat den nästan uteslutande åt att fortsätta repa mig från förkylningen. Min sjukdag i tisdags gjorde verkligen susen så nu är jag mycket bättre, men jag ser fram emot att slippa snörvla och hosta mellan var tredje tag med grepen.

En perfekt dag att se på Guldläge med andra ord! Idag släpps kortdokumentären om Peder och Allans väg till OS. Så fruktansvärt mäktigt, jag ryser genom hela kroppen när jag ser den.

Man måste påminna sig ibland om priset man betalar för framgång.


Det är något jag grubblar över ofta nu; vad som är värt vad för just mig. När dagarna är lite extra tunga på jobbet och jag är slut i hela kroppen, förkyld, det är mörkt ute och regnar sidvärtes, hästen lerig och det är sent på kvällen och jag ännu inte lagat mat så måste jag verkligen gräva djupt efter inspiration.

När vi har tränat för Lisen har vi varvat ridning med peptalks. Hon matar i oss hur fruktansvärt fokuserade vi måste vara varje minut och sekund som vi sitter i sadeln, hur vi inte får lämna något åt slumpen och ta tillvara på varje möjlighet att lära oss något nytt som kan ta oss vidare. Det kommer från någon som vet vad som krävs. (Behöver jag säga att en träning för Lisen är som typ fem träningar för en annan tränare? Man får med sig så vansinnigt mycket tips och inspiration!)

Lika inspirerad som man blir då, lika svårt är det också att omsätta i praktiken. De ryttarna som presterar på topp kan hela tiden lägga upp sin tid efter vad som för dem framåt medan jag bara har ett par timmar varje dygn. På jobbet är det fullt fokus på hästarna, Peder och Steffi och när dagen är slut, Bruces box är mockad och maten är lagad är det dags för mig att fokusera på mig själv och min ridning. Då är klockan oftast runt 19 och jag behöver vara i säng innan 22 för att orka med nästa dag.

Så förutom att använda de två timmarna jag får med Bruce så måste jag verkligen suga ut allt jag kan när jag är på jobbet. Här om dagen när jag kraftfodrade såg jag Peder stå och fundera i stallgången. Då passade jag på att fråga om de olika fodren och tillskotten och vad de är bra för och han förklarade gärna.


Det är väl lite av en balansgång. Jag ser det lite som att man behöver så många olika "bitar" för att bli framgångsrik. Man behöver kunna väldigt mycket om hästar och arbetet runt omkring men man behöver också så många timmars träning och så många rundor i kroppen och dessa saker är inte alltid helt förenliga. Genom att jobba här investerar jag i mitt "runt omkring-vetande", jag ser hur de som lyckas väljer att arbeta och jag kan ta åt mig mycket av den kunskap de byggt upp. Men ibland känns det som att det är på bekostnad av min egen ridning. Kanske hade jag kunnat prestera lite bättre i sadeln idag om jag inte hade jobbat 60 timmar senaste veckan utan haft lite mer tid att lägga på kost, träning och vila. Men om jag ska prestera bättre om ett, fem eller tio år så måste jag investera. It's the price you pay :-)

Repris av den enda bilden jag har från prisutdelningen i Norge, Bruce och jag var femteplacerade i CIC* och 4a i kombinerat junior/young rider NM. Idag beställde jag tävlingslicens för 2017!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Snart är det en månad sedan vi gjorde flytten till Skåne, till Österlen, till Grevlundagården. Jag och min lilla Bruce.

En månad har gått fort och långsamt på samma gång. Jag tror att jag grät minst en gång om dagen varje dag hela första veckan för att jag längtade hem så mycket, och då kändes det som om tiden stod still. Alla här har varit så snälla och Bruce och jag bor jättebra båda två, men det förändrar ju inte att det är 55 mil eller runt 6½ timmars bilresa hem. Inte direkt en mjukstart för den som ska flytta hemifrån för första gången.

Samtidigt så går tiden så vansinnigt fort! Vi börjar jobba 6:30 och är oftast klara mellan 17 och 18 på kvällen, och däremellan är det - förutom lunchrast - fullt ös. Å andra sidan så brukar jag oftast ägna lunchrasten åt att mocka åt Bruce så man kan väl säga att det inte blir så mycket stillasittande då heller. På en dag hinner det hända massor så det känns alltid som att jag bara hinner blinka från att jag går upp och fodrar våra hästar innan jobbet, tills dess jag är tillbaka på kvällen med en kopp te för att gå och lägga mig.

Efter jobbet brukar jag rida Bruce. Ibland tar jag mig tid att laga middag före, ibland efter, men det blir oftast någon form av barnmat som typ köttbullar eller pasta för att det ska gå lite fort. Efter det brukar dagen vara slut, om man inte är med och kvällsfodrar (vilket brukar ske ett par gånger i veckan).

Så ser 6 av veckans 7 dagar ut, och på den sjunde brukar jag lyxa till det med att städa, handla och kanske putsa lite extra på sadlar och träns. Vilodagen har hittills också fått vara uterittsdag eftersom att det annars är bäcksvart när jag kommer till stallet för att rida Bruce, och då är uterittsmöjligheterna begränsade till att rida upp och ned för backen som leder upp till stora stallet.

Så länge det inte är halt så gör jag det minst en dag i veckan i en form av intervallträning, den backen är helt suverän just för det. Jag tänker alltid på tävlingen vi red i Hovdala i somras som gick i så många, långa uppförsbackar och hur grymt det är att ha tillgång till en sån här (typ 600? meter lång) backe. Förstå vad bra att alltid behöva skritta upp för den för att ta sig till ridhuset, man får verkligen träning och en bra framskrittning på köpet.

Dessutom är det jättelyxigt att ha tillgång till ett ridhus där det alltid står hinder framme. Där vi hade hästarna uppstallade i 6-7 år innan vi flyttade dem i somras var man alltid tvungen att boka in sig flera dagar i förväg (men ändå inte under timmarna efter jobb och skola när de flesta skulle rida, då var det hinderförbud) och sedan plocka fram och tillbaka varenda bom just under tiden man bokat. Det gjorde vi ju, men det är ju helt klart mer inspirerande att trimma med samma övningar som Peder och Steffi använder. Och sjukt mycket smidigare att kunna ta ett par språng lite nu och då när det passar, om hindren ändå är framme.

Sen vi flyttade hit har vi också hunnit med en träning för Lisen, en för Peder och tre för Astrid Antonsson som kommer hit. Det vill säga ungefär en i veckan. Det är ytterligare en sådan sak som känns superlyxig; jag hade aldrig möjlighet att träna så ofta när jag bodde hemma och gick i skolan. Särskilt inte för såna extremt duktiga profiler också. (För vår OS-medaljör!!)

Å andra sidan var det länge sedan jag red så lite som jag gör nu. Det blir färre timmar i sadeln när det bara är jag och Bruce. I min tjänst ingår ingen ridning, men vissa lucky days får jag ta hand om någon häst. Min första vecka fick jag faktiskt rida hyfsat mycket, jag fick trimma i ridhuset och en dag rida fram ett par hästar åt Peder. Det är de stunderna man lever på när man går som en pendel in och ut med hästar ur skrittmaskinen, rensar avloppet i spolspiltan, står och packar 30 höpåsar...


... eller som nu, ligger däckad i sängen med feber och tittar ut på ett grått, regnigt och äckligt lerigt novemberlandskap.


Jag trodde att jag skulle få lite tid till att blogga lite oftare efter att ha flyttat hemifrån, haha. Det har jag inte ens hunnit på mina lediga dagar. Det kanske dröjer till nästa gång jag blir sjuk innan ni hör av mig igen :-)


Kram!/Anna

Likes

Comments