Header

Sista veckorna har minst sagt präglats av blandade känslor. Samtidigt som det händer mycket spännande på ena fronten, har det varit många setbacks på andra fronter. Den ultimata finalen var nog i tisdags, när jag började dagen med att köra till Strömsholm för att träna hoppning med resten av fälttävlansgänget från Ryttarutveckling nivå 3 för Jens Fredricson, för att sedan skrapa rutorna och sätta mig i bilen för att lämna träffen i förtid, köra hem under ett storböl på gränsen till trafikfarligt och sedan skynda mig till begravning i Solna.

Innan jag satte mig i bilen fick jag dessutom ta ställning till huruvida jag skulle köra bort till djursjukhuset och hälsa på Zizzi innan jag lämnade Strömsholm. Kvällen innan begravningen fick min hund läggas in med ett stort skärsår på ena benet, sent på kvällen efter begravningen kunde vi hämta hem henne och såhär några dagar senare verkar hon fortfarande må bra, men äter medicin och måste ha tratt.

Detta var alltså världens största klimax på de senaste, minst sagt omtumlande veckorna, och symboliserar ganska bra hur det ena stunden är spännande häst- och ridsportshändelser på gång och nästa stund total personlig misär.


Men det positiva överväger faktiskt. Söta lilla Curre har inställt sig bra hemma hos oss, vi red på tur tillsammans med mamma och Lady här om dagen och även då är det svårt att förstå att han bara är en bebis. Han är hur cool som helst. Igår kom Laila och kikade på hur sadeln passade honom och tipsade om hur jag skulle göra med paddar, och idag ska han på tur med Lady igen. Måste bli bättre på att ta bilder på och filma honom så ni får se!

Samtidigt fortsätter Bossen att knapra in på sin sjukgymnastik. I onsdags fick han börja trava men jag tog ett par extra skrittdagar för att ligga på säkra sidan. Men det ska bli skönt att verkligen få sätta honom i arbete igen, för gud vad den hästen behöver uppgifter.

Nästa helg är det landslagsträff och fälttävlansmöte i Linköping också. Det är ett par år sen sist och det känns att det ska bli så sjukt kul att träffa hela (eller i alla fall en väldigt stor del av) fälttävlansgänget igen.


Hence rubriken "blandade känslor"!


Kram!/Anna

Curres fantastiskt charmiga lilla pannlugg blåser lite i vinden ;-)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hjälp vad fort det går ibland!


Förra veckan jobbade jag stängningspass, det vill säga från klockan 17 till 03:30, och försökte däremellan hinna med Bossens "sjukgymnastik" (= massa skritt), sköta stallet åt honom och Lady och ta hand om lilla Zizzi och få ut henne på sina promenader, helst inte i stallet för då måste hon ju sitta i timmar och vänta på att jag blir klar med hästarna. Och så möjligtvis sova lite däremellan.

Samtidigt pågick Elmia och uppladdningen för SSHS-auktionen. Något jag av förklarliga skäl inte sagt ett knyst om är att vi planerade att bjuda på en häst där. Vi såg honom på annons ungefär samtidigt som han skulle åka på selektering. Vi åkte och hälsade på honom hos beridaren och provred, men vid det laget hade han redan blivit uttagen till auktionen! Vi - alltså jag och mamma, min medfinansiär ;-) - tyckte så mycket om honom att vi ville prova att lägga ett bud.

Men mamma var på Gotland och jobbade hela förra veckan och jag jobbade natt här hemma i Eskilstuna. Så i lördags kväll satte sig mamma vid en liten fast telefon på Gotland för att buda över telefon. Jag själv serverade hamburgare i full fart. Det hela kändes ganska komiskt eftersom att typ alla som bjöd var rika hoppmänniskor som satt på plats i Jönköping och drack champagne vid sina bord. Och vi som sagt i helt andra, mindre glamorösa, delar av landet.

Vi var dessutom helt förberedda på att förlora, för gränsen vi hade dragit för vad vi hade råd med gick under vad 90% av hästarna klubbades för. Men man vill ju försöka!

OCH DET GICK HEM!

Låt mig presentera världens snyggaste Currant LA. Currant kallas Curt men kommer nog gå under Curre hos oss. Han är född 2014 efter Durrant 1271 - Landlord 849 - Herkules 504 och fick dubbeldiplom på sitt 3-årstest. Vi hämtar honom hos uppfödaren imorgon!

Kram!/Anna

Likes

Comments

I måndags kom jag hem efter nästan en månad i England. Jag jobbade hos team Fox-Pitt i drygt tre veckor och tog sedan tåget till London där mina föräldrar anslöt sig för en weekend innan vi åkte hem till Sverige och den riktiga hösten...

Och inte helt oväntat tar jag med mig så otroligt många lärdomar från bara dessa veckor, mina främsta intryck listade när nedan:

1) Vilken underbar artighetskultur som finns i England. Den har till och med letat sig in i stallen. Jag kommer aldrig glömma när jag på min andra dag tog av en häst ett täcke som egentligen skulle legat kvar på. När min kollega kom och påpekade det svarade jag naturligtvis med "Sorry". Hans svar? "No, excuse ME! Of course I should have told you to leave it on. How else could you know?" Chocken har ännu inte släppt.

2) Det finns levande bevis på att tävlingshästar på absoluta toppnivå kan få leva riktigt härliga hästliv. Nu börjar säsongen trappas ner och allt eftersom att hästarna gjorde årets sista tävlingar åkte skorna av och de släpptes på enorma gräsytor, gärna tillsammans med sina kompisar, för ett par-tre månaders total semester. De som fortfarande var i träning gick alla i fin gräshage ungefär 15 timmar om dygnet. Hästarna klipptes och täckades efter behov och inte av principskäl.

3) Det finns de som prioriterar vad som verkligen gör skillnad för hästarna. Istället för att rykta varje häst 15-20 minuter om dagen lade man tiden på en lika lång framskrittning runt om i byn. De kanske var lite lerigare, men kanske också lite mer hållbara.

4) Lägga tiden på rätt saker. Istället för att hela arbetskåren sopade det stora stallet 20 minuter morgon och eftermiddag tog en av dem fram en lövblås och gjorde samma jobb på 5-10 minuter. Då fanns det tid att handbeta de skadade hästarna som annars stod på boxvila en stund istället.

5) Underskatta inte en riktigt engagerad hovslagare. Han som dök upp en gång i veckan älskade sitt jobb och kunde nörda ner sig i detaljer i timmar. Framför allt ville han se alla hästar (inklusive barnponnyn) skritta och trava både före och efter verkning.

6) Olika hästar för olika ändamål, och alla uppskattas lika mycket. Hunting är ju stort i England och både William och hans fru Alice har var sin huntinghäst. De är helt oglamorösa på alla sätt, skulle smälta in perfekt som lite grövre ridskolehästar på en svensk ridskola. På vintern rider man hunting för skojs skull. Eftersom att hästar och ridning generellt är roligt och inte alltid behöver handla om att vara bäst, utan lika gärna kan vara att åka och träffa sina vänner och rida i den fina naturen under några timmar medan man "catch up" med sina vänner och hoppar roliga terränghinder. Ridning och träning av huntinghästarna prioriteras inte bort bara för att de går på bete dygnet runt och inte tävlar på samma sätt. Det är lika viktigt att de är väl tränade för uppgiften som att fälttävlanshästarna är det.

7) Vi svenskar måste förstå hur litet Sverige är och hur långt vi kommit med att låta ridsporten vara en folksport även om det är svårt att tro ibland. En stor majoritet av de som ägnar sig åt ridning på högre nivå utomlands kommer ifrån (i mycket större utsträckning än i Sverige) välbärgade familjer.

8) Att ha en tradition av fälttävlan är värt så himla mycket för en nation. Tack vare traditionen med stora fina events vid fina slott kommer publik och sponsorer att investera pengar i tävlingar som i sin tur ger arrangörer chansen att göra riktigt bra tävlingar, ryttare och hästägare att få igen pengar de själva lagt ut, och få hela spiralen att gå åt rätt håll. Bilden av hur man hjälper en sport att växa är så himla komplex men traditionen är underskattad i sammanhanget. I Sverige borde vi värna om den (mycket mindre, men ändå existerande) traditionen vi har.

9) Inse vilken prylfixering som råder i Sverige och svensk hästsport. Mina engelska kompisar trodde inte sina öron när jag berättade att även amatörer och små ponnybarn har märkesutrustning. Och ofta i större mängder. Inte ens i en av världens största fälttävlansnationers bästa fälttävlansstall var utrustningen särskilt glamorös. Funktionell och bra, absolut! Och på tävlingar piffas det upp. Men hemma är det viktigast att den passar.

10) Hästarna daltas inte med på samma sätt i England. Samtliga fälttävlanshästar gick med alla typer av ryttare runt framskrittningsrundan i byn, vilket innebar att korsa en väg där bilarna körde ca 60 km/h (och man fick vänta på att gå över med hästnosen i vägbanan), möta traktorer, bilar, hundar (som inte alltid var kopplade och inte alltid särskilt lugna) på smala vägar, folk som trimmade sina trädgårdar med olika surrande och prasslande redskap en meter från där man gick och så vidare. Vissa hästar kunde hoppa till för hundar som hoppade upp på staket och vrålskällde, men den stora majoriteten var helt bombsäkra. De var liksom vana vid det mesta, dessa hästar som låg mycket högt i blod. På totalt ungefär 20 hästar var det en som krubbet och ett sto som kunde tjura när man skulle lägga på täcket, resten var hur snälla som helst i all hantering.

Slutligen fick jag med mig massor av härliga kompisar och roliga historier. Jag delade boende med en amerikan, en tyska, en engelsk tjej och en fransyska plus några britter som passerade ibland. Dessutom jobbade ytterligare en nationalitet på gården, en portugis. Och bilden ovan visar när jag på en av mina lediga dagar fick följa med på cubbing - en form av hunting man ägnar sig åt i början av säsongen för att lära upp hästar och hundar (och ryttare som mig, haha. Jag var för övrigt den enda av typ cirka 30 ryttare utan tweedkavaj, plastrog, beige ridbyxor och sammetshjälm). Hästen jag sitter på kallas Cob (han är en riktig cob kan jag meddela, det kanske inte syns så bra på hans öron) och honom fick jag låna av Alice och William.

Jag är oerhört tacksam för min tid på Wood Lane och är övertygad om att jag kommer vara tillbaka en dag!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Mycket roligt på kort tid!

Medan jag var i England hann jag få ett mail från förbundet. Jag är en av 5 nominerade ryttare för Young Rider-landslaget 2018! Woop!

Så fort jag kom hem igen åkte vi med Bossen till veterinären... Som konstaterade att han är 100% redo att sättas igång! En mycket välkommen nyhet, inte minst eftersom att han har ställt till med extremt många hyss på den tiden han tvingats vila...

Nu är den stora utmaningen att sätta igång honom enligt konstens alla regler = mycket försiktigt i början. Min häst är inte känd för att vara särskilt försiktig och vi båda längtar efter att komma igång igen, men vi får försöka hålla ihop det. Steg 1 är hur som helst att skritta i en hel månad... När vi har klarat av det ska resten av igångsättningen gå ganska fort. Can't wait!

Mitt projekt under tiden är att ta bilder under processens gång... Tänker att det blir roligt att se tillbaka på före och efter. Här är alltså dag 1! Bjuder på det goda skrattet man får när man ser hans charmiga klippning. Jag presenterar härmed "avställt-halvblod-på-hösten"-klippningen. Jag behöver tvätta hans ben dagligen, och med full päls tar det för lång tid att torka, så jag ville klippa nedre delen av benen. Men det skulle ju se SÅ konstigt ut så jag insåg att jag fick klippa hela. Men det skulle ju också se SÅ konstigt ut så jag tänkte att jag "Gör en låg filtklippning. Fast utan att klippa halsen. Typ." Och landade här. Haha! Såhär i efterhand är det SÅ komiskt att jag försökte göra det lite snyggt, för det ser ju verkligen jättemärkligt ut.

MEN det är 100% funktionellt och han slipper frysa i onödan!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Medan Bruce vilar ska jag se till att göra det mesta av tiden...

Jag ska nämligen åka till England för att provjobba för en anställning som working student/beridare i 3 veckor! Hos inga mindre än team Fox-Pitt Eventing! Det ska bli så roligt och spännande. Jag trodde ju inte att jag skulle jobba mer i stall på det sättet men detta var en möjlighet man bara inte kan motstå. Steget att sen flytta till England med Bruce är väldigt stort MEN you only regret the chances you didn't take, ellerhur? Därför måste jag i alla fall åka och prova!

De som känner mig vet att det bor en liten britt i mig så oavsett hur det går kommer jag ju stortrivas under mina provveckor :-)

Avfärd 20 september!!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Det tog ett tag, men så blev vi till slut lite klokare.

När jag skulle sätta igång min fina Bruce efter tävlingen i Köpenhamn kändes det inte helt 100. Vi har åkt flera turer till veterinären och när resultaten från en MR-undersökning av hans framhovar kom förra veckan fick vi till slut en förklaring. Bilderna togs i Sverige men skickades till en expert i England, som kunde se "mild" (=lindriga) inflammationer i flera mjuka vävnader och lindriga hovledsinflammationer som nu ska behandlas. Prognosen är mycket god men det innebär ändå 3 månaders vila.

Tur i oturen att min häst inte är särskilt smärttålig. Och att en annan är lite uppmärksam. Vi kunde märka det här väldigt tidigt och kunde därför korta ner förloppet lite. Ändå innebär det tyvärr slutet på 2017 års fälttävlanssäsong för oss. Inget NM, inget SM, inget EM-kval. Vi får satsa 200% nästa säsong helt enkelt!

Kram!/Anna

Likes

Comments

Som vanligt har jag låtit det gå alldeles för lång tid sen min senaste uppdatering av denna blogg...

Men life happens liksom... Och denna gång har det hunnit hända en jäkla massa.


Bruce och jag debuterade i 2* klass på Köpenhamns internationella tävlingar i juli. Vilken härlig tävlingsplats det var, och vilken fantastiskt rolig vecka det blev! Redan på måndagen styrde Stall Nilslunds buss lastad med Mathias Arn och min lilla Bruce, hela familjen Gustafsson och så lilla jag mot Skåne. Vi bodde hos Ted och Pernilla i Flyinge vilket var roligt bara i sig självt! Jag passade på att rida till Teds fina terrängbana och träna terräng för mästaren Jan Jönsson. Bruce levererade som vanligt klockren hoppning och Janne levererade som vanligt klockrena citat. Denna gång pratade vi om att vi skulle debutera 2* och jag sa ärligt att jag kände mig helt lugn med att vi klarade nivåhöjningen. Om jag skulle komma på något hot så skulle det i så fall vara mina nerver. Jag har inte varit nervös för en tävling ända sen jag och Fille skulle kvala EM i vår 2* debut (man får ju tyvärr inte så många chanser på ponny så det var debuten or nothing) så därför var jag ödmjuk nog att tänka att jag inte skulle utesluta att jag kunde få någon slags flashback till sist jag gick upp i 2* (spoiler alert: jag blev inte alls nervös). Jannes svar?

"Bry dig inte så mycket om att de valt att kalla det tvåstjärnigt. Det är SÅHÄR *visar 5cm mellan tumme och pekfinger* mycket högre hinder. Din häst märker det inte ens. Det är en piss i Mississippi."

HERREGUD. Jag skrattade hela vägen hem - och då tar det 45 minuter att skritta till stallet från terrängbanan.


På onsdagen lämnade vi Bruce hemma och styrde till Falsterbo! Jag var orolig att jag skulle bli utan Falsterbo i år men Mathias och Arn var anmälda till huntingen så jag passade på att följa med. Och självklart gick det bra, de slutade på en fin fjärdeplats som ett av endast två felfria ekipage!


Next stop: Köpenhamn.

Bruce inledde med en mycket fin dressyr, i och för sig fanns det rum för förbättring men det händer ju inte jätteofta att man presterar lika bra på tävling som man gör hemma. Intressant nog slog vi personligt rekord för internationell tävling trots att det var debut på högre nivå! Jag tror att det säger mycket om min häst, han kommer helt enkelt mer till sin rätt i program där han får lite mer att bita i. Vi fick 65% av C-domaren och 69% av långsidedomaren vilket lade oss oförskämt högt upp i resultatlistan bland landslagsekipage och tyskar med våra 49 straff!

Dag 2 var hoppning. Jag hade en väldigt bra känsla på framhoppningen och kände att jag hade stenkoll på läget, jag hade sett många ekipage hoppa banan. Jag hade i och för sig hört att det brukar vara många fel i hoppningen eftersom att det är en lite speciell gräsbana med kullar, buskar och träd men jag hade min plan. Tyvärr så visade det sig andra svårigheter än jag räknat med och då hann jag inte ändra min ridning mitt i banan. Vi kom i mål med 12 fel trots fin hoppning av Bruce. Bortsett från en rivning på nr 2, en lite optiskt svår oxer (dagens absolut mest rivna hinder), så hade vi nedslag på b-hindren i båda kombinationerna. A-hindren var båda gånger oxrar som Bruce hoppade väldigt högt över och därför landade väldigt tight bakom, vilket i sin tur fick mig att trycka iväg honom mot b-hindret för att han skulle nå fram. Men det är ju sällan en bra idé att trycka iväg en häst mot ett hinder så där kom nedslagen. Å andra sidan hade han efter det ett bra läge på c-hindret i 3-kombinationen efter det så den kom vi felfritt över.

Det här är första gången jag har upplevt några som helst svårigheter att räcka fram med Bruce (som ju är väldigt liten till växten) och det gjorde mig så ställd att jag inte hann omvärdera och justera min ridning utan det "gick av bara farten". Men såhär i efterhand har jag grubblat på det och till slut insett att det nog var det första nedslaget som ställde till det. Han tycker verkligen inte om att riva så han blev lite upprörd när han slog ner den oxern som många hästar hade svårt att se. Efter det överhoppade han oxrarna med mellan 20 och 40 cm marginal och det var nog det som ställde till det för oss. Men nu har jag lärt mig av det. Där och då var jag såklart oerhört missnöjd eftersom att jag haft så bra dressyr men 12 fel är faktiskt inte alls lika med underkänd insats. Sometimes you win, sometimes you learn.

Skärmdump från in film från hoppningen. Observerade att oxern ovan är 1,20 och inte 1,00m som det ser ut... Efter att ha sett filmen förstod jag att det inte var så konstigt att vi fick långt fram till efterföljande hinder med tanke på höjden på språngkurvorna...


Terrängen bjöd på dramatik! Det regnade hela dagen så till att börja med var vi tvungna att lägga upp en plan med broddning, byte till torra handskar precis före start (det är nämligen obehagligt med tyglar som glider ur händerna när man rider terräng) och så vidare. Jag hade gått banan minst 5 gånger under de gångna dagarna, jag ville vara säker på att den "satt i ryggmärgen" så att jag kunde ägna så stor del av min uppmärksamhet som möjligt åt Bruce. Han löste alla uppgifter utan att tveka, ofta med ett galoppsprång mer i kombinationerna vilket ofta berodde på höga språngkurvor... Den linje jag utsett som en av de klurigaste, där man hoppade en soffa med en bred häck (alltså häck á la trädgård) i bakkant som därför utgjorde den till ett längdhinder på en ganska rejäl vinkel, landade och hade 3 stora galoppsprång på böjt spår i nedförsbacke till ett smalhinder som inte syntes förrän i landningen, gick bokstavligt talat som en dans. Men efter två tredjedelar av banan blev vi stoppade!

Till denna dag är jag fortfarande imponerad av mig själv. Jag fattar inte att jag kunde vara så kall. Jag tänkte att det antagligen var ett ekipage före oss som gått omkull, så är oftast fallet när någon blir stoppad, och började genast lägga upp en taktik för hur jag skulle hålla hästen igång tills vi fick startsignal igen. Jag har aldrig tidigare blivit stoppad och har aldrig behövt hantera den situationen men nu skedde det mitt i vår debut, vårt kval. Jag frågade om funktionärerna visste varför de stoppat mig men det gjorde de inte. En medlem av ground jury kom fram och frågade mig om det "was something with the mouth?"... Va? Jag försökte se om Bruce gapade eller blödde men kunde inte se någonting. Kände med handen över min mun och tänder för att se om jag varit så adrenalinpumpad att jag inte märkt att han knockat mig. Men ingenting. Strax efter susade Niklas Lindbäck som startat precis efter oss förbi och då började jag verkligen undra. Uppenbarligen fanns det inget skadat ekipage eller trasigt hinder på banan eftersom att han inte blivit stoppad. Jag gick igenom banan i huvudet och försökte minnas om jag missat en flagga, ett hinder, om hästen snubblat eller halkat, men kunde inte komma på någonting. Precis då säger funktionären som stoppat mig åt mig att backa, rida uppför backen jag kommit ned för, och starta igen för att rida färdigt banan. Vilket jag gjorde, hur samlat som helst, för att gå i mål med en felfri runda.


I efterhand visar det sig att ekipaget före mig halkat så att hästen skrapat mulen och att de skulle stoppas. Funktionärerna vid mitt hinder hade tagit fel ekipage. Som följd av detta fick jag en felaktig tid och fler tidsstraff än förtjänat i terrängen. Men jag hade absolut inga bevis för detta eftersom att jag för fösta gången på länge red utan klocka. Innan start hade jag tänkt att jag skulle fokusera helt och hållet på min ridning och för dagen strunta i minuter och meter.

Jag har på känn att jag inte var inom tiden, jag vet att jag tog det lite lugnt i början av banan innan jag kände att jag hade flytet, men de 14,8 straff jag fick motsvarar 36 sekunder och så långsam var jag garanterat inte. Men alla var trötta, leriga, genomvåta, och samtidigt överlyckliga (jag över min fina felfria runda och mamma över att jag levde, gissa hur orolig hon blev när vi var spårlöst försvunna i 3 minuter) och ville påbörja den långa hemresan så fort som möjligt. Så vi åkte hem utan att bråka eller protestera. Bittert på ett sätt, men eftersom att det inte var ett mästerskap eller fanns några inblandade prispengar så orkade jag/vi inte dra igång den cirkusen. Det borde inte ha lett någon vart i alla fall.

Filmer från rundan finns på min instagram @anna.kallings . De fick jag av världens bästa Gabriella som kom hela vägen till Danmark för att heja på oss i terrängen! Gabriella som alltså är Bruces tidigare ryttare en av våra största supporters :-)


Nu hoppas jag att nästa inlägg inte dröjer alltför länge... Jag har ju mer att berätta!

Kram!/Anna

Likes

Comments

... när du aldrig riktigt fattat vad folk menat med "tråkigt markarbete" eller "tråkiga bomövningar"...

Dag 1 av Erik Duvander-träning bjöd på 1,5 timme av trav-skritt-halt och lite hoppning över 80cm-hinder! Och det var superroligt! Massor av ny input, och så lite "old news" men med nya perspektiv. Kände mig rätt kaxig som fick rida med "stora" gruppen, 2* ekipage där jag var yngst (med rejäl marginal ;-) ). Både Bruce och jag fick beröm, så idag ser vi fram emot terrängträning!

Jag var jättestolt över Bruce som var superlydig, mjuk och uppmärksam även när vi blandade in hinder. Jag fick verkligen tid över att fokusera på min sits och inverkan. Ingen hade nog kunnat föreställa sig hur han plöjde igenom serier och drog efter alla enkelhinder när vi började träna ihop!

Likes

Comments

Kalendern börjar fylla sig med många roliga aktiviteter!

Förutom träningslägret för Erik Duvander som närmar sig har jag också planerat in första hoppträningen för Lotta sen i höstas och nästa Bosse-träning i början av juli. Förhoppningsvis hinner vi också "stanna till" i Skåne på vägen till Köpenhamnstävlingen och trimma lite terränglinjer innan den 2* debuten som närmar sig med stormsteg. Men det är lite beroende på om vi ska bila ner med Bruce i trailer eller om jag kan samåka med Mathias redan i början av (Falsterbo-) veckan. Återstår att se!


Så länge jag inte tävlar eller tränar ser jag till att jobba så mycket jag bara kan. Lite kostnader kan ju hållas nere genom att bo hemma och jag extraknäcker faktiskt också som tränare till Christina och Fille, men jag behöver ändå alla timmar jag kan få. Ser fram emot den dag då fälttävlan blir lika lukrativt som trav... För den kommer väl? ;-)


Kram!/Anna

Likes

Comments

Wow!

Tänk att man kan vara så upptagen med allt och ingenting. Det har gått fem månader sedan jag skrev här senast och det har hänt så mycket. Jag får försöka summera (och vi vet hur det brukar gå när jag ska hålla mig kortfattad)

- Jag och Bruce spenderade försäsongen med en uppgradering av sadel (till min nu så älskade Bruno), hoppträningar för Lisen, Astrid och någon gång Steffi, ett par dressyrträningar för Bosse och ett par hopptävlingar 110-115. Vi var felfria i alla våra starter med undantag för 1,20-debuten i Eskilstuna (vilket jag skyler lite på den dåliga uppladdningen, se nästa punkt)

- Jag och Bruce halkade omkull på en isig väg i början av mars. En lätt hjärnskakning gjorde att jag inte minns fallet, men Bruce kom otroligt nog undan med skrapsår och jag med en ordentligt stukad fotled.

- Sista februari slutade jag jobba på Grevlunda och flyttade hem till baslägret i Eskilstuna. Tråkigt att den epoken blev så kort (knappt fem månader) men jobbet jag hade gick inte att få ihop med den tävlingssäsongen jag drömde om. Jag var trots allt där för att sköta hästarna på Grevlunda och inte för att åka bort och tävla själv stup i kvarten. Nu jobbar jag på restaurang för första gången vilket är jätteroligt och spännande på ett helt annat sätt!

- Årets fälttävlansdebut gjordes i Tågarp. Vi var nere redan en vecka tidigare och startade 100-klass stilterräng, slagna endast av Niklas Lindbäck på min Felix som bodde på Grevlunda under en period jag jobbade där. Han blev lite av "min" sköthäst när vi var de enda fälttävlanstöntarna på Grevlunda så det var ett kärt återseende :-) I Tågarp gjorde vi också en bra tävling, 1* klass i hård konkurrens men med +70% i dressyr, 2 ner i hoppningen och felfri terräng med enstaka tidsfel.

- Sen följde en fantastiskt rolig resa till Polen! Jag och Bruce smet in i Mathias lastbil och följde med till Sopot. Där startade vi CCI*, lång internationell enstjärnig klass, och slutade på tredje placering av 35 starter efter helt felfri hoppning och terräng!! Det är vårt bästa resultat hittills. Förutom fina tävlingar och bra resultat bjöd resan på god mat och mycket roligt häng med svenskar och finnar :-)

- Vi debuterade strax efter Polen i Msv B dressyr med den äran! Jag tyckte verkligen att det gick bra men det tyckte visst inte domaren. Hur som helst så satt bytena där de skulle och jag ser fram emot nästa gång vi får chans att visa oss!

- För drygt en månad sedan uppfattade jag att något inte var som vanligt med Bruce, trots att han presterat så bra så var det något som inte stämde. Veterinär gav klartecken att starta de planerade U25-klasserna om vi ville men jag har större mål med den här säsongen så därför valde jag att jobba förebyggande och lägga den tiden på vila och träning istället. Det är förstås tråkigt men nu förebyggde vi en skada istället för att behöva behandla den och det viktigaste är att han är i form till resten av säsongen när de riktiga utmaningarna kommer! Jag är bara tacksam att jag har så fruktansvärt friska hästar - på 10 års hästägande, med Lady, Fille och Bruce, har det aldrig varit värre än när vi fick sy en broddspark på Lady 2010. Inte en enda förslitningsskada, koliktendens, hovböld eller ryggproblem har vi sett.

- Jag har gått en distanskurs i grafisk design. Det har varit jätteroligt att äntligen få prova, just detta är något som jag varit väldigt intresserad av men aldrig hunnit fördjupa mig i det minsta. Även om jag kanske aldrig blir grafisk designer på heltid kommer jag definitivt fortsätta med det intresset!


Nu ser vi hemskt mycket fram emot nästa tävling som blir vår debut i 2* klass, i Köpenhamn under Falsterbo-helgen. Innan dess har vi något minst lika spännande i kalendern, nämligen en 2-dagars kurs för ingen mindre än Erik Duvander (!) som kommer till vår "hemmabana" hos Mathias på stall Nilslund! Happy days med andra ord :-)

Bild från prisutdelningen i Sopot! Det var en stor dag för mig (och lilla B också), första internationella placeringen utanför Norden (då känns det lite mer på riktigt än i Norden, jmf med när vi åkte till Norge i höstas och "alla" svenskar var där), vilket skedde genom första riktiga dubbelnollan i både terräng och hoppning! Vi hade en kanontid i terrängen och Bruce hoppade ändå lika spänstigt och scopigt i banhoppningen som alltid dagen efter. Det är dessutom extra speciellt i och med att vi verkligen gjort hela resan från låga klasser tillsammans. Jag slutade nog inte le på en vecka :-)


Kram!/Anna

Likes

Comments