View tracker

Plötsligt insåg jag att jag nog aldrig gett en direkt förklaring till vad som hände med ponnyerna nu när jag och Bruce vips flyttade 600 kilometer söderut.

Bild från i somras när mamma och jag tog ponnyerna på tur till stranden (vid vårt Gotlandsställe)

Lady har blivit pensionär på riktigt. Så länge jag har bott hemma så har jag hållt igång henne med lite gymnastik varvat med uteritter där hon själv fått välja tempo men nu när jag flyttar är hon helt och hållet mammas. Och med tanke på att Lady blir 24 vid årsskiftet så kändes det inte helt orimligt att hon skulle få växla ner till lite promenader och enstaka uteritter. Mamma rider ut när hon har tid och annars njuter Lady av långa dagar i hagen tillsammans med Fille.

Härlig bild tagen av Tomas Bordi!

Fille har en ny liten ryttare i sin Christina. Hon är 12 år och hennes mamma Anna driver stallet där ponnyerna bor nu. Christina började rida Fille innan jag flyttade och de är så duktiga tillsammans. Jag blir varm av att se Fille få göra det han gör allra bäst; inte att tävla höga klasser utan att vara en stadig - om än ibland lite busig - läromästare. Han förtjänar att få vara någons hjälte utan att jämt prestera på höjden av (eller över) sin förmåga. Och samtidigt kan han och Lady, som ju blivit tighta, leva lyckliga i alla sina dagar som boxgrannar och hagkompisar!

Min mysiga lilla kompis! Han ställer verkligen upp på allt!


Kram!/Anna

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu ligger jag nerbäddad i sängen igen, det verkar som att det är då jag har chans att skriva!

Idag är min lediga dag för den här veckan och jag har ägnat den nästan uteslutande åt att fortsätta repa mig från förkylningen. Min sjukdag i tisdags gjorde verkligen susen så nu är jag mycket bättre, men jag ser fram emot att slippa snörvla och hosta mellan var tredje tag med grepen.

En perfekt dag att se på Guldläge med andra ord! Idag släpps kortdokumentären om Peder och Allans väg till OS. Så fruktansvärt mäktigt, jag ryser genom hela kroppen när jag ser den.

Man måste påminna sig ibland om priset man betalar för framgång.


Det är något jag grubblar över ofta nu; vad som är värt vad för just mig. När dagarna är lite extra tunga på jobbet och jag är slut i hela kroppen, förkyld, det är mörkt ute och regnar sidvärtes, hästen lerig och det är sent på kvällen och jag ännu inte lagat mat så måste jag verkligen gräva djupt efter inspiration.

När vi har tränat för Lisen har vi varvat ridning med peptalks. Hon matar i oss hur fruktansvärt fokuserade vi måste vara varje minut och sekund som vi sitter i sadeln, hur vi inte får lämna något åt slumpen och ta tillvara på varje möjlighet att lära oss något nytt som kan ta oss vidare. Det kommer från någon som vet vad som krävs. (Behöver jag säga att en träning för Lisen är som typ fem träningar för en annan tränare? Man får med sig så vansinnigt mycket tips och inspiration!)

Lika inspirerad som man blir då, lika svårt är det också att omsätta i praktiken. De ryttarna som presterar på topp kan hela tiden lägga upp sin tid efter vad som för dem framåt medan jag bara har ett par timmar varje dygn. På jobbet är det fullt fokus på hästarna, Peder och Steffi och när dagen är slut, Bruces box är mockad och maten är lagad är det dags för mig att fokusera på mig själv och min ridning. Då är klockan oftast runt 19 och jag behöver vara i säng innan 22 för att orka med nästa dag.

Så förutom att använda de två timmarna jag får med Bruce så måste jag verkligen suga ut allt jag kan när jag är på jobbet. Här om dagen när jag kraftfodrade såg jag Peder stå och fundera i stallgången. Då passade jag på att fråga om de olika fodren och tillskotten och vad de är bra för och han förklarade gärna.


Det är väl lite av en balansgång. Jag ser det lite som att man behöver så många olika "bitar" för att bli framgångsrik. Man behöver kunna väldigt mycket om hästar och arbetet runt omkring men man behöver också så många timmars träning och så många rundor i kroppen och dessa saker är inte alltid helt förenliga. Genom att jobba här investerar jag i mitt "runt omkring-vetande", jag ser hur de som lyckas väljer att arbeta och jag kan ta åt mig mycket av den kunskap de byggt upp. Men ibland känns det som att det är på bekostnad av min egen ridning. Kanske hade jag kunnat prestera lite bättre i sadeln idag om jag inte hade jobbat 60 timmar senaste veckan utan haft lite mer tid att lägga på kost, träning och vila. Men om jag ska prestera bättre om ett, fem eller tio år så måste jag investera. It's the price you pay :-)

Repris av den enda bilden jag har från prisutdelningen i Norge, Bruce och jag var femteplacerade i CIC* och 4a i kombinerat junior/young rider NM. Idag beställde jag tävlingslicens för 2017!


Kram!/Anna

Likes

Comments

View tracker

Snart är det en månad sedan vi gjorde flytten till Skåne, till Österlen, till Grevlundagården. Jag och min lilla Bruce.

En månad har gått fort och långsamt på samma gång. Jag tror att jag grät minst en gång om dagen varje dag hela första veckan för att jag längtade hem så mycket, och då kändes det som om tiden stod still. Alla här har varit så snälla och Bruce och jag bor jättebra båda två, men det förändrar ju inte att det är 55 mil eller runt 6½ timmars bilresa hem. Inte direkt en mjukstart för den som ska flytta hemifrån för första gången.

Samtidigt så går tiden så vansinnigt fort! Vi börjar jobba 6:30 och är oftast klara mellan 17 och 18 på kvällen, och däremellan är det - förutom lunchrast - fullt ös. Å andra sidan så brukar jag oftast ägna lunchrasten åt att mocka åt Bruce så man kan väl säga att det inte blir så mycket stillasittande då heller. På en dag hinner det hända massor så det känns alltid som att jag bara hinner blinka från att jag går upp och fodrar våra hästar innan jobbet, tills dess jag är tillbaka på kvällen med en kopp te för att gå och lägga mig.

Efter jobbet brukar jag rida Bruce. Ibland tar jag mig tid att laga middag före, ibland efter, men det blir oftast någon form av barnmat som typ köttbullar eller pasta för att det ska gå lite fort. Efter det brukar dagen vara slut, om man inte är med och kvällsfodrar (vilket brukar ske ett par gånger i veckan).

Så ser 6 av veckans 7 dagar ut, och på den sjunde brukar jag lyxa till det med att städa, handla och kanske putsa lite extra på sadlar och träns. Vilodagen har hittills också fått vara uterittsdag eftersom att det annars är bäcksvart när jag kommer till stallet för att rida Bruce, och då är uterittsmöjligheterna begränsade till att rida upp och ned för backen som leder upp till stora stallet.

Så länge det inte är halt så gör jag det minst en dag i veckan i en form av intervallträning, den backen är helt suverän just för det. Jag tänker alltid på tävlingen vi red i Hovdala i somras som gick i så många, långa uppförsbackar och hur grymt det är att ha tillgång till en sån här (typ 600? meter lång) backe. Förstå vad bra att alltid behöva skritta upp för den för att ta sig till ridhuset, man får verkligen träning och en bra framskrittning på köpet.

Dessutom är det jättelyxigt att ha tillgång till ett ridhus där det alltid står hinder framme. Där vi hade hästarna uppstallade i 6-7 år innan vi flyttade dem i somras var man alltid tvungen att boka in sig flera dagar i förväg (men ändå inte under timmarna efter jobb och skola när de flesta skulle rida, då var det hinderförbud) och sedan plocka fram och tillbaka varenda bom just under tiden man bokat. Det gjorde vi ju, men det är ju helt klart mer inspirerande att trimma med samma övningar som Peder och Steffi använder. Och sjukt mycket smidigare att kunna ta ett par språng lite nu och då när det passar, om hindren ändå är framme.

Sen vi flyttade hit har vi också hunnit med en träning för Lisen, en för Peder och tre för Astrid Antonsson som kommer hit. Det vill säga ungefär en i veckan. Det är ytterligare en sådan sak som känns superlyxig; jag hade aldrig möjlighet att träna så ofta när jag bodde hemma och gick i skolan. Särskilt inte för såna extremt duktiga profiler också. (För vår OS-medaljör!!)

Å andra sidan var det länge sedan jag red så lite som jag gör nu. Det blir färre timmar i sadeln när det bara är jag och Bruce. I min tjänst ingår ingen ridning, men vissa lucky days får jag ta hand om någon häst. Min första vecka fick jag faktiskt rida hyfsat mycket, jag fick trimma i ridhuset och en dag rida fram ett par hästar åt Peder. Det är de stunderna man lever på när man går som en pendel in och ut med hästar ur skrittmaskinen, rensar avloppet i spolspiltan, står och packar 30 höpåsar...


... eller som nu, ligger däckad i sängen med feber och tittar ut på ett grått, regnigt och äckligt lerigt novemberlandskap.


Jag trodde att jag skulle få lite tid till att blogga lite oftare efter att ha flyttat hemifrån, haha. Det har jag inte ens hunnit på mina lediga dagar. Det kanske dröjer till nästa gång jag blir sjuk innan ni hör av mig igen :-)


Kram!/Anna

Likes

Comments

Big news allihopa!

Jag har haft lite fuffens för mig senaste veckan. Jag har nämligen varit nere i Skåne och provjobbat och tittat på tänkbara arbetsplatser...

...Och i helgen går flyttlasset till Skåneland! GREVLUNDA, närmare bestämt! Tjoho!

Jag är löjligt glad för den här fantastiska möjligheten att få jobba så nära framgångsrika tävlingsryttare och kunniga, engagerade hästmänniskor. Det ska bli så himla spännande.

På gården finns ett hus och ett stall där personalen bor med sina hästar, dit även jag och Bruce kommer flytta. Han kommer att få fortsätta gå i en stor fin gräshage många timmar om dagen, i bästa fall tillsammans med en kompis. En stor lättnad för mig som annars haft lite samvetskval vad gäller att ta med honom till ett större tävlingsstall; det är ju inte så ofta det går att ordna så mycket utevistelse, och jag har en känsla av att min lilla överenergiska häst skulle bli knäpp av att inte kunna spralla av sig i hagen hela dagarna, haha.

Förhoppningsvis kommer flytten möjliggöra mer och regelbundet bloggande :-) Innan dess ska vi hinna packa - och starta en liten Msv C:2 i Mariefred!

Bjuder därför på en bild från min och Bruces första dressyrtävling i vintras där jag sitter lite roligt (vad hände där hahaha?) ... minns att det gick så jäkla fort inne på banan så jag tänkte att vi garanterat hade snabbaste tiden av alla tävlande!

(Fotocred till bästa Tomas, Bordi Photography)


Kram!/Anna

Likes

Comments

Man kan ju inte påstå att blogginläggen blir särskilt effektiva om man bara uppdaterar någon gång i månaden, om ens det. Men när som helst ska jag väl ta mig tiden att uppdatera mera!

Sist jag skrev något var det dags att åka på Junior-SM med Bruce. Det slutade i en 10e plats i internationella CCI*-klassen (av typ 26 starter) och 6e plats av 16 i SM! Inte illa pinkat! Bruce var fantastisk men det var den längsta (by far) terrängbanan vi tagit oss an med 3,5 km i mycket uppförsbacke. Vi orkade inte hålla tempot uppe hela vägen och jag ville hellre att han skulle hinna hämta andan och orka lyfta alla 4 ben över (de vansinnigt vackra och imponerande stora) hindren än försöka pressa honom förbi vad han verkade orka för dagen. Så vi drog på oss tidsfel och var lite trötta i fötterna i banhoppningen dagen efter, vilket gav 3 nedslag.

Självklart kan man alltid önska sig bättre resultat men jag tror inte att vi hade kunnat förbereda oss på ett bättre sätt. Hade jag haft honom längre hade vi kunnat lägga upp konditionsträning under hela försäsongen till exempel, men nu var det inte så och då var det ändå mycket väl genomfört.

Måste slänga in en extra kommentar om hur roligt det var att få vara med första gången detta arrangemang hölls! Förutom fälttävlan arrangerades slottsdagar med utställningar, mässa, uppvisningar mm och det hela drog till sig mycket folk. Och det var, som sagt, en vansinnigt fin tävlingsplats med väldigt vackra hinder.

Efter Hovdala fick Bruce ta det lugnt i nästan en vecka innan vi började ladda upp för NORDISK-BALTISKA MÄSTERSKAPEN!! Som vi blev uttagna till efter SM. Vi tränade lite av allt - dressyr, hoppning, kondition, terräng. Allt med riktigt fin känsla. När vi styrde mot Lilleström i Norge där NBC gick i år kände jag mig verkligen 100% väl förberedd. Jag hade kunnat lägga allt fokus på en tävling i en hel månad, något som passar mig som person väldigt bra.

I Nordisk-Baltiska Mästerskapen är junior- och young ridertävlingen kombinerad, jag som junior tävlade alltså också mot young riders upp till 21 år. Därför måste man bli särskilt imponerad av att vi kammade hem 5e placering i internationella CIC*-klassen och 4e plats i mästerskapet! Världens bästa Jennifer tog guld också, vilket var så himla roligt och välförtjänt!

Tyvärr har jag inte en enda bra bild från NM - här är en skärmdump ur en mobilfilm haha! Men bättre det än inget.


Sen dess har Bruce vilat en vecka och satts igång med lite dressyrträning. Nu väntar en summering av årets säsong, vinterträning och lite hopp- och dressyrtävlingar. För vissa återstår lag-SM men i mina hemtrakter har vi inte fått ihop ett vettigt lag och då bestämde jag mig för att avrunda säsongen för mig och Bruce istället för att på ett lite lätt desperat sätt hoppa på ett okänt lag och göra ytterligare en lång och dyr Skåne-resa. Bättre för oss då att lägga tid, kraft och pengar på att träna och bli bättre till nästa år istället :-) Och det känns ju bra att ha avslutat med en så fin tävling!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Nu smäller det snart - imorgon åker vi till Skåne (igen) på SM (igen) men denna gången är det Bruces tur att springa mästerskap!

Junior-SM arrangeras i en internationell CCI* klass med dressyr och hoppning hos Skyrup Country Club och terräng vid Hovdala slott på en sprillans ny bana. Samtidigt arrangeras SM för Young Riders och Seniorer samt ytterligare ett par internationella klasser.

Jag har valt att spänna bågen lagom mycket och se det som insamling av erfarenhet! Bruce och jag är i ruskigt bra form men man ska ha i minnet att det bara var ett par månader sedan vi tävlade lokalt (!) och även om jag tycker att han känn sjukt stabil på den här nivån - annars hade vi inte ställt upp - så vill jag ge honom utrymme att få en riktigt positiv upplevelse genom att inte chansa för mycket i min ridning. Det är, som hans tidigare ryttare påminde mig om nyligen, bara ett år sedan han gjorde sin första fälttävlan och hur frestad man än är att satsa allt på ett mästerskap väljer jag att ha siktet lite längre fram på större utmaningar och fortsatta med den taktik jag ridit med hittills: ha kul och förbered för nästa runda.

Med det inte sagt att den taktiken inte kan räcka väldigt långt! Den har minst sagt funkat hittills :-) Jag vet att vi är redo och i bra form, och om allt klaffar kan vi nog verkligen bli ett ekipage att räkna med.

Men ikväll står hoppträning för Lotta på schemat!

Kram!/Anna

Likes

Comments

Kära 10-åriga Anna, 

jag önskar att du hade kunnat få läsa det här. Idag gjorde jag en liten tavla av dina och Ladys rosetter. Det blev 12 stycken till slut, varav 11 stycken var för blotta deltagandet i en tävling eller genomförande av blåbärshoppning. Den tolfte kommer ni vinna om fem år när ni blir sistaplacerade.

Jag gjorde tavlan för jag vet hur innerligt mycket de där rosetterna betyder för dig. Den första du någonsin fick, på ett ridläger när du var 9, hänger fortfarande ovanför din huvudkudde och följer med i väskan varje gång du åker bort för att sova över. Vad du inte vet nu är den när du är dubbelt så gammal inte kommer att betyda lika mycket längre.


Kära 10-åriga Anna,

jag vet att de är ganska taskiga i skolan. Jag är ledsen att du känner att du inte vågar prata om hur fruktansvärt glad du är över att få ha din alldeles egen ponny att rida på, för du kommer ihåg vad mamma sa om att dina klasskompisar blir taskigare då för att de blir avundsjuka. Och jag vet att du längtar efter att få rida henne tillsammans med resten av gruppen på ridskolan på tisdag. Vad du inte vet är att du snart, tillsammans med tre andra i gruppen, kommer ramla av när Lady tutar runt i fullt sken i ridhuset efter att ha hoppat cavaletti.

Jag vet att du drömmer om att få tävla, hoppa högt, vara bäst i gruppen på ridskolan, kanske lika duktig som de stora tjejerna i stallet och vinna rosetter. Att du inte tror på mamma när hon säger att du och Lady kanske aldrig kommer vinna så mycket.

Tyvärr vet jag också att Lady inte är så lättriden ens för vuxna personer och att du kommer att fortsätta att lära dig det de närmsta åren. Att du kommer vara lite rädd för när det går fort, för då kommer du minnas den där gången när hon skenade med ridgruppen.

Jag är ledsen för den där lektionen när du kommer gråta oavbrutet i flera timmar efter att ridläraren sagt att hon tror att Lady har ont och mår dåligt, och att det var därför hon inte vill hoppa ens de minsta hindren med dig. Jag är ledsen för det där ridlägret ni kommer att åka på där alla andra får hoppa som vanligt men där ridläraren väljer att löshoppa och rida (läs "läxa upp") Lady själv, för att sedan berätta att det är en ponny som är för svår och inte ska ridas av barn.

Mitt hjärta brister när jag tänker på hur du kommer att rida ut efter den avslutande hoppningen på det ridlägret, lyrisk över att ha kunnat genomföra banan på ungefär 50 cm, och då viskar till Lady att ni minsann är bättre än alla tror och att du ska rida OS en dag. Jag tycker såhär i efterhand att du var ofattbart tapper.

Jag är ledsen att du så länge kommer att tro att din ridning ska lösa upp alla knutar och att du bara behöver bli tillräckligt bra och sen, minsann, ska ni hoppa felfria rundor, vinna rosetter och klättra i klasserna.


Jag vet idag att Lady aldrig hade ont, var dum eller något av det där som ridlärarna kommer försöka tuta i dig när de inte kommer på en annan förklaring. Hon vill bara inte. Och jag är stolt att du kommer hålla ut in i det sista (och tacksam, för du höll fast vid det allra viktigaste - nämligen att respektera hästen). Du vägrade piska, sparka hårt, gorma och pressa henne som de sa åt dig. Jag tycker idag att hon hade kunnat bjuda på några fler rosetter för hindren var så små och du förtjänade lite framgång med tanke på allt slit. Men hon ville inte och det kan inte heller hjälpas.

Mitt hjärta brister när jag tänker på hur ni istället kommer börja åka på dressyrtävlingar och hur du tappert kommer hålla leendet uppe när ni alltid kommer sist på låga % i LC. Jag blir arg när jag tänker på vad domarna kommer skriva till dig. De visste väl inte att du då bara var 11, du var ju så lång och red D-ponny, så de tänkte inte på att formulera sig till ett barn.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur du alltid klappade och kramade Lady oberoende av hur det gick, hur du pratade omkull mamma till att gå upp extra tidigt bara för att hinna heja på dina stallkompisar på tävlingen och sedan försökte hitta något positivt med din egen ritt. ALDRIG vann du en endaste rosett, men ni åkte på tävling efter tävling och du lyckades på något underligt sätt ändå alltid se fram emot det. Sena fredag- och lördagkvällar stod du och putsade, badade och knoppade för allt skulle vara i topptrim när ni tävlade. Du åkte med dina kompisar på tävling när du inte skulle tävla själv, bara för att hjälpa till.


Jag är ledsen över att behöva berätta att när dina föräldrar inser hur hemskt gärna du vill tävla och att det är orättvist mot både dig och Lady att fortsätta, och därför 3 år senare köper en ponny som tycker om att hoppa, kommer det finnas de som är taskiga för att det går bra istället. När du helt plötsligt får credit för den träning du lagt ner med Lady när du tävlar med den nya ponnyn och börjar vinna riktiga rosetter, kommer det inte dröja länge innan folk glömmer hur du nyss behövde hålla tårarna tillbaka efter varje tävling. Ett halvår efter att ni köpt den nya ponnyn, när du fortfarande är 13, kommer vuxna människor börja pika dig när det går bra. Några månader senare kommer du när du är ensam med en vuxen behöva konfronteras av denne och höra att du inte borde prata så mycket om när det går bra, att du inte ska vara så kaxig, och om du ska vara det så får du inte vara det så att andra hör. Jag vet hur ledsen du kommer att bli, för du kommer tro att du har sårat din kompis. Tyvärr är detta bara första gången du kommer att få smaka på sura miner för att det går bra på tävling.


Det är synd att du inte fick läsa det här, 10-, 11-, 12- eller 13-åriga Anna. Men bara så du vet så kommer det hårda slitet löna sig. Du kommer att bli duktig, få snälla kommentarer av domarna, vinna rosetter och det kommer att finnas de som förstår att det ligger hårt slit bakom framgångarna. Klass- och stallkompisarna som var taskiga kommer inte att betyda lika mycket i framtiden för du kommer att ha andra kompisar som förstår bättre.


Idag är Lady 23 år och pensionerad, och de där rosetterna betyder inte lika mycket längre, men jag tog mig tid att rama in dem för att hedra dig. Då kom jag att tänka på hur hårt du slet och då önskade jag att du visste vart det skulle leda dig i framtiden. Mamma hade rätt; med Lady blev det aldrig mer än så, men slitet du la ner betalade sig. Och vem vet, en dag kanske det blir OS :-)


Kram! /18-åriga Anna

Likes

Comments

För drygt en vecka sedan kom jag, Fille, Bruce och mamma hem från vår tur till Skåne. Det hela inleddes med att jag, med min kompis Rebecca som glad medpassagerare, på egen hand i mitten av Falsterboveckan rattade ner B-kortslastbilen lastad med båda hästarna från Eskilstuna till Eslövstrakterna (vuxenpoäng!) där vi sedan bodde under hela vistelsen. De första dagarna blev det lite lättare "hemmaridning" förutom en terrängträning med Fille och annars var jag och mina kompisar mest i Falsterbo. Också första året man fick se Falsterbo by night!

Sett i Falsterbo - en airbagväst som ser ut som en liten kram!

Veckan som följde efter Falsterbo var då alltså självaste fälttävlansveckan. Måndag till onsdag hade team JYR ett typ av träningsläger som var fritt för allmänheten att anmäla sig till. Jag deltog på tisdagen med både Fille och Bruce, då vi tränade lite markarbete/hoppning för Piia Pantsu och terräng för Janne Jönsson. Riktigt bra feeling på alla pass, ingen av hästarna rev en bom eller så mycket som tvekade på ett terränghinder, trots att de fick lite kluriga frågor. Och piloten skötte sig också, för den delen :-)

Sedan drog tävlingarna igång på torsdagen med dressyr för Bruces klass. På något underligt sätt lyckades jag locka Matilda (som borde gett upp efter tisdagen) att vara hästskötare/medhjälpare igen. Bruce gick Swedish Eventings U25-klass, vilket innebar debut på 1* nivå för honom. Dressyren kändes helt ok med undantag för ett omslag i övergången mellangalopp-förvänd galopp i ena varvet. Jag var nöjd även om jag vet att vi kan bättre på hemmaplan. Är det debut i klassen så är det. Extra roligt var att hans uppfödare kom för att kolla trots att hon egentligen inte alls hade tid!

Det blev 65% för oss, känns ändå som en sjysst lägstanivå.

Nästa dag innebar dressyr för Fille och hoppning för Bruce. Snälla Piia hjälpte mig lite på framhoppningen men Bruce och jag fick inte riktigt till flytet inne på banan. En okej runda och vi slapp undan med 4 fel för ett nedslag vilket jag är nöjd med. Det (1,15) är också det högsta han har hoppat på tävling sen 5 års ålder (när han hade typ 20+ fel i 1,20), något som ändå borde tas med i beräkningen. Jag tar på mig nedslaget för det känns som att vi hade sluppit det om vi haft flytet med oss - mitt ansvar. Ändå känns det så lätt och lågt när man sitter på honom.

Filles dressyr var också bra! Hindermaterialiet som skulle användas till banhoppning inne på stora gräsbanan var ställt åt sidan och dressyrstaket placerat bredvid - detta tycker förstås Fille är väldigt udda, varför han inte kunde låta bli att hoppa till över ett hinderstöd i skritten en gång... Men annars var det ett program att vara riktigt nöjd med. Vi fick typ 72% vilket gav en andra plats, en halv poäng från ledning :-)

Lördag var terrängdag för båda hästarna. Fille var först ut på Revinge och levererade riktigt stabilt och för honom riktigt snabbt med endast 3,6 straff för överskriden tid. Det var så roligt! Och så häftigt med min lilla terrängmaskin back in business!

Bruce gick på Kungsgården. Vissa frågor var knixiga men han gick på allt utan tvekan. Hoppade fruktansvärt väl, nästan lite för bra, men orkade inte riktigt hålla tempot - kanske för att han hoppade med överdriven marginal över alla hinder efter att ha tappat ett framben när vi kom på en konstig distans till nr 2, ett ganska parallellt hinder i form av en plint (sån där man hade på skolgympan). Men tiden, som var 24 sekunder för långsam, var irrelevant för vi var med detta kvalade till JSM! Vilket alltså var den stora förhoppningen inför denna start. 9.6 straff för tid puttade ned oss på en slutplacering som nr 12 av 26 med våra 65.4 straff. Mycket stolt över att tillhöra den övre halvan när det bara var vår debut!

Men Filles avslutande hoppning på söndagen var kvar. Vi låg kvar på vår silverplats efter terrängen men alla som känner Fille vet att han kan få lite stora tassar i banhoppningen ibland. Med undantag för en linje där jag inte riktigt hittade distansen till första hindret och sen inte justerade tempot därefter när vi var på väg till nästa (gav ett nedslag) tycker jag att rundan var väldigt fint genomförd av oss båda. Tyvärr tog Fille med sig ytterligare en bom som nog inte kan förklaras med annat än stora tassar MEN vi lyckades ändå hålla kvar medaljplatsen --- SM-BRONS!!!

Bästabästa ponnyn!

Efter två dagars riktigt härlig vila i gräshage bredvid Bruce (som för övrigt vilade i nästan 2 veckor efter sin bravad där nere i Flyinge) flyttade Fille till Dagstorp och deras tältstallar där han tillbringade nästa helg och slutet av sin Skåneresa på dressyr-SM. Vi tog det väldigt lugnt med ridningen onsdag-torsdag, sen på fredagen var det dags för kval 1. Lagtävlansprogrammet har aldrig varit vår grej men vi gjorde det riktigt bra! Vi fick precis under 65% trots taktfel i någon travökning och någon mer miss som jag inte längre kommer ihåg. I lördagens kval 2 (individuella mästerskapsprogrammet) lyckades vi pricka in en taktmiss i travökningen igen och kanske någon tråkig skrittpiruett men fick ändå 66% av två domare, varav den ena var förbundskapten Bo Jenå :-) Tredje domaren var inte lika förtjust och satte 62%, alltså hamnade vi på typ samma procentsats som dagen innan. Efter kvalen låg vi på 22a plats och eftersom att det är 15 som går till final blev det consolation i individuella mästerskapsprogrammet. Den rundan blev nästan felfri, även om Fille vid det här laget var lite trött, och domaren som dagen innan dragit ned vår procent gav 65 blankt! Rättvist, för det var banne mig tre procent bättre, och vi slutade i consolationklassen på en % strax över 65.

Totalt sett blev vi 22a av 38 startande i SM. I och med att vi kvalade in som typ 31a ekipage så tycker jag att det är vansinnigt bra gjort. Vi hade liksom allt att vinna på den här tävlingen, vi bara såg det som en bonus och njöt från början till slut.

Årets Skånetur - vilken liten framgångssaga!

​Kram!/Anna

Likes

Comments

Fina Bruce verkar trivas hos oss. Han har varit hur cool som helst med flytten, trots att precis allt är nytt har han uppfört sig perfekt och verkar inte stressa upp sig över något. Fast han drog några rejäla repor första dagen i hagen... :-) Vi hämtade honom i fredags och redan på lördagen var vår sadelpassare ute och kikade på hur ponnyernas sadlar låg på honom. Det såg bra ut med Ladys sadlar, så nu kör vi på det. Han är dessutom så nätt så både träns och sadelgjordar passar honom, även om han ska få ett eget träns så småning om. Det är så fruktansvärt roligt att rida den här hästen så...

Så började ett inlägg jag skrev för exakt ett halvår sedan! Jag hittade utkastet och blev lite glad. Vi har nu haft Bruce i över 6 månader och tänk vad vi har hunnit med tillsammans. Och, viktigast av allt, han är fortfarande lika go och det är fortfarande fruktansvärt roligt att rida honom!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Såhär med en smula marginal till studenten börjar jag få bättre koll på läget. Sista månaden var en sjuk kapplöpning - förutom att avsluta skolgången och ro hem de sista betygen, alla student-events och att ta hand om tre hästar, träna cirka 2 gånger i veckan och tävla 2-3 helger i månaden ägnade jag mig dessutom åt att packa, sortera, tvätta och flytta alla våra hästgrejer från stallet vi stått i de senaste typ 7 åren och flytta in dem i ett annat samtidigt som de gamla boxarna skurades och de nya ströddes upp. För att inte nämna att vi slipade och målade utemöbler, städade, tvättade och sorterade väldigt mycket hemma för att få ordning inför min studentmottagning... Eller att det dagligen åts upp 1,5 timme av pendling till Västerås.

Under den här perioden var det alltså omöjligt att blicka fram längre än till typ morgondagen - med andra ord: planer för sommaren och hösten hanns knappt med. Bara att ta en dag i taget och försöka hinna sova.

Men så kom studenten och jag är free at last.

Jag lämnar gymnasiet bakom mig med ett meritvärde på 22,3 och ett stipendium på 1700 kr. Jag hade nog aldrig sökt det på egen hand för det hade, med tanke på hur trött jag har varit på de skolämnena, känts som snudd på bedrägeri. Denna "lysande framtida yrkeskarriär" kommer säkert äga rum men om jag känner mig själv inte bygga på fysik-, matematik- eller kemiintresse... Men tydligen ansökte man inte själv utan jag fick bara en dag reda på att jag tillsammans med tre andra natur-treor tilldelats stipendiet. Vilket förstås är ärofyllt. Pengarna var i alla fall mycket välkomna och de fick gå rakt ner i det svarta pengahålet vi kallar hästbudget för att finansiera mitt deltagande i den öppna team JYR-träningen under fälttävlansveckan.

Dagen efter gick jag på några Eskilstuna-kompisars studentmottagningar och sen satte jag mig ner och tittade på min to do-lista... och blev lite mörkrädd. Nu när jag ett par veckor senare kommit ikapp den börjar jag som sagt få lite mer koll på läget och blicka framåt. Sen den dagen har jag pluggat och checkat av teori-provet för BE-körkort, lärt mig backa med släp, bokat uppkörning, planerat den grymmaste Skåne-tripp som någonsin skådats, gått igenom hästarnas nya foderstater, lagat, tvättat och sett över deras grejer, kört iväg med lilla B-kortslastbilen och Bruce för terrängträning helt utan medhjälpare, gjort en kür (!!!) till Fille och samtidigt hunnit återse en hel del klasskompisar, gamla som nya, sett Coldplay på Friends samt tagit en kort-kort weekend till Gotland och umgåtts med människorna jag bor med, föräldrar tydligen, som jag aldrig ser så ofta annars.

Och tävlat, med Bruce. Men mer om det, Skåneresan och framtiden i nästa inlägg :-)

Kram!/Anna

Likes

Comments