Header

... när du aldrig riktigt fattat vad folk menat med "tråkigt markarbete" eller "tråkiga bomövningar"...

Dag 1 av Erik Duvander-träning bjöd på 1,5 timme av trav-skritt-halt och lite hoppning över 80cm-hinder! Och det var superroligt! Massor av ny input, och så lite "old news" men med nya perspektiv. Kände mig rätt kaxig som fick rida med "stora" gruppen, 2* ekipage där jag var yngst (med rejäl marginal ;-) ). Både Bruce och jag fick beröm, så idag ser vi fram emot terrängträning!

Jag var jättestolt över Bruce som var superlydig, mjuk och uppmärksam även när vi blandade in hinder. Jag fick verkligen tid över att fokusera på min sits och inverkan. Ingen hade nog kunnat föreställa sig hur han plöjde igenom serier och drog efter alla enkelhinder när vi började träna ihop!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Kalendern börjar fylla sig med många roliga aktiviteter!

Förutom träningslägret för Erik Duvander som närmar sig har jag också planerat in första hoppträningen för Lotta sen i höstas och nästa Bosse-träning i början av juli. Förhoppningsvis hinner vi också "stanna till" i Skåne på vägen till Köpenhamnstävlingen och trimma lite terränglinjer innan den 2* debuten som närmar sig med stormsteg. Men det är lite beroende på om vi ska bila ner med Bruce i trailer eller om jag kan samåka med Mathias redan i början av (Falsterbo-) veckan. Återstår att se!


Så länge jag inte tävlar eller tränar ser jag till att jobba så mycket jag bara kan. Lite kostnader kan ju hållas nere genom att bo hemma och jag extraknäcker faktiskt också som tränare till Christina och Fille, men jag behöver ändå alla timmar jag kan få. Ser fram emot den dag då fälttävlan blir lika lukrativt som trav... För den kommer väl? ;-)


Kram!/Anna

Likes

Comments

Wow!

Tänk att man kan vara så upptagen med allt och ingenting. Det har gått fem månader sedan jag skrev här senast och det har hänt så mycket. Jag får försöka summera (och vi vet hur det brukar gå när jag ska hålla mig kortfattad)

- Jag och Bruce spenderade försäsongen med en uppgradering av sadel (till min nu så älskade Bruno), hoppträningar för Lisen, Astrid och någon gång Steffi, ett par dressyrträningar för Bosse och ett par hopptävlingar 110-115. Vi var felfria i alla våra starter med undantag för 1,20-debuten i Eskilstuna (vilket jag skyler lite på den dåliga uppladdningen, se nästa punkt)

- Jag och Bruce halkade omkull på en isig väg i början av mars. En lätt hjärnskakning gjorde att jag inte minns fallet, men Bruce kom otroligt nog undan med skrapsår och jag med en ordentligt stukad fotled.

- Sista februari slutade jag jobba på Grevlunda och flyttade hem till baslägret i Eskilstuna. Tråkigt att den epoken blev så kort (knappt fem månader) men jobbet jag hade gick inte att få ihop med den tävlingssäsongen jag drömde om. Jag var trots allt där för att sköta hästarna på Grevlunda och inte för att åka bort och tävla själv stup i kvarten. Nu jobbar jag på restaurang för första gången vilket är jätteroligt och spännande på ett helt annat sätt!

- Årets fälttävlansdebut gjordes i Tågarp. Vi var nere redan en vecka tidigare och startade 100-klass stilterräng, slagna endast av Niklas Lindbäck på min Felix som bodde på Grevlunda under en period jag jobbade där. Han blev lite av "min" sköthäst när vi var de enda fälttävlanstöntarna på Grevlunda så det var ett kärt återseende :-) I Tågarp gjorde vi också en bra tävling, 1* klass i hård konkurrens men med +70% i dressyr, 2 ner i hoppningen och felfri terräng med enstaka tidsfel.

- Sen följde en fantastiskt rolig resa till Polen! Jag och Bruce smet in i Mathias lastbil och följde med till Sopot. Där startade vi CCI*, lång internationell enstjärnig klass, och slutade på tredje placering av 35 starter efter helt felfri hoppning och terräng!! Det är vårt bästa resultat hittills. Förutom fina tävlingar och bra resultat bjöd resan på god mat och mycket roligt häng med svenskar och finnar :-)

- Vi debuterade strax efter Polen i Msv B dressyr med den äran! Jag tyckte verkligen att det gick bra men det tyckte visst inte domaren. Hur som helst så satt bytena där de skulle och jag ser fram emot nästa gång vi får chans att visa oss!

- För drygt en månad sedan uppfattade jag att något inte var som vanligt med Bruce, trots att han presterat så bra så var det något som inte stämde. Veterinär gav klartecken att starta de planerade U25-klasserna om vi ville men jag har större mål med den här säsongen så därför valde jag att jobba förebyggande och lägga den tiden på vila och träning istället. Det är förstås tråkigt men nu förebyggde vi en skada istället för att behöva behandla den och det viktigaste är att han är i form till resten av säsongen när de riktiga utmaningarna kommer! Jag är bara tacksam att jag har så fruktansvärt friska hästar - på 10 års hästägande, med Lady, Fille och Bruce, har det aldrig varit värre än när vi fick sy en broddspark på Lady 2010. Inte en enda förslitningsskada, koliktendens, hovböld eller ryggproblem har vi sett.

- Jag har gått en distanskurs i grafisk design. Det har varit jätteroligt att äntligen få prova, just detta är något som jag varit väldigt intresserad av men aldrig hunnit fördjupa mig i det minsta. Även om jag kanske aldrig blir grafisk designer på heltid kommer jag definitivt fortsätta med det intresset!


Nu ser vi hemskt mycket fram emot nästa tävling som blir vår debut i 2* klass, i Köpenhamn under Falsterbo-helgen. Innan dess har vi något minst lika spännande i kalendern, nämligen en 2-dagars kurs för ingen mindre än Erik Duvander (!) som kommer till vår "hemmabana" hos Mathias på stall Nilslund! Happy days med andra ord :-)

Bild från prisutdelningen i Sopot! Det var en stor dag för mig (och lilla B också), första internationella placeringen utanför Norden (då känns det lite mer på riktigt än i Norden, jmf med när vi åkte till Norge i höstas och "alla" svenskar var där), vilket skedde genom första riktiga dubbelnollan i både terräng och hoppning! Vi hade en kanontid i terrängen och Bruce hoppade ändå lika spänstigt och scopigt i banhoppningen som alltid dagen efter. Det är dessutom extra speciellt i och med att vi verkligen gjort hela resan från låga klasser tillsammans. Jag slutade nog inte le på en vecka :-)


Kram!/Anna

Likes

Comments

2016 måste vara mitt mest händelserika år hittills, inte minst på tävlingssidan.

Men det har hänt så mycket i övrigt också...

Jag har fyllt 18 med allt vad det innebär. Jag har tagit studenten. I början av året kunde jag knappt köra bil, nu har jag både vanligt körkort och körkort för tungt släp. Jag har flyttat hemifrån. Jag har fått mitt första "riktiga" jobb.

Jag har låtit Lady gå i pension. Jag har faktiskt, i och med att jag slutat rida Fille, också avslutat hela min ponnykarriär.

Rent tävlingsmässigt så var 2016 verkligen ett raketår. Det inleddes med att mamma och jag bilade hela vägen ner till Österlen för att provrida en enda häst, Bruce the Boss, som vi sett på annons. Jag föll pladask och precis i slutet av januari åkte vi för att hämta honom. Ingen av mina tränare var särskilt imponerad även om alla tyckte att det säkert kunde vara en bra häst. Men så vann vi till allas, kanske framför allt vår egen, förvåning vår första fälttävlansstart och sen bar det av upp i klasserna. Några månader och rosetter senare debuterade vi på internationell nivå och red SM för att sedan bli uttagna till NM där vi var placerade.

Men jag hade aldrig trott att det skulle gå så fort med Bruce även om jag visste att han hade det i sig. Under tiden satsade jag vidare med Fille trots att fokus låg på storhästtävlande och Bruce. Fille och jag gjorde ett par riktigt knackiga fälttävlan under våren men kunde tack vare att vi är så sammansvetsade och mästerskapsvana plocka fram våra styrkor till SM i Flyinge och där kamma hem bronset. Dessutom lyckades vi på årets första nationella start i dressyr plocka vårt andra och sista SM-kval tillsammans med en andra placering av 27 starter. Efter fälttävlans-SM avslutade vi vår karriär med ett mycket fint dressyr-SM där vi både plockade 8or och lyckades "klättra" till 22a plats från den 32a vi kvalade in på. Underbart att få sluta med flaggan i topp.

Och så avslutades 2016 på bästa sätt genom att jag följde min ryttardröm hela vägen till Grevlundagården. Det gör fortfarande ont att ha långt hem till alla vänner, familj och inte minst djuren men jag är så stolt över att jag gjorde flytten hit. Min fina julklapp (se bild ovan) säger väl allt; jag blev "best developer" på Grevlunda och det känns verkligen att jag har utvecklats massor sen jag kom hit. Att få höra det från Lisen eller Steffi är en grym känsla som jag bär med mig in i 2017. Jag ska fortsätta kämpa för att bli lite bättre varje dag och hoppas att 2017 blir ett minst lika bra häst- och tävlingsår som 2016!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Plötsligt insåg jag att jag nog aldrig gett en direkt förklaring till vad som hände med ponnyerna nu när jag och Bruce vips flyttade 600 kilometer söderut.

Bild från i somras när mamma och jag tog ponnyerna på tur till stranden (vid vårt Gotlandsställe)

Lady har blivit pensionär på riktigt. Så länge jag har bott hemma så har jag hållt igång henne med lite gymnastik varvat med uteritter där hon själv fått välja tempo men nu när jag flyttar är hon helt och hållet mammas. Och med tanke på att Lady blir 24 vid årsskiftet så kändes det inte helt orimligt att hon skulle få växla ner till lite promenader och enstaka uteritter. Mamma rider ut när hon har tid och annars njuter Lady av långa dagar i hagen tillsammans med Fille.

Härlig bild tagen av Tomas Bordi!

Fille har en ny liten ryttare i sin Christina. Hon är 12 år och hennes mamma Anna driver stallet där ponnyerna bor nu. Christina började rida Fille innan jag flyttade och de är så duktiga tillsammans. Jag blir varm av att se Fille få göra det han gör allra bäst; inte att tävla höga klasser utan att vara en stadig - om än ibland lite busig - läromästare. Han förtjänar att få vara någons hjälte utan att jämt prestera på höjden av (eller över) sin förmåga. Och samtidigt kan han och Lady, som ju blivit tighta, leva lyckliga i alla sina dagar som boxgrannar och hagkompisar!

Min mysiga lilla kompis! Han ställer verkligen upp på allt!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Nu ligger jag nerbäddad i sängen igen, det verkar som att det är då jag har chans att skriva!

Idag är min lediga dag för den här veckan och jag har ägnat den nästan uteslutande åt att fortsätta repa mig från förkylningen. Min sjukdag i tisdags gjorde verkligen susen så nu är jag mycket bättre, men jag ser fram emot att slippa snörvla och hosta mellan var tredje tag med grepen.

En perfekt dag att se på Guldläge med andra ord! Idag släpps kortdokumentären om Peder och Allans väg till OS. Så fruktansvärt mäktigt, jag ryser genom hela kroppen när jag ser den.

Man måste påminna sig ibland om priset man betalar för framgång.


Det är något jag grubblar över ofta nu; vad som är värt vad för just mig. När dagarna är lite extra tunga på jobbet och jag är slut i hela kroppen, förkyld, det är mörkt ute och regnar sidvärtes, hästen lerig och det är sent på kvällen och jag ännu inte lagat mat så måste jag verkligen gräva djupt efter inspiration.

När vi har tränat för Lisen har vi varvat ridning med peptalks. Hon matar i oss hur fruktansvärt fokuserade vi måste vara varje minut och sekund som vi sitter i sadeln, hur vi inte får lämna något åt slumpen och ta tillvara på varje möjlighet att lära oss något nytt som kan ta oss vidare. Det kommer från någon som vet vad som krävs. (Behöver jag säga att en träning för Lisen är som typ fem träningar för en annan tränare? Man får med sig så vansinnigt mycket tips och inspiration!)

Lika inspirerad som man blir då, lika svårt är det också att omsätta i praktiken. De ryttarna som presterar på topp kan hela tiden lägga upp sin tid efter vad som för dem framåt medan jag bara har ett par timmar varje dygn. På jobbet är det fullt fokus på hästarna, Peder och Steffi och när dagen är slut, Bruces box är mockad och maten är lagad är det dags för mig att fokusera på mig själv och min ridning. Då är klockan oftast runt 19 och jag behöver vara i säng innan 22 för att orka med nästa dag.

Så förutom att använda de två timmarna jag får med Bruce så måste jag verkligen suga ut allt jag kan när jag är på jobbet. Här om dagen när jag kraftfodrade såg jag Peder stå och fundera i stallgången. Då passade jag på att fråga om de olika fodren och tillskotten och vad de är bra för och han förklarade gärna.


Det är väl lite av en balansgång. Jag ser det lite som att man behöver så många olika "bitar" för att bli framgångsrik. Man behöver kunna väldigt mycket om hästar och arbetet runt omkring men man behöver också så många timmars träning och så många rundor i kroppen och dessa saker är inte alltid helt förenliga. Genom att jobba här investerar jag i mitt "runt omkring-vetande", jag ser hur de som lyckas väljer att arbeta och jag kan ta åt mig mycket av den kunskap de byggt upp. Men ibland känns det som att det är på bekostnad av min egen ridning. Kanske hade jag kunnat prestera lite bättre i sadeln idag om jag inte hade jobbat 60 timmar senaste veckan utan haft lite mer tid att lägga på kost, träning och vila. Men om jag ska prestera bättre om ett, fem eller tio år så måste jag investera. It's the price you pay :-)

Repris av den enda bilden jag har från prisutdelningen i Norge, Bruce och jag var femteplacerade i CIC* och 4a i kombinerat junior/young rider NM. Idag beställde jag tävlingslicens för 2017!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Snart är det en månad sedan vi gjorde flytten till Skåne, till Österlen, till Grevlundagården. Jag och min lilla Bruce.

En månad har gått fort och långsamt på samma gång. Jag tror att jag grät minst en gång om dagen varje dag hela första veckan för att jag längtade hem så mycket, och då kändes det som om tiden stod still. Alla här har varit så snälla och Bruce och jag bor jättebra båda två, men det förändrar ju inte att det är 55 mil eller runt 6½ timmars bilresa hem. Inte direkt en mjukstart för den som ska flytta hemifrån för första gången.

Samtidigt så går tiden så vansinnigt fort! Vi börjar jobba 6:30 och är oftast klara mellan 17 och 18 på kvällen, och däremellan är det - förutom lunchrast - fullt ös. Å andra sidan så brukar jag oftast ägna lunchrasten åt att mocka åt Bruce så man kan väl säga att det inte blir så mycket stillasittande då heller. På en dag hinner det hända massor så det känns alltid som att jag bara hinner blinka från att jag går upp och fodrar våra hästar innan jobbet, tills dess jag är tillbaka på kvällen med en kopp te för att gå och lägga mig.

Efter jobbet brukar jag rida Bruce. Ibland tar jag mig tid att laga middag före, ibland efter, men det blir oftast någon form av barnmat som typ köttbullar eller pasta för att det ska gå lite fort. Efter det brukar dagen vara slut, om man inte är med och kvällsfodrar (vilket brukar ske ett par gånger i veckan).

Så ser 6 av veckans 7 dagar ut, och på den sjunde brukar jag lyxa till det med att städa, handla och kanske putsa lite extra på sadlar och träns. Vilodagen har hittills också fått vara uterittsdag eftersom att det annars är bäcksvart när jag kommer till stallet för att rida Bruce, och då är uterittsmöjligheterna begränsade till att rida upp och ned för backen som leder upp till stora stallet.

Så länge det inte är halt så gör jag det minst en dag i veckan i en form av intervallträning, den backen är helt suverän just för det. Jag tänker alltid på tävlingen vi red i Hovdala i somras som gick i så många, långa uppförsbackar och hur grymt det är att ha tillgång till en sån här (typ 600? meter lång) backe. Förstå vad bra att alltid behöva skritta upp för den för att ta sig till ridhuset, man får verkligen träning och en bra framskrittning på köpet.

Dessutom är det jättelyxigt att ha tillgång till ett ridhus där det alltid står hinder framme. Där vi hade hästarna uppstallade i 6-7 år innan vi flyttade dem i somras var man alltid tvungen att boka in sig flera dagar i förväg (men ändå inte under timmarna efter jobb och skola när de flesta skulle rida, då var det hinderförbud) och sedan plocka fram och tillbaka varenda bom just under tiden man bokat. Det gjorde vi ju, men det är ju helt klart mer inspirerande att trimma med samma övningar som Peder och Steffi använder. Och sjukt mycket smidigare att kunna ta ett par språng lite nu och då när det passar, om hindren ändå är framme.

Sen vi flyttade hit har vi också hunnit med en träning för Lisen, en för Peder och tre för Astrid Antonsson som kommer hit. Det vill säga ungefär en i veckan. Det är ytterligare en sådan sak som känns superlyxig; jag hade aldrig möjlighet att träna så ofta när jag bodde hemma och gick i skolan. Särskilt inte för såna extremt duktiga profiler också. (För vår OS-medaljör!!)

Å andra sidan var det länge sedan jag red så lite som jag gör nu. Det blir färre timmar i sadeln när det bara är jag och Bruce. I min tjänst ingår ingen ridning, men vissa lucky days får jag ta hand om någon häst. Min första vecka fick jag faktiskt rida hyfsat mycket, jag fick trimma i ridhuset och en dag rida fram ett par hästar åt Peder. Det är de stunderna man lever på när man går som en pendel in och ut med hästar ur skrittmaskinen, rensar avloppet i spolspiltan, står och packar 30 höpåsar...


... eller som nu, ligger däckad i sängen med feber och tittar ut på ett grått, regnigt och äckligt lerigt novemberlandskap.


Jag trodde att jag skulle få lite tid till att blogga lite oftare efter att ha flyttat hemifrån, haha. Det har jag inte ens hunnit på mina lediga dagar. Det kanske dröjer till nästa gång jag blir sjuk innan ni hör av mig igen :-)


Kram!/Anna

Likes

Comments

Big news allihopa!

Jag har haft lite fuffens för mig senaste veckan. Jag har nämligen varit nere i Skåne och provjobbat och tittat på tänkbara arbetsplatser...

...Och i helgen går flyttlasset till Skåneland! GREVLUNDA, närmare bestämt! Tjoho!

Jag är löjligt glad för den här fantastiska möjligheten att få jobba så nära framgångsrika tävlingsryttare och kunniga, engagerade hästmänniskor. Det ska bli så himla spännande.

På gården finns ett hus och ett stall där personalen bor med sina hästar, dit även jag och Bruce kommer flytta. Han kommer att få fortsätta gå i en stor fin gräshage många timmar om dagen, i bästa fall tillsammans med en kompis. En stor lättnad för mig som annars haft lite samvetskval vad gäller att ta med honom till ett större tävlingsstall; det är ju inte så ofta det går att ordna så mycket utevistelse, och jag har en känsla av att min lilla överenergiska häst skulle bli knäpp av att inte kunna spralla av sig i hagen hela dagarna, haha.

Förhoppningsvis kommer flytten möjliggöra mer och regelbundet bloggande :-) Innan dess ska vi hinna packa - och starta en liten Msv C:2 i Mariefred!

Bjuder därför på en bild från min och Bruces första dressyrtävling i vintras där jag sitter lite roligt (vad hände där hahaha?) ... minns att det gick så jäkla fort inne på banan så jag tänkte att vi garanterat hade snabbaste tiden av alla tävlande!

(Fotocred till bästa Tomas, Bordi Photography)


Kram!/Anna

Likes

Comments

Man kan ju inte påstå att blogginläggen blir särskilt effektiva om man bara uppdaterar någon gång i månaden, om ens det. Men när som helst ska jag väl ta mig tiden att uppdatera mera!

Sist jag skrev något var det dags att åka på Junior-SM med Bruce. Det slutade i en 10e plats i internationella CCI*-klassen (av typ 26 starter) och 6e plats av 16 i SM! Inte illa pinkat! Bruce var fantastisk men det var den längsta (by far) terrängbanan vi tagit oss an med 3,5 km i mycket uppförsbacke. Vi orkade inte hålla tempot uppe hela vägen och jag ville hellre att han skulle hinna hämta andan och orka lyfta alla 4 ben över (de vansinnigt vackra och imponerande stora) hindren än försöka pressa honom förbi vad han verkade orka för dagen. Så vi drog på oss tidsfel och var lite trötta i fötterna i banhoppningen dagen efter, vilket gav 3 nedslag.

Självklart kan man alltid önska sig bättre resultat men jag tror inte att vi hade kunnat förbereda oss på ett bättre sätt. Hade jag haft honom längre hade vi kunnat lägga upp konditionsträning under hela försäsongen till exempel, men nu var det inte så och då var det ändå mycket väl genomfört.

Måste slänga in en extra kommentar om hur roligt det var att få vara med första gången detta arrangemang hölls! Förutom fälttävlan arrangerades slottsdagar med utställningar, mässa, uppvisningar mm och det hela drog till sig mycket folk. Och det var, som sagt, en vansinnigt fin tävlingsplats med väldigt vackra hinder.

Efter Hovdala fick Bruce ta det lugnt i nästan en vecka innan vi började ladda upp för NORDISK-BALTISKA MÄSTERSKAPEN!! Som vi blev uttagna till efter SM. Vi tränade lite av allt - dressyr, hoppning, kondition, terräng. Allt med riktigt fin känsla. När vi styrde mot Lilleström i Norge där NBC gick i år kände jag mig verkligen 100% väl förberedd. Jag hade kunnat lägga allt fokus på en tävling i en hel månad, något som passar mig som person väldigt bra.

I Nordisk-Baltiska Mästerskapen är junior- och young ridertävlingen kombinerad, jag som junior tävlade alltså också mot young riders upp till 21 år. Därför måste man bli särskilt imponerad av att vi kammade hem 5e placering i internationella CIC*-klassen och 4e plats i mästerskapet! Världens bästa Jennifer tog guld också, vilket var så himla roligt och välförtjänt!

Tyvärr har jag inte en enda bra bild från NM - här är en skärmdump ur en mobilfilm haha! Men bättre det än inget.


Sen dess har Bruce vilat en vecka och satts igång med lite dressyrträning. Nu väntar en summering av årets säsong, vinterträning och lite hopp- och dressyrtävlingar. För vissa återstår lag-SM men i mina hemtrakter har vi inte fått ihop ett vettigt lag och då bestämde jag mig för att avrunda säsongen för mig och Bruce istället för att på ett lite lätt desperat sätt hoppa på ett okänt lag och göra ytterligare en lång och dyr Skåne-resa. Bättre för oss då att lägga tid, kraft och pengar på att träna och bli bättre till nästa år istället :-) Och det känns ju bra att ha avslutat med en så fin tävling!


Kram!/Anna

Likes

Comments

Nu smäller det snart - imorgon åker vi till Skåne (igen) på SM (igen) men denna gången är det Bruces tur att springa mästerskap!

Junior-SM arrangeras i en internationell CCI* klass med dressyr och hoppning hos Skyrup Country Club och terräng vid Hovdala slott på en sprillans ny bana. Samtidigt arrangeras SM för Young Riders och Seniorer samt ytterligare ett par internationella klasser.

Jag har valt att spänna bågen lagom mycket och se det som insamling av erfarenhet! Bruce och jag är i ruskigt bra form men man ska ha i minnet att det bara var ett par månader sedan vi tävlade lokalt (!) och även om jag tycker att han känn sjukt stabil på den här nivån - annars hade vi inte ställt upp - så vill jag ge honom utrymme att få en riktigt positiv upplevelse genom att inte chansa för mycket i min ridning. Det är, som hans tidigare ryttare påminde mig om nyligen, bara ett år sedan han gjorde sin första fälttävlan och hur frestad man än är att satsa allt på ett mästerskap väljer jag att ha siktet lite längre fram på större utmaningar och fortsatta med den taktik jag ridit med hittills: ha kul och förbered för nästa runda.

Med det inte sagt att den taktiken inte kan räcka väldigt långt! Den har minst sagt funkat hittills :-) Jag vet att vi är redo och i bra form, och om allt klaffar kan vi nog verkligen bli ett ekipage att räkna med.

Men ikväll står hoppträning för Lotta på schemat!

Kram!/Anna

Likes

Comments