Damerna i den här familjen är i finfin form måste jag få säga! Jag personligen kan inte minnas att jag någonsin känt mig så här pigg i kroppen (bortsett från allt som stör inne i huvudet då förstås), lätt och stark. Tjohooo!

Taxen Azza har precis passerat tioårsstrecket och varje gång jag bara tänker tanken "Gå en promenad" så lever hon om som ett troll vid ytterdörren. När jag gått en mil med henne (och hennes korta små ben) så tar hon gärna några bonusvarv runt huset när vi kommit hem. Svansen är som en båge och hon busar loss med min man som bara tittar frågande på oss.

Sist, men inte minst har vi ju vårt fantastiska halvblod Heidi (a k a Kinderägget)! Med sina 17 år studsar hon och far ute i skogen som ett fladder. En lugn tur går inte för hon vill springa fort och lyckas nästan skritta mig ur sadeln. Hahaha! Vidare har "tant" (alltså jag) blivit riktigt stöddig så häromdagen tog jag och Heidi oss an den stora stocken vi lagt ut i skogen för att hoppa. Heidi är bäst och jag är sämst, så för hennes del var det en promenad i parken. Jag var livrädd, men plötsligt lite "wild and crazy" och i stundens (vilken den nu var) ingivelse så slog jag till. Waow, vilka bakben hon har vår tjej! Till och med jag känner dem. Men man behöver inte vara expert för att känna igen klass :D

Nu kör vi järnet och håller tummarna så det här håller i sig!


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Min morbror dog ju i början på året och eftersom han inte hade fru och barn så ligger det an på syskon och syskonbarn att ta hand om det han lämnat efter sig. Han lämnade inte bara barndomsminnen åt oss då han bodde kvar i föräldrahemmet och och som så många andra inte åkte på soptippen så ofta. Jag som är en riktig närd på gamla saker och i synnerhet de som tillhört mina förfäder, älskar det verkligen! Jag skulle tro att det är en utdöende upplevelse att få gå på "skattjakt" i byggnader som dessa, där ingen rört runt på hundra år. Förr var det äldsta sonen som ärvde och det delades inte och städades ur däremellan som det görs nu för tiden. Naturligtvis är det tvådelat att stöka runt i någon annans hus och saker, men jag hoppas att de jag lämnar efter mig gör likadant och att de kan glädjas åt något vackert som får dem att minnas och kan få en plats i matsalen eller hallen.

Nu har jag hela släpvagnen full med gamla lådor, burkar, möbler, porslin, lampor mm mm. Tur jag har en snäll man som låter mig hållas. Planen var att få med mig något i från mammas barndomshem. Nu har jag massor och jag vet precis var jag ska ha varenda liten sak.

För varje sak som kommer på plats ska jag uppdatera här. Kanske är det någon mer nörd som faktiskt skulle uppskatta att se mina vackra saker.




Likes

Comments

Ja det vet han! För han har inte glömt eller aldrig upplevt, för han gör samma sak som jag gör flera dagar i veckan trots att han är försäljningschef. Jag älskar människor som verkligen vet vad de pratar om. Den här mannen, från ett konkurrerande bolag, känner inte mig alls, fast ändå vet han precis hur jag har det och bekräftar det. Respekt!

Jag älskar mitt jobb, både som säljare, mamma, stalldräng och hushållerska. Det är tufft och slitsamt och jag behöver inte ha medömkan, men jag vill heller inte slita arselet av mig och få kommentarer som; "Om vi räknar bort de här siffrorna" Det ska inte räknas bort ett öre! Det är mitt slit under tio års tid som genererat det här som de vill hävda är "gratispengar".

Livet rullar på och ger mig blåmärken, svårt att andas, drag av utmattningssyndrom och svängar i berg-och-dal-bana-stil (som jag hatar). Jo men, jag gör det ändå bra och jag är bra. Jag kämpar som en galning och tar saker i egna händer. Älskar att jag orkar. Älskar att jag kan. Älskar den där försäljningschefen som inte är min, för att han påminde mig om vilken enastående krigare jag är. Inte bara på jobbet utan nästan överallt hela tiden.

Jag vet att jag gör mitt bästa även om det inte blir perfekt hela tiden. Imorgon är en ny dag och jag är redo. Yes sir!


Likes

Comments

En mil för hjärnforskningen blev det idag. Den bästa milen ever! Jag gick för alla som har det kämpigt med hjärnan och för den delen även alla de som har det kämpigt med de som har det kämpigt med hjärnan. Jag gick också för min pappa, som kämpat färdigt och saknas oss <3

Milen var också för (eller kanske mot) den utbredda okunskapen som finns om hjärnan/om hur folk fungerar eller inte fungerar. Det behövs inte bara mer forskning, utan även mer förståelse hos dig och mig. Sist men inte minst promenerade jag för mig själv och min frustration i frågan. Promenader är bra när man är frustrerad. Eller deppig. Eller utmattad. Eller har massor med energi. Eller egentligen är de bra för det mesta!

Avslutningsvis vill jag hylla vår strävhåriga tax Azza. Bästa "draghunden" som finns och alltid med svansen i topp! Hon är en riktig PT för mig och ett helt underbart sällskap när jag tar till apostlahästarna.

Kärlek!


Likes

Comments

Idag sitter han med det sista nationella provet. Heja ungen! Ibland undrar jag vem som ser mest fram emot att grundskolan, denna vansinnesinstitution, ska vara över. Han eller jag? Jag frågade om han ville ha fest när han slutar, men han bara tittade frågande på mig. Hahaha! Helt ok, men jag tänker festa hårt, köpa presenter till hans lärare som varit så bra, njuta över att ett slippa vara del dårskapen samt glädjas över att vi tog oss igenom. Lugn, jag är inte helt i det blå. Det kommer nytt att kämpa med, jag vet, men just nu tänker jag bara insupa av stunden.

Funderar på det här med att gå i pension. Jag lyssnar gärna till de som kommit upp i den åldern och hur de resonerar kring att helt plötsligt inte behöva arbeta, men samtidigt inte heller vara behövd. Jag hör oro, glädje, rädsla och understimulans i en salig blandning. Jag känner igen mig. Jag håller själv på att pensioneras. Från att vara mamma. Jo, jag vet, jag kommer alltid att vara hans mamma och oroa mig, älska honom och allt annat det innebär, men samtidigt så håller jag successivt på att släppa taget. Det går sakta, men dock. Vissa dagar är jag så glad över att han nu är stor, vissa dagar är jag sjuk av oro, osv, osv. Jag vet att jag istället för att att fundera och oroa mig så borde jag lägga energin på att hitta nya projekt. Var sak har sin tid och livet förändrades när vi blev föräldrar. Snart är det dags för en stor förändring igen och det är lika svårt att föreställa sig hur det kommer att bli att vara ensam som det var att få ta hem ett litet pyre ifrån BB. Han var det allra finaste i världen då, och han är det nu....

Vet att jag är lite före, men HEJ SOMMARLOV!


Likes

Comments

Det finns alltid två sidor på saker och ting. Är man engagerad så ses det som en fantastisk egenskap, eller ännu värre de finns de som tror att man kan bestämma sig för att engagera sig. Nää, engagemang för mig är när det är något man brinner för. Brinner ja.... Eld är svårt att kontrollera och ofta så går det över styr. De är de engagerade som "bränner ut sig". Konsten är att hålla elden brinnande i en skala där man har kontroll samt att omgivningen inte utnyttjar en till max. Hur gör man det? Man bestämmer inte över en känsla och dessutom gör känslor en sårbar, även i detta fall.

Man ska akta sig för vad man önskar.... dock kan jag inte annat än att säga att jag tror det vore skönt om jag kunde låta bli att vara så engagerad och empatisk. Hur gör man det? Jag åker berg-och-dalbana med tonårssonen och gråter i omgångar när de i min omgivning förlorar en son och sedan när nästa förlorar sin man. De är inte nära vänner och det finns inget jag kan göra, ändå påverkar det mig så oerhört under mycket lång tid. Jag lider verkligen med dem. Till vilken nytta? Det är så illa att jag anar att jag skulle vara urusel vid ex en olycksplats eftersom jag förmodligen skulle bli paralyserad och bara gråta. Japp! Det är fint med empati, men när man inte kan fokusera, släppa och gå vidare så är det en maktlös plåga. Men å andra sidan kanske det är värre att vara oengagerad och empatilös, vad vet jag om hur det känns? Hur vore det med mitt emellan? Ja tack :)

Ska tilläggas att jag vet att detta är ett skitproblem. Extremt medveten om det just idag.


Likes

Comments

Jag borde nämligen ligga riktigt bra till efter den här dagen. Äh! Det spelar ingen roll för det kändes fantastiskt bra att hjälpa en främling så pass att jag fick en glädjestrålande kram. Det händer inte ofta alls va? Så enkelt det var!

Det superjobbiga telefonsamtalet jag ringde i morse hoppas jag ska landa precis där jag siktat, men det dröjer innan vi vet. God jord hamnade det i alla fall i, för jag fick ett varmt Mms med ett tack trots att ärendet inte var ett dugg angenämt. Känns också väldigt bra i allt det dåliga.

Ligger och funderar om jag kan sätta upp något sorts mål för mig själv så jag siktar på att göra visst många små eller stora goda gärningar varje dag. Hahaha! Vad har hänt med mig? Jag som alltid varit "mållös". Nu har jag steg-mål, kalori-mål, försäljningsmål och snart goda-gärningar-mål. Mamma mia! Bäst ja släcker och somnar nu innan jag spårar helt... Godnatt!


Likes

Comments

Vilken helt sanslöst bra helg jag har haft! Du vet, när sonen var liten så var helgerna underbara och gav vila. Nu när han blivit tonåring så är helgen förknippad med ångest. Funderat på Valium flera gånger faktiskt, men insett att det inte är någon lösning. Vad gör då en helg så här bra? Ja i min värld krävs inte så mycket mer än att grabben håller sig lite hemma/kommer hem tidigt från stan och det inte ska bråkas om allt och ingenting. Vidare så har jag promenerat och umgåtts med min bästis. Hästen har gått superbra med sonen och han är glad som en lärka. Utöver detta så har det ramlat på små, men bra saker och allt detta har genererat så mycket energi så jag tror att jag skulle kunna få en glödlampa att lysa bara genom att ta i den. Nu ska jag bara ligga här och njuta av stunden, fundera över hur jag ska lyckas få en repris av detta varje helg och sedan somna skönt. Verklig lycka är när man har skönt flow. Mer sånt till folket!


Likes

Comments

... och 10,3 kg lättare. Det har varit enkelt, men tidskrävande. Faktiskt så pass enkelt så jag på allvar undrat om jag har mask. Dock vore det väl mer än ett märkligt sammanträffande om jag skulle smittats av det i samma veva som jag bestämde mig för att bli lättare. Det måste bara helt enkelt vara så att jag har turen att ha bra snurr på ämnesomsättningen, hyfsat gott om tid samt förmågan att inte fuska när det är tävling med mig själv. Eller nåt.

Jag vet att det egentligen inte är lönt att dela några tips eftersom man fungerar olika, men om jag nu tappar farten och helt plötsligt går upp en massa igen så kan jag gå in och kolla mitt facit här.

* Använd FitBiten. Räkna steg. Springa och gymma behövs inte. Att gå i bra fart kommer du långt med. Inga dyra kort, kläder och skor behövs. Bästa träningen är den som blir av, heter det visst!

* Använd mat-appen och ha den synkad till FitBiten. Se till att bli mätt och blir kalorierna för många så justeras det med fler steg. Inget gnäll och snyft. Lös det! Väg maten och inget fusk för det funkar inte ändå ju.

* Ät vanlig mat och uteslut inte grädde i såsen eller smör på mackan. Ät dock mindre portioner och fyll ut med morötter eller vitkål. Välj macka med omsorg. Tänk noga efter före.

* Hitta en "vardags-pt" som hänger med ut. Jag har tre nu; Bästisen, hästen och hunden. Någon av dem är alltid på!

* Häng inte upp dig på sockret i maten avsluta istället relationen med godispåsen i bilen.

De sista kilona till 10-strecket har varit trögast. Det har förmodligen med att göra att jag är lättare och samma mängd träning då inte blir samma mängd träning. Viktbälte på eller öka intensiteten gäller väl fr o m nu då? Jag provar så och funkar det inte så får jag väl hitta på något annat.. Fem kilo till tror jag blir lagom. När jag nått dit blir utmaningen en annan. Inget mer ner, men heller inget upp. Heja mig och trevlig helg till dig!


Likes

Comments

Jag är världens lyckligaste hästtjej. Eller tant. Eller något däremellan. Idag har jag ridit för instruktör för första gången sedan 1991 (oj! tant stämmer nog bäst överens) och vår häst är helt enkelt bäst! Ni vet när man lägger i en högre växel och ett tramp generar massor med utdelning. Så är hon typ. Jag behövde bara ge henne skapliga hjälper så gjorde hon långt mer rätt än vad jag förväntat mig. Jag kan inte låta bli att tänka att det är en häst som Heidi som alla "inte fullt så duktiga" skulle få ha och lära sig på. Där hjälpliga hjälper duger långt. Bara för att hon är så rar och bara vill göra rätt. Vi har haft henne i drygt två år och jag måste fortfarande nypa mig i armen ibland eftersom jag inte kan fatta att det är sant att denna pärla är vår.

God natt, godnaaaatt!

.

Likes

Comments