Tillhör du dem som tycker det är jobbigt att bjuda hem folk. Det blir liksom för mycket press: de tska städas, pyntas lagas mat och bjudas på rätt dryck och så måste ju alla ha trevligt och stämningen ska vara enkel och lättsam.... med all den pressen på sig så är det mycket lättare att i eget mak krypa ner i tvsoffan med tacos eller en påse chips och må gott... Vissa kvällar fantastiskt, andra lite tråkigt kanske? för visst hade det varit kul att träffa vänner, men vem orkar dra igång hela den där karusellen?


Man kan göra som min syster! En gång om året bjuder hon ihop till kusinträff med ”Hallensläkten”. Alla som kan, kommer och har med sig sitt eget att lägga på grillen och nåt att bidra till på efterrättsbuffen. Syster gör en storsalladsskål... eller hink, samlar ihop alla udda bord och stolar och blandat glas och porslin som dukas upp på ett enormt långbord från uterummet till altanen och när svågern tänder grillen så umgås vi rakt upp och ner 25-35 personer och efter middagen hjälps vi åt att få undan disken tillsammans. Det är en av höjdpunkterna på sommaren och alla går hem glada och nöjda över att ha träffats allihopa. För det är ju det som är det viktigaste: att umgås!


Jag har varit inne i trerättersparmiddagsträsket. Och lämnat det. Det är faktiskt min förste mans förtjänst, men det vet han naturligtvis inte om. När vi bodelade så blev det så att han behöll tre kompletta serviser för 12 personer och jag fick med mig fyradelars kantstött microservis med hälften av delarna redan borta och hela mitt nya hem var ganska torftigt inrett med ett fåtal udda stolar och ett rangligt köksbord. Då, när jag satt en kväll i min ensamhet och kände mig ganska deppig så dök ett helt gäng vänner upp och tänkte äta middag med mig! Vi gick till konsum och handlade ingredienser till en stor gryta köttfärssås och makaroner och gick hem och kockade tillsammans och åt på papp talrikar. Där och då, var min tid av avancerade middagar över. Det viktigaste är vännerna, inte vad de bjuds på, hur porslinet ser ut, eller de sitter på.

När barnen växte upp och veckornasnurrade på av all vardag och mest bestod av falukorv, logistik, försvunna gympapåsar och överfulla tvättkorgar så var parmiddagar inte precis nåt som prioriterades men visst ville man ändå umgås med vänner. Vi införde ”vardagsmiddagar” med en grannfamilj varannan vecka ungefär. Det innebar att vi åt middag tillsammans med alla barn och kravet var att det skulle inte vara mer avancerat än vilken onsdagsmiddag som helst, alltså falukorv eller köttfärssås i köket och det var inget krav på städning eller vikna servetter eller någon annan efterrätt än en slät kopp kaffe. När alla hade ätit så skjutsades hela barnaskaran till fotbollssträning och de vuxna kunde sitta ner och prata bort en timme mitt i vardagen. Underbart!


I fredags hade jag en liten sammankomst. Det var ett kul uppträde på en lokal krog som lockade igång mig den här gången. Min kollega var snabbt på, och jag gjorde ett evenemang på fb och bjöd in alla mina Öviks och kringliggande byars vänner som kunde tänkas vara intresserade att gå med ut och det blev ett gäng... som nån påpekade så hade jag bjudit in fler än vad jag har kvadratmeter till, men jag tänkte att”alla kommer väl inte... eller?” Det gjorde de inte, men vi var17 personer i min etta. Det fanns läskeblask och chips och ville nån ha nåt annat att dricka/äta, så fick de ta med själva. De som kom var en intressant blandning av nära vänner, bekanta och nya bekantskaper, alla glada och positiva människor som knaprade på salta pinnar medan de umgicks stående, på pallar, på kuddar på golvet, i fåtöljer och sittandes i sängen Ja, välkomna allihop, hem till mig!!!


Det viktigaste är ju att umgås!


Söndagshälsningar från Anna-Karin Sannorlunda


​Några bilder från min lilla lya.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments