View tracker


Ja, nu kommer tiden då det vankas diverse skogutflykter. Varje år vid den här tiden är instagram och facebook fulla av bilder på skogshallon, svamp och blåbär. Utom min. Jag har aldrig och kommer aldrig att bli intresserad av att skörda och lägga i ladorna, eller rättare sagt, i frysarna. Det finns inte naturligt i mig att stå och safta, sylta, torka, styckfrysa och på andra, för mig främmande sätt, att ta hand om det naturen har att ge. Det finns ju att köpa färdigt i affären.

Låt mig börja från början. Jag är uppvuxen på landet. Av en generation som hade det knapert och där det var helt naturligt att vara självförsörjande. Självklart tvingades jag ut i skog och mark för att plocka blåbär, lingon, björnbär och nypon tillsammans med mormor, mamma och farmor. Men det var alltid under tyst protest. Jag minns det bara som svettiga gummistövlar, massor av bromsar, mygg, taggbuskar och nässlor och av att muggen aldrig blev full av bär. Däremot munnen och magen. Jag ville plocka för att äta och njuta av solmogna färska blåbär, björnbär och skogshallon och gav sjutton i att det skulle kokas saft och sylt på dem!

För att inte tala om Moreller! Vet du vad Moreller är? Jo, det ska jag tala om för dig. Det är sura tråkiga bär som växer högst upp i tunna träd som inte har grenar grova nog för att luta stegen mot. De är nog släkt med körsbär men sååå mycket surare och inte alls goda till varken saft eller sylt. Inte ens att äta solmogna och färska. Men plockas skulle de, och jag kan inte räkna hur många timmar jag suttit i morellträd och plockat bär medan min far återkom med jämna mellanrum för att flytta stegen åt mig till en annan vinglig plats. Jag led, och jag tror faktiskt även att min mamma led av att stå och koka saft på dem, men det skulle hon nog aldrig erkänna. Och saften var inte god. Inte heller flädersaften föll mig i smaken. Det är stor skillnad på flädersaft på blommorna, som smakar friskt sött och syrligt och som med isbitar i, smakar bättre än en drink. Och flädersaft av bären, som bara är sura och smakar på gränsen till mögel. Min mamma kokade fläderbärssaft.

Hör och häpna. Jag har faktiskt gjort saft en gång. Av flädeblommor, och den smakade ljuvligt. Men bara för att jag hade lust, inte för att jag var tvungen, och då är det ju kul! Jag har också plockat bär i skogen tillsammans med vänner, som en trevlig utflykt, då vi samtidigt promenerade i skogen, njöt av fikakorg och avhandlade livets viktiga världsproblem och utan krav på att faktiskt glasbruken skulle bli full. Från förra årets blåbärsutflykt har jag fortfarande bär kvar i frysen och tids nog tar de väl slut när jag kommer på att jag är sugen på en smoothie och glömt köpa hallon på ICA. Då funkar hemplockade blåbär också.

Tidigt i livet bestämde jag mig för att mina barn aldrig skulle tvingas ut i skogen för att plocka bär och det har jag hållit! Nä, nu ljög jag faktiskt!!! Det växte gigantiska mängder blåbär runt stugan vi var i varje sommar och visst uppmuntrade jag dem att plocka och äta bums, eller för att lägga i morgonflingorna och för att göra paj av. Om barnen ville ha blåbärspaj med vaniljsås till eftermiddagsfikat så fick de lov att plocka var sin mugg, så bakade jag pajen, och vad jag minns så gjorde de det väldigt gärna. Men de har aldrig fått styckfrysa skogshallon på tårta till nyår, och de har heller inte klagat över det!

Svamp är ju gott och har alltid funnits runt knuten där jag bott. Säger iaf alla andra. Själv har jag liksom inga svampögon. När jag bodde i Småland, låg det en skogsbacke mellan huset och sjön där folk sa att det kryllade av svamp. Jag kunde gå i den skogen och verkligen leta, söka efter konstens alla regler, där det borde finnas, men jag såg dem inte! Senare på eftermiddagen kom det nån granne nerifrån samma skogsdunge med hela korgen full av svamp. Undrar var de gömt sig??? Förra året försökte min vän Milo ta med mig ut i skogen för att lukta oss till svamp, men uppenbarligen har jag ingen svampnäsa heller, för jag hittade ingenting. Men det gjorde Milo som gick efter mig. Kan det bero på att jag är för lång? Hon har ju närmare till marken med både ögon och näsa än jag!?

Hur kom det sig då, att jag började tänka på svamp och bärplockning idag? Jo, igår gick en granne förbi nedanför särbons hus på landet iförd gummistövlar! Aha, en tydlig bärplockarsignal för mig, eftersom det var 27 grader varmt och strålande sol! (Det har jag lärt mig från barnsben) Idag skuttade jag själv i mina snygga Vagabondgummistövlar (med stockar i, trots temperatur på närmare 25 grader), tog med mig en burk och gick ner i vildhallonsnåren och blockade mödosamt ihop en och en halv mugg hallon som jag tänker göra en liten paj av, samt ungefär lika mycket som gick direkt mer i magen. Det smakade ljuvligt! ...som ... Ja, som "solmogna hallon mot min gom".

Solmogna hälsningar

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Snart semester, bara en dag kvar, sen börjar den stora ledigheten, den fantastiska semestern som vi väntat på så länge.

I början av veckan kände jag dock ingen större längtan efter semester. Istället för känna lättnad, längtan och avkoppling, var det enda som snurrade i min skalle stress! Jag oroade mig över allt som skulle göras innan jag kunde åka från jobbet med ett rent samvete, över allt som borde hinnas med på semestern och över allt jag VILLE hinna med på dessa fyra veckor.

Det var dax för ett mycket djupt andetag och självrannsakan och påminna mig själv om vad som verkligen betyder nåt för mig.

Livet går ju inte ut på att vänta på semestern!

Att njuta av de små glädjeämnena varje dag istället för de stora aktiviteterna.

Att må bra tillsammans med de som verkligen betyder nåt för mig.

Att ta hand om mig själv är viktigare än att tänka på alla andra.


Andas in, andas ut, andas in, andas ut.... Det är onsdag och jag har, med hjälp av mina underbara lyssnande och kloka vänner börjat landa igen.

Allt som är akut, kommer bli klart innan jag stänger dörren på Kullan! Ja, jag ska göra min 100-milsresa, men ta den med ro och njuta hela vägen. När jag kommer hem igen ska jag verkligen vila. Njuta av lata dagar. Måla och skriva utan stress och "måsten". Gå in i min egen bubbla och njuta av att umgås med mig själv.

Oavsett väder!

Livet är här och nu!

Likes

Comments

View tracker

Alla som lever ensamma vet att det är lite si och så med mängden råvaror i kylen och viljan att laga och äta mat i sin ensamhet. Så är det hos mig också. Ibland är det lika tomt i min kyl som i Joakim von Ankas valv efter Björnligans framfart, alltså några enstaka smulor på botten som blivit kvar av en slump. Andra dagar, när jag tänker att jag ska börja mitt nya liv och vara en duktig husmor (igen?!) så fylls kylen och köksskåpen till bredden med allehanda råvaror och stapelvaror som i ett kick kan förvandlas till riktiga gourmé-middagar, på ingen tid alls. Om man orkar!


Det är ju så behändigt och enkelt att köpa med sig nåt färdigt på stan på väg hem från jobbet, eller äta ute när jag är trött. Då får jag ju iaf sällskap av serveringspersonalen under måltiden.

Mitt återkommande matsmitande resulterar i att allt gott i kylen blir kvar. Förhoppningsvis räddar jag ner några saker till frysen, i sista sekunden, eller så möter jag dem när kylskåpet av en slump öppnas en vecka eller två senare och de går raka vägen ut i soprummet, "utan att passera gå".


Idag, konstaterar jag, när magen skriker efter föda, att det var ett tag sen det fylldes på, och att det heller inte är lönt att slå på stora trumman och åka till stormarknaden för att, med vagn, fylla på förråden igen. Jag åker ju ut på turné på fredag och är borta ett tag och då hoppas jag att jag får mat hos de vänner jag våldgästar på vägen.


Så vad gör jag då, när magen kurrar högt? Jo, jag ställde mig och tittade länge in i min kyl.... Ja, ni vet så där länge så det börjar pipa, för att dörren har varit öppen för länge och insåg att det var ganska tomt. Förutom de ständigt återkommande Ramlösa-flaskorna, keson som är ett måste varje frukost och alkoholen. (Bli inte oroliga nu. Jag vet att det låter illa, men det finns en ganska stor mängd alkohol av varierande slag i min kyl, men det är samma flaskor som stod där för en månad sen, och tre månader sen, och ett år sen. Alkohol har ju, som ni alla vet väldigt bra hållbarhet och då kan det ju vara kul att ha lite olika sorter att välja på, när det är dags för en smutt. Slut på parentes)


Jag började att slänga ett öppnat paket färdigskivad ost, som sett bättre dagar, några skrumpna morötter från nedersta lådan och en flaska sötsur sås som hade utgångsdatum förra året. Jag tittar mig omkring i kylen igen och studerar resterna av senaste besöket på Kvantum. Några champinjoner, faktiskt ekologiska och ändå ännu inte skrumpna som russin, en gul paprika som bara är lite mjuk på ena sidan samt ett paket vispgrädde som enligt datumet gick ut i går men var oöppnad, så den är nog ok. Då blev dagens meny en vegetarisk gryta, med ovan nämnda skivade champinjoner och finhackad paprika i gräddsås, kryddade med torkad timjan, en riven skalk parmesanost (ja, den hittade jag bakom keson) och toppat med en näve jordnötter från skafferiet. Till det serveras givetvis Ramlösa (ja, jag kunde ju tagit ett glas vin, men jag ska jobba en stund i kväll, så jag spar det till senare). Det blir också efterrätt eftersom jag överraskat fick syn på ett paket körsbär som gömt sig under morötterna. De var nog inte ekologiska för de såg mycket glansiga och vackra ut, trots en vecka i kylskåp, men de slank ner och smakade lika solmogna som de jag plockade från farmors körsbärsträd som barn.

Hur grytan smakade? Tja... Kanske inte nåt som Melker Andersson hade serverat på nån av sina finkrog, men helt ok i ett ensamhushåll en tisdagskväll mitt i livet.

Mätt o gla, kexchokla!

Likes

Comments

Jag tar en rask promenad över en tom E4a ner mot stan. Hösten har anlänt och stadsträdgårdsmästaren har börjat gräva upp de färgglada planteringarna vid bussparken men vid museet blommar fortfarande rosorna och en stor rund rabatt med astrar står fortfarande i vacker blom.

När jag går längs Sjögatan ser jag solens strålar mot de vackra husen och tänker på vilken förvandling som skett längs den här gatan sen jag flyttat till stan. Den något exentriske byggherren i stan har verkligen gjort en god insats här.

Vid småbåtshamnen fixas och trixar det: båtar plockas upp och vintras, några medlemmar ur båtklubben rensar rabatter och på en bänk sitter några äldre herrar och berättar historier från sommarens seglingar.

När jag rundar arenan möter jag hundägare på morgonpromenader, en joggare och en småbarnsfamilj med ett helt koppel av ungar, vagnar och en liten hund och på torget har den thailändska kvinnan med flinka fingrar börjat plocka upp sitt stånd med egenhändigt plockade bär och svamp och utanför affärerna står det små klungor av morgontidiga människor som väntar på att affärerna ska öppnas.

På väg tillbaka över E4an har trafiken tätnat. Det är en tidig lördagsförmiddag i Örnsköldsvik.

Likes

Comments

Tillhör du dem som tycker det är jobbigt att bjuda hem folk. Det blir liksom för mycket press: de tska städas, pyntas lagas mat och bjudas på rätt dryck och så måste ju alla ha trevligt och stämningen ska vara enkel och lättsam.... med all den pressen på sig så är det mycket lättare att i eget mak krypa ner i tvsoffan med tacos eller en påse chips och må gott... Vissa kvällar fantastiskt, andra lite tråkigt kanske? för visst hade det varit kul att träffa vänner, men vem orkar dra igång hela den där karusellen?


Man kan göra som min syster! En gång om året bjuder hon ihop till kusinträff med ”Hallensläkten”. Alla som kan, kommer och har med sig sitt eget att lägga på grillen och nåt att bidra till på efterrättsbuffen. Syster gör en storsalladsskål... eller hink, samlar ihop alla udda bord och stolar och blandat glas och porslin som dukas upp på ett enormt långbord från uterummet till altanen och när svågern tänder grillen så umgås vi rakt upp och ner 25-35 personer och efter middagen hjälps vi åt att få undan disken tillsammans. Det är en av höjdpunkterna på sommaren och alla går hem glada och nöjda över att ha träffats allihopa. För det är ju det som är det viktigaste: att umgås!


Jag har varit inne i trerättersparmiddagsträsket. Och lämnat det. Det är faktiskt min förste mans förtjänst, men det vet han naturligtvis inte om. När vi bodelade så blev det så att han behöll tre kompletta serviser för 12 personer och jag fick med mig fyradelars kantstött microservis med hälften av delarna redan borta och hela mitt nya hem var ganska torftigt inrett med ett fåtal udda stolar och ett rangligt köksbord. Då, när jag satt en kväll i min ensamhet och kände mig ganska deppig så dök ett helt gäng vänner upp och tänkte äta middag med mig! Vi gick till konsum och handlade ingredienser till en stor gryta köttfärssås och makaroner och gick hem och kockade tillsammans och åt på papp talrikar. Där och då, var min tid av avancerade middagar över. Det viktigaste är vännerna, inte vad de bjuds på, hur porslinet ser ut, eller de sitter på.

När barnen växte upp och veckornasnurrade på av all vardag och mest bestod av falukorv, logistik, försvunna gympapåsar och överfulla tvättkorgar så var parmiddagar inte precis nåt som prioriterades men visst ville man ändå umgås med vänner. Vi införde ”vardagsmiddagar” med en grannfamilj varannan vecka ungefär. Det innebar att vi åt middag tillsammans med alla barn och kravet var att det skulle inte vara mer avancerat än vilken onsdagsmiddag som helst, alltså falukorv eller köttfärssås i köket och det var inget krav på städning eller vikna servetter eller någon annan efterrätt än en slät kopp kaffe. När alla hade ätit så skjutsades hela barnaskaran till fotbollssträning och de vuxna kunde sitta ner och prata bort en timme mitt i vardagen. Underbart!


I fredags hade jag en liten sammankomst. Det var ett kul uppträde på en lokal krog som lockade igång mig den här gången. Min kollega var snabbt på, och jag gjorde ett evenemang på fb och bjöd in alla mina Öviks och kringliggande byars vänner som kunde tänkas vara intresserade att gå med ut och det blev ett gäng... som nån påpekade så hade jag bjudit in fler än vad jag har kvadratmeter till, men jag tänkte att”alla kommer väl inte... eller?” Det gjorde de inte, men vi var17 personer i min etta. Det fanns läskeblask och chips och ville nån ha nåt annat att dricka/äta, så fick de ta med själva. De som kom var en intressant blandning av nära vänner, bekanta och nya bekantskaper, alla glada och positiva människor som knaprade på salta pinnar medan de umgicks stående, på pallar, på kuddar på golvet, i fåtöljer och sittandes i sängen Ja, välkomna allihop, hem till mig!!!


Det viktigaste är ju att umgås!


Söndagshälsningar från Anna-Karin Sannorlunda


​Några bilder från min lilla lya.

Likes

Comments

Det finns något fantastiskt inbyggt i vår kropp, Nåt som gör att hela systemet liksom hänger ihop och gör att vi inte går under: Kroppens eget smarta system!

Är vi trötta så kommer John Blundnär vi lägger oss på kudden, har vi ont så hjälper Iprenmannensmärtan att försvinna och när Herr Feber överfaller så tarkroppen hand om den och se till att han ger sig iväg. Det finns baraen sak som inte riktigt kroppen har lärt sig att hantera ...än...

Kolhydrater!

Där händer det liksom nåt annorlunda. Det kan räcka med att tänka OLW, så lägger sig ett extra kilo på vågen och när jag går förbi glasskiosken så flyttar hålet i bältet ut ett steg. Det är som om veckotidningsindustrin och kolhydratlobbyister fullständigt kör över allt vett, sans och förnuft i vår kropp och kvar står vi med ett sug, en ilska och frustration över att favoritjeansen inte går på längre och jag känner mig som en ladgårdsvägg i tält, när jag står i det dåliga ljuset i provhytten och provar en potentiell ny klänning.Vad finns det att göra? Jo, vi börjar hålla igen och gå på gym! Eller...?

Men det finns faktiskt någonting kroppen gör för att hjälpa till att rätta till balansen mellan kolhydrater och vikt... nämligen glömska...!? Nu undrar du förstås vad jag menar med det, men det är ett faktum att när du glömmer något så får du gå tillbaka och hämta... och så kan du ta en kaka till och så glömmer du solglasögonen och får springa upp fyra trappor och hämta, så då kan du köpa en chokladbit på stan,så upptäcker du när du kommer hem att du glömt din plånbok i kiosken så får du promenera tillbaka och hämta den osv... det tar liksom aldrig slut och det finns ju nån mening med det. Kroppens smarta system jobbar på och jag kan, från säker källa meddela,att min kropp har lärt sig: i fredags var jag nere på tredje våningen tre gånger och upp igen, innan jag hade fått allt med mig och kom iväg till jobbet... och tog en chokladbit till fikat ;-)


Lätt åldersförvirrad Anna-KarinSannorulunda i favoritjeansen


Några av de kolhydratfylla godsaker som jag gärna stoppar i mig....

Likes

Comments

 2012-12-30 "Att gå vidare på egen hand är inget lätt beslut men viljan och orken att kämpa tillsammans är borta. Sveket har steg för steg tagit död på kärleken och förtroendet finns inte kvar längre.."

När jag tänker tillbaka och läser mina tidigare tankar så sammanfattar jag det med nya tankar, färg och penslar:

15-03-29 Där stod jag, med min vacklande tro, mitt spirande hopp och min kärlek till livet och insåg att det var dags att börja om.

Likes

Comments

En magiskt skön sensommarhelg med massor av sol och värme, goda vänner, mat och dryck, Modo-seger, ett speciellt födelsedagsfirande och en spännande utflykt men också lite träning och nyttigheter.Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva hur bra jag har haft det i helgen.

Jag önskar jag kunde ta den bild som visar hur bra jag mår. Jag önskar jag kunde måla alla mina positiva känslor. Jag önskar jag hittade de ord som beskriver allt gott jag känner. Jag önskar jag kunde ge en kram som sprider min styrka. Jag önskar jag kunde ge den blick som visar all min kärlek.

Nu ser jag fram mot en fantastisk avslutning av augusti.

Söndagspömsig

Anna-Karin Sannorlunda

Likes

Comments

Ja, nu är jag igång igen... det har gått några år sen sist och mitt liv är ganska annorlunda sen jag skrev under rubriken "Kattis konstigheter". Inget är för evigt och efter 17 års relation bröt jag upp och började 2013 mitt nya liv med buller och bång. Jag bor i en etta mitt i stan och lever mitt eget liv som kan beskrivas som "Katta, som kommer och går som hon vill". I mitt nya liv finns det jobb, träning, målande och skrivande men också många underbara vänner och upplevelser.

Här kommer jag att skriva om mitt liv, mina funderingar och reflektioner av livet och jag hoppas du känner igen dig ibland, kanske ler ibland men också vill följa med på min livsvandring för att fördjupa min kunskap om mig själv.

Likes

Comments