View tracker

En av de jobbigaste delarna av min sjukdom är att den allt som oftast går ut över den jag har närmast vilket är min partner. För sanningen är att jag kommer överreagera, jag kommer över analysera, jag kommer tänka alldeles för mycket, fråga alldeles för mycket. Jag kommer då och då gråta för att han inte sagt att han älskar mig på 24 timmar, jag kommer skrika på honom när demonerna tar över mitt huvud så mycket att jag inte kan tänka klart. Jag kommer då och då starta bråk över allt och ingenting och i nio av tio fall kommer jag vara boven. Ibland är det tungt att inse det, när sanningen slår en och man inser över att man skrikit och bråkat med den men älskar och slösat all tid då vi istället hade kunnat skratta tillsammans eller kunnat krypa ner under täcket och kollat på en film med mitt huvud på hans axel.

Det är tufft när man inser att man själv är den som orsakar allt tumult i ett förhållande och det är ännu tuffare att inse att man sårat den man älskar på grund av att sjukdomen tar över. Och sanningen är att det inte går att gömma sig bakom sina diagnoser, det går inte att skylla på att man har en dålig dag och man kan inte begära att ens partner ska fungera som den där stand-by psykologen varje dag. För ibland kommer han/hon också ha en dålig dag, ibland kommer personen i fråga vara trött efter jobbet och längta efter en famn att komma hem till. Självklart går det att förvänta sig stöd i stunder när det är tufft men man kan inte förlita sig på att en annan person ska få en själv att må bra. Man måste kunna stå stark på egna ben och möta sina egna demoner, speciellt när man ska leva med dem hela livet. För vi alla är faktiskt bara människor, kött och blod med två fötter på jorden och ett huvud bland molnen. Vi kan stötta varandra, torka varandras tårar och finnas där när stormen blåser som värst. Men vi kan inte rädda varandra, vi kan inte rädda någon annan, det måste vi själva göra. För i slutändan handlar det om ens egen vilja, viljan att förändras, förbättras, växa, göra misstag för att sedan lära sig och göra ännu fler misstag. Och vi kan fortsätta göra misstag så länge vi lever, för vi är faktiskt bara människor men det vi inte får glömma är att det inte går att bli räddad eller rädda någon annan om man inte är redo att hjälpa sig själv och fortsätta resa sig upp efter alla motgångar. Vi kan inte lägga våra liv i varandras händer, den bördan är alldeles för tung att bära. Vi kan be om hjälp och hjälpa, men bara om vi är villiga att hjälpa oss själva. För i slutändan handlar det om dig, dina val och de vägar du väljer att gå och det går inte att skylla på någon annan.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag gjorde jag något som jag för några år sedan aldrig hade vågat. Jag gav mig ut på vågorna, frivilligt, på en surf bräda och paddlade ikapp vågorna medan jag lät dem föra mig in mot strandkanten. Gång efter gång föll jag, krockade in i en tysk förstagångs surfare, svalde en och annan klunk saltvatten och tumlades runt under ytan, utan att vara rädd. Får några år sedan hade jag en oerhörd rädsla för vatten vilket må låta konstigt för någon som är uppvuxen vid och på havet och älskar det. När vi var ute med båten som liten satt jag alltid längst bak vid motorn och sjöng låt efter låt för att hålla något sånär schack på rädslan som kröp i kroppen på mig.

Men idag kastade jag mig alltså frivilligt ut i vågorna och lät dem kasta omkring mig som i en tvättmaskin, allt medan jag log så att kinderna gjorde ont. Det var en sån oerhört fantastisk känsla, inte bara att lyckas ställa sig upp på brädan och lyckas följa vågornas gång utan även att faktiskt göra allt detta utan att vara rädd. Jag ska inte ljuga, första omtumlingen var skrämmande och jag var tvungen att samla mod i en timme innan Petter fantastisk som han är tvingade mig upp på brädan igen. Från den stunden kände jag mig ett med havet och det var något bland det mest fantastiska jag gjort.

Jag har alltså på två år gått från att vara livrädd för både havet och höjder till att älska klättring och surfing. Idag känner jag mig som när jag vann herren på täppan när vi var små. Jag kände mig som att jag stod där högst upp på täppan, alldeles för mig själv, högre än alla rädslor och demoner i världen. Inget kunde nå mig. Till och med ångesten som jagade mig imorse och igår försvann som med en vind och en känsla av total frihet infann sig istället. Jag vet att jag idag fann ännu en terapi, ännu en sak som hjälper mig att finna mig i stunden, just där och då.

Likes

Comments

View tracker

Jag är beroende av havet för att kunna fungera, i alla fall för att kunna fungera en längre tid. Sedan jag var sju år har jag dagligen andats havsluft, lugnats av ljudet från vågor som rullar in och flytt till klipporna vid kusten varje gång jag känt mig vilsen. Det ger mig ett lugn, en plats att andas när omgivningen kväver mig. Det var över två månader sedan vi befann oss vid havet och jag insåg inte hur mycket det påverkat mig förens jag kom hit. Igår låg jag på ett berg vid havet, bredvid den jag älskar och för första gången på länge kände jag mig lätt som en fjäder, fri från bekymmer och ångest, det fanns inget som kunde stoppa mig.

Jag har insett att vatten är mitt element, min terapi i allt det kaotiska vi kallar livet. Det spelar ingen roll hur många som är runtomkring mig, vid havet kan jag alltid vara ensam. Det enda jag behöver göra är att blunda, andas och lyssna till vågorna så är jag precis där jag vill vara, hemma.

Havet brukade skrämma mig. Det är så stort, så kraftfullt och så mystiskt. Fullt av liv som vi än idag inte vet om existerar. Får jag ångest är allt jag behöver göra att dyka i, ner under vågorna och lyssna till tystnaden under ytan. Det var stunder under vår tid i Spanien då jag kände mig oerhört ensam. Stunder som dessa simmade jag ner och lade mig på botten av poolen, öppnade ögonen och tittade upp på himlen och helt plötsligt kunde jag acceptera och uppskatta ensamheten istället för att bli skrämd av den.

Hemma i Sundbyberg, som snart kommer bli vårt hem igen flyr jag till sjöarna när luften i lägenheten känns för tjock, när vi bodde på Värmdö tog jag moppen ner till klipporna vid vår lilla vik när tankarna blev för mörka. Det är som att havet bär på svaren till alla de frågor som ständigt kretsar i mitt huvud. Det renar, rensar och ger klarhet i kaoset som pågår i ett huvud som stundvis domineras av borderline. Det har blivit min terapi. När jag fick mina diagnoser satte min läkare mig direkt på sju mediciner. Jag spenderade dagarna i en dimma och istället för att övertänka tog jag bara mina tabletter och tänkte inte alls, kände ingenting alls. Jag blev avdomnad och utan medicinerna fick jag panikattacker som en dag tog mig raka vägen till St Görans psykakut där jag efter mycket om och men samt min mamma och Petter vid min sida somnade i dimman av medicinerna med huvudet i knät på Petter.

Det var någonstans där som jag insåg att jag var tvungen att skapa mina egna livsmediciner och att havet var en av dem, jag vägrade acceptera tanken på att låta tabletter stänga av mina känslor och tankar. Att stänga av allt det mörka är inte svaret, jag var tvungen att hitta sätt att vända mörker till ljus och havet var ett av de, klättring var ett annat och att lära mig andas var ett tredje. När ångesten kryper på lägger jag tungan mot gommen och andas. Sakta. In och ut. För ibland glömmer man bort de enklaste och simplaste medicinerna, som att andas.

Likes

Comments

Att våga rannsaka sig själv är få förunnat, även mig. Sedan jag fick mina diagnoser för snart två år sedan har jag hela tiden försökt hitta något eller någon att skylla alla mina demoner på. Under åren har jag kommit fram till oändliga svar på händelser och personer som har orsakat min olycka. Det är först nu på senare tid som jag har insett att svaret jag söker kanske inte finns där ute utan inuti mig själv.

Då och då kommer jag på mig själv, oftast i efterhand efter ett utbrott eller ett gräl som började för att någon gått emot min tanke om hur saker ska vara, hur saker och främst relationer borde vara. Jag är dålig på att berätta vad det är jag egentligen tycker och känner för att sedan bli arg när någon inte förstår. Jag belastar andra med min egen brist att kommunicera mina behov. Jag är otroligt rädd för att bli lämnad, ibland så rädd att jag omedvetet försöker stöta bort människor i min närhet för att slippa just det. Att bli lämnad.

För att vara lycklig och kunna besitta förmågan att älska någon annan gränslöst och villkorslöst måste vi först kunna älska oss själva. Något som jag aldrig riktigt gjorde trots att jag under delar av mina tonår trodde att jag gjorde det för att så många runtomkring mig ''älskade'' mig, däribland min egen pappa. Det må låte hårt men jag vet att han inte besatt förmågan att älska mig förens den dagen våran familj rasade samman och han helt plötsligt stod ensam i sin roll som pappa utan någon hjälp från mamma. Det är först nu på senare dagar som han har kunnat börja älska mig, som en dotter. Jag omgav mig även med otroligt många vänner under denna tid, vänner som sa att dom älskade mig och jag dem tillbaka. Jag byggde upp en fantasi om hur mitt liv var som inte stämde och för det har jag ingen annan än mig själv att skylla. Jag var rädd för att vara ensam och ''älskade'' hellre många hejvilt än någon på riktigt.

Jag intalade mig själv att jag gång på gång funnit någon som jag inte kunde leva utan när jag egentligen var rädd för att en dag stå i spegeln och behöva älska mig själv, framförallt klara mig själv. Man kan inte belasta andra för sin olycka, man måste själv ta sig ur den och främst måste man själv våga söka efter kärnan till den.

Jag är än idag långt ifrån perfekt samtidigt som jag har accepterat det faktum att jag aldrig kommer bli det. För ingen är perfekt, alla har vi våra brister som vi kan välja att blunda för hela livet eller möta. Jag valde att möta dem och jag vet att jag är långt ifrån klar med mitt inre rannsakande men att bara kunna säga att jag faktiskt börjat fyller mig med en lycka mer sann än någon annan. För för att kunna bli helt och fullt lycklig måste vi våga söka i oss själva, sluta skylla vår olycka på andra och våga se våra egna brister. Det kommer göra ont, för sanningen svider, men jag är redo för jag vet att det är just detta som kommer hjälpa mig att en dag vakna på morgonen utan att behöva ta mina mediciner och utan att vara rädd för demonerna som kommer och hemsöker mig då och då.

Likes

Comments

Klockan är kvart i 6 och jag sitter på balkongen och lyssnar på Sanna Lundells vinterprat med ena örat. Med andra örat lyssnar jag på när Kuta vaknar till liv. De enda som är vakna är jag och fåglarna. Jag har suttit här sedan 4 imorse och skiftat med att krypa mer bredvid Petter och hålla om honom för en stund.

Igår kom vi äntligen fram efter en 35 timmar lång resa då vi spenderade natten på ett golv i Singapore. Varje gång jag öppnade ögonen stod någon och tittade på oss. Varje gång det hände slöt jag bara ögonen igen och kröp ihop till en boll i min stora tröja i den kalla luften.

Vi landade utan väskor och det finns en risk att de inte kommer hitta tillbaka till oss. Den tanken fick mig att inse hur mycket jag av materialiserats. Jag lägger inte längre något värde i vad jag äger utan snarare på vad jag har och jag har så mycket.

Jag har ett huvud och hjärta fullt av magiska minnen som jag fortsätter att fylla på. Ett bibliotek fullt med drömmar som jag fortsätter att uppfylla samtidigt som de blir fler. Jag har den jag älskar att dela allt detta med och där hemma har jag en familj som trots alla motgångar fortfarande står starka och älskar varandra gränslöst och villkorslöst.

Det är så viktigt att ta dessa stunder för sig själv. Stanna upp och se till allt det man har runtomkring sig samt i sig och uppskatta det. Precis för vad det är. Mesans jag skriver vaknar Kuta sakta upp, en ny dag har börjat och jag kommer göra allt i min makt för att även den ska förfallotid få etsa sig på mitt minne och lära mig något nytt om mig själv samt världen omkring mig.

Jag må vara arbetslös, mitt konto töms sakta men säkert ledans jag lever ett fulländat liv bortom vad jag kunde önska mig. Det kommer fortfarande komma motgångar men skillnaden från förr och nu är att jag vet att allt kommer lösa sig och bli precis som det är menat att bli.

Likes

Comments

Ibland är det svårt att själv förklara varför jag är som jag är. Denna text har hjälpt mig men främst mina närmsta så mycket. Ta några minuter och läs, så kanske det blir lättare att förstå nästa gång jag är som jag är.


"Jag är precis som du men ändå alldeles olik.

Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad.
När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.

Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.

Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst.

Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen.
Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.

Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tvskärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort.

Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.

Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.
För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig
trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen.

Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.

Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.
Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.

Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.

Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.

Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?
Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.

Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer.
Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.
När du känner att du inte orkar vara förstående längre- gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera. Det måste du låta oss få. Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv."

Likes

Comments

Igår träffade vi en otrolig man vid namn Bruce. Han kvällen av sin 37-årsdag med oss utan att vi visste om det, ja vi visste ju såklart att vi var med honom men inte att han fyllde år. Vi satt på balkongen utanför hans bungalow medan han låg i sin hängmatta och berättade delar av sin helt otroliga livshistoria som sträckte sig över jordens alla hörn. Han lärde oss ett och annat, bland annat att de två testen man måste göra med sin partner Innan man gifter sig är att resa, längre då såklart ingen vecka på Mallis. Sen att man också måste klättra med sin partner innan, att det egentligen är det ultimata testet på tillit med tanke på att man lägger sitt liv i just varandras händer flera gånger dagligen.


Ju mer jag tänker på allt han sa och specifikt det så blir det mer och mer sanning. För att resa med varandra är verkligen det ultimata testet. För jag hade aldrig kunnat sitta här utanför en bungalow med någon annan än Petter helt jävla blöt av svett och vänta på att vattnet i toan ska fyllas på så att jag ska kunna gå och spola (behöver nog inte nämna vad jag har gjort) och ta en dusch efter en hel dag med klättring.


Nog om mitt toalett besök. Klätterdelen prickade också rätt. Det har tagit mig två år att våga lägga andra änden av repet i någon annans händer än Petters. För här på Tonsai finns det högst en handfull människor som inte älskar att vara på väggen och dansa med berget. För det är lite så det känns när man klättrar sin svåraste rutt någonsin och bara flyter upp i varje rörelse utan att knappt behöva ta i. Den är en magisk känsla. Obeskrivlig. Även den har tagit mig 2 år att få uppleva. För det var först igår som mitt liv som klättrare verkligen började, nånting hände i mig och jag vet med säkerhet att jag aldrig kommer sluta älska denna sport. Wow är ordet.


För att sammanfatta det hela ät jag bara tagen. Tagen av denna magiskt vackra miljö som vi befinner oss i. Berörd av människorna vi hittills träffat på vägen, några som jag vet jag kommer träffa många fler gånger efter det här. Slutligen är jag helt fångad i lugnet jag funnit, lyckan som bubblar upp inifrån och ut. Folk här säger att jag är den gladaste människan de träffat. Jag går konstant runt och ler och skrattet kommer utan anledning bara för att vi lever igen. Lever fria att göra vad vi vill.


Och jag vet att berget gjorde det. Det var min dans med berget igår som hjälpte mig över en otroligt stor tröskel. Min ångest. Jag har nu varit ångestfri en hel vecka och det mina vänner. Var länge sen. Så skål för en vecka, denna resa har jag bytt min Chang mot elektrolyter.

Likes

Comments

Jag älskar mina morgonstunder. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Sedan jag och Petter träffades har det varit 2 nätter då vi inte sovit under samma tak. Det må låta chockande för den delen av Svenska folket som tror att man måste sakna varandra för att ha ett fungerande förhållande. Jag är inte en av dom, för mig räcker det med just denna stund. Några timmar att få dricka mitt kaffe, ta in omvärlden och allt det vackra i den, lyssna på musik och skriva.

Det är under dessa timmar som jag bearbetar allt som händer i mitt alltid så turbulenta liv. Det är under dessa timmar som jag samlar ihop alla delar av mig själv igen så att jag aldrig springer iväg för långt som jag brukade göra. Det är under dessa timmar jag är egoistisk och bara tänker precis exakt på vad jag vill. Svaret är alltid enkelt och alltid detsamma. Skriva.

Jag hade inte varit den jag är idag om det inte hade varit för min dagbok. För chansen jag fick att ventilera till någon/något som alltid lyssnade, alltid lät mig uttrycka mina tankar sanna och ärliga. Till min dagbok behövde jag aldrig ljuga eller underhålla något i de stunderna då jag faktiskt inte vågade dela mina tankar med någon annan.

Jag kommer aldrig sluta skriva. För något av det mest värdefulla jag har är att kunna sätta ner fingrarna på tangenterna och bara låta de springa iväg, fritt att säga vad de vill. Hade jag inte gjort det hade alla dessa tankar och funderingar legat som på hög inom mig, gjort mig oförmögen att uppskatta det som händer precis här och nu.

Just nu sitter jag i köket hos en Vietnamesisk familj. Omgiven av far och morföräldrar som bygger broar av bambu och tunnor. Den lilla sonen leker och skrattar och tjoar medans han då och då skriker efter min uppmärksamhet. Mamman i familjen vill berätta om allt hennes engelska förmår och tuppen galer om och om igen i bakgrunden. Jag hade inte kunnat önska mer än precis just här och nu.

Likes

Comments

Ännu en morgon i paradiset. Ännu en morgon för mig själv. Jag har funnit ett sånt lugn här, den bästa verisionen av mig själv. Lugn och leendes, öppen för allt och alla. Precis som jag vill känna mig hela tiden, varje dag. Jag ska göra allt jag kan för att behålla detta lugn denna gång. Känslan påminner mig om den känslan jag hade morgonen då vi lämnade Chiang mai för Mae on. Fylld av glädje, värme och kärlek. Inga hjärnspöken så långt ögat kan nå.

Jag har börjat längta hem lite vilket känns skönt. Det kommer göra omställningen l'ttare när jag väl befinner mig hemma och bara vill bort. För det är så jag funkar. Rädd för rutiner och vardag. Rädd för vad Stockholm kommer göra med mig, med oss.

Det finns så mycket där, så mycket som skrämmer mig och lockar på en och samma gång. Här är allt som finns varma människor, den vackraste natur jag sett och ljudet från tuppen som spatserar den lilla gången utanför hyddorna.

Jag är så glad och tacksam att vi hittade detta ställe. Så tacksam för att jag än en gång hittade mig själv. För det var lite mörkt där några dagar, inte svart men mörkt. Min sol började skymmas av små moln och om jag inte hade stoppat det direkt hade min himmel blivit helt grå för ett tag. För det är så jag funkar. Då ch då försöker mitt huvud kliva in i en gråzon när allt jag, Josefin egentligen vill är att springa in i ljuset. Men ibland är huvudet starkare än mitt hjärtas vilja.

Det är vi och familjer här, samt ett par som sprider värme och energier. Jag tror det är det som hjälpt mig att hitta hem igen, lugnet. Allt är så enkelt och jag älskar ljudet av barnens skratt och skrik som ekar mellan bergens tystnad. Det känns som att jag hittat hem och det vet jag att jag har.

För hemma för mig har aldrig varit ett hus eller en plats. Det har varit en känsla, en känsla som jag letade efter under så många år av mitt liv. En känsla som jag fann när jag träffade Petter. Men ibland springer den iväg och jag kan inte lita på att han alltid ska finna den åt mig, jag har lärt mig att finna den själv och än idag är det en utmaning varje gång den springer iväg och jag måste leta igen. Inte där ute i världen utan inom mig. Och det sökandet är läskigare än någon resa jag gjort. Man lär sig mycket, förstår och får svar på varför saker är som de är. Varför jag är som jag är.

Likes

Comments

Igår slog den där känslan mig igen, den som brukade skrämma livet ur mig. Tomhet. Den var inte lika läskig igår, jag snurrade runt på madrassen och bad om hjälp, om en famn att hålla mig. Han gjorde det och jag somnade. Idag vaknade jag med ett lugn. Jag tror jag är redo att åka hem, först vill jag se havet igen och få leva vid det ett tag. Precis som vi ska göra.

Jag har min första riktiga egentid på länge. Jag och mitt kaffe sitter och blickar ut över risfälten och bergen som omger mig i skrivandets stund. Det är så vackert här. Vackert på det där viset som inte går att förklara. När det vackra blir en känsla som sprider sig i hela kroppen.

Jag är lite rädd för att komma hem. För vad som ska hända, hur det ska kännas att gå till samma plats varje dag fem dagar i veckan. Hur det kommer kännas att se alla gamla ansikten som jag inte längre tror passar in i kvalitetskraven som jag nu sätter på livet. Det kommer bli så annorlunda. Ett och ett halvt år utan en vardag, utan Sverige och allt vad det innebär.

Än en gång har jag förrändrats, vilket jag antar är oundvikligt på en resa som denna, eller vilken resa som helst för den delen. Och det som frustrerar mig är att där hemma står allt stilla och har gjort det enda sedan jag for.

Det som känns fint dennnna gång är att Petter varit med mig i varje steg. Inte bara längst resan och på alla magiska platser vi har besökt utan även i förrändringen.

Likes

Comments