Skulle ha publicerats söndag kväll.

Okej jag är back on track utan min lilla förkylningsdepression och förkylningen i sig är också över. ?? Det var ju skönt, trodde den skulle vara mycket längre. Nu känner jag mig på topp!
Det har väl inte hänt så mycket speciellt, jobbat tre dagar med något buttra chefer men de andra wwoofarna är bra. Varje pass avslutas med att vi samlas runt en bänk där all mat som folk lämnat utan etikett/med etikett med datum som passerat som ligger. Och så delar vi på det. Har hittills bara lyckats roffa åt mig några marshmallows, ett päron och två potatisar.
Igår spelade jag och min spillevink till kompis, Hedde (en holländare som var på samma buss som mig, men också hoppade av) UNO med två urgulliga tyskar. En hade så rart skratt och hummus runt hela munnen. Idag skulle de två tyskarna ut och vandra en lång Great Walk track i nationalparken och jag blev så inspirerad. De hade med sig mat och utrustning för 4 dagar och ska totalt gå 60 km. Hoppas att jag hinner stöta på dom när de kommer tillbaka.

Hedde och jag har pratat om att lifta till mataffären om någon dag så det ser jag fram emot. Annars så tar jag det rätt lugnt, går promenader längs med havet in till Marahau, går kortare walks i parken, målar naglarna, småpratar med folk i köket, lyssnar så många poddar, dricker pulverkaffe med massa mjölk, skriver listor och anteckningar, ligger på stranden, blickar ut över det turkosa vattnet och gröna höjderna. Har ingen uppfattning om dagar, det spelar ingen roll. Helg? Vad är det? Idag har jag verkligen känt sån tacksamhet över att jag faktiskt bor här, om så bara i några veckor. Det är en harmonisk vardag på en väldigt vacker plats och jag känner mig avslappnad.

Likes

Comments

Varning för något negativ ton i denna text. Jag vet att alla mina "problem" är världsliga. Men nu har jag ingen förälder eller nära vän att gå och gnälla till så det får bli till att spy ur sig på bloggen. Det är sällan jag är sjuk. Nästan aldrig. Men en gång om året får jag en dunderförkylning som håller i sig ett par veckor. Den verkar vara här nu. Halsen är bättre men jag nyser heeela tiden och hövvet är tungt och spänningshuvudvärken släpper inte trots tabletter. Igår låg jag på en segelbåt i fosterställning med ögon som rann och en täppt näsa. Alla andra tjattrade och drack vin men jag orkade verkligen inte hålla skenet uppe. Wäää hatar det här mellantinget, är ju inte däckad i vinterkräksjukan men allt är liksom jobbigt.

Hursom. Saker och ting har hänt! Jag har redan hoppat av Straybussen och kommer nu i 2-3 veckor framöver bo i Marahau precis på gränsen till Abel Tasman NP. Jag bor i ett tält på en camping/hostel som heter the Barn. Idag har det spöregnat och det är rätt kallt. Jag jobbar här (städar och bäddar sängar) 18 timmar i veckan och i utbyte får jag bo här gratis, wifi samt tillgång till tvättmaskin. För att komma till en mataffär måste jag lifta. Just nu känns det lite meckigt men det löser sig. Det blir ett äventyr i sig och kommer säkert ge lustiga historier. Plus att det finns ju nödmat för överpriser i receptionen. Så mamma, jag kommer inte svälta.

Jag tänkte direkt när jag såg jobbannonsen "åh vilken möjlighet! Det är ju paradisvackert här, och tänk att bo på gränsen till en nationalpark. Det handlar ju bara om några veckor. Yolo Anna yolo." Jobbade första dagen idag och det var jobbigt, tråkigt och en aningens oorganiserat. Men allt är bara tillfälligt så det är bara att göra sina jobbtimmar och njuta av de lediga. Det är så lätt att få tunnelseende/Aucklandsyndromet när jag känner mig miserable här på andra sidan. Att åååh det kommer alltid regna, jag kommer alltid frysa och vara förkyld, bläää 100 våningssängar att bädda blablabla. Mardröm inatt också, blev galen. Vaknade 01 och kände MÅSTE HA NÄSSPRAY. Det hade jag ju förutsett och därför placerat nässprayen under kudden. Men den var borta, sökte igenom hela min top bunk. Blev galen. Imorse hittade jag den under sängen...

Nu lyssnar jag pod med regnet i bakgrunden. Har bäddat ber mig i min säng i tältet. Mysigt! Vi hörs hörni!

Likes

Comments


Jag blir alltid sedd som den ultrablonda svenska tjejen som är så solbränd. När folk frågar efter min nationalitet och jag svarar säger de alltid "jaa,
det var det jag trodde". Alltid. När jag säger att min pappa är väldigt mörk i hår/ögon/hud och att han lika gärna kunde varit från något sydeuropeiskt land säger de alltid "oh really?!". Alltid.

När en straybusschaufför frågade efter mitt för- och efternamn och jag svarade sa hon "ja, du ser ut som en Anna Johansson."
Börjar bli lite tjatigt att vara den stereotypa svennebananen med Sveriges mest basic namn på andra sidan jorden.

Idag har jag varit tjejen som hostar och nyser i armvecket om och om igen. Hon som mer än en gång upptäcker en liten, liten slemklump som flugit ut i en nys och fastnat på huden på armen. Torkar diskret av den mot en klipphäll eller med godispapper.

Jag har badat i kristallklart vatten som var isande kallt men ändå ett av de bästa doppen i mitt liv.

Pratat och hängt med flera roliga på min buss. Frida från Island, cjuuuute. Lustig holländare i hatt (modell pappas vretahatt). James från Australien som borde tvätta håret och borsta tänderna. Alex från the US som verkar vara hyvens kille.

Det är två tanter med på bussen, alltså vi snackar 70+. Spännande!

Vår buss blev utsatt för skadegörelse mitt på blanka dagen när vi alla var i bussen.

28 pers har lagat fajitas med färsk majs som side och småpratat med varandra under middagen vid långbord. Jag fick en komplimang som jag blev glad över. "That is the nicest fajita I have ever seen on a Straybus." Mjaaahaaadå. Morris vet hur en ska äta sin mexikanska mat. Blanda samman allt på tallriken. Sedan sleva allt i ett tortilla som du vikt.

Några rader från Marahau 23:00 15 feb

  • 82 readers

Likes

Comments


Imorse när jag vaknade i min top bunk trodde jag blåsan skulle sprängas. Hade så ONT i magen. Det liksom höll i sig fast jag gick och kissade. Satt och kallsvettades vid frullen och halsen var tjock. Inte en stark morgon. Gick på toa tre gånger under en timme haha.. Sedan packade jag lilla ryggsäcken och tog mig ut i det den varma luften.

Egentligen stannade jag ju här i Picton en dag extra för att gå en dagshike på Queen Charlotte Track men eftersom jag inte känner mig jättepigg struntade jag i att boka det och lika bra var det. Gick istället i sakta mak på Jurassic Park stigar och blickade ut över havet. Har legat och solat med musik i öronen och köpt isglass. Och när jag packade upp min lunch på en strand (PBmacka och frukt) vad kommer då?? Jo världens största humla och en hund. Mycket att hantera. Hunden var rätt dryg för den stod och glodde på mig med tungan hängandes utanför och helst vill den nog smaka min mat. På tal om djur så såg jag en stingrocka idag! Heter det så? En sån platt fisk. Den blev jag faktiskt glad av, gick runt och log i en minut efter. Oklart exakt varför.

Kommer min näsa någonsin sluta flagna och har jag flest sandfliesbett på höger eller vänster fot, är två frågor jag ofta ställer till mig själv those days. Backpacker problemas.

Ingen ny kompis än så länge. Bara småpratat lite med några personer. Fick blöta pommes av en främmande tjej i köket. Jag var inte sen på att äta upp dom, inget ska gå till spillo. Och det finns några lustiga profiler på hostlet. Först har vi en liftare som vi plockade upp i Tekapo!!! Blahahah den tråkigaste av dom alla. Emanuel med bockskägg. Det måste vara han! Håller på att spana in i hans rum om jag kan se en skinnpaj, då är det bekräftat. Sedan en belgisk tjej som jag känner igen från hostlet i Taupo, hon spelade UNO med oss en gång. Har inte pratat med någon av dom då jag tvivlar på att de känner igen mig. Och så kom det två äldre herrar från Asien till mitt rum för någon timme sedan. Jag låg och läste i min top bunk och de undrade hur i allsin dar jag hade lyckats ta mig upp där. Stegen är lite annorlunda men det är inte svårt, bara till att klättra upp... Senare lagade samma herrar mat i köket iförda badtofflor i frotté. Ni vet typ engångstofflor man får på spa eller liknande. Och dessa tofflor liksom fastnade i mattkanten hela tiden så de snubblade ju fram genom köket bland apelsiner och soyasås. Ville ju bara brista ut i gapskratt men höll god min.

Imorgon åker jag till Abel Tasman (igen). Hoppas att det är roliga folk på bussen.

  • 120 readers

Likes

Comments



Lördag morgon kl 05:00 släppte vi av Clara på flygplatsen utanför Queenstown och så var vi bara två kvar i kära Betty (bilen). Vi åkte och sov i några timmar på en parkering och sedan skjutsade vi en annan kompis till flygplatsen för att sedan ratta tillbaka mot Christchurch. Vi stannade i en byhåla och kokade nudlar på en parkering i en annan för att köpa glass och tanka. Vägarna var så öde när vi körde, solen sken och kossor och fåren gick i sina hagar. Once again: sååå vackert nästan hela tiden.

I den sjabbiga lilla byn Temuka sov vi vår sista natt. Det var en liten gratis"camping" precis vid havet i slutet av en gata bestående av plåtskjul mitt ute i ingenstans. Trodde vi. När vi skulle gå och utforska beachen så var det visst ett "träsk" mellan vår lilla campingplätt och havet som gjorde att vi inte kom till havet. Snopet. Däremot blev vi bjudna på drinkar hos en mystisk Ricky i mjukisbyxor. Han ville ha våra nummer och Facebooknamn men vi var inte så glada i honom så det slutade med att vi tog hans nummer så vi hade kontrollen och vi hörde såklart inte av oss.

Toan på denna lilla campingplätten var den vidrigaste på hela resan. Ni vet bajamaja/dasslukt. Det luktar ju äckligt men man står ju ut den korta tiden man är där inne. Detta var som en bajamaja som inte blivit tömd eller rengjord under 2000-talet. Fy satan vilken stank. Det var okända kroppsvätskor på ringen och flugorna som surrade var många. När jag bara kissade gick jag i buskarna och när jag var TVUNGEN att göra nummer två så höll jag andan på dasset för att inte få kväljningar.

På söndagen rattade vi sista biten till Christchurch. Ett sista stopp hos vår tyska Alex som jobbar på ett café mitt ute i ingenstans. Det var ett sånt fint litet smultronställe, där vi fikade te och scones och kramades med Alex.

Och just det, sista dagarna var GPSen helt från vettet. En gång när vi skulle ut ur Queenstown så lurade hon in oss på väldigt branta gator bland bostadskvarter. Bettans starka sida är inte uppförsbackar och vi stod vertikalt ett tag... Flera gånger sa hon att vi skulle svänga när det inte ens fanns en väg att svänga in på. Bara fält och åker. Samt så föreslog hon små grusvägar hela tiden sista dagen. Hon hade kanske solsting lilla Bettan.

När vi lämnade in henne vid flygplatsen tog vi buss in till city för att leta upp vårt hostel. Här var Anna och jag båda svaga och yrsliga. Vi åkte för långt med bussen så fick gå en bra bit med vår tunga packning. Det var vrålvarmt och vi hade inte ätit så bra under dagen. När vi kom fram till hostlet möttes vi av en brun finsk hunk i receptionen. Jaaa ni hör ju, vad är oddsen på det?! Noll.

Efter att vi käkat så blev det en efterlängtad dusch. Anna hade inte duschat i varmvatten på tio dagar. Det blev en del flod/sjö-tvättningar sista veckan. Min vita T-shirt var helt brun i nacken och tårna sååå skitiga. Så det var en ljuvlig dusch må ni tro. Dessutom var det det nyaste och fräschaste hostlet jag varit med om. Syntes verkligen att det var nytt och modernt.

Tyvärr hade jag den sämsta natten på flera månader. Var verkligen så trött men kunde inte somna. När jag sovit i två timmar vaknade jag igen och kunde inte somna om. Och imorse ringde klockan 6:30.

Så nu är jag i Picton. Jag och Anna har skiljts åt nu. Vi är absolut inte ovänner utan vi har bara valt lite olika vägar ett tag framöver. Det var konstigt att säga hej då imorse, vi har ju hängt ihop länge nu. Men jag är inte ledsen, jag vet att jag klarar mig på egen hand och jag vet att vi kommer att mötas upp igen. Det blir bra! Dock mår jag inte topp fysiskt. Svag och yrslig och ont i huvudet och i ögonhålorna typ?? Plus mitt vanliga förkylningssyndrom, piggen som hänger i gommen är ovanligt lång (den nuddar tungan) och jag har så ont i halsen och det känns liksom att svalget är mindre. Så är allt lite svag och emlig. Hade ju tänkt att hikea en bit på Queen Charlotte imorgon men pallar faktiskt inte. Åh idag på bussen fick jag nästan psykbryt för det var så varmt. Alltså allvarligt. ACn var på varmaste laget efter att en tjej gått fram och klagat på kyla. Så i flera timmar var det som att någon fönade mina fötter med en hårfön temperatur MAX. Trodde mina fötter skulle ta eld så var tvungen att ha dom i en speciell position där det var lä hela tiden. Blääää hatar sån där äcklig varm luft men det tycktes bara vara jag som led. Pga min emlighet har jag inte orkat socialiserat eller försökt skaffa nya kompisar ännu. Så har inte sagt många ord idag inte haha.

Nu ska jag sova, hoppas på att jag är piggare imorgon. Kram!

  • 139 readers

Likes

Comments

We made it to Queenan guys! Nu är vår sista dag som trio här, sorgens dag. Imorgon bitti ska vi droppa av Clara vid flygplatsen här i Queenstown. Känns självklart tråkigt och ledsamt men vilken resa vi har haft. Så många skrattanfall, roliga situationer, krokiga vägar, nudelpaket, vackra platser och solskensfrukostar vi har haft tillsammans. Verkligen minnen för livet!

Vi tillbringade två nätter vid Lake Hayes som vi alla gillade, där var det gratiscamping. Ankorna vandrade fritt och jag fick spel en morgon vid frukostbordet. Vi badade i sjön två gånger och gick runt den två gånger. Det var riktigt kallt en morgon när vi vaknade, märks absolut att vi är på södra ön. En kväll rejvade vi loss med öl och frigörande dans till Främling, Växeln hallå hallå och andra schlagerhits med hoppet om att få vänner. Luca 1 år från Tyskland var den enda som joinade vårt party.

Som sagt så är vi i Queenstown nu sedan onsdags eftermiddag. Så konstigt. Det är ju liksom som en helig plats, the place to be in NZ, man hör och ser mycket om det. Och så är vi nu här i detta turistmecca. Första natten bodde vi på en basic camping utanför stan med jättefin utsikt över sjö och berg. Vi fick mat över den kvällen och vi ville inte kasta bort det. Till slut tog vi mod till oss och frågade en ensam tjej (Ayona) som kom gående till campingen och satte upp sitt enmannatält i mörkret om hon ville ha kallt ris i kokosmjölk. Det ville hon. Vi tog in henne i vanen och ögonen tindrade när hon fick ett äpple till efterrätt. Ayona var en hard core backpacker med många stories. Hon hade liftat genom Sibirien och skulle på charter till Kazakstan. Under dagen hade hon gått tolv timmar och bara ätit jordnötssmör så hon älskade riset. Hon var även väääldigt loj och seg, var säkert helt utmattad. Clara hälsar att det var som att hon tagit tio stycken valium. Nästa morgon var Clara emlig (dansat för mycket frigörande) men vi bjöd över vår nya bekantskap på frukost ändå. Hon stekte resterna av sin gröt och åt glatt av våra russin. Vi gav henne lift in till stan och Clara var nog den som var gladast att bli av med henne.

Efter lång tupplur och dusch satte Clara fingrarna i halsen och kräktes. Sedan möttes vi alla upp i ciudad för middag på japansk restaurang. Åt vrålgod sushi och var tvungen att beställa in mer pga hungrig. Jag och Anna testade barlivet här och det var en mycket rolig kväll igår. Vi var på en cowboybar där personalen hade hattar, Runaround Sue spelades till vår förtjusan, takkronorna var gjorda av djurhorn och barstolarna var sadlar.


Vi alla har haft en varsin utmaning att klara av i Queenan och alla har nu checkat av sin. Anna har provat på världens största gunga aka slänga sig utför ett stup med sele. Jag har varit på dejt och Claras utmaning är hemlig.

Det var lite om oss, vi hörs en annan dag!

Likes

Comments

Jag har bett Clara att gästblogga och här kommer hennes ord om de senaste dagarna.

Wanaka seglar helt klart upp som en favorit för mig. Mysig litet samhälle vid en större sjö och det hela inramat av höga och låga berg, vissa med snötäckta toppar. Hela stället andades friluftsliv och livsbejakare. En solig dag snörade jag och Anna på oss skorna vid foten av Roys Peak. Vi trampade på och det blev rätt snabbt jobbigt. Jobbigare än vad någon av oss kanske hade föreställt oss. Men vi tog det långsamt och pausade här och var för att ta bilder av den otroliga utsikten. Själv hade jag Sara Holmgrens eviga uppmaning i huvudet 'det gäller att njuta också' så det var vad vi gjorde. Ett tag blev vi oroliga att vattnet vi hade med i våra två flaskor inte skulle räcka men som tidigare nämnt så är detta 'flytresan' där det mesta går vår väg och lika så nu. Paret framför oss hittade en iskall liten bäck där dom fyllde sina flaskor så vi gjorde likadant. Därefter gick vi med aningen lättare steg. När vi närmade oss toppen såg jag att en av mina drömmar skulle besannas, jag skulle få vandra längs en bergskam!

Anna nöjde sig med att gå på stigen en bit ner. Vid toppen tog vi ett gäng bilder och betraktade andra bergsbestigningsritualet vilka bland annat var knäcka en öl, använda selfiepinne, ringa sina vänner osv. Efter de 3 timmarna det tog att ta sig upp väntade 2 timmars vandring nedåt. Väl nere igen så hade våran andra Anna tagit bilen till city så vi tänkte att karma kanske betalar tillbaka sig så vi ställde oss efter vägen med tummarna i vädret. En minut senare satt vi baksätet hos en holländare och australienska som gav oss lift till city 🙂

En dag åberopade någon egentid vilka alla andra tyckte passade. Vi åkte tillsammans till city och satte oss på cafe. Samma cafe. Men i tystnad. Någon gick iväg till en känt träd som växte i vattnet. Strax därefter gick en andra och en tredje till samma träd.. Som att vi ändå vill umgås, bara det att vi gör det i tystnad och otvunget.

Vi rattade vidare från Wanaka till Arrowtown. Efter vägen såg vi skylt om 'real fruit ice cream' som Anna länge tjatat om att hon vill prova. Sagt och gjort så stannade vi där och fick peka ut vilken frukt man ville ha nermixad i sin glass eller froyo. Utsökt var det. Trots regn som varade just den kvarten vi stannade där.
I närheten av Arrowtown låg en free campsite som visade sig vara helt underbar. Där fick vi tag i en plats precis vid stranden. Världens bingo! Flytresan osv.. 😉
Vi jobbade vidare med dagens team egentid. Och trots att vi satt i samma område på ca 20kvm så sas inte många ord utan alla var tysta och hänförda av hur fint det var. Ankor som simmade i den spegelblanka sjön, moln som rullade ner längs bergsväggarna och solnedgången som skiftade i lila och orange.

Idag bor vi kvar på samma ställe vid sjön. Vi har hunnit gå runt sjön vilket tog ca 2-3 timmar, svingat i lianer och kokat nudlar. Anna A har övat upp sig till att bli en anktämjare och Anna J har fått psykbryt för att en anka gått på hennes tår. Själv dansar jag frigörande och säger naturnära tjugoelva gånger om dan.
Summa summarum, vi har det soligt och roligt!

Likes

Comments

Vi är i Wanaka och livet leker. Solen skiner, vi har plockat upp liftare nummer tre. Vi har gått upp för ett berg, lunchat ute, ätit megagod glass, druckit öl, njutit av otrolig utsikt, C shoppar merino. Vi har gått in i en kreativ period med låtskrivande. Och har ågren över "delikata dilemman" och vi alla är excited för Queenstown som är Cs slutdestination. Ha en fin helg!

  • 316 readers

Likes

Comments

Åh har så mycket att berätta att jag inte vet hur jag ska få ihop allt till en historia. Lång text kommer här!

Skrivet 22:30 onsdag 1 februari, Lake Pukaki.

Det har hänt en hel del sedan sist jag uppdaterade från Hanmer Springs. Vi rattade iväg på eftermiddagen efter en skogspromenad. Jag körde på en relativt smal och kurvig väg och vad händer? Joo minsann då ser en sirener i backspegeln och jag har alltså en "popo" i röven. Så det var ju bara till att pull over. (Mormor och morfar: jag blev stoppad av polisen). Som vanligt tänker en ju katastroftankar men kunde inte fatta vad jag gjort fel. Copilot Clark letade direkt upp diverse pass och körkort. När polisen kom fram till vår nedvevade ruta förklarade han lugnt och tydligt att det är okej att jag kör sakta men att jag gärna kan köra åt sidan och släppa förbi bakomliggande bilar när tillfälle ges. Så pjuuuh ingen bot men så typiskt mig att bli stoppad för detta.

Vi hamnade till slut i Amberley på en budgetcamping där vi åt wraps till middag, vi kastade macka i havet och lekte i en lekpark. Kvällen avslutades med kortspel och chips. Dagen därpå rattade Glenn oss i blåsten sista biten till Christchurch. Där bodde vi på camping, vi lagade pastapestolunch och hängde vid poolen. När vi alla var nyduschade tog vi gamla Bettan till en restaurang där vi fick grilla vår mat på heta stenar. Kul aktivitet! Det var mammas sista kväll och foppatofflorna rastades en sista gång.

På tisdagsmorgonen släppte vi av mamma vid Chch airport då hennes tid i NZ var över. Det var lite jobbigare än jag trott att säga hej då, jag grät fast jag inte hade tänkt göra det och jag var lite nere hela den dagen. Tack mamma för att du vågade åka ändå hit och hälsa på mig och resa med oss i vanen. Jag är jätteglad för allt vi fick se och göra tillsammans under dessa veckor. Hoppas du är nöjd med resan.

Jag, Anna och Clara gick runt ett par timmar i Christchurch city center. Det är en storstad och den blev väldigt hård drabbad av en jordbävning 2011 och man hade hört från många att Christchurch is nothing, its not a nice town, only construction work everywhere. Så jag hade verkligen noll förväntningar. Och jag måste säga att jag blev positivt överraskad, kanske just för jag hade så låga förväntningar. Självklart var det många ombyggnationer, byggarbetare, avstängda gator och grävmaskiner. Men ändå en flod som rann genom staden, en del grönområden, ett litet torg uppbyggt av containrar med butiker/caféer inuti och street art. Så det var inte fy skam för mig gå att var där några timmar.

På eftermiddagen stannade vi till på en vingård för att hälsa på två tyska kompisar, Alex och Yasmin. (De bor och jobbar där). På en gång blev vi inbjudna av stollen James (vinodlingens ägare) till att äta middag och sova en natt i trädgården i vår van. Vi kom snabbt överens om att tacka ja till detta leffiga erbjudande. Det var en otroligt varm dag och stekande sol så vi alla var lite matta. Efter att ha kokat nudlar på parkeringen så gick vi runt bland raderna av vinrankor för att se hur Alex och Yasmin jobbade. Vi babblade runt ett bord i skuggan och ytterligare en vän till tjejerna dök upp så vi var värsta gänget som hängde där, hemma hos en tokig vinodlare och hans sambo. Till middag åt vi hamburgare och pommes med gårdens egna bubbel i glasen. Utsökt! (Och gratis) James babblade och skämtade friskt och grovt! Han gick hårt åt mig och mitt förflutna på gyllene måsen. Men gillade Claras engelska och nurse title.

På morgonen åt vi frukost i deras kök och James pekade yvigt på kartan om var vi skulle åka och inte åka. Han pratskrek hela tiden. Vi köpte en flaska bubbel som tack och kramade våra tyska vänner adjö och rattade mot Ashburton för att tanka och handla mat. Sedan bar det av ut på vischan och över kullarna, vädret var grått och det duggregnade. Vi svängde in vanen på en liten körsbärsgård för att köpa färdkost. Sedan moffade vi cherrys och lyssnade musik medan vi körde. Körsbären kan ha satt spår på våra magar (cherrysjukan?) då vi alla gått på toa lite mer frekvent de senaste dygnet. Vi kom efter en stund till Burkes Pass och James hade sagt att där kunde vädret vända om till sol. Och se på f*n!!!! När vi passerar vägskylten så ser man en linje på asfaltsvägen och vi kör över på den soliga sidan. Efter det eskalerade naturen och vi alla blev totalt hänförda av hur vackert det var. Vi hade plötsligt värsta bergsutsikten och molnen rullade längs bergssluttningarna.

Skrivet 21:15, 2 februari i Twizler.

När vi kom fram till Lake Tekapo trodde vi inte det var sant. Den lilla turkosa sjön var overklig. Jag önskar så att ni alla fick se det live. Vi gick runt och tog 100 bilder och ojade och oohade och kollade i souvenirshopen. James hade inte bara rätt med vädret. Utan som han sagt är även dessa områden vi är i nu lilla Asien och visst var vattnet i sjön lika blått som mitt hår är blont. Så jaa nu ska jag berätta lite om våra upplevelser i lilla Asien. Ett sällskap har kommit och gått runt vanen flera varv och glott och till slut frågade de om de fick ta en visit. Ett annat lekt kurragömma i vår tvättlina. Och ett annat kunde inte tro sina ögon imorse när jag gick ut tischa och trosor och slog en morgondrill i tistelsnåren.

Vi stekte korv till middag igår och avnjöt vid den blåa glaciärsjön. När vi skulle vända Betty på en smal grusväg fanns det ingen vändplats så Clark fick backa Betty ganska långt vilket såg ganska roligt ut från Annas synvinkel (hon satt på en sten och pratade i telefon). Vi bestämde oss för att ratta till Lake Pukaki och freedomcampa. På vägen dit fick vi syn på en liftare med bockskägg och skinnpaj som vi självklart plockade upp. Denna gång hann liftaren kliva på stillastående. Emanuel, liftare nummer två var inte jättelajban men vi tog en selfie pga tradition. När vi körde mot vår sovplats var det så VACKERT. Ljuset av solen som höll på att gå ned, det öde bergslandskapet och vägen som slingrade sig fram. Jag sa till Clara som körde: alltså kolla inte bakåt nu men det är så himla fint. Vi parkerade bilen längs Lake Pukaki och vår liftare tältade på samma plats. Awkward imorse när vi körde förbi honom igen men inte plockade upp honom. Fast vi skulle faktiskt inte åt samma håll.

Vår utsikt var en isblå sjö och snöiga Mt Cook i bakgrunden. Bilen var väl inte parkerad helt plant så jag och Anna på övervåningen fick allt blod i hövve när vi skulle sova. Med det var det värt. Clara däremot var high on life. Hon utbrast åååhh nära naturen som jag älskar och jag känner livet i mig. Vi tvättade våra nunor i den kalla kristallklara sjön och smorde in oss med Clarks nya placentakräm. Och just det Anna har varit ute på nattliga kissäventyr två nätter i rad nu. Första gången satt hon i James blombuskar och andra gången ramlade hon i mörkret på en sten i ett dike som resulterade i en bula....

Imorse blev vi väckta tidigt av några campare som vi hade blockat vägen för så Clark rattade undan Bettan så de fick fri väg. Det var ändå bra så vi vaknade i tid. Clara lajvade naturfotograf (hennes nya hobby) jag inredde kylväskan och Anna vaknade lagom till grötdags. Efter att Anna fått kasta macka i sjön i 30 min så knappade vi in GPSen på Mount Cook. Och jag må låta tjatig men oj vilken syn. Det var som att vi var med i en Volvoreklam. Vi satt på rad i framsätet alla tre. (Finns tre bälten så det är lugnt) Vid Mt Cook infocenter lagade vi tortellini till lunch och packade ryggsäckarna för en liten dagstur. Vi gick på en stig med x antal asiater och över tre hängbroar som svingade läskigt i vinden. Idag unnar vi oss betalcamping med dusch, tvättmaskin, ström, wifi och kök. Nu har vi druckit kvällskaffe/te och ätit timtams.

Bra jobbat till alla som har läst hela inlägget. På återseende!



Likes

Comments

Hej hörrni! Vi mår bra och är nu en trio. Bettan rullar på och solen skiner. Det är breathtaking vackert hela tiden!!!! Lovar att uppdatera mer detaljerat när vi har bra wifi och mer procent. Kram och puss!

  • 363 readers

Likes

Comments