När jag skriver detta har jag krupit ner under täcket och ska sova sista natten. Men sätter detta på tidsinställning så ni ser det här när jag förhoppningsvis sitter i luften. Har kollat flygbiljetten 251 gånger så att det verkligen är imorgon jag ska hem och det verkar som så. Det är lite av det värsta med att resa själv, att jag aldrig litar på mig själv och att jag faktiskt har allt under kontroll. Dessutom tråkigt att det inte blir lika många gapskratt utan mest tysta fniss.

Efter typ en pad thai om dagen så är nu min lilla minivisit i Thailand över. Bangkok är en enorm storstad och det var svårt att få något riktigt grepp om staden. Har gjort både manikyr och pedikyr och jag är stolt över mig själv!! Var inte så obehagligt eller kittligt som jag anat. Allvarligt talat var jag mycket mer tveksam till pedikyr än att hoppa fallskärm. Jag är ju som jag är... Men se nu har jag fixat båda! Igår åkte jag sky train (mallig över att det gick så bra att köpa biljett, byta linje osv) till tre olika shopping malls som var superstora, gick runt runt hela eftermiddagen och åkte hem vid stängning 22. Inte nog med det så var det massvis av stånd utanför med billiga och fina kläder och satyg. I början gick det segt och jag var besviken. Köpte nagellack och glass som tröstshopping. Sedan tog det fart och jag fick föra över pengar och till slut hejda mig.

Jag har besökt Golden Mountain och ett tempel jag inte minns namnet på. Jag står på mig och är blir bättre på att pruta. Idag när taxichaffisen sa 200 thb för en sträcka jag visste var max 100 thb gav jag mig inte och vi enades om mitt pris. Jag har blivit intervjuad av en grupp skolungdomar som filmat mig och fått motvillig hjälp av en gubbe som skrev tips på ett blad. Jag drack en iskaffe vilket var så gott men blev darrigare än någonsin. Blev sugen på att göra något galet som tatuering eller dreads men kunde inte förmå mig...

Nu så har jag även bytt boende och detta hostel är det lyxigaste jag varit med om!!! Så fint och fräscht, man har en egen sovalkov med draperi, takterass med jacuzzi och gratis frukostbuffé. Coola brudar i repan och allmänt trevligt. I badrummet fanns det en hylla med kvarlämnade hygienprodukter. Igår blev det spaaaaa för Morris. Peeling, silverschampo, hårinpackning, olja. Herregud. Ville nästan ta en halstablett och spraya mig med myggspray bara för att det fanns.

Imorgon bitti tar jag tåget till flygplatsen, jag kan knappt tror det!!! Där hämtar jag upp mitt resesällskap Sushi! Ja se jag kommer inte landa ensam på Arlanda inte. Tyvärr (?) är det ingen fiancé utan en kissekatt som behöver transport till sin svenska adoptivfamilj.

Tänk att det nu är över, overkligt. Även om det är så vemodigt och jag är ledsen har jag nästan gått och väntat nu sista veckan på att dagen ska komma. Det ska bli skönt att komma hem och jag är lite lättad över att jag fixade det. Det är en del oro inför en resa som denna om hur det ska gå och hur allt kommer bli. Minns ju liksom första dagen i Ho Chi Minh när jag tänkte lite nervöst "HUR ska JAG ta mig till Bangkok i ett stycke?!" Men det är ju så lätt!!! Varför nojar jag hela tiden??? Dessutom har jag rört mig i väldigt turistvänliga områden och bara varit rädd en gång. Det var bussresan Dalat - Nha Trang i Vietnam när bussföraren var en iddi. Jag saknar redan Nya Zeeland och alla fina människor jag lärde känna. Har många fina minnen som jag alltid kommer ha med mig. Och även om det är så här med livets alla olika kapitel och inte bara när man reser så gör det ont att veta att Dunedingänget kommer aldrig mer vara samlade. Taupolivet är long gone och Abeltiden är förbi. Nya Zeeland och den fantastiska naturen finns ju kvar och jag kommer tillbaka en vacker dag. Men just den här resan är nu minnen och upplevelser i mig.

Fast det värsta med att åka hem är inte att resan är över. Det är att jag kommer hem till en vardag där två familjemedlemmar fattas och det kan jag inte riktigt ta in. Känns så så tungt.


Night night från Bangkok!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Sorry för spretigt inlägg!! Inte bara att uppdatera för sällan...

I söndags brann jag av på Asien!!! Påfrestande resdag på ca 12 timmar, flera timmar extra än vad det står på biljetten. Så är det alltid här, de säger att bussresan är kortare än vad den egentligen är. Det började med att jag fick sitta på ett uppfällbart säte mitt i gången i en packad minivan de första timmarna, ryggstödet slutade långt nedanför skulderbladen, inte så vidare bekvämt och inte vad jag hade betalat för. Men men bara att gilla läget. Vet inte hur många gånger som busschauffören + andra trafikanter gjorde galna omkörningar. Herregud, det var mötande trafik i samma körfält så många gånger. Vi kom till den Thailändska landgränsen och allt som allt tog det ca fyra timmar!!! Varav säkert tre timmar stod jag i en och samma kö som rörde sig långsamt framåt. Finally fick passet sina stämplar och jag kom ut i den oerhörda hettan och vi blev slussade till ett litet shoppingcenter där det var matstopp, det enda som fanns var KFC vilket inte lockade. Ställde mig i kö och beställde i alla fall men de accepterade inte kort och jag hade ingen thailändsk valuta på mig så åt en snickers istället... Vägarna blev mycket bättre i Thailand och satt på ett ordentligt säte i en stor buss. Vi kom fram till Bangkok när det var mörkt och jag hade inget boende bokat. Innan man ens letat på sitt bagage så tjatas det "tuktuk miss!! Where you going? Taxi! Lady only for you, cheap." Det går inte ens att stå och titta ner i sin telefon för då tror dom att man är lost och letar efter vägen på sin karta. Blev lite putt och bestämde mig för att gå till ett hostel, så det gjorde jag. Det var inte första gången jag ändrade mina planer bara för att jag blivit tjurig på de ettriga chaufförerna. Checkade in på första bästa hostel och blev välkomnad av en halvgalen hipp man. Sedan åt jag sen middag ensam (som vanligt haha) på en trevlig gata med lyktor och musik.

Okej nu kommer en liten update om mina sista dagar på paradisön i Kambodja...
Det var egentligen bara 1,5 dag som det var bra väder vilket såklart var synd. Trots mulet och regnskurar bestämde jag mig för att åka på snorkelutflykt. När jag kom till båten så visade det sig att jag var den enda som hade bokat in mig. Kuuuul. Not. Försökte få med mig en australiensisk familj med två ursöta barn men det gick inte... Så precis när vi skulle brassa iväg kommer sex asiater och går i vattnet och huxflux hoppar de på snorkelturen. Aldrig varit så tacksam för en grupp turister tror jag. De var jobbarkompisar från Hong Kong och de var i min ålder. Faktiskt var de väldigt roliga och bra på engelska men tyvärr pratade de inte engelska så värst mycket så det var ju svårt att hänga med och förstå varför de vek sig dubbla av skratt.

Vi stannade på två ställen och snorklade och man såg fiskar och fina koraller. Det var en annan båt som också stannade till på samma ställe, full med äldre asiater. Och alla (utom jag) hade flytväst när de snorklade och det såg så roligt ut. Där låg alltså ca 20 asiater och guppade i sina flytvästar som flöt upp från deras axlar och så jag som inte kunde låta bli att fnissa. Vi stannade sedan i en liten "fiskeby" där människor bodde. På "min" del av ön var det bara resorts. Men på denna var det mer spirit med lösa hundar, moppar som åkte på leriga stigar, små barn som lekte med en gammal PETflaska, sopor på marken osv. Jag tog löpet när en turist glömde sin ryggsäck och så åt vi jättegoda wraps och drack färsk lemonad medan regnet öste ner. Jag träffade två galna, högljudda, solbrända, öldrickande, äldre engelsmän. Så hade ordentliga konversationer med tre olika sällskap den dagen, det hade ju inte hänt på flera dagar.

På hemvägen var det mörkt och i fjärran var det åskoväder. Vi stannade på ett ställe där det fanns självlysande plankton. Jag hoppade i vattnet och var mycket excited medan asiaterna var kvar i båten. Hade högre förhoppningar och trodde hela havet skulle lysa som en stjärnhimmel men njaa inte riktigt, coolt i alla fall. Det var också lustigt, för jag träffade nämligen denna Hong Kong-liga på båten tillbaka till fastlandet och de satt framför mig på ett inrikesflyg. Och så såg jag dom vid Angkor Wat men då tog jag en omväg för att inte gå in i dom...

Under tiden på ön lärde jag mig att uppskatta arselslangen som fanns på toaletten, perfekt när bikinitrosan var full av sand. Sista natten i bungalowen hade jag troligtvis besök av en råtta för på morgonen var det bajs på golvet och min burk med jordnötter var söndertuggad och nötterna låg strösslade på en bänk. Faktiskt lite väl många djurupplevelser på sistone. Höll på att bli påsprungen av fyra kor mitt på en gata, två hundar har morrat och skällt på mig. Ett boende var fullt med ödlor och jag hörde hur de lät och prasslade i badrummet när jag skulle sova. Samt fullt med grodor i Siem Reap. Plus att jag sett apor och en elefant!

Okej så båtresan från ön tillbaka till Sihanoukville var något otäck måste jag medge. Väldigt liten båt och skumpigt. När man ska stiga ombord på båten så är det ett ganska rejält glapp till piren. Inte alls som det minimala tunnelbaneglappet där man går av och på utan att tänka. Och nästan ännu värre... När båtkillarna lastat över baggaget. De jonglerar med de tunga resväskorna/ryggsäckarna som att det vore lätta soppåsar. Alla resenärer håller andan och hoppas att alla ägodelar inte hamnar i havet...

Nu är det bara en bråkdel kvar av 10,5 månader. Just nu känns det skönt att komma hem, jag är så inställd på det. Och trots att jag inte lever något extremt hard core backpacking life på snäv budget och minilåga standards så tär Asien en del, känner mig ofta matt. Har inte blivit ordentligt matförgiftad ännu men min kända plåtmage är historia och jag har noll aptit, vilket typ aldrig har hänt?? Mina matvanor är verkligen under all kritik men struntar just nu i vad jag äter bara jag får i mig något. Asien är såklart även underbart och jag kommer sakna kaoset, stränderna, billiga fruktdrinkar och värmeväggen när Sverige är novembergrått. Berättar mer om Bangkok snart...

Lite blandade bilder.. Bla. God frukt på Koh Rong S., jag kände mig brun en dag, asiaterna och det svarta fåret, stod först i kön till det lilla planet, galen frisyr, poolen som jag utnyttjade varje dag i Siem Reap.

Likes

Comments


Ojojoj nu ligger jag efter med bloggen rejält... Jag befinner mig i Siem Reap och har tillbringat 2,5 dagar här. Jag bor på ett trevligt guesthouse i en sovsal med 16 bäddar som nästan ekar tomt. Men har i alla fall lyckats hitta tre nya bekantskaper, Rosa, Cheetos och Mitch. Och så den urgulliga receptionisten som alltid tilltalar mig vid Anna. Igår hyrde jag en tuktuk till bara mig och så utforskade jag det världsberömda tempelkomplexet Angkor. Och jag var knappast ensam, he-rre-gud. Aldrig sett på maken till mer busy turistattraktion tror jag. Biljettbyggnaden liknande typ en liten flygplats med så många biljettkassor. Det var säkert hundratals bussar lastade med människor, otaliga tuktuks, bilar och cyklister. Det är nämligen så vansinnigt stort område med jättemånga olika tempel så man måste liksom ha ett transportmedel emellan.


Min tuktukguy hette Kai och var väldigt snäll. På vägen dit stannade han och köpte vatten och ett isblock som han la i en kylväska, han fixade minibar minsann! Och vid varje stopp frågade han "water?" och öppnade kylväskan och tog fram en flaska åt mig som om jag inte kunde göra det själv. Han släppte av mig vid de olika templen som ingick i min rutt och väntade vid parkeringen på mig medan jag gick runt och turistade. Varje gång när jag kom tillbaka och sökte med blicken efter just min tuktuk så stod han alltid och vinkade och log, sötisen. Utom en gång när han hade somnat i hängmattan... Var då tvungen att väcka honom. Jag älskar verkligen att åka tuktuk, så mysigt ju! Man ser omgivningen, har vinden i håret och det är trevligare än en vanlig taxi. Ibland ville jag knappt kliva ur vid templet för det var så bekvämt att sitta i tuktuken. Fast jag känner mig också lite som en divig royalty särskilt när jag sitter där ensam bak i vagnen och paltar med glass.


What about själva tempelupplevelsen då? Jooo det var vackert och coolt och absolut värt det! Det var en bra dag. Det är helt otroligt att människor med hjälp av elefanter har byggt allt det där. Ni vet det var så fina mönster inristat i stenarna. Det ligger så mycket jobb bakom. Templena var lite som labyrinter eller klätterställningar ibland, man gick upp för branta trappor, fick huka sig osv. Det var så så så många asiatiska turister och nu låter det som jag drar alla över en kant vilket jag inte vill göra, men vissa av dom beter sig helt galet. De är ofta högljudda och armbågar sig fram, är inte alltid så medvetna om deras närmsta omgivning och hur de rör sig. Var mycket nära på att bli spetsad på ett paraply exempelvis. Själv har man ju gett upp hoppet om att vara snygg för länge sedan, svetten rinner och allt är klibbigt, det gäller bara att överleva. Men de nätta asiaterna går runt i klackar, piffiga klänningar, det är tjusiga handväskor och läppstift. En äldre asiatisk man började prata med mig på sitt språk och peka på min panna och gestikulera. Detta pågick ändå en stund, tror han att jag förstår minsta lilla eller??? Jag blev även frälst sv en munk och fick en förföljare. Märkte hur en kvinna, asiat såklart, går efter mig med en selfiestick och flera gånger kommer hon upp jämsides med mig och tar bilder utan att säga något. Detta pågick också under en stund, trodde att jag blivit av med henne när hon plötsligt kom smygande igen.


Annars så har jag badat en del i poolen som finns här på boendet. Igår kväll gick jag till en bar med en av de nya bekantskaperna och vi träffade ett medelålders par från Nederländerna som var så coola! Är så glad att jag träffade dom. De satte sig vid vårt bord enbart för att det rann avloppsvatten vid deras så de ville fly undan lukten. Idag har jag mått lite dåligt pga barkvällen igår. Plus att strömmen var borta i flera timmar under morgonen så där låg man svag, yr och utan fläkt eller ac i en pöl av svett.

Imorgon väntar en lång busstur till Bangkok så nu är Kambodjadagarna förbi! Berättar mer om sista dagarna på paradisön och andra små roliga händelser en annan dag. Det är så sent nu och jag måste försöka sova i denna olidliga hetta.


Likes

Comments

Efter bland annat: ofantliga mängder kiss, en "halkolycka", några tårar, flera mindre roliga toaincidenter och en båtresa är jag nu i paradiset. Koh Rong Samloem. Det är så drömmigt. En av de absolut bästa platser jag varit på. Som en Robinsonö fast med bungalows, restauranger och turister. Fast inte för mycket liksom. Det är så lugnt och tyst, det finns inga vägar = ingen trafik! Vattnet är klart och sanden mjuk. I träden hänger lyktor som ger ett mysigt sken när solen går ner. Det finns massor av olika hängmattor, solsängar och gungor. På marken rör sig ödlorna kvickt och det finns ananasbuskar. Mitt hår är saltvattenshärligt.

Jag har en egen mysig bungalow och jag känner mig som en prinsessa! Sängen är rund och täcks av ett myggnät som går upp som en sänghimmel, en strut liksom. Handdukarna låg vikta som blommor på sängen när jag kom. Toaletten funkar och duschen är mycket bra, dock bara kallvatten. (Duschen på förra stället var en kran ur väggen i midjehöjd) Jag har en liten veranda med bord och stolar och tvättlina. Även en slang för att spola av sandiga fötter. Två väggar täcks helt av glasdörrar med "spegelglas". Jag ser ut men ingen ser in hehe. Lustigt att sitta på toa och se rakt in på frukostterassen. Dock får man dra för gardinerna på kvällen för när det blir mörkt skiftar det, så alla ser in och jag ser inte ut. Festligt!

Imorse när jag åt frukost blev det stor uppståndelse och folk samlades runt ett träd och började peka och tjoa. Och måtta med armarna. Då fattade jag. En orm i paradiset!!!! Folk filmade och glodde nyfiket. Det slutade med att en kambodjan slog ihjäl den med en lång pinne och gick iväg med den. Hade tänkt att gå på en djungelpromenad någon dag men har nog ändrat mig nu...

Dagarna innan paradiset var jag ju på ett superfint hostel i Sihanoukville som jag i princip knappt lämnade pga mådde inte paradis. Första morgonen efter kaffe och gröt började jag må konstigt. Blev alldeles skakig i kroppen och ett svagt illamående kom över mig. Ville inte lägga mig i min överslaf ifall att toalett skulle vara nödvändigt. Så bäddade med handduk på det högblanka stengolvet. Och så låg jag och jämrade och vred på mig i någon timme. Drack resorb i små klunkar. Svetten rann och jag visste inte var jag skulle göra av kroppen. Det blev aldrig någon spya men kissade säkert 10 gånger på några timmar. Det blev bättre på eftermiddagen och jag badade fötterna i poolen och fick i mig frukt och fried rice trots illamående.

Nästa morgon kände jag mig svag igen och då var det som att jag blev totalt galen och allt satte sig på psyket och jag mådde verkligen så dåligt. Aucklandsyndromet deluxe. Jag fick panik. Tittade även på flygbiljetter hem!!! Blev alltså helt från vettet som ni hör. Såg ingen möjlig utväg. För jobbigt att åka flyg i 35h hem, för jobbigt att vara ensam i Asien, för jobbigt att åka buss till ny ort, för jobbigt att åka båt till ö. Ettrade och beklagade mig för mamma och mina kompisar på sms. Grinade lite. Halvlåg i en soffa och försökte äta yoghurt och macka trots att jag var så äcklad av bara tanken på mat. Jag förstod att jag var tvungen att äta något i detta varma klimat så gjorde mitt bästa. På eftermiddagen badade jag i poolen och Veronica Maggio spelades på stereon. Allt kändes då lätt och jag åt ordentlig mat på kvällen. Jag sa åt mig själv på skarpen att så här kan du inte hålla på, du spär på allt med att börja tänka på att åka hem osv. Du kommer inte att dö. Nu tar du dig samman Anna.

Jag bekräftade färja och boende till paradiset till dagen därpå.

Samma visa igen nästa morgon. Vaknade och mådde så förfärligt illa. Beställde i alla fall äggröra och frukt till frukost. Låg dyblöt i mitt egna svett med stängda ögon och pinade i mig maten. Därefter tog jag all min packning, den stora ryggsäcken på ryggen och famnen full med den lilla plus handduk och vattenflaska. Vad händer? Jo jag halkar på det våta högblanka stengolvet. Trots att jag såg att det är blött och jag sa till mig själv, snälla halka inte nu för den kan gå riktigt illa. Som tur var blev det ingen skada och ingen såg mig. Ni kan ju föreställa er synen när jag ligger där och krälar med 15 kg extra på ryggen och snabbt vill ta mig upp på mina skakiga ben.

En buss kom och hämtade upp mig för att åka till färjan. Bussen fylldes av barn som spelade högljudda spel på telefoner, asiater med galen packning (tex en grill) och så några andra européer. Allt jag kunde tänka på var hur jag ville ligga ner i fosterställning i ett kallt rum. På färjeterminalen var det livat och en man skrek diverse saker med så gäll och hög röst att jag blev ännu mer matt. Köpte en glass och blängde surt på alla. Sedan fick jag en tjeckisk kompis som jag satt bredvid på båten. Hon var så söt och det var bra att jag blev distraherad. Båtresan gick oväntat bra trots något gungigt. Efter en timme var vi framme och en liten båt hämtade mig och körde mig sista biten till Sweet Dreams, där jag bor nu alltså.

Har fortfarande lite problem med aptiten men det blir bättre och bättre. Som sagt är det väldigt relaxed och fint här. Jag älskar den här ön! Varför bokade jag bara 4 nätter?! Det är många par och familjer här så inte så mycket socialiserande för min del, några enstaka småprat. Mycket tid för mig själv. Idag var första heldagen och jag har legat på en solsäng i flera timmar, gått promenad på stranden, läst bok, pratat med Nora, druckit läsk, lyssnat poddar, bevittnat en vacker solnedgång. När mörkret kom gick jag in till mig. Dansade till Katy Perry framför spegeln innan jag slutligen hoppade in i duschen. Nu blir det några kapitel innan jag somnar i min strut. Visar bilder när jag har starkt wifi!
Kram!



Likes

Comments


Det går ingen nöd på mig. Befinner mig i Sihanoukville på Backpackers Heaven. Och ja, det är ett passande namn. Betalar 26(!!!)kr per natt och sängen är skön och har fräscha lakan, gratis wifi, gratis handduk, gratis välkomstdrink, oerhört vänlig och hjälpsam personal, rent, mysigt, relativt nytt, stort och fräscht. Restaurang och bar med många valmöjligheter. Alltså otroligt prisvärt! Låt mig jämföra med Nya Zeeland så kanske ni förstår bättre. Då var standarden 130kr per natt, aldrig under 120 tror jag. Och det fanns ju definitivt inte pool eller bjussades på en gratis öl.

Idag har jag i princip bara åkt buss från Phnom Penh och hit. Inte en av mina bästa bussturer men det var bara att bita ihop. ACn var av varierande kvalitet och vägarna likaså. Herregud, utanför city skumpade vi fram i minivanen på håliga grusvägar, kilometer efter kilometer innan det slutligen blev lite bättre. Blev ganska så irriterad över min sätesgranne som var en man som hela tiden inkräktade på min halva med sitt bresande av benen samt flygande armbågar. Jag åkte tuktuk sista biten från busstoppet till hostlet och tror jag absolut betalde överpris. Men vad ska man göra? Känner inte för att börja argumentera emot och pruta på priset, särskilt inte när jag är ensam. Fast blir liksom så sur när de vinner så lätt och jag är den lättlurade blonda unga tjej som jag ser ut att vara.

Igår var jag som sagt på utflykt till två olika museer, tema folkmord, Khmer Rouge, Pol Pot, massgrav. Jag åkte tuktuk med tre amerikanska tjejer från mitt hostel och vi blev kittade med munskydd och fick instruktioner om att hålla hårt i våra värdesaker under färden. En av tjejerna berättade att hon dagen innan så när hade fått sin mobil stulen när hon satt i tuktuken. Hon hade den i handen och plötsligt försökte någon medtrafikant rycka den ur hennes grepp men misslyckades.
Hur som, dessa två museum var djupt berörande och intressanta. Kommer aldrig glömma vissa syner/berättelser. Först var vi på S-21 som var ett gammalt tortyrfängelse, man fick hörlurar och en karta och gick runt i tystnad i sin egna takt. Kändes som det var väldigt bra bevarat. Det fanns blodstänk kvar på golvet exempelvis. Och alla fotografier, usch det var fruktansvärt alltså.

Sedan åkte vi utanför staden till en gammal massgrav där ljuduppspelningen fanns på svenska och det kändes ännu värre att höra hemskheterna på sitt egna språk. Det var liksom samma upplägg här, fast man var utomhus. Benbitar, klädtrasor och tänder låg på backen på
då det kommer fram nya "fynd" i regnet än idag.

På hemvägen var jag utmattad och vi alla somnade till i tuktuken. Det kom en regnskur och jag låg och vilade tills det blev middagsdags. Blev serverad falafelrulle och te av en servitör som drog så konstiga skämt att jag blev förvirrad.

Under dessa dagar i Kambodja och i Vietnam också för den delen ser man ganska mycket elände och standarden är låg för många. Barn går mitt i trafiken bland filerna och tigger. Igår rullade en liten mager pojke i rullstol förbi vid ett rödljus. Hans ben var så smala. Knäskålarna stack ut som köttbullar på ett grillspett. De bor i skjul längs med den smala vägen där tuktuken fräser fram och deras fötter som inte har skor är dammiga av den röda jorden. Plastleksakerna är bara decimeter från att bli överkörda av oss. Så nära vägen sitter de och leker. Idag när vi stannade vid ett matstopp med bussen stack tre barn in huvudena i bussen när vi stod stilla och visade med gester att de ville ha mat. Hjärtskärande.

På ett sätt känns det som att allt är en transportsträcka till Sverige nu. Men jag har tre höjdpunkter framför mig, alla i helt olika kategorier.
Den första: I övermorgon ska jag åka båt till Koh Rong Samloem. En ö utan kortbetalning och wifi. Med vita stränder och klart havsvatten och säkert en massa oönskade djur....

Mina nya tillskott i passen för dig Anna⬆️

Likes

Comments

Dagens hej då till Clara blev väldigt hastigt. Vi hade satt oss på en restaurang intill bokningskontoret där min buss skulle avgå ifrån. Tänkte bara dricka en sista juice då vi hade lite tid över. Men så kom plötsligt en kvinna från kontoret och letade efter mig och hon sa stressat: Phnom Penh, hurry hurry!!! Först fick jag hoppa in i en överfull minivan. Den var maxad och körde iväg medan min väska lassades in och någon hade en kasse med purjolök eller något liknande som som spretade ut åt alla håll. Jag fick hoppa in i förarsätet och klättra över en fet man från Papua Nya Guinea som blev lite för vänlig och la armen om mina axlar och sa att han skulle protect me. Sedan droppades vi vid en busstation och hoppade på en stor buss med ac och fällbara säten. Feta mannen ville sitta på ett säte nära mig men stoppades pga placeringsnummer på biljetten, thank god.

Jag satt bredvid en filippinsk tjej som bjöd på kokta majskolvar. Var så nöjd och till slut lyckades jag somna vilket inte sker alltför ofta när jag åker buss. Vaknade av att en bussvärd går i gången och nästan skriker något på vietnamesiska. Vi åker in i ett inhängnat område och jag ser en skylt och förstår att vi ska nu korsa landgränsen till Kambodja. Ingen pratar engelska utan jag följde strömmen, in i en byggnad. Jag är den enda (förutom feta gubben) som inte är asiat. Jag hade redan gett mitt pass till bussvärden och får tillbaka det av en uniformsklädd man på gränskontoret. Sedan tas det ifrån mig och vi får gå in i en ny byggnad. Jag får tillbaka mitt pass igen och går igenom en kontroll och mina fingeravtryck scannas. Passerar ytterligare en kontroll och sedan kan vi hoppa på bussen igen, jag mycket nöjd över att vara in charge of mitt pass igen som dessutom fått sig nya stämplar och visum.

På eftermiddagen kom det en regnskur vilket inte gjorde något då jag var i bussen. Vi hade en kisspaus. Det fanns varken toapapper eller toaring och dessutom var det manuell spolare. Ca 18:30 var jag framme i Phnom Penh och tuktukförare kastade sig över mig innan jag ens hann sätta båda fötterna på asfalten. Jag skojar inte. Feta mannen väntar in mig och undrar var jag ska bo JA INTE MED DIG I ALLA FALL. Jag säger två gånger att jag ska till ett hostels om är förbokat och han upprepar namnet på sitt hotell några gånger. Efter en 20 min tuktukride kunde jag checka in på mitt hostel som har väldigt trevlig personal, min säng är mjuk och duschen var bra. Jag åt nudlar med stekt ägg och grönsaker och drack mango smoothie i repan och har bokat utflykt tills imorgon. I Kambodja skedde ett folkmord på 70-talet. Jag ska besöka ett museum som är ett gammalt "tortyrfängelse" och ett killing field och det ska faktiskt bli mycket intressant.

God natt-kram från Kambodja!

Likes

Comments

Xin Cháo!

African Queen och Bingoberra är nu åter i hetsiga HCMC efter nästan en veckas yolande och många strandtimmar i Nha Trang aka ryssbeachen eller Rio. Vi har hunnit samla på oss en del roliga historier bland munskydd och signalhorn. Första morgonen i Nha Trang var så olidligt het att jag direkt slängde mig i det badkarsljumna havet när vi kom till stranden. Sedan ålade jag i vattenbrynet med min fula kepa på huvudet och sjöng för mig själv medan Clara läste bok på en sten i vattnet. Tokvarmt, gick inte att ligga på stranden. Denna första dag var på en beach som var något off, alltså det var så skräpigt och folk (män) fimpade mitt på stranden och ställde sig och kissade rakt upp och ner några meter bort. Ett local gäng hade fyllefest och det skrålade rejält om ljudanläggningen...

Vi flyttade till ett hotell närmare centrum och det var ju helt klart en flopp. Kommer sent att glömma när Clara kastar sig på sängen så som man gör när man checkat in på ett hotell. "Naaaaeeeäääää vad ere för j*vla parkbänk???!". Parkbänk var just vad det var. Aldrig sett på maken till hårdare säng. En doktorsbrits eller våra solsängar är så mycket mjukare. När hon senare under dagen tog en dusch hörde jag ett vrål från badrummet och jag tänkte att nu är det något obehagligt djur som dykt upp. Nej nej. Utan duschen saknade en av två dörrar, det såg ut som ett fuskbygge/renoveringsprojekt. För att inte tala om handfatet som var så pyttigt att när vi tvättade fejsen var hela golvet blött.

De senaste dagarna har vi hyrt varsin solstol på en lite finare del av stranden där ingen kissar. Clara lyckades även pruta en dag och jag pratade med en konstnär som öste tidningsurklipp från sin karriär över mig. Till lunch åt vi då ofta chips, nötter och färsk frukt. Vi plöjer böcker och poddar och igår råkade vi båda bränna oss fast det var mulet hela dagen. Det gör ont bara jag ligger ner i sängen...

Till kvällsmat blir det mycket fried rice, skaldjur eller någon nudelrätt. En kväll hamnade vi på grillbuffé och ryssarna beställde in helrör och det fanns helgrillad krokodil. Jag fick frågan om mitt hår var äkta av en rysk tjej som började pilla på mina hårtoppar.

På det sista hotellet vi bodde på fanns det en ny version av arselrengöring. Här finns det ofta en slang vid sidan av toan som man kan spola rent med men nu var det typ en kran i toan. Om man skruvade på en ratt så som det en kvick, stark stråle som först gömde sig under ringen. Jag ville ju bara prova, alltså inte medan jag satt där utan stod bredvid. Det som så hastigt och relativt kraftfullt och sprutade ner kakelväggen på ett ögonblick. Till sista natten blev vi uppgraderade till ett rum med balkong där vi satt med varsin burköl och såg solen gå ner och palmera vaja i brisen. Det var även en perfekt vy att blicka ut över trafiken och spana efter udda moppekonstallationer. Det är: fyra pers på en moppe + en leksaksmoped modell stor, resväskor, byggmaterial, hundar, barn utan hjälm medan föraren har hjälm, barn i high chairs på moppen(!!), en pappa med två barn och alla sitter ihop med en hjälp av en "stor gummisnodd", någon har storhandlat och moppen är full av matkassar, en annan har köpt ett kylskåp. Inga konstigheter.

Vi har ju också varit ute och roat oss om kvällarna, men OBS inte varit odrägliga. Clara fixade kompisdejt med italienaren FULVIO på Skylight, värsta roof top baren. Jag fick en attack och drabbades av både hjärtklappning och skitnödighet fast jag hade noll anledning att bli nervös.
Två andra lustiga barupplevelser: vi såg pikkachu och blev tjenis med en servitris som spelade kort med oss.

Det är en annorlunda dygnsrytm här. Om eftermiddagarna när skymningen kommer och vi börjar bli hungriga och känner oss färdiga på stranden då väller det in folk på beachan och hundratals badmästare i flytväst guppar runt i havet. Och på sena kvällarna (ca 22) då är alla fortfarande ute, gamla som unga, gatorna är livade och myllret bara pågår. Imorse när vi var uppe i ottan, vi åkte taxi till flygplatsen 06:30 (ja här på miljonresan ville vi hellre åka flyg i 45 min än att åka galen buss i 9h) då var hela staden redan vaken. Folk gick över vägen i blöta badkläder och alla matstånd var öppna och trafiken i full gång. Vietnam är ett av få länder då man kan köpa flygbiljett för miljoner utan att få sitta i business class. Ikväll är sista kvällen tillsammans, imorgon är jag själv med min hund Annitaaaaa och vi far mot Kambodja. Det ska nog gå bra men kommer såklart inte bli lika många gapskratt. Nu ska vi äta något och gå på massage/manikyr.



Likes

Comments

GÄSTBLOGG AV CLARA:

I dagarna två gjorde vi Dalat. Bussresan dit var som sagt ingen solskenshistoria..
Men väl framme så checkade vi in på ett urgulligt litet home stay, helt byggt i trä bland otaliga upplysta växthus. Redan i trädgården utanför blev vi vänligt välkomna av ägaren (som var bra på engelska!) och hans hundvalp Tony. Eftersom klockan var rätt sent och vi var matta efter bussresan duschade och kröp till kojs. Och koja var det sannerligen.

Dagen efter blev vi serverade frukost när vi satt i de fina trämöblerna. Vi bad ägaren ringa en taxi åt oss och sen for vi till en lokal attraktion, the Flower Garden.
Det hann väl gå i ca 2 minuter på Flower Garden innan folk började ta bilder på oss, i smyg och vilt framrusande, med selfiestick och i grupp. Varianterna var många..
Efter att ha sett blommor och fina växter en god stund fortsatte vi till fots mot city.
Det visade sig ej vara en helt enkel uppgift att hitta till city eftersom det inte fanns EN huvudgata eller ETT torg utan massor av allt men inga områden som vi förstod oss på. Mat- och hantverksmarknaden verkade vara Dalats melodi. Tyvärr var det lite väl "stökigt" och oorganiserat för att vi skulle förstå oss på eller kunna finns ro i det hela så vi gick planlöst tills vi kom till en cafe som föll oss i smaken. Med varsin kaffe och kaka blev vi sen sittandes där ett par timmar. Ett gäng yatzyomgångar och femtioelva minnen, skrattattacker och foton senare gick vi vidare. Anna funderade på att göra come back på vespa, vi fick båda användning för våra regnjackor och vägen tillbaka var lika stökig som tidigare. Någon fick ont i magen. En annan ville hänga i bokaffär. När vi en minut senare höll på att få tuppjuck av all trafik och tutande kollade vi på varann och i tyst samförstånd smet vi i på den mest västerländska restaurangen vi sett på hela resan och var så nöjda att sitta i en tystare miljö, äta pizza och ha myllret på behörigt avstånd för en stund.

Dagen efter blev vi serverade något som liknade kalops med märgbitar i till frukost.. tydligen vanlig frukost här...? Anna fick ett märkligt infall att plötsligt vilja gulla med hunden (mycket märkligt pga ej årets djurvän precis..) Vid lunchtid packade vi ihop våra ryggor, vinkade av gulliga ägaren och blev upphämtad av dövstum chaufför som börnade iväg innan Anna hann sätta arselet på sätet. Redan där var vi rätt skeptiska till denna resa. Nere i centrum bytte vi till en större buss, liggbuss igen. Samma sak här, också denna chaufför trampade plattan i mattan och bussen gick som ett spjut genom stad, uppför slingriga bergsvägar, och över smala broar. Jag gjorde nog rätt i att blunda och tänka på annat. Barn skrek, någons vattenflaska flög emellan säten, chipspåsar vältes ut och det var allmänt kaosigt under resans gång. Jag var mest glad över att min mage inte var bångstyrig så att skitnödigheten kunde hållas i schack.

Målet denna gång var Nha Trang, en lite mer civiliserad kuststad. Plötsligt stannar bussen i ett industriliknande område och alla går av. Ingen säger nått till oss och att fråga nått på engelska var ej lönt. Folk kollar på oss med tom blick. Vi kan inte annat göra än att följa strömmen. Vi går alltså på en liten transferbuss och hoppas på det bästa. Hur som så kommer vi fram till kuststaden ca 15 minuter senare.
Hotellet var 👌🏼👌🏼👌🏼

De två senaste dagarna har vi mest legat på beachan. Det är otroligt varmt och havet är i princip inte ens svalkande utan badkarsvarmt.
Vi hade haft varierande matupplevelser. Förutom märgkalopsen har frukostarna varit godast. En hel del vattenmelonjuice har blivit för oss. Vi tar dagarna som de kommer. Tittar på folkströmmen och trafiken som aldrig tycks minska. Vi läser böcker, dricker iskaffe och säger yolo tätt följt av "en vattenmelonjuice till tack".

Vink vink från oss till Svea! Ses snart 👋👋

Likes

Comments

Här är semesterfeelingen på top. Vilken veckodag det är spelar ingen roll, det har det ju i och för sig inte gjort på många månader. Har en konstant matt känsla i kroppen, beror säkert på värmen, alla intryck, den höga ljudvolymen i städerna, lite oklara matvanor och vätskebrist emellanåt.

På onsdagen åkte vi buss till Mui Ne som ligger på kusten. Själva busspåstigningen mitt i en korsning i centrala HCMC var lite av en pers för mig. Svetten rann och det var moppar som blockerade hela trottoaren, en blind dam med käpp kom och letade sig fram i folkmassan, bussen backade med hjälp av en halv armé mitt på en huvudled, dryga glasögonförsäljare osv osv... När vi väl fick kliva på bussen tog man av sig skorna och lade sig i ett liggsäte. African Queen och Bingoberra (våra alteregon) var löjligt nöjda när vi låg där och hade det gott! Vi hade köpt frukt och chips som snacks och en kille serverade vatten och vi stannade även på toastopp en gång. Vi slumrade och lyssnade på poddar om vartannat. Gångarna i bussen var ganska trånga och sätena korta så det blev lite lustigt när en fet karl skulle mörsa sig in. Dels fällde han ner mitt säte när hans mage fastnade i spaken och jag fick en bild när han kämpade sig upp på sin stol.

I Mui Ne skiner alltid solen, det sa flera källor och jag brände mig första dagen. Vi tillbringade tre nätter på Mai Am guest house som låg prick på stranden. Det märks verkligen att det är lågsäsong, inte mycket folk i rörelse, rätt dött. Förutom några busslaster med semestrande asiater. Vi var inte ensamma i vårt rum, det kröp myror i sängen men de var harmlösa så det gjorde inte så mycket. En morgon låg jag vaken och såg en geckoödla röra sig ofattbart kvickt på väggen och jag väste öööödla ööödla med hopp om att Clara skulle vakna till. Men nej, hon låg helt orörlig och jag såg ödlan röra sig ner bakom min väska som stod mot väggen.

I nästan två hela dagar låg vi på varsin solsäng och bara var. Jag har kommit in i ett sådant läsflow att jag är helt till mig, det går så snabbt och lätt fast boken är på engelska. The girl on the train, spännande och blir lite irriterad/ömmar för huvudpersonen. I havet var det verkligen varmt, knappt svalkande. Det var vågor hela tiden som vi lekte runt i. Vi åt jättegod frukost, bananpannkaka med kaffe som smakade sött och olika fruktdrinkar.

En morgon gick vi upp 04:30 för att åka på utflykt till sanddynerna. Vi satt i baksätet på en jeep och när vi kom fram åkte vi fyrhjuling och såg sedan solen gå upp bland molnen. Det var ändå en fin liten upplevelse. Sanden ser så len ut och färgerna var behagliga.

Lördag
Imorse vaknade vi båda av en åskknall så hög att man kunde tro att taket gick sönder. Efter frukost och utcheckning gick vi till "busskontoret" och väntade på liggbuss till Da Lat. Jag lyckades ramla av plastpallen när en moppe kom för nära....
En väska som inte skulle med hamnade i bagageutrymmet trots att jag fattade att den högst troligt inte skulle med och jag sa till. Men nooooo worries no worries. En minut senare brassar en moppe ikapp bussen för att lasta av den felplacerade väskan.

På bussen var vi ensamma första timmen och vi var oförskämt nöjda när vi låg längst bak och kunde sprida ut oss på fem säten och lägga väskorna för sig. African Queen och Bingoberra åt snickers och såg landskapet glida förbi. De svala ACvindarna var uppskattade. Glädjen blev dock kortvarig och Clara såg hat i min blick sa hon. Alltså nästan hela bussen är tom när en familj med två barn kliver på men tror ni inte att de ska klämma sig in bredvid oss. Så vi låg alltså sex personer på fem säten. Och de tog raggardusch (tvättade armhålorna med servetter), bytte en ungens blöja, åt soppa med sked. Ungen var delvis missnöjd och klåfingrig. Och i samma stund strömmar hög vietnamesisk musik i högtalarna samt något drygt tv-program börjar rulla på en skärm. Våra nöjda miner byttes snabbt mot armarna i kors och onda blickar. Vi åkte på smala guppiga vägar som var krokiga och gick något uppåt. Det var fina vyer över grön skog och röd jord. Vi stannade för toastopp och två ungar ställde sig en meter utanför bussdörren och kissade. Själv kissade jag på asiattoa/hål i marken och spolade med en slang. Vid avstigning började en man tala vietnamesiska med mig och tittade mig i ögonen som om att jag skulle förstå ett ord av vad han sa????!

Två nätter har vi bott på ett supermysigt boende i Da Lat. Allt är nytt och fräscht, inspiration trä, världens sötaste valp som heter Tony, hjälpsam ägare som kan engelska, gratis frukost och fin trädgård. Vi sover på två madrasser på golvet och det är så himla mysigt.

Idag var vi i stan och gick runt i en stor trädgård där vi snabbt blev poppis och en efter en ville ta bilder med oss och öva engelska. På eftermiddagen satt vi på ett hippt café i flera timmar och talade om livet, spelade flera partier yatzy och drack kaffe och te.

Vi stöter på obefintliga engelskakunskaper hos taxichaufförer och restaurangpersonal och osmakliga vårrullar, vi saknar de vanliga med grönsaker som finns i frysdisken på ICA. Alltså här är de inte så fräscha, det är oftast oklart innehåll, något mosad kött som kan vara vad som helst. Den överdrivna användningen av fordonstutor och dess läte är ett annat irritationsobjekt. Det låter förskräckligt högt, får ont i öronen!!! Bussarna är värst. Lukten av den taggiga frukten durian är vidrig. Kan inte ens beskriva! Påminner om avlopp.
En annan "rolig" historia... Jag och Clara var ensamma på en beach restaurang en kväll och hon gick på toa. Då kommer en liten jycke och biter tag i min flip-flop som jag tagit av mig. Sedan hoppar den upp i Claras fåtölj och börjar bli nyfiken på kameraväskan. Trots att jag är hundrädd inser jag att jag måste ingripa. Sedan står jag där med kameraväska och min egen tygpåse i handen med jycken hängandes i påsen. Servitören kommer med våra två tallrikar till det lilla bordet och är bekymrad över hur de båda ska få plats. Så jag får ta en tallrik i handen medan min andra hand kämpar med att skaka av sig jycken. Till slut kom Clara till undsättning.

Imorgon går bussen ut till kusten igen, Nha Trang here we come!

Likes

Comments

Hallååååå!!
Hej då i Queenstown för fyra månader sedan. Återförenade i Ho Chi Minh City. Clara är häääär!
Det är en ohygglig hetta, svetten rinner. Vi är matta på förmiddagen trots 11 timmars sömn. När man kommer ut från hotellets ac eller varit inne på någon fin butik och kommer ut igen är det som att gå in i en vägg. Vi handskas med trafiken bättre och bättre och känner oss modiga. Alltså övergångsställe, grön gubbe och trottoar har ingen betydelse. Varje gång vi måste gå över en gata är ett mission. Vi står där vid vägkanten, håller i varandra och tittar åt båda hållen, någon av oss utbrister "nu tar vi chansen, vi MÅSTE utnyttja denna lucka!!" Så sicksackar vi liksom fordon för fordon, ibland håller jag ut handen som ett stopptecken och då tjuter Clara "vi måste springa också, inte bara hålla ut handen!". En gång blev jag prejad av en moppe på trottoaren och min arm snuddade vid föraren.

Vi äter billig mat med pinnar och färsk frukt till efterrätt. Dricker fruktjuicer och även en varsin drink i en skybar med utsikt över den glittrande staden. Glor på folk och förundras över myllret i storstaden som aldrig tycks stanna. Jag har varit på livets första manikyr vilket inte var så hemskt som jag föreställt mig. Igår gick vi runt hela dagen och tittade på statyer, katedral, postkontor, opearahus, sprutade på oss Dior på fina butiker, köpte billiga kläder och prutade några tusen.

Om två timmar ska vi ta våra ryggsäckar och hoppa på en buss med härliga, bra liggsäten ut till Mui Ne på kusten. Vi söker oss nu till mer naturnära.

Likes

Comments