Det regnar idag. Fullständigt öser ner. Kanske agerar regnet som metafor för den ångest stora delar av det svenska befolkningen antagligen bär på idag efter midsommar. Huvudvärken, sömnlösheten, det krossade hjärtat, den för tillfället förnekade otroheten eller ensamheten som präglade gårdagen. Känns som att tradition går lite i hand med ångest, mestadels för alla förväntningar men även det som kommer efter allt för många snaps och en lång natt.

Jag spenderade gårdagen med Johannis. Vi gjorde inget spektakulärt utan umgicks bara vilket var oerhört mysigt och välbehövt, har saknat henne nämligen och behövde lite tid med na.

Vädret gör dagen ganska omotiverad och kommer därför mest ta dagen som den kommer för att kunna ladda in för morgondagen. Tåget mot Göteborg går 07.30 vilket innebär en tidig morgon för oss. Just nu känner jag ingen större oro för konserten. Jag och Johanna pratade om det igår och beslutande båda två att man inte kan sluta leva för att man är rädd, för då kan man lika bra dö. Lite hårt sagt kanske men det är enligt mig en sanning. Att vi kommer dö är ju faktiskt det ända vi kan vara helt säkra på och då är det vår plikt att ta vara på tiden. Carpe Diem? eller något. Det ska bli otroligt kul, särskilt eftersom jag kommer vara med två av mina favoritpersoner!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag är jag ångestens moder kan jag tala om. Fan alltså, jag som inte känt såhär på år och dagar känner nu att ångesten kompenserar för förlorad tid. Som att den liksom måste vara lite extra jävlig bara för att. Utan att veta om det är positivt eller negativt vet jag helt säkert vad ångesten beror på, Coldplay-konserten som äger rum på Ullevi på söndag. Tanken att trängas med tusentals människor på utsåld arena i flera timmars tid får min mage att vilja vända sig ut och in, och rädslan för ett attentat. Jag avskyr att behöva erkänna det men jag är rädd. Livrädd egentligen vilket känns fruktansvärt frustrerande eftersom att det bevisar att terrorn på något sätt vunnit och att de som står ansvariga har lyckats att skrämma upp oss, eller mig åtminstone.

I denna stund vet jag inte vad jag vill göra, om jag ska gå, om jag bör gå eller om jag vill gå. Min magkänsla känns pålitligt opålitlig. Jag vet inte om det är en instinktiv känsla eller om det är hjärnspöken som matats med katastroftankar och en rädsla för döden. Jag vet verkligen inte alls.

Något jag är oerhört glad över iallafall är klockan från casio som jag fick igår efter att ha kollat på denna i över två års tid. Tycker den är jäkligt ball och känner mig stockbroker på wallstreet redo att lura folk på pengar!!

Likes

Comments

Det är Juni, sommarlov och jag är rastlös. Vill och måste få skriva av mig när jag har tid och lust och därför kommer denna blogg att börja smyckas med massa strunt min hjärna måste få utlopp av. Astrevligt men samtidigt extremt narcissistiskt, vem bryr sig liksom egentligen? Ja du, vem vet?

Likes

Comments