Header

Rent smärtmässigt har jag aldrig varit med om liknande, vräker i mig morfin som har noll effekt. Innan jag åkte hem i tisdags så bytte personalen förband då det blött/vätskat igenom. Tyckte det såg lite konstigt ut på ett ställe men inga problem enligt dem. Dagarna efter när jag sneglar på förbandet så ser jag hela tiden färskt blod. Byter förbandet i fredags och ser att det pumpat ut vätska/var. Det vill inte sluta heller. På med ett nytt förband och ringer avdelning. De sa att det var normalt. Nu i efterhand så rinner det igenom förbandet. Ska ringa in imorgon och höra för detta känns inte normalt. Jag ska inte sätta på förbandet och det sedan vätskar igenom på 2 timmar. Har dock ingen aning om vad detta kan vara för det känns verkligen inte infekterat heller vilket man lätt kan tro. Håller tummarna att detta inte är något allvarligt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag kan inte förstå känslan av att detta är över, det är det verkligen. Det kan inte komma tillbaka. Allt är rensat, benmärgen är borta och hela knät innehåller lokal antibiotika. Där med kan jag sätta datum när allt tog slut och mitt liv började igen.

I söndags var jag dock dålig, inte dålig nervös utan dålig riktigt sjuk. Hade mellan 38-40 graders feber och bara låg och mådde illa. Kräktes flertal gånger trots att jag inte ätit ett knyst. Vart ganska orolig ett tag med tanke på att alla de faktorer indikerar på att operationen skulle ställas in. Tur att det ej blev så, kom till avdelningen redan vid halv 7 och därefter samma procedur som vanligt. På med de extremt sexiga kläderna och i med PVK. Sedan nere på operation fick mamma följa med in när jag skulle sövas, ganska skönt att ha henne där. Jag älskar de sekunderna då de sprutar in sömnmedel och smärtstillande. Då svävas det på rosa moln. Vaknar sedan på uppvaket av att jag är orolig, har inte så farligt ont utan det är mest bara jobbigt alltihopa. Verkligen snällaste personalen där. Får sedan komma upp till avdelningen vid 13 tiden. Fast jag bara sover, är platt fall trött. Sedan kommer mamma en runda för att kolla läget. Vid detta laget början smärtan öka. Får morfintabletter kontinuerligt helt utan effekt. Blir väldigt hög och borta av tabletterna men de bet verkligen ingenting på smärtan. Detta blev värre och värre under kvällen och natten. Sov 2 osammanhängande timmar efter sömntabletter och annat konstigt. Det går inte att äta alls och jag var typ helt borta i huvudet. Låg jag helt stilla låg smärtan på ca 4 enligt VAS, rörde jag benet minsta millimeter så var det uppe på en 8 vilket är väldigt ovanligt för mig. Fick åka hem i tisdags. Fick mycket smärtstillande utskrivet. Det konstiga är att samma tabletter har fungerat utmärkt alla tidigare gånger förutom nu. Jag har gått igenom otaliga operationer men denna har i särklass varit den smärtsammaste. Väldigt konstigt då de tidigare sågat av saker och borrat. Idag är det 3 dagar sedan operationen och smärtan håller fortfarande i sig. Känner dock att det går åt rätt håll. Är mest sängliggandes hela dagarna. Ska idag till Åhus och imorgon Hällevik på ett stort midsommarfirande. Håller tummarna att jag kan följa med dit, sett fram emot det så mycket.

Likes

Comments

Imorgon är det dags för den åttonde knäoperationen, det blir den sista tack och lov. Jag är väldigt spänd inför allting, egentligen inte alls inför operationen utan det som är efteråt. Ska få en nervblockad i höften under tiden jag är sövd för att minska smärtan. Sedan ska jag ligga inne ca ett dygn efter operationen. Har nu dagen innan operationen blivit dålig. HAr hög feber och svårt att behålla mat. Kräker upp det mesta, pratat med avdelningen, det är ok ändå. Ska infinna mig på ortopeden vid 0630 imorgon. Håller tummarna att allt kommer gå bra

Likes

Comments

Idag är en sådan kväll då ångesten tränger sig på mer än vanligt. Hjärtklappningen är lite värre och paniken känns mer än den brukar. Det är kvällar som denna som jag bara vill lägga mig ner och dö. Jag vill inte gå på mitt smärtsamma knä, jag vill inte minnas något relaterat till mitt knä alls. Hur tar man sig igenom något liknande och dessutom blir anklagad för att orsakat det själv? Nästintill alla går igenom något tufft men inte ska det vara så att en ung tjej ska bli så pass nedtryckt av vården att hon grämer sig för att gå dit, att hon ifrågasätter allt som hon gör. Allt som är i ren desperation för att överleva. Det ska inte vara så att vårdpersonal klankar ner på en människa så att psykisk ohälsa tar över hela dennas liv.

Likes

Comments

Tiden bara rinner iväg, på torsdag går jag på sommarlov och det är verkligen blandade känslor inför detta. De spontana är herregud vad skönt det ska bli att vara ledig och det andra är att: vad fasiken ska jag göra? Dagarna kommer antagligen gå ut på ångest och väntan på att få den åttonde knäoperationer över. Det är ca 3 veckor kvar. Där mellan ska jag hinna med en semester i Cypern. Antingen blir det hela familjen eller så blir det endast jag och David som åker. Ska bli skönt att komma iväg en runda. Efter operationen är jag sjukskriven ca 3-4 veckor. Där tänker jag satsa stenhårt på rehab. För jag ska börja spela antingen handboll eller fotboll till hösten, just nu lutar det åt fotboll. Jag behöver spela bollsport, det är något av det roligaste som finns, att få kämpa tillsammans med ett lag.

Likes

Comments

Har ni varit med om att allt blir så mycket att ni bara stänger av? Att knappt kunna ta in information och inte riktigt reagera när någon säger någonting. Ungefär där är jag nu. Hade min läkare sagt att de tänkte amputera mitt knä så hade jag inte reagerat. Tur så gjorde han inte det igår utan han sa att det finns en sak kvar att göra. Skära ut en bit ben från skenbenet(där skruvarna tidigare suttit) och spruta in cement och antibiotika. Det blir den åttonde och min sista knäoperation. Har fortfarande inte tagit in att jag har en chans på mig att bli bra i knät. Operationen skall ske den 19 juni, fanns ingen möjlighet för mig tidigare. Ska avsluta min praktik och skolgång. Sjukskrivningen kommer ligga på 3-4 veckor vilket är typ ingenting enligt mig. Så hinner jobba några veckor innan skolan börjar igen.

Likes

Comments

Ungefär en och en halv vecka med såret, tyvärr känns det som om det alltid varit där. Det är konstigt hur fort man vänjer sig, detta är min vardag och kommer vara tills det hittar felet i mitt knä. Själv tror jag det sitter något inne i skelettet som ej syns. Samtidigt har jag fullt förtroende för min nuvarande läkare. Känns verkligen som om han gör allt för att detta skall bli bra. När mitt sår uppstod igen så blev det att jag förnekade det. Förträngde det på något sätt, berättade det inte för någon för jag insåg nog inte riktigt själv att helvetet var tillbaka igen. När jag väll berättat det för mamma så insåg man att karusellen var åter igen igång. Tacka gudarna att jag haft henne vid min sida under tiden jag haft såret. Så mycket som hon gjort för mig, hade aldrig orkat eller klarat det annars. All kontakt med vården, alla gånger man har behövt slagits för att få rätt vård. Alla de gånger sjukvårdspersonal har behandlat mig som skit har hon hjälpt mig. Alla de gånger hon har ringt för jag har legat i en hög på golvet och inte orkar resa mig för alla krafter är slut. Får inte heller glömma rent ekonomiskt. Hade jag inte haft mina föräldrar hade jag varit uteliggare. För jag får inte jobba p.g.a. såret men får ingen som helst ersättning från min försäkring eller LÖF.

Likes

Comments

Mitt knä har hållit sig under kontroll i 5 månader med antibiotika med undantag när det avslutades. Det är slut med det nu, mitt knä är inte bra. Har haft en ruva på knät som vägrat läka sedan i december. Ingen fara enligt min läkare, det var bara ett trycksår(?). Sedan ett litet tag tillbaka blev det två ruvor på samma ställe där det varit sår tidigare. Det har nu under praktiken övergått till infekterade sår. Jag är likgiltig, jag vet inte riktigt hur jag ska reagera eller vart jag ens ska bli av?. Detta medför så mycket, det är inte bara ett sår som uppstått. Det medför så många frågor, så mycket mer. Vad måste nu göras? Det innebär att det är någonting fel inne i knät. Har mejlat min läkare så får se vad han säger. Tänk om detta endast hade hållit sig i två veckor till och berott på antibiotikan men äter samma kur sedan 5 månader tidigare och som skulle avslutas strax. Vad ska jag göra? mitt knä kommer ta livet av mig snart

Likes

Comments

För över ett och ett halvt år sedan anmälde jag till LÖF för att kunna få ekonomisk ersättning för allt som detta helvete har inneburit för mig. När jag igår för besked om vad jag får i ersättning blev det som en käftsmäll. Jag får inte ens ut en halv månadslön. Jag har opererats 5 gånger i onödan, gått gipsad i 8 veckor. Haft mitt ben låst i en ortos under 6 månader, haft ett stinkande infekterat sår i 16 månader. Ätit över 3000 antibiotika tabletter helt förgäves. Jag kunde inte fira jul med min familj för mitt knä var öppet under en vecka. Jag har blivit anklagad för att själv orsakat allt detta som grädde på moset. För detta fysiska men också det psykiska lidandet har jag fått ut en halv fucking månadslön. Det är ett rent hån, det täcker inte ens bensinkostnaderna för mina besök. På något sätt ska de kunna bedöma hur jag har lidit psykiskt? Detta är helt sinnes, du som patient har verkligen ingen rätt inom vården. De kan behandla dig exakt hur de vill och kommer aldrig få någon som helt konsekvens för det

Likes

Comments

Efter rosfebern tycker jag att jag har hämtat mig oförskämt snabbt. Visst är svullnaden och smärtan kvar men i mildare form. Därav tyckte jag inte det fanns så stor anledning till läkarbesöket som skulle ske under gårdagen. Hade jobbat två nätter och inte fått tillräckligt med sömn. Det var oavsett bara att pallra sig det, mor min följde med. Först går vi in i ett rum som jag aldrig varit i innan. Sedan kommer en fett skum läkare i under tiden jag klädde av mig mina jeans och börjar direkt fråga om det gör ont när jag klädde av min eftersom jag stod på ett ben. Jag menade på: hur tar man av sig ett par tighta jeans utan att stå på ett ben? Han presenterade sig inte ens, mumlade kraftigt och var bara konstig. Sedan stack han och kvar satt jag och mamma. Då början min läkare förklara att de funderar på att operera. De tror det sitter e djup infektion långt inne i skelettet. För ett skelett är hårt på utsidan och mjukt på insidan. När de då skruvade in skruvarna i september 2015 så kom det in något(min läkare vet inte om problemet med ventilationen och allas infektioner). Det gör att antibiotika in når in. Han skulle involvera alla från infektionskliniken och några fler ortopeder för att kolla runt. Han pratade om två olika operationer. En där en stor bit av benet sågades ut och gröptes ur och antibiotika sattes in. Den andra att de borrar massa små hål genom benet för att punktmarkera med antibiotika. Vet inte om det var att jag antingen skulle äta antibiotika ett år efter operationen eller att annars fick jag göra det om inte något gjordes. Vet inte riktigt vad jag skulle säga, för detta är inte något jag planerade eller planerar. Jag ser mitt knä som läkt, iallafall när jag har antibiotika sedan i december. Jag trodde allt detta var över, det trodde alla. Samtidigt är jag med på vad läkarna spekulerar på och föreslår. Jag ska göra både en CT och en MR inom 7-10 dagar för att kolla hur det ser ut. Sedan har jag ett återbesök på tisdag och skall förhoppningsvis få veta vad de kommit fram till. De vet inte om det var rosfeber heller, de tror att det var en djup infektion igen. Jag hoppas fortfarande på att det var det.

Likes

Comments