Header

Mitt äventyr i Norge är i stort sett över, 6 veckor har passerat i en rasande fart. Jag har aldrig mått så bra som här. Jag kör runt själv som kommunsjuksköterska på praktiken och när jag inte är där så upptäcker jag och Hanna Norge. Allt från Trondheim till att bestiga fjäll. Mitt knä smärtar men har lärt mig acceptera det. Ingen här vet om mitt knä, jag vill att det ska vara så. För det har definierat mig allt för länge. Här kan jag leva och ångesten har nästintill varit obefintlig. Vem skulle tro det? När jag kommer hem kommer det vara värre, min hund dog i för någon vecka sedan och den andra fick en hjärnblödning för några dagar sedan. Försäkringen LÖF får jag fortfarande inte en krona ifrån trots att det ska täcka inkomstförlust osv. Ska sluta med antibiotika om om 2 veckor för måste ta prover och liknande innan för tydligen så vart min sänka förhöjd förra gången jag tog den. Den måste hållas koll på om infektionen kommer tillbaka eller blossar upp.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag definieras alltid av mitt knä, det har blivit lite av mitt signum. Träffar jag bekanta är det de första de frågor. Hör någon ordet knä tänker de på mig. Känns som om jag alltid kommer att ha denna stämpel. Nu när jag kom till Norge kände jag att ingen ska få veta något. Jag vill inte definieras av det, jag vill inte att folk sa tycka synd om mig och liknande. Så när min kontaktperson undrade om jag ville att hon skulle veta något, ifall jag hade några skador, eller sjukdomar i familjen som kunde tänkas påverka vistelsen och praktiken här. Det var med ett leende som jag sa nej. För mitt knä ska inte någonsin få påverka mig igen. Det är ett avslutat kapitel som jag nu inte vill blicka tillbaka på. Jag har inte mått så bra som jag gör nu på väldigt länge, jag är inte dagligen påverkad av mitt knä. Jag blir inte ständigt påmind om vad jag gått igenom. Här är jag den svenska sykepleiestudenten och inte tjejen som opererats 8 gånger. Detta är som en nystart på något sätt. Det är svårt att förklara men mitt knä är inte i fokus utan mitt välmående är det. Igår vandrade vi i över 8 timmar, mitt knä klarade det. Hur härligt är inte det? Hela jag styrks av det. Jag är nästintill säker på att allt är över nu.

Likes

Comments

Vad sägs om ett positivt inlägg för en gångs skull? Jag skulle vilja säga att jag i helhet mår bra. Visst har jag mina stunder där ångesten tar över men de gånger kan jag leva med för mitt liv börjar ordna upp sig. Mitt knä är enligt mig läkt, jag har fortfarande ont och i perioder kan det vara riktigt smärtsamt. Dock kan jag träna obehindrat, jag kan gå i shorts utan att visa ett förband. Jag behöver inte lägga om såret ca 3 gånger i veckan. Med andra ord är det mestadels andra vanliga saker som tar upp mitt liv, väldigt många roliga också för tillfället. Ska åka till Norge på lördag och vara iväg i 6 veckor. Vart på återbesök förra veckan och ortopeden där vart lite orolig med smärtan då hon tryckte över knät. Senare träffade min mamma min operatör som jag själv inte träffat alls sedan innan operationen och han sa att det var inte alls konstigt då mitt ben var stenhårt och han fick såga ganska mycket. Det kunde jämföras som om jag brutit av skenbenet rent smärtmässigt. Så det är lugnande. För säkerhetens skull skrev även hon ut antibiotika fram till december mest för att vara på säkra sidan. Efter att ha ätit det i 2 år så kan jag ta det två månader till för att vara säker på att detta aldrig ska komma tillbaka. Min livsstil tycker jag har ändrats väldigt mycket, till det bättre. Jag äter bra, jag tränar flertal gånger i veckan och är ofta ute och går. Sömnen är en annan femma men det kommer nog. När antibiotikan är över och det har gått ett tag så jag vet att det inte är tillbaka så ser jag mig som medicinskt färdigbehandlad. Då är detta över, fast då tar nästa strid vid. Den idiotiska försäkringen och de idiotiska doktorerna som kommit med anklagelse efter anklagelse. Just nu fokuserar jag på att må bra

Likes

Comments

En månad kvar med antibiotikan sen är det slut. Jag har nästan alltid känt rent psykiskt hur det står till i knät och just nu känns det som om allting är läkt och det mot alla odds är över. De hittade en kronisk beninfektion och har åtgärdat den. Jag har börjat kunna leva igen. Sedan min sjukskrivning gick ut och sommaren fortskred så jobbade jag i stort sett dygnet runt. Att få arbeta och få ihop pengar som jag förlorat under alla år med såret känns bra. Fast att behöva gå back så pass ekonomiskt för vården har klantat till det är sinnes. Har inte fått arbeta på 2 år, fått lägga ut 6 tusen på läkemedel och inte ska vi snacka om all körning som jag får ungefär 7-10% tillbaka av i ersättning från LÖF fast de ska ersätta allt. När jag arbetar så är jag en i personalen. Det blir lite att jag inte hinner tänka eller reflektera över mitt knä mer än smärtan som gör sig påmind. Det är skönt då det annars maler 24 timmar om dygnet. Ja har åter börjar träna, jag kan springa, spela tennis och vara allmänt rörlig. Det är en känsla som inte går av för hackor. Ska även till Norge i höst, att äntligen få börja leva är helt underbart.

Likes

Comments

Lite mer än två veckor har gått sedan operationen och det går åt rätt håll smärtmässigt. Tar långtidsverkande morfin som känns ok och har morfin vid behov men det har jag inte behövt använda senaste dagarna. Kryckorna har börjat att läggas undan mer och mer. Hade ett nytt läkarbesök i förra torsdagen där en ny läkare följde med. Hon har nu tagit över mitt "fall". Hon har gjort liknande operationer på barn tidigare. Vätskan/varet som forsade ur knät har idag nästan upphört. Det kommer lite men endast obetydligt nu. Vilket känns bra då det var oroande tidigare. Odlingssvaret från operationen visar att det fanns pseudomonas i skelettet. Det fanns även en bakterie vid namn KNS i alla odlingar. Den finns normalt på hudfloran men kan i specifika fall orsaka infektion. Den är även en sådan bakterie som kan bli multiresistent. Den nya läkaren vågar inte chansa att antibiotikan inne i knät inte tar denna så hon spånar runt på vilket antibiotika som kan ges. Hon skulle ringa mig igår, det har hon ej gjort. Har ett besök till henne imorgon så antagligen avvaktar hon tills dess. Det finns tre olika antibiotika som kan ta den bakterien. Två kan ges i tablettform och en intravenöst. Tror nästan att det kan tas i tablettform om jag har tur. Med riktig otur så ges det IV och det ställer till det ganska kraftigt. Får veta mer imorgon.

Likes

Comments

Något fel på knät var det. I går kväll började smärtan eskalera, när jag skulle sova så gick det inte då det dunkade och smärtade i knät. I med morfin helt utan resultat. Kunde inte ligga på något vis utan massiv smärta. Efter många om och men så somnade jag och vaknade vid 05 med sjukaste smärtan. Vid detta laget kunde jag inte ens sätta ner foten utan att skrika. Tänkte att det var lika bra att ta duschen direkt och sedan chilla innan jag skulle ta mig till läkarbesöket. Problemet var att jag inte ens kunde böja mig ner och ta av mig strumporna. Står och skriker och gråter av smärta, hemskt var det. Fick lösa duschen på annat vis och mamma fick packa ihop alla mina saker. Fick åka med henne in till Kristianstad och träffa läkaren. Där sades inte ett knyst, bokstavligen. Antibiotika sattes in typ, ska på omläggning igen på torsdag och får absolut inte röra det själv. Smärtan är fortfarande intensiv men inte i närheten av vad den var på morgonen.

Likes

Comments

Rent smärtmässigt har jag aldrig varit med om liknande, vräker i mig morfin som har noll effekt. Innan jag åkte hem i tisdags så bytte personalen förband då det blött/vätskat igenom. Tyckte det såg lite konstigt ut på ett ställe men inga problem enligt dem. Dagarna efter när jag sneglar på förbandet så ser jag hela tiden färskt blod. Byter förbandet i fredags och ser att det pumpat ut vätska/var. Det vill inte sluta heller. På med ett nytt förband och ringer avdelning. De sa att det var normalt. Nu i efterhand så rinner det igenom förbandet. Ska ringa in imorgon och höra för detta känns inte normalt. Jag ska inte sätta på förbandet och det sedan vätskar igenom på 2 timmar. Har dock ingen aning om vad detta kan vara för det känns verkligen inte infekterat heller vilket man lätt kan tro. Håller tummarna att detta inte är något allvarligt.

Likes

Comments

Jag kan inte förstå känslan av att detta är över, det är det verkligen. Det kan inte komma tillbaka. Allt är rensat, benmärgen är borta och hela knät innehåller lokal antibiotika. Där med kan jag sätta datum när allt tog slut och mitt liv började igen.

I söndags var jag dock dålig, inte dålig nervös utan dålig riktigt sjuk. Hade mellan 38-40 graders feber och bara låg och mådde illa. Kräktes flertal gånger trots att jag inte ätit ett knyst. Vart ganska orolig ett tag med tanke på att alla de faktorer indikerar på att operationen skulle ställas in. Tur att det ej blev så, kom till avdelningen redan vid halv 7 och därefter samma procedur som vanligt. På med de extremt sexiga kläderna och i med PVK. Sedan nere på operation fick mamma följa med in när jag skulle sövas, ganska skönt att ha henne där. Jag älskar de sekunderna då de sprutar in sömnmedel och smärtstillande. Då svävas det på rosa moln. Vaknar sedan på uppvaket av att jag är orolig, har inte så farligt ont utan det är mest bara jobbigt alltihopa. Verkligen snällaste personalen där. Får sedan komma upp till avdelningen vid 13 tiden. Fast jag bara sover, är platt fall trött. Sedan kommer mamma en runda för att kolla läget. Vid detta laget början smärtan öka. Får morfintabletter kontinuerligt helt utan effekt. Blir väldigt hög och borta av tabletterna men de bet verkligen ingenting på smärtan. Detta blev värre och värre under kvällen och natten. Sov 2 osammanhängande timmar efter sömntabletter och annat konstigt. Det går inte att äta alls och jag var typ helt borta i huvudet. Låg jag helt stilla låg smärtan på ca 4 enligt VAS, rörde jag benet minsta millimeter så var det uppe på en 8 vilket är väldigt ovanligt för mig. Fick åka hem i tisdags. Fick mycket smärtstillande utskrivet. Det konstiga är att samma tabletter har fungerat utmärkt alla tidigare gånger förutom nu. Jag har gått igenom otaliga operationer men denna har i särklass varit den smärtsammaste. Väldigt konstigt då de tidigare sågat av saker och borrat. Idag är det 3 dagar sedan operationen och smärtan håller fortfarande i sig. Känner dock att det går åt rätt håll. Är mest sängliggandes hela dagarna. Ska idag till Åhus och imorgon Hällevik på ett stort midsommarfirande. Håller tummarna att jag kan följa med dit, sett fram emot det så mycket.

Likes

Comments

Imorgon är det dags för den åttonde knäoperationen, det blir den sista tack och lov. Jag är väldigt spänd inför allting, egentligen inte alls inför operationen utan det som är efteråt. Ska få en nervblockad i höften under tiden jag är sövd för att minska smärtan. Sedan ska jag ligga inne ca ett dygn efter operationen. Har nu dagen innan operationen blivit dålig. HAr hög feber och svårt att behålla mat. Kräker upp det mesta, pratat med avdelningen, det är ok ändå. Ska infinna mig på ortopeden vid 0630 imorgon. Håller tummarna att allt kommer gå bra

Likes

Comments

Idag är en sådan kväll då ångesten tränger sig på mer än vanligt. Hjärtklappningen är lite värre och paniken känns mer än den brukar. Det är kvällar som denna som jag bara vill lägga mig ner och dö. Jag vill inte gå på mitt smärtsamma knä, jag vill inte minnas något relaterat till mitt knä alls. Hur tar man sig igenom något liknande och dessutom blir anklagad för att orsakat det själv? Nästintill alla går igenom något tufft men inte ska det vara så att en ung tjej ska bli så pass nedtryckt av vården att hon grämer sig för att gå dit, att hon ifrågasätter allt som hon gör. Allt som är i ren desperation för att överleva. Det ska inte vara så att vårdpersonal klankar ner på en människa så att psykisk ohälsa tar över hela dennas liv.

Likes

Comments