Header

Efter rosfebern tycker jag att jag har hämtat mig oförskämt snabbt. Visst är svullnaden och smärtan kvar men i mildare form. Därav tyckte jag inte det fanns så stor anledning till läkarbesöket som skulle ske under gårdagen. Hade jobbat två nätter och inte fått tillräckligt med sömn. Det var oavsett bara att pallra sig det, mor min följde med. Först går vi in i ett rum som jag aldrig varit i innan. Sedan kommer en fett skum läkare i under tiden jag klädde av mig mina jeans och börjar direkt fråga om det gör ont när jag klädde av min eftersom jag stod på ett ben. Jag menade på: hur tar man av sig ett par tighta jeans utan att stå på ett ben? Han presenterade sig inte ens, mumlade kraftigt och var bara konstig. Sedan stack han och kvar satt jag och mamma. Då början min läkare förklara att de funderar på att operera. De tror det sitter e djup infektion långt inne i skelettet. För ett skelett är hårt på utsidan och mjukt på insidan. När de då skruvade in skruvarna i september 2015 så kom det in något(min läkare vet inte om problemet med ventilationen och allas infektioner). Det gör att antibiotika in når in. Han skulle involvera alla från infektionskliniken och några fler ortopeder för att kolla runt. Han pratade om två olika operationer. En där en stor bit av benet sågades ut och gröptes ur och antibiotika sattes in. Den andra att de borrar massa små hål genom benet för att punktmarkera med antibiotika. Vet inte om det var att jag antingen skulle äta antibiotika ett år efter operationen eller att annars fick jag göra det om inte något gjordes. Vet inte riktigt vad jag skulle säga, för detta är inte något jag planerade eller planerar. Jag ser mitt knä som läkt, iallafall när jag har antibiotika sedan i december. Jag trodde allt detta var över, det trodde alla. Samtidigt är jag med på vad läkarna spekulerar på och föreslår. Jag ska göra både en CT och en MR inom 7-10 dagar för att kolla hur det ser ut. Sedan har jag ett återbesök på tisdag och skall förhoppningsvis få veta vad de kommit fram till. De vet inte om det var rosfeber heller, de tror att det var en djup infektion igen. Jag hoppas fortfarande på att det var det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Fick igår brev om att IVO hade skickat ett rek brev. Körde och hämtade och var 99,9 % säker på att de lagt ner fallet då det nästintill alltid tar mellan 6-9 månader för dem att utreda. Jag anmälde för 3-4 månader sedan. Hämtar ut fetaste brevet med ca 100 sidor. Läser att de upptäckt fel, att det brustit i deras hygienrutiner på min operation. Men värst av allt, det var fel på ventilationen. Den översteg KRAFTIGT gränsvärdet. Den stod och spottade ut bakterier. Detta innebar att det var flera drabbade. För det var många under den tiden som fick infektioner. Alla var tvungna att behandlas om antibiotika. Detta skedde i operationssal nummer 5 i Trelleborg. Vad jag läst så är jag en av de drabbade och har följts upp i deras interna utredning. Det var ventilationen som startade mitt 16 månaders helvete, sedan har det varit en sjuk följetong med resistenta bakterier och maximal otur. Varför har jag inte fått veta någonting? Att jag ska behöva anmäla för att få veta detta. Jag vill också veta om Fredrik Nyqvist visste detta. För om han visste om det så blir jag så mer förbannad än vad jag var tidigare. Visste han inte om det så kommer jag hata honom mindre, jag kommer aldrig förlåta. För om han visste om detta och därpå anklagar mig för att orsakat det själv är det ännu värre. Visste han inte o det så är det svårt att veta att det var bakterier inne i mitt knä som orsakade det. Som det är nu får jag lämna synpunkter och därefter kommer det fattas ett beslut. Dock vet jag inte vad beslutet blir, kommer de att fälla eller inte? För samtidigt vidtog trelleborg/malmö egna åtgärder och Lex Maria anmälde sig själva efter denna frekvens. Det har skrivits om mig i tidningen helt utan min vetskap. Kolla på denna länken

http://www.trelleborgsallehanda.se/trelleborg/dalig-luft-i-operationssal-kan-ha-gett-upphov-till-infektion/

Likes

Comments

Har inte fått arbeta på sjukhuset på över ett år pga knät. Förra helgen blev premiärpasset och det blev inte mindre än 3 pass på totalt 24 timmar. Inte så konstigt jag hade riktigt ont i knät och det var riktigt svullet. I onsdags blev det rött med, efter ett snabbt samtal med min operatör var jag tvungen att åka till akuten för prover. Väl där tog det inte så lång tid då han förberett en kollega som skulle kolla på det. Hon ville sticka in i leden, det ville inte jag eftersom hon sa att behandlingen var densamma oavsett men att hon rekommenderade det. Ja, vad väljer man. Inte en chans att de ska in i knät med en stor fet nål. Fick där diagnosen rosfeber. Vart idag igen hos min ordinarie läkare, där var det inget snack om saken. Leden skulle punkteras för att kolla om det var någonting inne i för mitt knä är riktigt svullet. Hade en puls på minst 300 men det var ändå lugna puckar. Trodde det skulle vara så mycket värre. Nu får jag vänta några dagar och sedan får jag svar på odlingen. Antibiotika äter jag redan sedan i tisdags, det bör läka ut snart.

Likes

Comments

I förra veckan vart jag i Kläppen för skidåkning, bara det att jag varken får eller kan åka skidor. Så istället satt jag i stugan och plugga och åt godis hela veckan. Skönt att komma ifrån vardagen och få lite frisk luft. Sedan var det hem och göra tentor hela helgen. Klarade läkemedelsberäkningen iallafall. Den andra får jag veta om tre veckor. Det kändes superenkelt iallafall. Nu till skadeuppdatering, vart på återbesök idag och jag tycker mitt knä är grymt snyggt efter 7 operationer. Andra professioner(läkare, ssk, arbetsterapeut) håller verkligen inte med mig. Jag kan inte bry mig mindre om hur det ser ut för det enda jag bryr mig om är att det är läkt. Vet att de pratar om plastikkirurgi men nej, det är inte aktuellt. Ska inte utsätta mitt knä för mer ingrepp. Läkaren tyckte det såg bra ut men vill inte vara optimistisk. Han är fortfarande orolig då antagligen bakterierna i mitt knä blivit resistenta efter alla gånger läkare har plockat bort antibiotikan innan bakterierna var borta. Att sedan jag har börjat få problem med höften tog jag upp i förbifarten. När jag tog ett steg så knäcker det så hela rummet hör. Så låter det i varje steg jag tar. Läkaren bara Va i helvete!. Han hade inte varit med om liknande och fick springa och konsultera med en kollega. Tydligen måste det diagnostiseras med ultraljud och behandling är operation som endast görs i Malmö. När ordet operation kom upp så sa jag nej. Läkaren höll med där, jag kan inte opereras mer under en period. Kroppen måste återhämta sig. Som det ser ut i dagsläget så vill jag inte åtgärda det om det kräver en operation. Får försöka med rehab, det kan göra under. Måste även skaffa en till sjukgymnast som var specialist på knä. Inte en chans att jag byter ut Mia. Den särklass bästa sjukgymnasten jag har haft. Får istället ha båda. Får ändå inte börja träna den närmsta månaden för de måste se hur det blir med antibiotikan och de behandlar knät som om det vore en infektion i skelettet för tydligen så var det något i knäskålen. Eventuellt en infektion. Får se hur det går, jag tror personligen att det kommer gå utmärkt. Felet är hittat och det är bara att behandla

Likes

Comments

Att sitta uppe i stugan i kläppen och ha sådan sjuk ångest är inte roligt, att se sina föräldrar och bror ta på sig sina pjäxor för att ta si ut i backen och åka skidor är inte heller det roligaste. För det skulle varit jag, jag skulle tagit på mig mina pjäxor och tagit mig ut i backen. Att åka skidor är något det roligaste jag vet, tack vare Fredrik Nyquist så kan jag inte åka skidor. Det har jag inte kunnat de senaste åren. Jag har inte heller fått göra sådana saker som är så naturligt för andra som man uppskattar när man väl är i den sitsen själv. Ett exempel där är att bada, att kunna ligga på stranden och sola och sedan bada. Det mest självklara för de flesta men inte för den som haft oturen att sin opererande läkare har förstört sitt knä. Att inte kunna gå barbent på sommaren för att man har en stor ortos på sig som man haft i 6 månader. Eller att inte kunna klä sig normalt när ett gips är på under 2 månader. Att vara frånvarande från sporten jag älskar och inte få vara med på lagets första match eller när fotbollslaget går upp till Div.3. Att få social fobi för man vet att såret stinker och folk runt om mig känner det. Att inte vilja gå till skolan eller träffa någon för såret tar musten ur en. Att konstant ha ett infekterat sår som är över 3 cm och 1 cm brett smärtar också någonting fruktansvärt. Jag har lärt mig leva med smärta, återigen tack vare min läkare. Att jag blev inlagd över en hel vecka under julen och inte få fira den p.g.a. hans misstag är horribelt. Så mycket detta har tagit ifrån mig så var det hela tiden Fredrik Nyquist fel, att han i allt detta också började skylla på mig. Att jag skulle orsakat detta själv är sinnessjukt, att han började neka mig vård och började sprida runt detta till andra läkare. Att de också började neka mig vård, att min läkare i Kristianstad uttryckte sig något så klumpigt har satt sig fast. Jag undrar vart jag varit idag om inte jag hade varit säker på min sak. Att det är någonting fel inne i mitt knä oh det är verkligen inte jag som orsakar det. Jag tror att infektionen hade tagit mitt liv, antingen via en blodförgiftning eller att jag tagit livet av mig. Detta återigen tack vare Malmö

Likes

Comments

Har idag varit hos min operatör för att kolla läget och ta stygnen. Jag som trodde att jag eventuellt skulle fortsätta med antibiotikan i någon eller några veckor till hade fel. Minst 3 månader är det med antibiotika som gäller. Skoj, kräkningarna är bättre men inte borta. Träning var uteslutet för knät ska vila. Skidor om två veckor var det inte ens tal om. Var ett blankt nej där. Stygnen togs utan större problem, skalpellen kom fram och underlättade det. Skulle ringa direkt om det var något som helst problem eller det ens började vätska. Jag känner själv att det inte kommer vara aktuellt. För nu är mitt knä läkt. Det är över. Denna långa kampen är över.

Likes

Comments

Lite mer än en vecka sedan jag blev utskriven från sjukhuset. Om jag skall uppdatera läget så mår jag piss. Kräks i stort sett hela tiden, jag har inte kunnat behålla någon mat alls sedan i fredagsmorse. Jag är helt slut, bokstavligen helt utmattad. Känner mig på gränsen till att vara trög pga näringsbristen. Har aldrig varit med om liknande, ätit antibiotika tidigare dock inte de kombinationerna som är nu. Hoppas på gudarna att detta kommer sluta snart, vet inte vart jag ska bli av. Idag var jag hos sköterskan och tog bort pumpen och la om knät. Det såg riktigt bra ut. Den lilla glipan som var där förra veckan är en skorpa på. Som det är nu så ska jag till operatören nästa vecka, bestämmelse om antibiotikan ska tas. Jag är nästan säker på att de kommer vilja förlänga den p.g.a. hur jag mår just nu och även för att vara på den säkra sidan.

Likes

Comments

Den senaste veckan tycker jag att mitt knä har känts bra, inga tecken iallafall på en ny infektion. Vart iallafall igår hos läkaren som skrev ut mig för att ta bort pumpen och kolla läget. När förbandet dras av ser alla bekymrade ut. Jag tyckte det såg helt ok ut. Nertill ser är det exemplarisk läkning men mitt över knäskålen börjar det öppna sig eller vill det inte helt sluta sig. Jag känner mig dock positiv till att läkningen går åt rätt håll. Bara detta illamående försvinner så är jag mer taggad. En orsak till att det börjar öppna sig (tror de) är att jag kräks upp antibiotikan och därmed ger den inte full effekt. Om jag inte slutar att må illa så får de lägga in mig igen med antibiotika IV igen. För jag måste få i mig min antibiotika, viktiga saker det där. Fick på samma pump en vecka till, fråga mig inte varför.

Likes

Comments

Jag har fått komma hem nu, vet inte riktigt vad jag ska göra. Känns som en liten identitetskris. Jag har haft en extremt jobbig vecka med allt vad det har inneburit att vara inlagd. Det värsta har nog varit att aldrig riktigt veta någonting. När blir jag utskriven? vad visar proverna? hur gick operationen osv. Dock de två stora frågorna som malt i mitt huvud det senaste året: varför läker inte mitt sår och den frågan som nu tillkommit, var det Nyqvist hela tiden? Jag måste bara få veta. Som jag nog innerst inne vet och som det har diskuterats så kommer jag aldrig få svar på det. Dock känner jag att jag måste få veta för att kunna bearbeta allt. För att kunna gå vidare och lägga allt bakom mig. Det känns som om historian om mitt sår är över, det börjar ett nytt kapitel nu. Att bearbeta allt och bli stark, kampen för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt trots smärtor. Trots att jag har opererat mitt knä sju gånger (varav 3-5 helt i onödan?). Att nu vara hemma från sjukhuset känns inte helt tryggt heller, den intravenösa antibiotikan har gjort susen. Tänk om det återigen blir infekterat inne i? Kan vara att jag nu är rädd, ängslig och osäker. Det känns bra men samtidigt så är det de närmsta veckorna som det kommer avgöras.

Likes

Comments

Igår gjordes min sjunde knäoperation, rullades ner till op vid 0900 tiden. Tror den var färdig vid 10.00-10.30. Där igen samma visa att jag är frukatnsvärt orolig. Slänger av alla slangar och liknande. Kommer tillbaka till avdelningen vid 14,40 tror jag. Sover i stort sett hela tiden. Får smärtstillande och antibiotika IV. Dosen har dock höjts så får det 4-5 ggr per dag istället. Som det ser ut nu så ska jag få komma hem imorgon. Ska bli så himla nice efter att ha varit inlagd i en vecka. Fick idag för första gången prata med operatören. Var infekterat in i vävnaden och fettet i knät så det är borttaget. Under operationen igår så allting bra ut, de tog bort hela ärret och satte på en ny pump som skall sitta i 5-6 dagar. Det ska då av på tisdag för jag har tenta på måndag. Enligt operatören kändes detta för enkelt. Jag vet inte riktigt hur han menar men det får jag nog veta tids nog.Tycker detta känns konstigt, mitt sår har varit där i nästan 16 månader, är det bara borta nu? är det verkligen över?

Likes

Comments