Har tänkt så sjukt mycket senaste tiden, iallafall mer än vanligt. Tänker på hur sinnesjukt samhället är och hur orättvist den behandlar mig och alla andra som är med om samma sak som mig själv nästan dagligen, eller iallafall alldeles för ofta.

Jag skulle aldrig, verkligen ALDRIG kunna ta mig friheten att kladda på någon utan personen i frågas tillåtelse. Varför är det en självklarhet för mig men inte för alla? Är det bara för att jag är kvinna eller vad är grejen? Varför finns det inte respekt och varför tänker inte män vissa saker INOM sig (ja ni läste rätt - MÄN) och låter de stanna där? VARFÖR MÅSTE ni stirra obehagligt på mig? Varför bara MÅSTE ni ta på mig som om jag vore nån jävla leksak? VARFÖR måste ni vilja prata med mig om jag inte vill det tillbaka? Hur tänker ni? Hur kan ni inte skämmas? Jag skulle aldrig gå fram till en kille och börja kladda på honom och ropa sexuella saker efter honom och anta att han skulle tycka om det och tro på allvar att han skulle vilja prata med mig då. Varför fortsätter ni när jag säger klart och tydligt "inte intresserad" eller "prata inte med mig" ?

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fick säga så i helgen. Slutade med att jag grät för att jag inte pallade. Jag grät för att jag tänkte att de är mitt eget fel, jag liksom inbillade mig att "Nämen jag kanske förtjänade det, kanske gav signaler på något sätt" fast jag vet själv att jag inte gjort det. Man känner sig så jävla maktlös och inte respekterad. Ni killar känner liksom att ni bara MÅSTE säga EXAKT vad ni tycker om mig och i detta fall mitt utseende och bara tar er fucking friheten till att säga det. Såhär kan det låta "alltså jag måste bara säga att din kropp fucking dödar asså du är så jävla sexig"
S E R I Ö S T jag vill spotta er alla i ansiktet. Sådär uttrycker sig killar (kanske inte alla men EXTREMT många) Vad en tjej däremot kom fram och sa var "hej alltså jag måste bara säga att jag tycker du är sååå himla fin"

Ser ni skillnaden? Är det bara för att hon är tjej som hon kan bete sig för jag börjar nästan tro de med tanke på att jag aldrig varit med om en kille som sagt så. Jag SKA kunna gå utan bh UTAN att ni ska stirra blindt på mig. Det är inte av en sexuell anledning som jag oftast väljer att inte ha bh på mig, det är av REN bekvämlighet och endast det. Jag SKA kunna få ha ett par byxor som sitter tajt på utan att ni ska ta mig på rumpan från ingenstans och inte för att nämna mellan benen...

Jag är en ung vuxen tjej med mycket självrespekt och jag vägrar låta er få mig att känna något annat. Jag vill kunna vara mitt trevliga jag och dansa och ha kul med folk UTAN att ni killar ska få för er någonting och bara "anta" att jag ska följa med er hem och hoppa i säng.

Känns tråkigt att det var hundra år sedan jag uppdaterade bloggen och nu när jag väl gör det så ska inlägget handla om detta. Men jag mår på riktigt dåligt över att inte känna mig respekterad. Vad har jag gjort för att förtjäna att bli behandlad som ett objekt?

Sånt här händer inte bara när jag är ute utan de händer även till vardags. Antingen så skriver random killar vidriga sexuella saker till mig på sociala medier eller så säger dom det till mig.

En av anledningarna till att jag la av med "nu skin" var just detta. Killar jag inte kände som köpte produkter av mig men som i själva verket inte alls var intresserade av produkterna (som det sakta men säkert visade sig) utan av mig. En kille ville självmant betala mer än vad han skulle pga att "jag var så söt" Och då började det. Dom där meddelandena han skrev som var allt för flirtiga och inte på en proffesionell vanlig nivå. Jag sa till honom att sluta hålla på och skriva personliga sexuella saker till mig eftersom jag absolut inte var OK med det. Han fick skriva om han ville köpa en produkt men inte gällande något annat. Då jävlar fick jag höra vet ni. Jag var en "hora" och jag ska "fan sluta spela så jävla svår för då jävlar" och yada yada yada, storyn kan göras lång men bara en sån här sak... Ska det verkligen behöva vara såhär? Jag orkade helt enkelt inte trycket och framförallt inte sånt här. Det ska inte behöva ta över, jag vet det, men ändå gjorde de det.

Summan av kardemumman: Snälla killar.. Tänk efter. För jag har tröttnat som så många andra tjejer därute på att bara acceptera detta och finna mig i ert beteende och normalisera det bara för att "ni bara är killar och ni vet ju inte bättre"

Jag vill egentligen tro att många av er inte är såhär, så snälla bevisa det också.. Och girls, ta ingen jävla skit och låt ingen få er att känna er mindre värda.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Sverige Sverige, älskade land.

Jag skriver detta med tårar som rinner längs mina kinder, jag skriver detta med en sån otrolig sorg för mitt vackra land, mitt vackra Stockholm som i fredags över en sekund plötsligt förvandlades till ett mörker av skräck och fasa. Jag skriver detta med sorg för hur det ser ut i världen, jag skriver detta i sorg, rädd för att inte veta vad som kommer härnäst och när. Kommer vi vara förbereda? Och isåfall, hur?

Jag har befunnit mig i chock enda sen i fredags. Jag förstod liksom inte (som så många andra) till en början hur allvarligt det var och vad som faktiskt hade hänt. Jag visste inte till en början att min lillasyster befann sig mitt på Drottninggatan den dagen. Min lillasyster visste inte att den platsen hon befann sig på med skrattande barn och livfulla människor snart skulle förvandlas till panikslagna människor som sprang för sina liv. Aldrig tidigare hade hon upplevt en sån skräck och panik.

Att min lillasyster och hennes vän var en av alla människor som befann sig där i fredags och fick gömma sig för sitt liv i en butik gör så obeskrivligt ont och jag kan fortfarande inte riktigt ta in allt som hänt. Att få det där samtalet och veta att hon är där och att man inte kunde göra någonting.. Den känslan går inte riktigt att förklara.. Jag är så otroligt tacksam att dom fick behålla livet och jag skänker alla mina tankar till de drabbade vars liv inte gick att rädda i fredags. Denna händelse fick mig verkligen att inse hur viktigt det är att ta vara på varandra, att förlåta varandra och hur viktigt det är att man håller ihop för man vet inte när allt plötsligt kan vända.

Denna händelse, denna tragedi, förföljer mig, känns det som. Jag är rädd, rädd för ljud jag inte riktigt kan placera, rädd för att säga "hejdå" till min familj och mina vänner för jag vet inte vilken dag som kan vara den sista.

Det gör ont i hela min kropp, min mage är vänd ut och in.
I lördags (dagen efter terrorattacken) så var det dop för min systerson Ossian hemma på Värmdö i gustavsbers kyrka där jag bott hela mitt liv. Det kändes så obehagligt att åka iväg den dagen. Jag vaknade upp med feber och frossa som bröt ut i fredags kväll och jag visste ärligt talat inte om jag skulle klara av att åka. Jag var inte bara sjuk av febern, inser jag nu. Jag var inte bara helt nere och bara grät hela morgonen och förmiddagen för att jag var sjuk. Det var någonting annat. Det var "dagen efter" sorgen som slog mig så hårt. Att gå ut på morgonen den lördagen och inte riktigt känna igen Stockholm. Allt kändes konstigt.

Dop ceremonin var trots omständigheterna väldigt fin och det kändes faktiskt lite bättre av att befinna sig i en kyrka just där och då. Inte för att det var just kyrkan, utan mer att få se sina nära och kära och samlas på en "trygg" plats där man gemensamt pratat om det som hänt. Vi alla sitter i samma båt och har upplevt händelsen på om något liknande sätt. På dopet pratade prästen om vad som hänt föregående dag och det kändes passande. Jag skulle ha sjungit två låtar för min Ossian men det blev bara en då min feber påverkade mig lite för mycket och jag var helt enkelt alldeles för ledsen efter gårdagen för att klara det. Jag och pianisten var inte heller bästisar (ni som läst mitt förra inlägg vet varför) och han ville inte ens gå igenom den andra låten med mig en gång till så jag kände mig bekväm. Jag sjöng "du är allt" iallafall och det gick bra. Det kändes bra att sprida kärlek och värme den dagen och jag blev oerhört glad över folket som var på plats som blev så berörda av min sång och som berömde mig så mycket för min röst och känsla. Det kändes så himla bra för mig att bidra till en stämning där folk kände sig berörda. Tack till er återigen, vill jag bara skriva. Ni förstår inte hur glad ni gör mig när ni gång på gång ger mig sån bekräftelse på det jag älskar att göra.

Förresten, varför jag skriver detta nu är pga att jag vaknade av att jag skrek i sömnen. Jag drömde att jag skulle dö, eller om det kanske var familjen som skulle det och att jag såg allt från håll och inte kunde ingripa. Att dom togs ifrån mig.. att vi var i fångenskap av terrorister.. PANG sa det, så vaknade jag med en krypande känsla i hela kroppen av ren rädsla och skräck. Jag är ensam i lägenheten jag precis flyttat till och min första tanke är "är någon härinne och ska döda mig? Är jag trygg här? Är min familj i säkerhet? Är någon i världen det, någonsin?" Jag är så trött på att vi människor som lever på denna jord, genuint aldrig ska kunna få känna oss just det - trygga.

Jag hoppas att vi en dag, även om inte just jag och vi andra som finns på jorden idag, i denna minut, kommer få uppleva den tryggheten, så önskar jag att man i framtiden har kommit längre. Att krig och elände en dag kommer försvinna och att kärleken kommer vinna - precis som på film. Jag hoppas den framtiden jag drömmer om, en dag kan bli verklighet.

Tills dess måste vi tillsammans fortsätta göra vårt bästa för att besegra hatet. Tillsammans måste vi förstå vad alla flyktingar går igenom och öppna oss för mänskligheten precis som vi gjort sen i fredags. Att se alla stockholmare öppna upp sina hem och välkomna folk, att se folk kramas och att se och följa polisens otroliga arbete och engagemang och framförallt kärlek var så otroligt fint. Hur alla hjälpte varandra och stöttade varandra som ett endaste stort lag bevisar bara på att kärleken trots allt ont som händer oss för evigt är störst och alltid kommer segra.

Mitt älskade vackra Stockholm, mitt älskade Sverige, vår fina jord. Jag älskar er

Likes

Comments

HEJ HOPP!

Känns så sjukt att jag numera bor borta i Blackeberg (???) alltså varje gång jag träffar nån ny person och får frågan vart jag bor så blir jag alltid lika överraskad när jag hör mig själv säga just "blackeberg" haha så kul. Några gamla klasskompisar och kollegor till mig bor också här har det visat sig så det känns skitbra verkligen.

Inom loppet av en en vecka blev det nytt jobb samt att jag då flyttat hemifrån och bosatt mig här så jag har ju verkligen haft fullt upp.

I lördags var jag på överraskningsfest för min tjejkompis mamma på Scandic borta i infra city. Vi firade att hon bekämpat cancer och kvällen blev verkligen sjukt lyckad. Efter det festade vi vidare lite men jag tog mig hem i tid då jag hade mycket att fixa i söndags. Bland annat så la jag nytt golv på balkongen som jag åkte och köpte i förra veckan. Men vad tror ni händer när jag lägger golvet? - jo de blev självklart för lite! Gissa om jag blev trött på livet så mycket som jag slitit och hållt på 😅 men jag ska köpa mer nu till helgen och få lite hjälp av min kära mamma förhoppningsvis så problemet kommer lösa sig rätt snabbt ändå.

Längtar sjukt mycket redan till helgen för då är det äntligen dags för dop för min älskade systerson Ossian och jag ska sjunga två låtar för honom. Kommer bli super mysigt. Saknar familjen jättemycket nu när jag bor så långt bort mot vad jag är van vid. Man ses inte lika ofta.. Blandade känslor det där ju om ni fattar vad jag menar.

Första riktiga dagen på mitt nya jobb idag! Jäklar alltså, vad roligt det är. Jag älskar verkligen barn och jobbet känns väldigt viktigt och lärorikt. Barnen är underbara och sådär sjukt charmiga i den åldern (typ 5 år)

Idag hade jag ett samtal med en av barnen ute på gården. Vi kom in på att bebisar kommer ifrån mammas mage och där inne växer dom och blir människor! Lilla pojken sa då "nä för vet du Frida jag var ett frö i pappas pung och sen så kom snoppen in i snippan och så levde jag"
Haha alltså 😂 så kul! Barn är egentligen så himla enkla och sköna. Dom vet och förstår mer än vad vi tror. Men de är kul när man förstår vad barnens föräldrar pratar om med barnen hemma 😂 gissar självklart på att de var barnets pappa som gav ovan information!

Förresten, nämnde jag att jag verkligen TJAFFSAT under dagens gång med pianisten som ska spela på dopet på lördag? Han vägrade fixa fram egna noter (som bara han behöver) och han tycker jag är bortskämd som "artist" för att jag "krävde" att han skulle fixa det?? Alltså förlåt men jävlar vad arg jag blev då. Jag har inte tillgång till min egna dator och tänker inte direkt springa hans ärenden i onödan när jag har tusen andra grejer att göra. Så fort jag sa att jag vill ha en annan pianist så var det plötsligt jätte enkelt för honom att fixa fram allt han behöver? Idiot.. Seriöst. Dom som känner mig vet att jag inte är den som är tyst när jag tycker någonting så han fick ju iallafall höra ett och annat! 😊 han var sjukt otrevlig redan från början och jag tycker de är så tråkigt med sånna människor. Men i don't care! Antingen så samarbetar man på ett vuxet och proffsigt sätt eller så skiter jag i, simple as that.

Massa fina bilder togs förresten från helgen (på tal om arga pianister) men jag har inte tillgång till dom ännu och dessutom fungerar inte mitt wi-fi i lägenheten, så ska se till att fixa de så fort som möjligt så att jag kan blogga och få in bilder i datorn. Bilder på själva lägenheten osv kommer jag lägga ut sen, en hel del ska jag ju fixa och måla så kommer visa er före och efter bilder sen helt enkelt ⭐️ Inredning och sånt är jag bra på och tycker sånt är sjukt kul verkligen så det kommer bli super fint här och som jag vill ha det inom kort!☺️

Blir lite tråkiga och inte så livfulla inlägg utan bilder och sånt men hoppas ni förstår varför nu!

Bjuder på en selfie som jag tog när jag var ny fixad i håret. Hoppas ni alla haft en super nice helg iallafall och får en grym vecka med massa vår feeling 🌸

Likes

Comments

Alltså inom loppet av två veckor så har plötsligt hela livet vänt. Efter mitt senaste inlägg så har jag både blivit med nytt heltidsjobb och även lägenhet och jag flyttar IMORGON torsdag. Inte för att vara sån, men fan vad jag har klappat mig själv på axeln och fan vad jag förtjänar att bli lite stolt över vad jag orkat åstadkomma trots all jäkla skit och motvind som hänt ändå. Det gäller verkligen att aldrig aldrig aldrig ge upp, för plötsligt så vänder vinden tidigare än man trott bara man verkligen ger sig fan på det.

Idag har vi firat min mamma som fyller 52 år. Jag och mina syskon gav henne en gemensam present och det var att hon ska få gå på Wahlgren och Wistam live show på rival lite längre fram i april med en vännina. Blir så jäkla avis, vill ju också!! Mamma måste ju säga till Pernilla att jag är Pernillas framtida svärdotter, haha.

Hursomhelst, dagen och kvällen var lyckad och vi hade super mysigt.

Nu är jag helt slut eftersom jag varit klarvaken sen typ sex imorse och bara fixat allt inför flytten. Mamma hjälpte mig nu senare ikväll att lägga in allt i bilen eftersom jag flyttar in såpass tidigt imorgon. Vi åker 06 så nu behöver jag verkligen sova så att jag orkar hålla igång hela morgondagen.

Ni förstår nog inte hur jävla bra och skönt detta känns! Behöver verkligen detta, även om det stundvis kanske kommer kännas lite tomt, men de hör liksom till.

Snabb uppdate bara men nu när jag flyttar kommer jag ta tag i bloggen ännu mer 🌟

Stay flawleeeesss

Me myself and i 💁🏼

Likes

Comments

Att vara 22 årig tjej i dagens samhälle är väldigt upp och ner har jag märkt. Ibland vet jag exakt vad jag vill göra, vet exakt vem jag är och ibland har jag ingen jävla aning. Just nu är jag i en period i mitt liv då jag inte har en aning om vad fan jag vill bli eller göra. Just nu står mitt huvud helt still och ibland känns det som att jag inte ens existerar. Förstår ni mig? Känner ni igen er?

Jag brottas hela tiden med mig själv och försöker komma på vad jag borde ägna min tid åt, men det står still nu.

I torsdags fick jag plötsligt sparken från det jobb jag spenderat nästan 4 månader på och den främsta anledningen till att jag fick det beror inte på mig och huruvida jag gjorde mitt arbete korrekt eller ej, utan det handlar om att jag var en tjej med mycket energi och personlighet som min manliga chef inte gillade. Anledningen till hans beslut lät "men Frida allvarligt talat nu (han skrattar ironiskt) tycker du verkligen att du passar in på ett kontor? Tycker du verkligen att detta jobbet är kul?"

Ska jag vara ärlig så hade han rätt. Jag passade inte in och anledningen till det handlade bara om honom och hans sätt att styra stämningen på jobbet. De flesta kollegorna var verkligen underbara och i deras sällskap trivdes jag varje dag. Men jag kände mig konstant iakttagen och som att jag var instängd i ett fängelse. Man fick knappt gå på toaletten utan att det var ett problem och som kvinna idag är inte det företaget något jag vill stödja ändå. Jag kände mig verkligen inte välkommen som den kvinna jag är, helt enkelt. Och vems fel det är.. ja.. det förstår ni nog efter det jag skrivit.

Ni som läser min blogg när jag typ en gång om året uppdaterar vet att jag har haft/är i en jobbig period med mig själv. Vissa dagar känns det lite bättre och tyngden i mitt bröst lättar och vissa dagar mår jag så dåligt så att det ibland känns som en kamp att ens borsta tänderna.

Dagen innan jag fick beskedet så var jag på en visning för en lägenhet borta i Blackeberg som en tjejkompis ville hyra ut till mig. Inflyttningen skulle/är om två veckor. Dagen efter visningen fick jag det plötsliga beskedet från jobbet. Förstår ni att man blir trött på livet? Speciellt när jag hade haft ett möte någon vecka innan med en av cheferna och då såg allt toppen ut med mig. Förstår ni min ilska och frustration? Förstår ni förnedringen jag känner? Visst, jag hade ändå inte tänkt stanna där i hela mitt liv direkt, men jag kunde liksom inte köpa deras anledning riktigt (?)

Jag vet att jag kommer må bättre en dag, jag vet att vi alla går igenom sånna här perioder någon gång i våra liv, ibland känns det bara som att min pågått för länge och nånstans märker man det på hela mig, samtidigt som jag är expert på att dölja det för min omgivning.

Anyways nu är ni lite uppdaterade iallafall. Idag och under helgen som varit så har jag endast sökt tusentals jobb då mitt mål är att skaffa något nytt innan 1 april så jag fortfarande har chans att flytta eftersom mitt läge just nu är ohållbart. Det enda jag kommer ägna min tid åt nu fram till 1 april är att söka varje dag. Jag ber till någon där uppe och hoppas innerligt att det går som jag vill nu för det enda jag kan göra nu är att blicka framåt och försöka tänka positivt. När jag och min bästavän Amanda pratade ihop oss på telefon idag så kom vi båda fram till att vi är sugna på att KANSKE sticka iväg till USA i höst för att jobba som Au Pair tillsammans. Jag blev uppringd av ett företag idag och nånstans lockar verkligen tanken mig. Måste bara hitta tid för att fixa det där jäkla körkortet först, men det lär inte ta allt för lång tid!

Jag har underbara nära och kära som stöttar mig och det är jag verkligen tacksam över och till er vill jag bara skriva att fan vad jag ÄLSKAR er. Tack för att ni får mig orka och påminner mig om allt jag är grym på när jag själv nästan glömmer bort det.
Ni är värda guld!

Blev ingen PW idag eftersom det har snöat hela dagen men igår däremot, då var det riktig vår feeling och jag satt länge på det där berget och tittade ut på havet och bara tillät mitt snurrande huvud en paus. Visst ser det mysigt ut??

Likes

Comments

Fyfan vad skönt det är med helg när man har haft en riktig stress vecka, alltså helg är ju alltid skönt men man uppskattar den mycket mer om veckan varit jobbig och lite dålig liksom.

HEJ på er förresten, glömde visst skriva det i början!
Hur har er dag börjat? Min har startat riktigt bra. Började dagen med en lång dusch och ansiktsmask för att sen äta en rejäl frukost med diverse "må bra" piller till. Kom precis hem från Nacka forum där jag spenderade lite löningspengar på nytt smink som behövdes! Fick bli en highlighter, en ansiktsspray och en ny mascara. Välbehövligt eftersom typ allt mitt smink sakta men säkert börjar ta slut. Blev en snabb visit i forum och ibland är det så skönt. Man bara vet vad man vill ha, köper det och endast det och låter inte ögonen lockas av allt annat man vill ha och så går man direkt. Det var mysigt att promenera i solen också, även fast det blåser kallt ute idag.

När jag strosade runt i forum passerade jag förbi en leksaksaffär som alltid funnits där, den heter lekit, jag har passerat den tusentals gånger men plötsligt idag fick jag världens nostalgi kick när jag såg alla leksaker där inne. Insåg hur sorgligt det faktiskt är att växa upp och inte uppskatta sånt längre. När man var liten så var det ju som om en helt ny värld öppnade sig när man klev in i en leksaksbutik och man sprang fram och ville känna och se allt. Förstår ni hur jag menar utan att låta allt för konstig?? 😂

Jag längtar så tills mina syskonbarn blir lite äldre och ska köpa leksaker iallafall, jag undrar om både Ossian och Malcolm kommer tycka om att leka med samma saker. Jag ÄLSKADE ju Barbie minns jag och slutade med det ganska sent ändå. Jag minns att jag blev ledsen när mina tjejkompisar växte ifrån Barbie och plötsligt inte tyckte det var lika kul längre att leka mamma pappa barn som jag tyckte, haha. I leksaksväg så var just att leka med Barbie favoriten. Sen att leka och bara använda fantasin var ju superkul. Minns att min bror ofta var med och lekte med Barbie med mig och mina systrar. Så himla gulligt. Annars var ju verkligen lego hans favorit grej.

På denna sida http://www.klossbutiken.se/lego-ninjago (som är en av Sveriges största legobutiker såg jag nu) finns såklart massor av lego till barn. Fascineras av lego egentligen, det är kul och det känns "nyttigt" för barn att leka med om ni förstår. Det är så kreativt. Får kika in där när det blir dags för killarna, värt ett besök!

Undrar om barn idag fortfarande faktiskt leker med varandra på samma sätt som vi gjorde när jag växte upp. Eller är det inte lika vanligt längre? Nu kanske man lär sig spela på paddan istället. Äsch NOG om detta nu, jag längtar iallafall tills killarna är lite större för jäklar vad vi ska leka mycket.


Köpte denna highlighter från makeupstore vid namn "peach" så fantastiskt fin

Och så denna! Drömmigt ändå. Hoppas ni alla får en grym lördag, jag hoppas vi ses ute och slår klackarna i taket tillsammans 💃🏼

Likes

Comments

Hej mina vänner! Long time no see. Ligger för tillfället nerbäddad i sängen för att jag har så fruktansvärt ont i magen så kommer hålla detta inlägg kort. Har haft en fullspäckad helg och varit överallt och ingenstans verkligen. Sen i fredags efter jobbet har jag hunnit vara i Upplands Väsby två gånger och Djurö två gånger. Avståndet där i mellan är sjukt långt så ni kan ju tänka er hur jag har flugit runt hela helgen med tanke på att jag kom hem för första gången nu ikväll!

Direkt efter jobbet i fredags så åkte jag ut till Djurö för att umgås med helan @metteSov kvar där, sen upp tidigt för att åka med Mette till jobbet och kort därefter besöka salong kameleonten för en makeover av min vän Jannice som jag inte träffat på evigheter. Blev sååå galet nöjd med resultatet och ännu är inte processen klar. Målet är att få håret beige/blont med en blandning av typ varma och kalla toner och sen ska vi inom en snar framtid sätta in hairtalk i mitt hår! Första gången jag besöker en frisersalong (om man bortser från när min storasyster jobbade som frisör för flera år sedan) och jag var där. Så det var superkul att få bli ompysslad, speciellt av Jannice eftersom det var så länge sedan. Våra munnar babblade på i 180 och de märktes att vi hade missat mycket av varandra. Super mysigt var det och såå kul att ses igen. Förresten så har jag aldrig heller haft riktigt löshår så ska bli spännande att prova för första gången och se hur de blir!

Vet att jag i mitt förra inlägg (som jag skrev för längesen nu) skrev att jag skulle berätta om vad som hänt och varför jag mått/mår dåligt men jag har bestämt mig för att sluta puscha mig själv till att skriva ut något jag inte orkar eller vill berätta om just nu... Jag har bestämt mig för att ta det med en psykolog till en början för att kanske senare kunna dela med mig av det här när/om det känns aktuellt. Bara så ni vet, liksom.







HÄR är resultatet so far! Vad tycker ni? Jag är super nöjd verkligen. Rekommenderar @byjannice till alla där ute, som precis som jag, är sugna på förändring i håret och som vill åt de absolut bästa och skonsammaste metoderna som har det där lilla extra.
Jannice är grym på det hon gör ✨

Likes

Comments

Så skönt att bara komma bort till landet hos fastrarna ibland och koppla av. Åkt hit denna lediga helg för att i första hand övningsköra och oj vad det märktes idag att det var ett tag sedan sist. Självklart sitter mycket sen intensivkursen i Norrköping men jag inser nu att jag behöver nöta vissa saker mer och bli ännu mer säker i körningen innan jag ger mig på uppkörning igen. Har tappat lite av teorin också känner jag så ska nöta det också. Jag vet att jag kommer fixa detta, behöver bara lite mer tid och sluta stressa upp mig själv. Så skönt att veta att jag iprincip när som helst kan åka ut och köra hos fastrarna. Sparar mycket på det, så himla värt. Sen är det även så mysigt att bara umgås här ute med dom. Denna gång är min pappa med också! Åker hem imorgon efter att jag har kört lite mer och sen åker jag nog tillbaka hit inom kort och nötar lite till innan de blir dags för eventuell uppkörning. Förhoppningsvis hinner jag köra lite med mamma innan dess och kanske även någon lektion i Stockholm. Måste bara bli lite stadigare på den ekonomiska biten först! Och på tal om ekonomi så har jag ju nyligen börjat jobba på ett finans bolag där jag so far trivs bra! Märker verkligen på mig själv hur mycket jag drivs utav att göra saker jag har lite svårt för. Det triggar mig på ett positivt sätt liksom och jag känner verkligen hur jag lär mig mer och mer för varje dag. Jag är sämst på matte, har alltid haft otroligt svårt med det och just siffror. Detta jobb består iprincip bara av siffror och matematik och för mig är det verkligen så nyttigt och lärorikt. Jag märker på mig själv att jag utvecklas varje dag och det känns kul.


Sitter i skrivande stund i soffan framför en varm brasa med massa ljus och väntar på en god middag. Vi ska äta tagliatelle med stekta championer och hand skalade räkor med gorgonzola sås och sallad. Alltså huuuur gott? 😍

Förresten, är det bara jag som har blivit besatt av SKAM och Norge? - nä tänkte väl det, haha. HELT sjukt att det kan bli så! Tidigare har jag alltid stört ihjäl mig på det norska språket och nu helt plötsligt så älskar jag det! Och ja, jag skriver och pratar lite norska, notera att det är på skämt haha.

Stör mig lite på alla som tycker SKAM har blivit mainstream.. Liksom okej, huuuur många serier blir inte det? Om en serie är bra och många gillar den och kan relatera så bra till den så är ju det bara en sjukt rolig sak som bidrar till positiva diskussioner? Hör så många som säger "nej jag tänker inte börja kolla på den eftersom alla gör det" menar självklart inte att alla måste se SKAM men det finns ju en anledning till att den är så populär och då borde man ge den en chans innan man dömmer i förväg och tycker saker. Haha jaja nog om detta! Ville bara uppdatera lite kort eftersom det var så länge sedan. I nästa inlägg kommer jag berätta lite om hur jag mår i mitt psyke. Tidigare så har jag ju nämnt att jag inte har mått/mår så bra och det är något jag behöver skriva av mig lite av. Skulle behöva lite tips av er som läser! Men tills dess vill jag bara önska er en underbar helg! Ta hand om varandra och sprid bara kärlek! Puss

Likes

Comments

2016 har varit ett extremt blandat år för mig. Precis som alla andra år som passerat egentligen men skillnaden med 2016 var bara att jag aldrig tidigare upplevt så otroligt mycket känslor och sorg på så kort tid. 2016 har i det stora hela varit ett mycket jobbigt år då jag inte mått så bra. Nu på slutet har allt varit extra tungt och jag har inte alltid vetat hur jag på bästa sätt ska kunna hantera mina känslor kring saker som händer. Den 9 december förändrades verkligen mitt liv till en mardröm då Mila blev avliven utan anledning och det jagar mig fortfarande. Jag brottas med mina känslor, sorg och ilska varje dag vilket resulterar i att jag fortfarande drömmer extrema mardrömmar som i sin tur påverkar min energi. Jag sover inte bra och känner mig därför aldrig utvilad. All min tid och energi går åt till att hålla masken och klara av dagarna i den bästa mån jag kan. Ibland orkar jag inte göra annat än att bara vara för mig själv liksom. Det är bara så det är.

Huvudsaken med allt dåligt som händer är att man lär sig och gör om och gör rätt. Jag försöker hela tiden jobba på mina svårigheter men ibland är det svårt och då misslyckas jag.

Jag har därför inga mål för 2017 mer än att jag ska försöka vara den bästa versionen av mig själv och ta tag i mina problem istället för att skjuta dom åt sidan. Jag ska börja gå till en psykolog (inte för att jag är psykiskt sjuk, nej) utan för att jag behöver och vill det. Jag ska försöka ta tag i musiken och min musikala sida för att se om det hjäper mig. Jag ska satsa på det heltidsjobbet jag precis börjat på och ge det en chans. Jag drivs av utmaningar och det som jag tycker är svårt så att nu jobba på ett finans bolag där jag arbetar med folks ekonomi är galet för en person som mig. Menar, allt mitt jobb handlar om är siffror. Min största skräck är siffror eftersom jag har så svårt för det och matematik överlag. Därför är det jobbet jag har nu så himla nyttigt för min hjärna, vilket känns bra för jag behöver jobba på mina svårigheter även om det innebär mycket energi. Jag vet att jag kan så länge jag inte ger upp.

Det som varit höjdpunkten med 2016 är mina syskonbarn som kom i oktober och november. Ser fram emot att se dom små liven växa upp och jag är så tacksam över att ha blivit både faster och moster inom loppet av en månad. Jag är så lycklig för mina syskons skull (och nej dom har inte barn med varandra!!) 😂

Nog om detta! Ville bara skriva av mig lite. Hoppas ni andra har haft ett strålande nyår och ser fram emot 2017 lika mycket som jag!

Firade in det nya året med dessa tjejer! Det blev verkligen en lyckad nyårsafton med galna händelser och mycket, mycket skratt. Tack till er alla!

Likes

Comments

En vecka har nu gått sedan jag fick reda på att du inte finns på denna jord mer. En vecka av ren smärta, förtvivlan, ilska och djup sorg. Jag kan inte förstå hur något så levande inte finns hos mig mer. Att du inte längre är en del av min vardag och förgyller den med bara din närvaro av ren kärlek och lycka.

Jag har drömt om dig. Drömt att du plötsligt faller ner ifrån ett fönster på en hög våning och att jag inte hinner rädda dig. Att jag står där helt hjälplös och skriker efter dig i panik. Det skrämmer mig att behöva jämföra det som egentligen hände dig med min mardröm för det är då jag inser att till och med mardrömmen hade varit mer hanterbar än denna situation. För då hade det varit en olycka. En olycka som hade gjort något så fruktansvärt ont, men som jag inte hade kunnat eller behövt hata någon annan för.

Du har alltid varit min hjältinna sen du kom in i mitt liv och för mig är det något jag är så otroligt tacksam över. Du har varit min klippa och lycka på ett sätt som ingen riktigt kan förstå. Bara tanken på att äntligen få träffa dig när de gått en tid har gjort mig lugn och varm inuti. Med dig hade jag alltid så kul och du var högt prioriterad i mitt liv. Bara att gå ut med dig var ett äventyr och något jag alltid såg fram emot. Du visste exakt hur du kunde överraska en och du var alltid så energifylld och glad. En timmes promenad med dig var som ett träningspass. Shit vad kul vi har haft det. Dom gångerna jag släppte dig lös (under kontroll) så visste jag att trots att du är en jakt hund, kunde jag lita på dig. För du kom alltid tillbaka. Om inte annat så hittade jag dig igen utanför dörren till huset, lugnt och fint sittandes och väntade på mig. Du visste att jag skulle bli arg för att du smitit och du visste också hur du skulle fjäska så att jag inte kunde hålla mig från att pussa dig och ge dig en godisbit ändå.

Ibland var du precis som en människa och då visste man inte riktigt vart man hade dig. När jag bodde i mitt barndomshem så sprang du ibland upp på högsta våningen och ville plötsligt vara helt själv i någon timma eller så. Ibland när man ropade på dig så kom du inte ens - bara när jag ropade och frågade om du ville gå ut. Då kom du som en raket och var helt galen av lycka. Älskade dina kontraster. Det var därför du ändå var så enkel att hantera. Så mänsklig och så äkta. Hemma kunde du vara hur lugn som helst och ute var du vild och tokig - på ett positivt sätt. Din lilla maskin kropp bjöd på så mycket av allt. Det var verkligen hela paketet. Du är så obeskrivligt speciell för mig och kommer alltid finnas i mitt hjärta. Det finns ingen som dig. Jag vet det. Vid matbordet hoppade du alltid upp på en egen stol och satte dig med oss runt bordet. Inte alltid för att tigga utan främst för att lyssna och vara med i diskussionerna. Du gillade när familjen var samlad runt bordet och pratade. Du ville alltid vara med i sociala sammanhang och det kunde man inte säga nej till. Alla som träffat dig har verkligen beundrat dig så mycket och tyckt om dig. Alla som träffat dig och spenderat tid med dig säger samma sak. Du var underbar, Det fanns inget ont i dig. Inte något som inte gick att hantera. Bara katter och plötsliga snabba föremål - det störde du dig på och tyckte inte om.

Mila var en jakt hund med mycket känslor och instinkter. Hon var inte någon fara för någon annan. Vi har alltid haft full kontroll över hur vi ska hantera henne i vissa situationer och det har alltid gått bra. Hon förtjänade inte att få sitt liv taget ifrån henne pga att någon annan plötsligt inte kunde hantera eller ha henne längre. Hon var värd så mycket mer än det.

Efter att min mamma och hennes före detta man skiljde sig (min plast pappa) så flyttade jag, min mamma och lillasyster till Nacka och sålde barndomshemmet på Värmdö. Mammas ex man flyttade till Haninge. Mila följde med honom dit och bodde där. Dock kom vi överens om att vi ska få ha Mila när vi vill och såklart även ha henne när min plast pappa behöver hjälp och lite avlastning eftersom han var själv och inte skulle bli för begränsad när han hade semester eller ledighet etc. Vi var självklart villiga att hjälpa till. Mila var ju fortfarande vår hund.

Bara veckan innan jag åkte till Norrköping hade vi henne i flera dagar och det var absolut inget konstigt eller annorlunda med henne. Hon var lika pigg och glad som vanligt och vi hade jätte mysiga dagar ihop. Och plötsligt när jag sen kommer hem så har mammas ex man gått och avlivat vår Mila, Utan ett ljud till oss andra eller av någon som helst anledning. Han har bara tagit bort henne. Helt plötsligt. Jag mår redan dåligt över många anledningar och orsaker och har gjort det väldigt länge till och från och så kom detta. Som en blixt från klar himmel för alla i min familj. Bara någon dag innan mammas ex man hade avlivat vår hund Mila så frågade han om min lillasyster kunde ha henne en dag eller två. Sen gör han såhär och påstår att hon blivit aggressiv på senare tid. Ingen annan har märkt det på henne. Absolut inte jag och jag om någon skulle ha märkt på henne om något var fel. Om hon nu hade varit så "agressiv" helt plötsligt så finns det hjälp att få så att det blir bättre. Om det hade varit sant så hade vi vetat det för då hade ju mammas ex man berättat. Det hade han inte. Han berättade inte något eftersom han ljuger. Jag hade gjort allt för Mila och det som gör så ont är att jag inte ens fick en chans att rädda eller hjälpa henne. Jag fick inte ens säga hejdå. Vill inte skriva ut mer detaljer om detta och tänker därför inte göra det. Men jag vägrar tysta ner mig själv för någon annans skull när de är personen i fråga som gjort något så fruktansvärt fel. Jag vill göra min röst hörd för Milas skull och för andra djur som varit med om samma sak. Jag har varit i kontakt med Djurens rätt och dom tog detta mycket allvarligt och tyckte detta skulle tas vidare. Jag vet vad jag ska göra nu efter det och det börjar på måndag. Gör så ont i mig att tappa hoppet om människor. Att verkligen aldrig bara kunna lita på människor. Inte ens en person som varit en del av min familj sedan jag var liten.

Mila var inte farlig och hon var inte ett problem. Jag hade gjort allt för henne och jag hade till och med haft henne på heltid om det hade behövts. Förstår fortfarande inte att detta hänt dig. Jag ser dig framför mig hela tiden och jag hör ljudet från dina tassar när du hoppar ner från soffan eller när du springer fram till en av glädje i dörren när man kommer hem. På ett sätt känns det bra att jag har en så tydlig bild av dig och att jag till och med kan känna dig när jag tänker på dig och att du där och då fortfarande är kvar. Det som gör så ont är att den bilden aldrig kan bli på riktigt längre. Sorgen är obeskrivlig.

Jag älskar dig min vackraste Mila.

Likes

Comments