Idag är en grå dag, då jag bara vill dra täcket över huvudet och låta det förbli där hela dagen. Noll inspiration. Men! Det finns också bättre dagar. Då jag promenerar, fotograferar, äter blåbärspaj samt dricker både 1, 2 och 3 koppar kaffe med personer som får mig på så bra humör att jag nästan spottar ut det. Det gäller att komma ihåg de dagarna...

Vad gör ni när ni har en dålig dag?


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

@ESPRIT DROTTNINGGATAN

Tokig som jag är så slängde jag mig på tåget i onsdags morse, för ett åttatimmars pass på Esprit! De hade ett stort VIP-event på kvällen som jag ville vara med på, så kändes optimalt att lika gärna jobba en full arbetsdag då. Och det var helt klart värt det! Jag fick äntligen träffa mina gamla favorit-kollegor samt återuppta säljrollen igen. Somnade därefter gott på Malin soffa och tog tåget hem morgonen därpå.

En inhängnad "arena" tillägnad influencers och andra kända ansikten. De fotades i sina favoriter från säsongen etc. Ellen Bergström, Ellinor Bjurström, Tove Waldemar samt Pingis Hadéneus var några utav dem som kom förbi under kvällen. Skulle vilja påstå att Pingis är definitionen av en "typisk" esprit-kund (klädmässigt).

Och på bilderna ovanför såg ni några av Esprits alla guldstjärnor. Den där arbetsplatsen mina vänner, den är unik!

  • 60 Readers

Likes

Comments

Blickar tillbaka till sommaren och Stockholm. Söder är fint! Och likaså Cornelias inbakade flätor; en slarvig perfektion.

Häromdagen pratade jag med min gamla chef samt nutida vän och insåg därefter vilket tomrum jag besitter. Ni vet det är först när en blir påmind om något som en verkligen förstår vad en går miste om. Och ja, jag är emotionell som få och tycker det här med avslut är svårhanterligt.

Men! Nästa vecka tar jag mig en tripp till storstaden och hälsar på dem. Och jobbar lite. Och kramas lite. Bokade precis tågbiljetter, yey! Längtar redan. Tror det kan bli ett bra avbrott från tenta-pluggandet.

Förövrigt så är jag dunderförkyld och det är väldigt D-R-Y-G-T. Så jag lever i stunden för te, podcast och varma stickade polotröjor.


Likes

Comments

Klockan är nu 23:32 och jag sitter här framför datorn med cirka tio olika flikar igång och har en redan fullklottrad almanacka uppslagen. Även ett oöppnat Adlibris-paket ligger bredvid mig (reflektera: oöppnat). Och tankarna hoppar mellan klädsel till temasittning, CSN-ansökan, kurslitteratur, busskort och alla sådana där smådetaljer som ändå är väsentliga.

Shit. De här tre dagarna som har passerat har bara SWISHAT förbi. Nollningen är i full gång och idag hade vi uppropp och gjorde första "officiella" skoldagen. Känns bra. Bättre än väntat. Men vi får se. Det finns fortfarande en kluvenhet inom mig. Inte helt bekväm vid tanken av universitetsstudier och den där treåriga fastställda tidsperioden. Vet inte om jag är redo. Om jag har tillräckligt med ro i kroppen. Men kanske är det bra att binda sig så man inte gör allt och ingenting på samma gång. Jag vet inte? Och jag tror nog inte någon annan heller vet vilken väg som är den ultimata att vandra.

Citerar yoga-girl med "life will take you where you need to be" och förlitar mig i det.

Likes

Comments

I förmiddags träffade jag My, vi strosade runt i Karlstads innerstad och fotade. Slutligen landade vi på museets uteservering. Vi drack några koppar kaffe och lyfte många viktiga ämnen, som vi alltid gör.

Det är skönt tycker jag att umgås med människor som är likasinnade. Som gillar att skrapa på ytan och riva ner gamla fasader. Jag har turen att ha många sådana vänner, som gillar att ta ställning och ifrågasätta ytligheter och generella normer. My är en av dem, som sitter på kloka värderingar och kör sitt eget race. Och egentligen; vilket liv är det vi eftersträvar att leva, om inte vårt eget? En viktig påminnelse i en värld full av prestation och jämförelse.

Likes

Comments

Ny tröja! Och ny favorit!

Finns att klicka hem på Esprit.se eller i fysisk butik på drottninggatan i Sthlm för 499 kr.

Annars då? Det är lördagkväll och vi precis hemkomna från sommarstugan. Jag börjar klättra på väggarna och går ständigt runt med huvudet ovanför molnen. Jag saknar Stockholm men när jag är väl är där så saknar jag det jag har här. Universitet börjar på måndag och jag måste ge det en chans. Jag kan inte alltid kasta mig ut och springa ifrån allting. Livet har sina dalar och likaså ljusglimtar. Och man måste ha tålamod. Och våga vänta. Så jag väntar.

Likes

Comments

Det lider mot höst och som i vanlig ordning betyder det utbyte av kalender. Jag har ju som tradition (tredje året i rad) att beställa från personligalmacka.se och dessutom designa min egna. Jag är extremt nördig när det kommer till sådant här. Sitter i timmar och väljer teman, detaljer och hej vet allt. Tycker det är bland det roligaste som finns när den sedan dimper ner i brevlådan och en sliter sönder plasten.

Jag kommer nog aldrig frångå de materiella almanackorna, hur gammalmodigt det än lär bli. Mycket enklare att strukturera och klarlägga med papper och penna än i en app på telefonen. Det är ju individuellt såklart, men för mig är den materiella det ultimata!

Som ni ser så peppar jag mig själv extra mycket genom val av omslag. Tänkte att vad kan väcka mer motivation och self-confidence än att se sig själv superglad i ett supervamt land?





Likes

Comments

SYSTRAR FÖR LIVET

Från början följde vi varandra bara på Instagram, sådär som man gör med många. Men med tiden började jag reagera på att hon blev smalare för var bild och tillslut fick jag mina misstankar bekräftade och sträckte ut en hand. Ifall hon behövde den.

Cornelia var inlagd hela våren 2016 och svårt sjuk i Anorexia Nervosa. En sjukdom jag själv har lidit av, fast flera år tidigare. Jag vet att jag många gånger saknade en utomstående kontakt, som inte lade värderingar eller förutsatte. För man blir ganska tilltrasslad och dömd. Saken var den att den här konversationen som enbart handlade om hennes dagliga tillstånd växte med tiden till en vänskap. Hjärnan blev friskare och fokuset ändrade riktning.

Hon ville komma till Karlstad och självklart öppnade jag mina armar och jublade. Så i Juni förra året sågs vi för första gången. Jag kommer ihåg hur jag hämtade henne på Karlstads tågstation och hur killen jag träffade då tyckte jag var knäpp - som lät en främmande människa bo över hos mig i tre dagar. Vem gör ens så? Jag ryckte på axlarna och skrattade till. Jag tyckte snarare att han var knäpp. Jag visste att vi skulle klicka, det fanns inget alternativ, hur naivt det än låter. Och sen första sekund så fick jag det också bekräftat; Det var inget tillfälligt eller förhastat. Det kändes i luften på perrongen, i kramen hon gav mig och i energin vi delade. Det var något utöver det vanliga.

Vi käkade middag i min lägenhet första kvällen och det var ungefär lika enkelt som när en hänger med sin bästa vän. Men i själva verket hade vi ju bara textat i några månader. Vi hade pratat över telefon nån enstaka gång, men mer än så var det inte. Kanske handlar det om att vi båda är sådär gränslösa och extrovert lagda. Att vi släppte in fortare än många skulle ha hunnit reflektera. Jag vet inte, men jag vet att orden bara flög över köksbordet och att vi började oroa oss över hur tiden skulle räcka till.

Vi har båda varit längst ner på botten och tagit oss upp till ytan. Vi har olika historier men med en och samma grundproblematik. Det som livnär och sammansvetsar oss än idag är det förflutna och vikten i att stå upp för sig själv- vikten i hantera motstånd, finna balans och att inte springa snabbare än livet bär. Cornelia och jag är annorlunda, svår hanterliga och energiska som få. Men vi är lika som tvillingar och finner trygghet i varandra när ingen annan förstår.

Jag kan inte riktigt förstå hur det här kom att hända. Hallå? Sånt här händer inte på riktigt. Eller? Tydligen. För vi har ju ett band som är förevigat.

TACK TACK TACK för dig Cornelia.


Likes

Comments

Jag ute på en morgonpromenad; Solljus, skördetider och en överskottsenergi att förbruka.

Mycket landskapsbilder nu. Kanske pga att jag hänger mestadels utomhus och för landsbygden är mycket fotovänlig.

Ni förstår ju själva att det tog emot i hjärtat att lämna arbetsplatsen, när en har sådana klippor till kollegor. De uppmärksammade mig med både födelsedagsfika, överraskningsfest och denna avskedspresent sista helgen. Snacka om separationsångest därefter.

En frukost med fantastiska Steph! Också en f.d. kollega som jag avgudar. (!!!)

Jag & mamma på någon uteservering i Gamla stan. Vi firade min födelsedag i efterhand samt en lyckad lägenhetsförsäljning (pappa ville icke vara med på bild, utan hellre börja äta).

Likes

Comments