Att prata om det högt. Att skriva om det. För att jag själv ska förstå. Det var ett stort steg. För mig enormt. Det tog mycket. Men det gav mer. Tusen gånger mer. Men det är något nytt. Något jag fortfarande måste öva på. Lära. Lära om. Att vara snäll. Ärlig. Öppen. Mot mig själv. För i slutändan är det bara jag. Det är bara jag som kan göra skillnad. Jag är min egen värsta fiende. Djävulen har fått för mycket plats. Tagit över. Ätit upp mig. Men verktygen finns. Att hitta vännen. Kanske den allra bästa. Jag ska bara lära mig att använda alla.

Kärlek till er!

Kram, Anna

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Godmorgon kära ni.

Jag är rörd. Så otroligt rörd.
Jag behövde stanna upp en stund. Jag behövde landa och samla känslorna och tankarna innan jag kunde ta in. All kärlek. Ni. Jag vågade inte tro. Men nu vet jag. Jag är inte ensam. Ni finns. Ni är allt. Vi är allt. Tillsammans blir vi starka. Starkare. Modigare. Ärligare.

Så jag vill säga TACK. Tack för att ni finns.

All min kärlek till er!

Likes

Comments

Jag vill berätta. Jag har varit sjukskriven sen augusti 2016. Min kropp sa ifrån. Skrek på hjälp. Det var som att kroppen försökte en sista gång, försökte få mig att inse att jag inte kunde fortsätta som jag gjorde. Denna ständiga misshandeln av mig själv som har pågått så länge jag kan minnas. Psykiskt alltså. Men till slut också fysisk, kroppens försökt att få huvudet att förstå. Det är märkligt hur kroppen fungerar, mekanismer som sätts igång, allt för att överleva. Och det är jag så oerhört tacksam för.

Jag anmälde mig själv till Mandometerkliniken i mars 2016. Såhär i efterhand gjorde jag det mest för mina nära och kära. För att de inte skulle behöva oro sig mer. Jag ville inte vara en börda. Det var det enda sättet jag visste. Jag har levt mitt liv för andras skull. Vara till lags. Jag fick ganska omgående komma på ett första besök och en matutredning. Det var först då det kändes riktigt jobbigt. Det blev så tydligt. Jag kunde inte ljuga längre. Det kändes fruktansvärt. Skrämmande.

Jag fortsatte min vardag i väntan på en plats. Jag jobbade. Och jag sov. Straffade mig själv mer och mer. Åt mindre och mindre. Rörde på mig så mycket jag kunde. Tränade i smyg. Jag hade allas ögon på mig. Men man blir expert. Jag lyfte mer än jag behövde, knådade degen längre, gick gärna en gång extra när det var något som skulle hämtas och dessa trappor. Alltid trappan. Aldrig stå stilla.

Jag väntade på en plats på kliniken i Danderyd. Jag ville absolut inte åka till Huddinge varje dag. Jag fick ett samtal i maj. De fanns fortfarande ingen plats i Danderyd. Jag fortsatte att förneka och vara envis "jag kan ju faktiskt vänta på en plats" "jag klarar mig" "jag står ju på benen" "jag klarar ju av min vardag" osv osv. Mina nära såg dock motsatsen, jag klarade snart inte mer. Pontus, min älskade Pontus, tog tag i detta och ringde samtalet. Jag behövde få hjälp nu. När han berättade detta svarade jag med ilska, det var i det här skeendet min bästa vän, ilskan. Samtidigt på en frisk del av mig blev jag oerhört rörd och tacksam. Vi pratade om det. Var arga. Var ledsna. Men vi kom överens om att jag skulle ringa och prata med de. Någon dag senare tog jag det samtalet. Efter det Pontus gjorde för mig kunde jag inte annat än att försöka vara ärlig, så ärlig jag då kunde vara. Personen jag pratade med berättade om alternativen. Jag bröt ihop. Jag insåg själv att jag behövde det här. Jag skulle bli inlagd på dygnsjukvården på Mandometerkliniken i Huddinge. Det enda jag hade en önskan om, var att få ha semestern tillsammans med Pontus som vi hade planerat innan jag började. Jag visste att det var helt fel egentligen. Men jag fick som jag ville. Vi kom överens. Vi, jag och Pontus, skulle göra det bästa av det.

Min energi räckte inte till mycket annat än att ha fokus på att stå upp och klara av att vara levande. Att umgås med vänner fanns inte. Det fanns inte ork till det. Jag hade isolerat mig. Jag hade fullt upp med mig själv, att kontrollera och straffa mig själv. Jag behövde bara lugn. Det blev en fin sommar. Jag och Pontus spenderade den själva mestadels. Vi var på Österlen. I paradiset. Det var hemskt. Det var en ständig kamp. Anorexian hade vunnit. Kämpade in i det sista. Men otroligt fin. Jag hade det jag behövde, jag hade honom. Min trygghet.

Den 15 augusti på morgonen satt jag tillsammans med mamma, pappa och Pontus i bilen på väg till Huddinge. Jag var tom. Jag hade stängt av. Jag kände ingenting. Tårarna var slut. Jag träffade min blivande behandlare. Fick ett rum. De andra åkte tillbaka till vardagen. Jag var kvar. Själv. I något nytt. Skrämmande. Jag var rädd.


Likes

Comments

Jag vet fortfarande inte riktigt vad det här är början på. Men det behöver jag inte förstå nu. Inte heller veta. Det är idag. Här. Nu.

Idag har varit en bra dag hittills. Jag har fått dela den med min lillasyster. Min fantastiska syster. Som jag ser upp till. Som jag är så stolt över. Som jag beundrar. Som jag älskar.

Hon gav mig en gåva en gång. Hon gav mig sitt hjärta. Jag har inte förtjänat det. Men hon litar på mig. Jag gör allt jag kan för att ta hand om hennes hjärta. För hon är värd det. Hon är värd allt. Min kloka, kloka lillasyster.


Likes

Comments

Jag är hemma igen. Hemma hos mig. Hos oss. I mitt och Pontus hem. Tillsammans. Saker landar och hittar sin plats. Jag kan andas ut för en stund. Känna glädje. Hopp. Framtiden kanske inte känns riktigt lika skrämmande idag.

Det är han. Han bär mig inte längre. Han håller min hand. Jag håller hans. Tillsammans håller vi balansen. Det är fint. Det är kärlek.

Likes

Comments

Jag drömmer om ett lugn. En meningsfullhet. Jag letar. Söker. Försöker känna. Det är svårt. Jag är trött.

Jag vet fortfarande inte riktigt hur det här känns, om det här är något jag kommer att tycka om. Men jag ska prova. Jag har insett att jag måste det. Våga. Känna. Börja om. Göra gamla saker för första gången igen. På nytt. Små steg. Myrsteg.


Likes

Comments

Det här är läkande, det här är på riktigt.
Det är inte livet utan blindtarm som har gjort mig såhär skör, det var bara droppen som fick det att rinna över... Ännu en gång. Det är många droppar som har fallit.

2016 har varit tufft. Jag orkade inte mer. Kroppen började på riktigt att säga ifrån och skrika på hjälp. Jag lyssnade inte. Jag har aldrig lyssnat. Jag straffade mig själv bara hårdare och hårdare. Jag föll till slut. Ner till botten.

Här tillbringade jag de värsta dagarna i mitt liv. Men också de bästa. Jag läkte lite här. Därför är jag nu tillbaka. För att samla kraft. För att läka.

Det sista det här är, är ett försök till bekräftelse eller uppmärksamhet. Jag vill vara ärlig. Jag vill bevisa att det här är okej. Jag vill berätta för alla att det här är okej. Det är det här som är livet.

Likes

Comments

Pasta är bra! Gott, snabbt och går att variera i oändlighet. Just nu är den här en favorit hos oss, pasta med salami, ricotta och pinjenötter.

Jag börjar med att baka några tomater i ugnen tills de börjar ta färg. Jag brukar ta de tomater jag har hemma, den här gången var det kvisttomater som jag delade på hälften.
Sen fräser jag hackad schalottenlök och vitlök i olivolja, tillsätter de bakade tomaterna och låter de puttra tillsammans några minuter. Tillsätter en skvätt balsamvinäger för lite syra och sötma. I den här kastrullen, stekpannan eller vad jag nu har använt, vänder jag sedan ner den al dentekokta pastan med lite av pastavattnet. Tillsätter en god salami, ruccola, hackad basilika och persilja. Klart!
Lägg upp och servera med en klick ricotta, rostade pinjenötter och några drag svartpeppar. Så enkelt och otroligt gott!

Eftersom jag inte kan äta vanlig pasta blir det ofta bönpasta för mig. Lite tråkigt, men jag är på jakt efter en riktigt god glutenfri pasta. Återkommer när jag gör fynd.

Kram!

Likes

Comments

Att börja dagen såhär är lyx. Ta vara på den fantastiska hösten vänner, njut!

Kram!

Likes

Comments

Det blev en ledig onsdag den här veckan. Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till att vara ledig mitt i veckan och jobba på min älskade helg, men jag har tänkt om. Självklart är det underbart att vara ledig på helgen, men nu kan jag uppskatta att vara ledig en vardag också. Inga direkta måsten och jag ställer inte heller lika höga krav på att "maxa" dagen som jag har förmågan att göra på helgen. En mer harmonisk dag helt enkelt. Idag har jag varit och besiktigat bilen och den gick genom! Sen blev det en långpromenad runt Brunnsviken, alltså hur fantastiskt väder är det inte?! Gissa om denna falafel-lunch smakade bra sen?

Jag gör mina favoriter såhär:
Mixa kokta kikärtor tillsammans med vitlök, spiskummin, koriander, persilja, chiliflakes, någon msk citronsaft och någon msk kikärtsmjöl. Igår hade jag även en skvätt linfröolja i, brukar annars använda kokosolja. När detta är mixat låter jag degen vila några minuter innan jag steker de små i kokosolja. Idag svängde jag ihop en sallad på salladslök, rosésallad, krispsallad, stekt broccoli, paprika och persilja. Röran jag gjorde till blev en snabb wasabi-yoghurt. Mycket gott!

Nu står höstens första chiligryta på spisen, kan knappt vänta tills Pontus kommer hem! Ska bli så gott!

PUSS

Likes

Comments