För några veckor sedan beställde jag hem världens bästa bok "Du är inte knäpp, det är din mamma. Healing för döttrar till narcissistiska mammor". Denna bok har gett mig sååå många "aha" upplevelser och förklarar på ett väldigt tydligt sätt hur narcissistiska mödrar beter sig. När man läser boken så är det nästan som att sitta och ta en kaffe med författarinnan samtidigt som hon berättar om narcissister. Jag önskar att jag hade läst den här boken för många år sedan, när jag fortfarande inte förstod varför min mamma betedde sig som hon gjorde.


Morrigan beskriver tydligt och bra vad en narcissistisk personlighetsstörning är och berättar om de olika typerna av narcissistiska mödrar. Så vad kännetecknar en narcissistisk mamma?


- Hon är universums medelpunkt och absolut allt handlar därför om henne.

Denna punkt är nästan skrattretande. Hon slutar ALDRIG att prata om sig själv. Jag tog en lunch med min mamma efter att inte ha träffat henne på tre år och satt verkligen och funderade på hur hon fortfarande orkade prata efter tre timmar. Vi snackar alltså KONSTANT. Konstant prat om sig själv.


- Hon saknar empati.

Hon kan helt enkelt inte sätta sig in i någon annans situation.


- Hon måste tro på att hon själv är perfekt och aldrig någonsin kan göra fel.

Denna punkt är dessvärre inte ett dugg överdriven. Min mamma har gjort många fel mot mig, sagt många dumma saker men i slutändan så är det mitt fel, inte hennes.


- Alla måste förstå att hon är universums medelpunkt, perfekt och behandla henne därefter.

Det räcker helt enkelt inte att hon själv vet om att hon är perfekt, hon måste också veta att alla andra tycker det. Men hur vet hon att alla andra tycker att hon är perfekt? Jo, genom uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet kan beskrivas som något som är nödvändigt för deras överlevnad.


Jag tänkte skriva lite mer om det här med uppmärksamheten, för att det är väldigt aktuellt för döttrar till en narcissistiskt uppslukande mamma. Vi döttrar har tränats för denna uppgiften sedan födseln. Olika typer av uppmärksamhet kan vara beundran, rädsla (att andra är rädda för henne) och medlidande. Jag överdriver verkligen inte när jag säger att dessa mammor behöver MÄNGDER av uppmärksamhet och det ska helst vara HELA tiden. Man kan säga att det är ett heltidsjobb att fylla på narcissistens tank av uppmärksamhet.


Min mamma sökte hela tiden bekräftelse, för sitt utseende, för vilken bra mamma hon var och så vidare. Hon brukade ofta klanka ner på sitt eget utseende enbart för att få höra "nej, du är jättefin" eller "nej du ser inte alls tjock ut i den där". En fras hon brukade använda var "jag önskar att fler mammor var som jag, eller hur? Tänk om alla hade en lika bra mamma som mig" och jag svarade såklart "ja, du är världens bästa mamma". Sen har vi ju det här med medlidande, att få uppmärksamhet genom att berätta för alla hur dåligt man har blivit behandlad eller hur synd det är om en. Detta beteende tycker jag är avskyvärt. 


Nu menar jag inte att man inte får tycka synd om sig själv eller prata om ens problem, det måste man få göra, och friska människor gör det på ett humant sätt. Det gör inte narcissister. Det är många tillfällen som jag har skämts för min mamma då hon öppet har publicerat på facebook hur dåligt hon har blivit behandlad av någon eller hur synd det är om henne. De gångerna min mamma tog på sig den kära offerkoftan var till exempel när jag ville umgås med mina vänner en lördagskväll, då kunde det låta såhär:

"men vad ska jag göra då? Jag kommer sitta här helt själv... Du vet jag har ju ingen att umgås med för alla andra har ju familjer och deras barn är ju hemma med dom. Du är ju den jag helst vill vara med". 


Ett annat exempel är när jag tog upp att jag ville skaffa en egen lägenhet vid 21-års ålder, då lät det såhär: 

"är det här tacken för att jag har tagit hand om dig hela ditt liv? Jag skulle ha tänkt mer på mig själv och inte umgåtts så mycket med dig. Jag kan lika gärna ta livet av mig... Jag har ingen Annabelle... Jag är helt ensam" och så avslutades det hela med tårar och jag som fick trösta. Behöver jag säga att det inte blev någon flytt? 


​Annabelle

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej på er!


Idag så tänkte jag skriva lite om den narcissistiska mamman på ett lite mer beskrivande plan. För det första, narcissistiska mödrar är inte likadana. De kan utifrån sin läggning ha olika "specialteman" gällande narcissismen. Min mamma har en form av känslomässigt behövande, något som vi ska gå in lite djupare på nu.


Ofta så kan jag höra om hur narcissistiska mödrar är väldigt kalla och distanserade från sina barn. Ointresserade helt enkelt. Min mamma är tvärtom, hon kände sig istället berättigad att bli omhändertagen av mig. Vi hade en nära relation - men närheten var baserad på att JAG skulle tillgodose HENNES behov. Som jag tog upp i ett föregående inlägg, så fungerade jag lite som mammas personliga terapeut. Hon pratade mycket om sina känslor och tog upp ämnen som var jobbiga för mig, till exempel hur dum i huvudet min pappa var. Den narcissistiska mamman vill att man lyssnar, stöttar och ger råd och när man gör det så får man bekräftelse på hur duktig man är. Detta i sin tur leder till att ens mamma kan berätta för alla om hur "vi kan prata om allt med varandra", detta ger intrycket av att vi har en väldigt bra relation.


Om vi ska gå in lite mer på behov, så blir oftast inte barnens behov tillgodosedda, mina blev inte det. Detta innebär att jag blev hindrad i min utveckling på ett vis. Samtidigt som jag blev mogen och kändes äldre än vad jag var så hindrades jag från att upptäcka vad jag ville och vad jag behövde. Jag blev dresserad till att hela tiden bekräfta min mammas behov vilket gjorde att jag glömde bort mig själv. Nu, några år efter mitt uppbrott så har jag äntligen börjat hitta mig själv och jag känner mig som en helt ny människa.


Slutligen tänkte jag gå in lite på skuldkänslor och egoism. Den narcissistiska mamman är nämligen EXPERT på att ge dig skuldkänslor. Jag har haft dåligt samvete för nästan allt under hela min uppväxt och det har förstört mig lite. Jag kämpar fortfarande med att vänja mig av med skuldkänslorna lite och försöker fortfarande inse att det är helt OKEJ att vara egoistisk ibland. När man växer upp med en sådan här typ av mamma så är det mycket möjligt att man hela livet har gjort det som har förväntats, detta för att skapa så få konflikter som möjligt. När man sedan vill försöka bryta sig loss, eller sätta gränser, så uppstår det problem.


Hon kommer omedvetet att kämpa för att ha kvar dig i den roll som passar henne. Hon påstår troligtvis att du har försämrats till det sämre, är egoistisk och otacksam. Många narcissistiska mammor går gärna in i en offerroll och kan säga saker som att hon får skylla sig själv för att hon blev utnyttjad av dig eller att hon ångrar att hon var hemma så mycket med dig och att hon borde ha tänkt mer på sig själv. Det sistnämnda har jag fått höra ett x antal gånger. Grejen är att dessa mammor inte inser att de har umgåtts så mycket med sina döttrar/söner för att det har passat dom och inte för att det har varit bra för oss.


Det som jag nästan tycker är värst i den narcissistiska mammans beteende är faktiskt själva offerrollen. Jag har fått höra både det ena och det andra, från att jag var liten fram till vuxen ålder. Offerrollen har även en stor del med mitt dåliga samvete att göra. När jag till exempel berättade för min mamma att jag funderade på att flytta till en egen lägenhet, så frågade hon om detta var tacken för att hon hade tagit hand om mig hela mitt liv? Sen förklarade hon att hon lika gärna kunde ta livet av sig, för hennes liv skulle inte ha någon mening om jag inte bodde hos henne.


Nej, nu ska jag ta mig ut på en lång power walk!


Ha en fin lördag allesammans ❤

Likes

Comments

Jag kommer inte ihåg jättemycket från när jag var liten. Jag bodde och växte upp med min mamma, jag spenderade nästan aldrig någon tid hos pappa. Jag har under hela min uppväxt fått höra av mamma att vår relation var en normal mamma- dotterrelation. I mina baktankar har jag dock insett att något inte riktigt har varit normalt. Man kan säga att jag var som en förlängning av min mamma. Jag var även hennes bästa vän, hennes psykolog och hennes mamma.


Utåt sett så verkade vi ha den perfekta relationen, för det var så min mamma ville att det skulle se ut. Men jag vet att vissa i hennes närhet reagerade på hur hon behandlade mig. Jag förstod att mammas beteende mot mig inte alltid var okej, men denna otroligt manipulativa kvinna hade mig lindad runt lillfingret. Det var tack vare mina otroliga vänner (och en resa) som jag tillslut fann styrka att bryta mig loss. Mer om det en annan dag!


Ta hand om er,

Annabelle

Likes

Comments

Jag tänker på henne varje dag. Blir arg och blir ledsen. Oroar mig för framtiden och för hennes mående. Jag lever med ständig skuld för att jag bröt kontakten. Dom som känner mig säger att jag inte har något att ha dåligt samvete för, men det är en lätt sak att säga. Du tvingas bryta kontakten med din mamma, som du älskar, det spelar liksom ingen roll vad hon har gjort, för du kommer alltid att älska henne. Vissa dagar tänker jag inte alls mycket på det, men andra dagar tar skuldkänslorna över. Den hårda sanningen är att det är lättare att leva med det dåliga samvetet, än att leva med den ångesten jag har när hon finns i mitt liv.


Annabelle

Likes

Comments

Tanken bakom denna blogg är att den ska fungera som en dagbok för mig. Den finns till för att jag ska kunna bearbeta och berätta om min uppväxt med en narcissistisk mamma, men också om vägen till frihet. Jag vet att det finns många därute som har haft (och har) liknande erfarenheter som mig och jag vet hur skönt det är att inse att man inte är ensam. Min förhoppning är att kunna inspirera och kanske till och med hjälpa andra i samma situation.


Annabelle

Likes

Comments