View tracker

​Bestämde mig för ungefär ett par månader sedan att gå och söka hjälp för min mentala ohälsa. Det var droppen och det var några dagar där som jag mådde otroligt otroligt dåligt. Jag grät, och grät och grät och grät. Jag gråter mycket, oavsett om jag är arg eller ledsen eller ibland glad, så gråter jag. Men då, för ett par månader sedan så kände jag mig så ensam och hopplös. Något satte stopp inom mig och det var dags att försöka ta tag i något. Många oroliga tankar hade ältat i mitt huvud under en lång tid; Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag klara av det här? Kommer någon någonsin förstå?  Jag vill inte mer, jag vill inte. Och då menar jag att jag inte ville må dåligt längre, jag orkade inte längre må dåligt. Ibland blir det bara så fysiskt påfrestande. Jag sov dåligt, fick ont i magen, i huvudet, i kroppen, man blir matt och har NOLL energi. Allt man gör går på lågvarv, man gör bara saker för att man måste, och ibland inte ens då.

 Jag ville leva och jag har aldrig på riktigt funderat på att ta mitt liv, det har jag inte. Jag har andra värderingar än att tro att det är den enda utvägen. Men, jag kan förstå, jag kan relatera till människor som varit precis på gränsen, jag kan förstå varför så många väljer att ta sitt liv idag, tragiskt nog. Det är inte någonstans rätt beslut eller ett beslut som ska viftas undan bara för att man kan förstå det. Just därför att förmodligen många mer än jag, har mått dåligt, och mår dåligt, och därför kan förstå och relatera till folk som valt att ta sitt liv eller som funderar på det, just därför är det SÅ VIKTIGT att uppmärksamma det, lyssna, försöka förstå, och sist men inte minst ge så mycket KÄRLEK man kan. Anta inte att du vet hur den här personen känner, anta inte att du har alla lösningar, att det inte är så svårt som personen får det att verka. Påstå inte att du vet eller pressa personen till något. Du kan endast försöka prata och uppmana utifrån dina egna erfarenheter och känslor. 

Trots att jag mått riktigt riktigt dåligt, så har jag ändå aldrig mått så ​dåligt. Låter ju lite ologiskt och knepigt. Vad jag vill säga är att jag har aldrig lidit av en riktigt depression, social fobi, panikångest eller liknande. Jag har lidit av ångest, oro och upplevt panikångestattacker från och till, men jag har oftast alltid klarat av att leva mitt sociala liv. Det är många många dagar jag legat i sängen dag in och dag ut, gråtit så mycket att hela mitt huvud värkt, sovit så dåligt att jag tappat matlusten. Det har jag. Men även i mitt djupaste mörker så har jag alltid ändå uppskattat vännerna och familjen runt omkring mig, jag slutade aldrig glädjas av tanken att tänka på att jag har tre små söta katter. Jag uppskattade ändå det ljusa i mitt liv och  det var i dessa stunder som jag fick kärlek, glädje och livslust, dessa stunder då någon tog sig tid att berätta för mig och säga att jag är en fin människa, att någon uppskattar mig, stunderna jag fick någon att skratta, det var då som jag laddade mitt batteri lite, även om det var LITE, så tog det mig framåt. Men, det sorgliga med detta är att det är så många som mår såhär dåligt eller värre, som inte har något som dom gläds åt(även om det alltid finns något att glädjas åt och vara tacksam över), så kan det vara sjukt jääävla svårt att se det eller ta åt sig av det när man är på botten. 

Så, efter tre stycken av annat babbel så ska jag komma fram till det jag ville säga med det här inlägget från början. Jo, jag valde att söka hjälp. Vilket egentligen inte tog särskilt mycket "mod" att göra. Det var inget jag skämdes över eller tyckte var jobbigt att erkänna. Anledningen till varför jag inte valt att skaffa hjälp tidigare är för att jag oftast mår dåligt i perioder, mår dåligt i en vecka och mår bra i två osv...och det var ju överkomligt. Samtidigt som jag också anser att jag har svar på det mesta, jag vet vad jag kan och behöver göra för att må bra. Det har bara handlat om att få någon som får mig att ta tag i det. Jag var även iväg och träffade en terapeut i somras, bara för att jag kände för att ha någon att reflektera och få lite vägledning av, men GUUUUUUUUUUD vad det var latjolajbanlöjligt. Detta gjorde ju såklart att jag hade tappat förtroendet lite för det här med terapeuter, jag kommer inte bli lyckligare av att måla livets träd, eller göra en tankekarta över mina mål eller sådan skit. Jag blir så förbannad. Ärligt. Jag vill ha STÖD,KÄRLEK,RÅD,VÄGLEDNING. Ingen jävla låtsatscoach som ska försöka hitta min motivation till livet genom en målarlektion. 

Iaf, back till för två månader sedan när jag valde att rycka upp mig och lägga undan mina fördomar och inte dra alla terapeuter och psykologer över en kam. Ringde sjukhuset och fick en tid bokad, YES. Fan vad bra kände jag, nu kanske det kan hända något. Första kuratorn som jag fick träffa...alltså, jag blir så sjukt arg bara av att skriva om det här alltså. Sättet hon hälsade på mig när hon hämtade mig i väntrummet, jag kände mig obekväm direkt. Jag valde att berätta lite bakgrundsinfo om min familj och sådant som hänt sedan jag var liten, för att försöka se om vi kunde hitta några faktorer därifrån som kunde vara en anledning till varför jag oroar mig och har mig så mycket idag. Det första hon gör är att få mina föräldrar att låta som idioter för att de valt att kämpa för varandra så länge som de gjort. Jag blev så arg och på PAFF att hon ens hade mage att säga så. Hon har inte ett jävla skit att göra med vad mina föräldrar väljer att göra eller inte.  Jag ville bara därifrån, och jag visste egentligen inte varför jag satt kvar och pratade om det jag gjorde. Jag malde bara på om saker för att få tiden att gå. Så, hade jag mindre ångest när jag gick därifrån? Nej. Berättade hon något om ångest och oro som jag inte redan googlat fram? Nej. Har jag någon lust att någonsin träffa hennen igen? NEJ.

Oh well, vi ger en annan terapeut ett försök då. Tredje gången gilt förfan. Eller? ELLER?! Nej, det här var nog den mest känslokalla jävla människan jag träffat. HUR I HELVETE KAN DU JOBBA MED DET DU GÖR?! Alltså, nejnejnej. Inte ens en människa som jobbar med psykisk ohälsa tog min psykiska ohälsa på allvar. Hon småskrattade till när jag berättade om hur jag försökt hantera min situation, som att det jag hade gjort var idiotiskt och att det inte var konstigt att jag mådde som jag gjorde. Ja, jag tänker inte gå in på alla saker hon gjorde för att få mig att känna mig så jävla dum. Men alltså VA?! Att inte känslomässig kompetens är ett krav för att få jobba inom sådana här yrken är ju helt jävla otroligt. 

Så, nu sitter jag här efter några besök hos UTBILDADE TERAPEUTER som inte gett mig något annat än mer ångest i stort sett. Det de kunde kläcka ur sig på en timme har jag kunnat fått hundra gånger om och hundra gånger bättre ifrån mina vänner. Fyfan. 

MEN, jag säger inte att man ska ge upp, och det ska jag inte heller. Det finns många många därute som kan sin sak. Det skrämmer mig bara att det faktiskt kan vara så svårt att hitta någon som man känner sig bekväm med och som tar en på allvar. Tänk om det här beslutet med att faktiskt bara ta mig dit och få hjälp hade tagit mig flera år? För att jag kanske hade varit så rädd och orolig? Då jävlar hade dom ärrat mig. 

Nej folket, ni där ute, GE INTE UPP om ni inte känner att ni hittat rätt. Ni måste testa på och ge några några chanser. Det är inte så konstigt egentligen att man inte träffar rätt direkt, utan testa runt om ni har möjlighet, för det FINNS hjälp att få. Och om det är någon därute som funderar på att jobba med det här, var förfan säkra på att det är eran grej. För det är en VÄLDIGT viktigt sak och ett stort ansvar man tar på sig.  


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag skulle nog definitivt kalla mig själv en passionerad person. Det betyder dock inte att jag har en stor förkärlek till livet, eller att allt jag gör är passionerat. Men när det väl kommer till saker som ligger mig varmt om hjärtat; Relationer, vänskap, familj, djur och sist men inte minst musik...då jävlar går jag all in, åtminstone med själen.(Inte alltid i praktiken ;)). Och det är så viktigt, att vara passionerad i det man gör, göra det som gör en passionerad. Att känna passion och uppleva passion i alla dess former är ju alldeles fantastiskt.

Sedan betyder det inte att man varje dag ska gå upp och dricka sin kopp kaffe som att det vore ens sista, eller att man ska leva överdrivet. Och jag vet, jag vet att man inte alltid kan göra det man vill, får göra det man vill eller i många fall ens har råd att göra det man vill. Och jag pratar inte bara om intressen eller karriärer, utan allt. Men alla har vi ju något som får oss att känna en passion, något finns det ju som väcker något i oss, och de av oss som inte upptäckt sin passion ännu, kommer med all säkerhet göra det. Och därför, är det så synd att välja bort det passionerade i livet, eftersom det är där för att kunna uppfylla en tomhet i oss, en längtan, en kärlek, en utveckling. 

Men våga då åtminstone ha passion i sina relationer, och då menar jag inte bara i kärleksromanserna, utan även i vänskap, eftersom det är något vi alla har, något vi alla utför. Att ha passion i vänskap är minst lika viktigt som i ett kärleksförhållande. Och då innebär det nog ofta att man faktiskt har en relation med någon som man får tampas med, någon som skakar om en, någon som kommer åt din själ, någon som du har djup med. Relationer går inte ut på att allt ska vara som en dans på rosor, det ska vara utvecklande, intressant och t.om svårt ibland. Det behöver vara svårt ibland för att man ska kunna göra framsteg. Det är lätt att ha många ytliga relationer som man bara har kul med, som man snackar vardagliga saker med, och det är inte på något vis dåliga relationer, det är omöjligt och ohälsosamt att bara ha djupa relationer. Men livet i sig, är ju sällan ytligt och lätt. Livet är ju oftast motsatsen, och även alla de människor som väljer att inte uttrycka sitt djup, har ett djup. Alla kanske inte har vågat utforska det eller ännu kommit till en punkt i livet då man tvingas gå djupare. När livet flyter på och man är lycklig utan hinder, så har man oftast inte varken lika stor lust eller behov av att vara djup...men det är något som alla en dag kommer behöva vara. Så när man väl står där, med funderingar upp till öronen, ett brustet hjärta, en förlust, en kris...det är då det är så viktigt att ha en människa vid sin sida som man kan vara sig själv med, som man vet att man kan blotta sitt allt för. Och det är där jag tror att djuphet och passion går lite hand i hand. Jag tror inte man kan ha en stor passion i ett förhållande om man inte kan vara djupa tillsammans. Jag tror inte du kan ha en passion till musik om du inte finner djuphet i det. Och vad som är viktigt att förstå är nog att i relationer och intressen över lag, där det finns djuphet och hängivenhet, ju mer finns också att skada, ju mer risker och känslor att såra finns, men då också mer kärlek att uppleva, mer glädje finns att utbyta. 

Oh well...ännu ett inlägg som är svårt att leva efter. But very important indeed! Ganska så rörigt också, men ibland får jag dessa sug att bara skriva ner en massa känslor, so bear with me please. 

Likes

Comments

View tracker

Ja, vad är en god människa? Vad definierar en god människa? Är godhet olika för olika människor? Och om det är så, är det verkligen då godhet om en sak anses som gott enligt dig, men inte mig? Godhet tror jag egentligen bara existerar i en version. Det finns bara en äkta grund, och den godheten är god oavsett vem som utför den eller vem som tar emot den.

Det är ingen lätt fråga, och det är nog en fråga man kan fundera på så länge man har en hjärna som funkar. Men, vad samhället speglar är ju, att i många fall, så länge du är snäll så är du god. Så länge du inte säger några dumma saker rakt ut så kan du klappa dig själv på axeln och sova med gott samvete. Jag tror det är ofantligt mycket mer komplext än så, och jag tror att människan har en tendens till att utföra och tänka och leva på ett sätt med mer mörker än ljus i sitt liv. Så många saker är djupt nedrotade i oss, att det är svårt att välja något annat. Som t.ex att döma andra människor. Vårat samhälle har sagt till oss så länge vi levt att om något inte ser ut som dig, beter sig som dig eller tycker som dig så är det eller den människan konstig. Och så har det varit sen vi var små, vilket gör att om jag ser en människa som har något drag som anses som ovanligt eller utanför normen, så kommer jag per automatik förmodligen tänka någon dömande tanke, en negativ tanke, även fast jag egentligen inte ens hunnit reflektera och tänka på varför jag tänker så. Det bara blir så, för det är så vi är lärda. Men det är inte godhet, det är inte så det ska vara. Man ska inte per automatik döma folk. Och när det kommer till sådana mönster, sådana djupt nedrotade känslor...det är då det börjar bli svårt och en ständig kamp att faktiskt försöka vara helt god. Det är lätt att tycka, att så länge du inte dödat någon eller begått något olagligt brott, så är du en god människa. Men att ständigt leva ett liv, där man begrundar sin lycka på att trycka ner andra, att suga energi från andra så att du ska klara av dig själv, att vara självisk för att det är mycket lättare än att vara osjälvisk, så är man heller inte god. Även om du utåt är väldigt glad och rolig och hipp och hej och alla gillar dig, så är inte grunden man står på när man lever så, god Man är inte en ond människa, men att vara god innebär så mycket mer, än vad vi faktiskt tror, tror jag.

Jag har nog så länge jag haft ett medvetande försökt sträva efter att vara så god som möjligt, mycket tack vare mina kära föräldrar, som har lärt oss barn mycket om klokhet, ödmjukhet och förlåtelse. Men, bara för att jag säger detta betyder det INTE att jag påstår att jag är en god människa, eller att jag är godare än någon annan. Vi är alla människor, och vi felar hit och dit hela tiden. Jag säger bara att jag vill och försöker vara god, men jag gör SJÄLVKLART, onda saker jag också.

För mig, vad jag TROR är godhet, och vad jag strävar efter att göra är, att alltid försöka vara sanningsfull, inte nödvändigtvis ärlig i alla situationer, för det kan skada mer än det gör gott - att vara överdrivet ärlig. Men att bygga ett liv, ett tankesätt som grundar sig i sanning, mot sig själv och andra, tror jag är oerhört viktigt. Och lätt att underskatta. Att alltid försöka göra det rätta, även om det är smärtsamt, även om det innebär att ge konstruktiv kritik, att blotta sina brister eller påpeka andras brister. Om man gör det, men framförallt att man gör det med en godhet, ifrån en plats av förståelse och välvilja...så tror jag man gör något gott. Jag tror det är en nödvändig grund att stå på, för att skapa fler förutsättningar för att kunna vara en godare människa oftare.

Om någon skulle komma fram till mig och be om att få diskutera något, som handlar om något jag gjort fel, som handlar om att jag sårat något...om denna personen uttrycker det i ilska, besvikelse, hat eller andra typer av känslor som har en grund i något ont, så skulle förmodligen inte den personen hjälpa mig så mycket till att faktiskt vilja komma till insikt med vad jag gjorde för fel, utan snarare bara lämna ett avtryck av smärta hos mig. Och ÄVEN, om budskapet skulle gå fram till mig, att jag skulle inse och förstå vad jag gjorde för fel, så hade den andra personen fortfarande inte gjort det av kärlek, för att vilja hjälpa mig, så att jag ska kunna förbättras. Utan av självisk avsikt, att själv få må bättre och att jag ska må dåligt - jag förtjänar ju att må dåligt om jag fått någon annan att må dåligt, right? Det är iaf så vi ofta tänker. Folk som begår onda handlingar förtjänar att straffas med en ond handling tillbaka. Men det är här man måste sätta stopp och verkligen tänka, varför gjorde den människan det här? Vad behöver den här människan för att i framtiden kunna begå färre misstag? Vad kan jag göra för att försöka hjälpa den här människan? Vad vill jag lämna för avtryck? Det är svårt, förbannat svårt, och vi är inga experter som har de rätta svaren på vad man ska göra i alla lägen. Det är hopplöst. Vi kommer ständigt göra fel, göra samma misstag om och om igen, men att åtminstone försöka förstå sig på, och att inte glömma att vi själva faktiskt också gör sjukt mycket fel hela tiden också. Det är så lätt att stå och peka ut vad andra gör för fel, men när det kommer till en själv, så vill man gärna inte inse, eller även om man inser så vill man inte erkänna. Jag kan bara gå till mig själv, att jag är så himla tacksam över de människor som faktiskt hjälpt mig genom att inse misstag jag gjort, fel jag gjort, genom att försöka prata med mig. Att bara prata och lyssna kan göra så mycket mer än att skälla på varandra och nedvärdera varandra.

Ett favoritcitat jag har, som den kärlekstokiga människa jag är, är från Moulin Rouge och lyder såhär; "The Greatest Thing You'll Ever Learn Is Just To Love And Be Loved In Return". För mig är det ett motto, det är så sant och så fint, och lätt att glömma, att kärlek i sig, att utföra kärlek i sig, till både din livspartner, vänner, familj och även främlingar, är magi. Kärlek är ren och skär magi och det kan skapa under.

Att ge vardaglig kärlek, att försöka nå på djupet till människor du träffar och visa att du faktiskt bryr dig är kärlek som jag tror vi alla uppskattar mer än vi vill erkänna. Bara en enkel fråga som att någon på riktigt, undrar hur du mår när du kommer till jobbet, eller att du gör någon en tjänst, att du hör av dig till en vän som du inte pratat med på länge, alla dessa enkla saker...är så såå viktiga. Att försöka gå upp på morgonen, och ge din mamma, pappa, katt, pojkvän/flickvän en kram och visa hur mycket du tycker om den här personen. Jag vet att det låter klyschigt, och jag vet att det inte alltid funkar att leva i nuet och gå upp och fånga dagen som att det vore din sista dag...det funkar inte riktigt så i livet. Men att åtminstone försöka visa att du bryr dig, för det GÖR Du ju, eller hur? Det är sådana enkla saker som vi människor gärna lägger på hyllan, även om det faktiskt får oss själva att må bra. Pretty bakvänt om jag får säga det själv!

Nåväl, vet inte riktigt vad hela det här inlägget blev om egentligen...livet kanske? Anyways, my point is, försök att vara så god du kan så ofta du kan, och tänk lite längre än näsan räcker. Älska så mycket du kan, ALLTID, spill ut ditt hjärta och din kärlek till hela din omgivning, inte bara till dom som förtjänar det. Kärlek kommer alltid tillbaka, ingen kärlek är förgäves, Omfamna kärleken så mycket du kan, lev av kärleken.

Tack och hej <3

Likes

Comments