I höstas blev jag diagnosticerad med diagnoserna depression, panikångest och generellt ångestsyndrom.
Diagnoser som varje dag följer minsta steg jag tar,varje sak jag gör.
Jag väljer att skriva dethär pågrund av alla där ute som känner sig själva,för alla som någon gång haft så ont inuti att det känns som att man sakta går sönder inifrån och ut.
Du är INTE ensam.
Jag har ända sedan väldigt ung ålder haft svårt att kontrollera och hantera mina känslor,vilket många gånger varit anledningen till att jag gjort fel val och förstört relationer med folk som legat mig nära.
Men det var inte förens jag förlorade en väldigt stor kärlek som jag hamnade på den riktiga botten.
Jag hade inte orken längre,skolan gick åt helvete och även kontakten med mina vänner. Att vakna och inte ens ha orken att resa sig upp? Det är den absolut värsta känslan någonsin.
Folk som känner mig brukar beskriva mig som en väldigt framåt och glad person som har väldigt lätt för människor i alla lägen,och det är nog egentligen vad som varit min räddning i dethär. Att kunna låtsas som inget när man egentligen gick på något slags automatiskt läge.
När det började bli höst på riktigt kunde jag väll inte riktigt hålla allt inne mer,och min mamma började då reagera på hur jag var. Jag kunde ligga i dagar och bara gråta för att allt var så jävla åt helvete,fast inget egentligen var fel.
Hon fick mig då att gå till vårdcentralen,där dom snällt förklarade för mig att jag var stressad. Stressad? Över vad? Och varför har stress aldrig påverkat mig på detta sätt innan? Att gå dit och faktist våga berätta att man inte orkar mer,och sen få ett sådant svar är ett sånt jäkla bakslag.
Jag skämdes något så otroligt,och efter det blev allt värre,mycket värre.
Kvällarna skrämde mig då jag fick sådana panikattacker att jag faktist trodde att jag skulle dö. Att ligga och tänka att "nu kommer jag ge upp,nu är det över"
Men det var inte förens jag började känna att jag faktist ville att det skulle vara över som jag insåg att jag behövde hjälp.
Jag har många gånger skadat mig själv på olika sätt,för att lixom minska smärtan där inuti. Fram och tillbaka i mitt liv har ätstörningar varit mitt sätt att på något sätt straffa mig själv för att jag mått som jag gjort.
Att svälta sig själv för att det ibland ska kännas lite bättre,att man ibland ska kunna berömma sig själv för något,och att det då är för att man skadar och misshandlar sin kropp något så brutalt?
Och att sen vissa dagar hata sig själv när man kollar i spegeln och då gå flera dagar utan att äta.
Tillslut va jag så psykiskt slut att det kändes som en lättande tanke att ta mitt liv. Att få andas ut,att äntligen få slappna av.
I samband med min utredning för adhd/add träffade jag äntligen en psykolog,en ung kille som hette Andreas,som lyssnade,som fick mig att känna att jag inte va ett freak som var den enda i hela världen som mådde såhär.
För så är det det känns. Som att man är minst och ensammast i hela världen. Som att INGEN någonsin kommer förstå vad man känner och går igenom.
Men att få höra att det man går igenom egentligen är en väldigt vanlig sjukdom? En vanlig diagnos som många människor bär på? För det är precis vad det är. En diagnos.
Jag är inte min depression och min depression är INTE mig.
Jag blev sedan skickad vidare till en doktor på psykiatrin i Södertälje,som tog mig på allvar,som tog mitt psyke på allvar.
Så sedan ca 4 månader tillbaka har jag gått på mediciner,antidepressiva som får mig att känna mig mer som mig själv igen.
Och jag har varit panikfri i snart två månader!!
Psykisk ohälsa är läskigt. Det är en främmande och läskig sjukdom som inte alltid syns på utsidan men som definitivt känns på insidan. Jag lider av psykisk ohälsa,men jag tänker inte skämmas mer. Jag tänker inte ljuga för mig själv eller mina nära mer. För dethär är den jag är.
Och dethär är den många människor är. Så varför skäms vi? Varför pratar vi inte mer om dethär? Nu har jag berättat min historia. En ganska tråkig och tragisk historia,men som förhoppningsvis kan få någon som känner sig sådär ensam,att inse att det blir bättre. Ge inte upp vad ni än gör,för nu i efterhand vet jag inte vad jag hade gjort om jag inte orkat mer?
VÅGA BERÄTTA. VÅGA VARA DU.
Och vad som än händer,komihåg att du inte är din sjukdom.
Jag vill tacka Jacob för alla gånger du lyssnat på mig gråta i telefonen,tacka Ludvig för att du alltid pressat mig att hjälpa mig själv. Tacka Malin för att jag får komma till dig när jag vill,att du inte frågar utan bara ser att jag behöver ditt sällskap och inte något deeptalk. Tack Elin och Carro för alla gånger ni fått mig att dansa och skratta så jag gråter. Och tack Julia,min älskade syster,för att du ser efter din storasyster. Och sist men inte minst tack Anton för alla sena kvällar och för alla gånger du lyssnat. Ni är så otroligt många fler som varit del i att jag orkat lite till.
Minsta lilla kan betyda mer än vad ni någonsin kommer ana.

Likes

Comments