Tiden går fort när man har roligt sägs det, det har hunnit bli slutet på april redan. Igår var jag hos psykologen igen, det kändes helt okej när jag väl kom iväg, men det var en jobbig dag att komma igång, vissa dagar får jag verkligen kämpa för att orka med vardagen. Men ett steg i taget 😊

Jag fick i läxa av psykologen att testa att göra olika andnings övningar här hemma, det är ungefär som mindfulness men lite annorlunda, man kan välja om man vill testa i 3 min. eller 5 min. åt gången, det är nog en väldigt nyttig övning, men oj så svårt det är i början. Nästa gång när jag träffar psykologen så ska vi öva igen 😊.

Livet är en berg och dalbana med små gupp på vägen, ett steg i taget, en dag i sänder 😀.

Kram på er där ute! ❤

/Anjelicka

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag ligger i sängen och funderar på alla måsten som snurrar runt i huvudet på mig... Jag tänker att jag borde gå upp och göra mig klar för dagens äventyr... men benen bär mig inte... det är som att huvudet säger ayy "kom igen nu, du är ju inte sjuk, det klart att du fixar detta" medans kroppen säger att "jag orkar snart inte mer"... Så vem ska man lyssna på? varför ska det vara så himla svårt att hitta den där förbannade balansgången? Ibland tänker jag att jag bara är lat.. och att jag bara måste "ta mig i kragen" och kämpa vidare, och det klart att jag kämpar på, det finns ju egentligen bara två val, antingen så kämpar jag, även om det är fruktansvärt svårt och jobbigt ibland... eller så ger jag upp, och vart hamnar jag då? vad händer om allt bara rasar en dag? skrämmande tanke som gör ont i bröstet när jag tänker på det... men ändå så kan jag inte låta bli att snudda lite vid den... Nej, jag tänker inte ge upp! så ni behöver inte vara oroliga för det, även om det här inlägget blir av en lite mörkare karaktär... Jag känner bara att jag borde orka så mkt mer än vad jag klarar av just nu... huvudet tänker "Äsch! skärp dig nu, det är väll bara att ta dig i kragen och gå vidare" och på ett sätt så har det ju rätt, för jag vet ju att jag måste göra saker, även om det känns skit tungt just nu! Och jag gör ju faktiskt det jag kan och klarar av... Men PANG så kommer det dåliga samvetet och slår undan fötterna på mig... "Varför jobbar inte du? du ser ju inte så sjuk ut" är kommentarer som jag får ofta, och jag försöker slå bort dom, eller förklara... men det liksom tar andan ur en... det är som att få ett knytnävslag i magen varje gång... För kanske har dom rätt? och så knackar återigen mitt dåliga samvete på dörren till mitt inre... "Jag måste söka jobb" Jag måste börja träna" Jag måste gå ner i vikt"....

Det är så oerhört lätt att fastna i tankar... Jag känner mig som en blöt fläck ibland som inte riktigt vet hur jag ska ta mig vidare? Jag har så lätt att fastna i "måste" tankar, istället för att faktiskt känna mig glad över det jag faktiskt klarar av... men visst är det väll så att det är lättare att klanka ner på sig själv... det är lätt att känna skam över hur man egentligen mår, och det är väll därför som jag inte alltid berättar hela sanningen om hur jag mår, det är lättare på kort sikt att "försköna sanningen" och säga att jag mår bra... Så går ännu en dag med mycket tankar och funderingar.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget? kanske nehöver det inte betyda något speciellt? jag kände bara att jag behövde få skriva av mig lite... Hoppas att jag inte skrämt bort er allt för mycket nu? Jag har bara en lite sämre dag, förhoppningsvis så kommer det snart en bättre 😊.

Kram på er där ute!
/Anjelicka

Likes

Comments

​Ja, det är ju ett uttryck som vi använder ganska så ofta, men stämmer det verkligen alltid? Jag har faktiskt inget bra svar på det tyvär :-/.

Men nu tänkte jag återkoppla lite till mitt förra inlägg, där skrev jag ju om att min mormor skulle komma på besök och mina funderingar kring det, och gissa vad som hände? Jo det blev helt tvärtom :). Mormor var faktiskt konstigt nog lite klarare i huvudet den här gången, hon är ju trots allt 91år så man kan ju inte begära för mycket av henne. Det blev trots allt en helt okej dag ändå :).

Så vad har hänt mer då förutom det? Jo igår (Onsdag) så var jag hos min läkare i Örebro för att prata lite kring min medicinering, jag äter ju oxascand vid behov mot min ångest redan, men nu ville Teresa att jag skulle testa med fluoxetin också, just den medicinen är också ångestdämpande och även lite antidepressiv.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det? Jag har ju varit lite skeptiskt till att använda just antidepressiva eftersom att jag hört väldigt många negativa erfarenheter och biverkningar av den, men jag fick börja med en ganska så låg dos nu första veckan och Teresa lovade mig att hålla kontakt och jag kunde ringa eller höra av mig till henne så fort jag undrade något eller om jag mådde sämre av den, så jag funderar på att kanske ge medicinen en chans ändå?

En helt annan sak som jag inte får glömma är att jag faktiskt var i Kristinehamn nu i helgen (20/3) och träffade min underbara killkompis Mikael :)
Vi hade ju bestämt att vi skulle byta julklappar med varandra förra julen, alltså julen 2015, men på grund av olika omständigheter så blev det inte så att vi kunde träffas då, men nu förra veckan så ringde han till mig och frågade om vi inte kunde ses och umgås nu istället?

Sagt och gjort så åkte jag till Kristinehamn och träffade honom hemma i hans lägenhet :). Det var en helt underbar dag! Vi kramades och satt i hans soffa och höll varandra i händerna och bara umgicks! Innan jag åkte hem så var vi ute och han bjöd mig på mat, och precis innan jag åkte hem så fick jag en liten spontan puss på munnen av honom.

Hur känner jag för det då? Min spontana reaktion var "okej, vad hände nu?" Men jag blev inte avskräckt, snarare förvånad över att det gick så fort, och vi pratade liksom inte om det direkt heller, jag tror att han kanske blev lite generad själv också? För han har berättat för mig att han är ganska blyg, men såhär nu i efterhand så har vi pratat ut om det och nu känns det bra! :)

Imorgon är det långfredag och påskhelg :). Hoppas att ni där ute får en riktigt bra Påsk tillsammans med nära och kära! Ta hand om varandra och visa hur mycket ni tycker om era nära och kära, för man vet aldrig när livet kan ta slut eller allting ändras inom loppet på en sekund. Njut av livet! Carpe Diem!

Vi hörs snart igen! Varma Kramar!

/Anjelicka

Likes

Comments

Ja som rubriken lyder så kommer det här att bli en tuff dag, min mormor ska komma hit över dagen, och det i sig hade väll kanske varit trevligt om det inte varit så att min mormor har alzheimers och är 91år och har otroligt svårt att gå utan sin rullator, till råga på allt så har hon alltid tjatat på mig om att jag är för tjock och det får jag höra HELA tiden när hon är här, hon smäller blicken helt fastlåst på mig och så väser hon "Hur kan man vara sådär tjock?". Jag vet att jag egentligen bara borde försöka ignorera det och låtsas som att jag inte hört vad hon säger, men det är fruktansvärt svårt att inte ta åt sig av det hon säger, kanske om jag själv hade varit nöjd över mig själv och haft en bättre självkänsla? Då hade det kanske inte gjort lika ont? Mamma säger att jag inte får säga emot mormor heller utan jag ska sitta där och bara snällt hålla tyst... Suck! Jag känner på mig att det här kommer att bli en lång dag!? Dags att sätta på mig pokerfacet igen... Jag skriver och berättar sedan hur det gick.

/Anjelicka

Likes

Comments

Ja, Jag har funderat mycket på just det begreppet... Vad är det för någonting egentligen? Jag menar jag tror att det är någonting som vi alla strävar efter... Men hur ska man göra för att uppnå det? Finns det några enkla råd eller tips som gör att man lättare kan känna sig tillfreds med livet och kunna hitta lite utav den där inre balansen? Jag menar jag vet ju att livet inte är en dans på rosor.. Men finns det inget sätt man kan lindra den där smärtan på? Du vet den där smärtan som kommer då man känner att allt man jobbat för håller på att gå i kras... och när man försöker så gott man kan hålla fast i det lilla grässtråt som ändå finns där.... Jag försöker att ta en dag i taget för jag antar att det är det enda man kan göra? Men vad ska man göra när hjärtat värker och när det känns som att huvudet är på väg att sprängas av alla tankar som finns där? Hur ska man göra gör att kunna hantera alla dessa känslor? Jag menar på ett bra sätt? Är det tillåtet att gråta och må dåligt ibland? Eller måste man försöka le och se glad ut iallafall även om hjärtat säger någonting annat? Jag har så svårt att släppa mina prestations krav på mig själv... Jag vill kunna se glad ut och jag vill visa att jag klarar av att motionera och äta sunt... Men om jag tänker efter ordentligt.. Vem är det jag lurar? vem är det som jag känner att jag måste bevisa detta för? Jag menar duger jag inte som jag är bara för att jag inte är en lycklig person jämt? Eller för att jag inte väger 50 kilo? Jag menar, Visste vill jag träna och må bra men jag vill att det ska vara på mitt sätt... Jag vill inte behöva känna det som att jag misslyckas bara för att jag kanske missar att gå en promenad före frukost någon gång ibland? Eller måste jag ta en springrunda på kvällen då för att kompensera? Nej, Allting handlar ju egentligen om just det begreppet... Inre Balans.. Det gäller att försöka hitta det som är rätt för en själv och som fungerar just nu... Och det är det som jag har så svårt för! Jag vet helt enkelt inte hur man gör? Hur släpper man på alla dumma krav som finns runt omkring en? Hur orkar man lyssna till sig själv och inte bara göra som alla andra tycker och tänker jämt? Någon som har några bra tips?

/Anjelicka

/​

Likes

Comments

Varför finns det så mycket skuldkänslor i en människo kropp? Jag menar alla människor tvekar väll någon gång i livet men varför mår vissa personer sämre än andra? Varför är det så svårt att acceptera att livet inte är en dans på rosor? Allt jag vill är att kunna leva ett normalt liv precis som alla andra där jag kan känna mig trygg i mig själv och med min kropp utan att behöva må dåligt över vad jag äter eller när jag tränar... Kanske är det så att jag måste acceptera att dessa förändringar faktiskt tar lite tid och att det är en process som måste få ta tid för att det ska kunna bli bra i slutändan... Det svåra är att kunna acceptera att allt inte kan gå så fort utan att låta det få ta tid och låta känslorna komma fram hur svårt det än är och hur jobbigt det än kan vara... Och framför allt inte bli rädd för mina känslor... För det är nog min största fiende just nu... Rädslan som alltid finns där... Rädslan för att jag inte ska klara av det här? Rädslan för att jag ska falla tillbaka i dom mönstren jag en gång var i? Men man måste försöka ta en dag i taget och blicka framåt... Så det är vad jag försöker göra... Jag har ju faktiskt kommit en bit på vägen med hjälp av min vilja och stödet från mina vänner... Så jag hoppas att jag ska kunna klara av även detta?

Kram! /Anjelicka

Likes

Comments