Dåså! Då var 9 veckors sjukskrivning till ända och jag har numera två(!) HELA knän.

Jag gjorde det. Jag tog mig igenom det jag fruktat. Det som vilat så tungt på mina axlar. En sten har liksom släppt från bröstet. Nu har jag allt framför mina fötter. Allt som är positivt och bra. Hårt slit i form av rehabilitering. Det här kommer jag göra helhjärtat, till 110%. Noggrant och målinriktat.

Jag har hela tiden trott, mitt i allt elände, att det finns det någon slags mening. Kanske fanns det skäl och mening. Och jag klarade det! Jag är beviserligen en person som klarar att resa mig igen när livet sviker.

Min tid kommer nu och jag förtjänar den så!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

För jag är inte en av dem som ger upp

  • 478 readers

Likes

Comments

Igår var jag åter tillbaka på KMTI rehabiliteringcenter där allt en gång började. Sist jag var där för ett möte med min sjukgymnast så brast jag. Det är ytterst sällan jag visar känslor utåt, men då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Lämnade med ett brev i handen som senare på dagen skulle levereras till min läkare. Ett brev där det bland annat stod -"jag kan tyvärr inte göra mer för Julia, och hon har gjort allt enligt mina ordinationer". Det var tufft för mig att inse den faktan. Men igår lämnade jag KMTI med ett litet leénde. Som jag skrev i tidigare inlägg har jag haft väldigt ont i det andra knäet under en längre tid. Efter några kontroller så konstaterade dock sjukgymnasten att jag hade en överbelastning. Jag hoppas innerligt att han har rätt.. Vänster knä, det nyoperade tyckte han såg fantastiskt fint ut. Fick göra lite tester på båda knäna så som att spänna (pumpa muskeln) och dra benet mot mig. Det var en äcklig känsla att spänna knäet och för att inte tala om svårt. Fokus just nu är alltså att försöka "hitta" muskeln igen. Höger knä är även det i väldigt "dåligt skick", den finns knappt någon muskel kvar och jag får med andra ord börja om från ruta ett igen. Fär att öka stabiliteten fick jag låna med ett superbra knäskydd som jag skall använda när jag är uppe och går med kryckorna men även när jag cyklar. Ja ni läste rätt, igår fick jag cykla för första gången på väääldigt länge! 5 minuter i långsamt tempo.

I skrivande stund har jag alldeles nyss avklarat mitt första rehabpass. 5 minuter cykel och lite enkla övningar. Nu är jag igång, eller VI rättare sagt. VI ska göra det här tillsammans som min sjukgymnast sa. Och BRA ska det bli!

Likes

Comments

Borde få känna lycka och glädje just nu över att jag klarat av en stor del av en jobbig tid. Men, det gör jag inte.

Idag är det fem veckor sen op. Idag kan jag släppa kryckorna om det känns okej. Men det gör det inte.

Jag är så innerligt, och så djupt trött på det som händer med mig.

Symptomen som påminner mig om när det varit trasigt i knäna. Är jag trasig igen? Eller har jag en sjukdom? Jag blir knäpp på det här.

Väntar sen i onsdags att läkaren ska ringa. När han väl ringer mig ska jag snällt be om en remiss till röntgen. Eller, att han åtminstone kan titta på eländet.

Så trött på att livet kretsar kring mina knän. Det första jag tänker på när jag vaknar, och det sista innan jag somnar. Att längtan är en enkel promenad. Något som för andra, är så självklart.

Snälla, låt detta vara en överbelastning och inget annat.

  • 574 readers

Likes

Comments

Kvällarna/nätterna är värst när det gäller tänkandet. Allt spelas upp som i en film, det här fallet en dålig en. Låt mig aldrig hamna i det där igen. I ortorexi, ovisshet, ångest, långa sjukskrivningar, pendlandet mellan hopp och förtvivlan. Knän som inte samarbetar, som gör ont och vägrar funka som de ska.

Har lärt mig en sak, ibland spelar det liksom ingen roll hur mycket man än vill. Hur mycket man än kämpar. Om så kropp och knopp ändå inte tänker samarbeta. Jag har hatat att känna mig så maktlös.

Det jag gått igenom sen i maj, förra året. Som jag kämpat för att ta mig tillbaka. Otaliga timmar på gymmet och hos sjukgymnasten. Jag tror inte jag förstår själv, hur mycket tid jag lagt ner för att försöka bygga en stark och skadefri kropp. Eller så kanske det inte handlade om just det. Kanske var gymmet ett tillflyktsmål. En plats
som fick mig att känna att jag fortfarande var idrottaren Julia. En plats som hjälpte mig att försöka laga den där trasiga biten, i mitt hjärta. Kanske var det så att mitt hjärta verkligen behövde lagas. Det gick nog sönder då i maj, i samband med skadan som tog ifrån mig mitt liv. Mitt aktiva liv. Jag brer inte på, för det var så det var, och nog fortfarande är. Men hjärtat är så villig och beredd att göra allt, allt för att det ska bli bra igen. Och jag vet redan nu att det kommer krävas sjukt mycket från mig. Men även från min kropp. Och jag vet att det är okej att bli sådär löjligt känslosam och arg under resans gång. För det kommer inte bli lätt.

Depressionen. Känner av den. Vissa dagar mer, och vissa dagar mindre. Den kommer liksom sakta men säkert. Med sin partner in crime, ångesten. Men vet ni vad? Jag avvisar dem båda. De tror att de kan omfamna mig och ta ifrån mig, mig. Det kan de glömma. För jag har varit så stark hittills. Och tänker liksom fortsätta med det. Jag måste hålla ut nu för det kommer en tid som blir bättre. Så mycket bättre än det här, och den tiden längtar jag så otroligt mycket efter.





  • 609 readers

Likes

Comments

Och så var man ett år äldre. 22 år, känns som att det var igår man tjoade för att man fyllde 18. Bombats med fina grattis-hälsningar idag. Tack snälla, alla nära & kära, vänner & bekanta. Värmer gött i den här tjejens hjärta!

Likes

Comments

Inredning är nog något jag aldrig riktigt kan få nog av. Kan sitta i timmar och leta inspo på diverse inredningssajter & bloggar. Jag tycker det är viktigt att man bor i ett hem där man trivs, med en personlig touche! Jag älskar behagliga färger så som vitt och beige, men även grått! Försöker mixa och matcha den danska, franska, nordiska, romantiska/lantliga stilen. Här kommer ett litet axplock från lägenheten, en trea på 96 kvadrat.
Drömmen, i framtiden, är såklart ett hus på landet med naturen runt knuten.

  • 700 readers

Likes

Comments

I fredags tog jag ett steg upp för trappen. Livets trapp. Ett steg framåt i rätt riktning. Jag övervann ångesten, och gick för att se mitt gamla lag spela säsongens sista match. Något jag de senaste månaderna allt annat än klarat av. Nä, jag har faktiskt bara sett en match sen innan. Och då gick jag därifrån med en klump i magen och "gråten" i halsen. Men nu så bestämde jag mig bara för att göra det. Och vet ni? Det kändes så bra. Så hoppfullt och jag fullständigt längtar tills jag står där på planen igen. Finns ingen dröm som är för stor.

Idag är halva tiden av sjukskrivningen (tiden på kryckor) gjord. Nu hoppas jag de tre sista veckorna går fort!

Likes

Comments

Så kul att titta på gamla bilder. Här, min lilla storasyster & jag. Min bästa vän och arbetskamrat.
​Vad vore mitt liv utan dig egentligen? 

Likes

Comments

Hej!

Precis hemkommen från min mor&far där jag suttit och sytt hela dagen. Tiden bara rinner iväg när jag gör det. Insåg just att det är 11 dagar sen operationen. Och ja, det går framåt för mig. Så mycket lindrigare än sist. Jag klarar redan av att dra benet mot mig när jag ligger ner. Det tog mig veckor sist. Höger ben då? Gillar INTE att det måste belastas lite extra. Jag är stel, lite orkeslös och det "knastrar" lite inne i knäet när jag böjer på det. Fylls med ångest flera gånger om dagen. Blir orolig, såklart. Att det aldrig får vara lugnt. Men försöker stänga av, tänka att det är på grund av belastningen och inget annat. Nä, klarar inte av att vara orolig och neg. Kroppen behöver positiv energi för att läka så bra som möjligt! Och förresten, idag bokade jag tid för borttagning av stygnen. Känns riktigt, riktigt bra.

Imorgon ska jag, min mor och mormor göra en liten utflykt. Ska bli kul att få komma ut lite då jag i princip bara varit hemma sen op.

Likes

Comments