View tracker

Igår kväll bestämde jag mig för att inte tänka på så mycket negativa saker. Eller saker som gör mig negativ nere eller deppig.

Pratade med 10åringen, som länge velat gå på bio med en av tjejerna i klassen. Och sen pratade vi med hennes mamma, så idag efter skolan hämtade jag två spralliga ungdomar. Lite fnissig och sprallig.

Vi valde filmen Trolls och jag fick såklart inte sitta med de yngre, utan förpassades till raden bakom istället. Men filmen var så bra så det gjorde inget :)

Filmen var supermysig och fin. Rekommenderas varmt till alla barnfamiljer faktiskt.

Och vet Ni vilken positiv energi det ger att umgås med dessa två! Efter filmen valde de att äta på Subway och ännu mer fniss å glada samtal fördes. Mamman till flickan gjorde oss sällskap oxå, det var himla trevligt. Och nu kan jag säga att jag kommer somna med ett leende på läpparna :)

Sov gott allihop <3 / Anji

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det blev iaf nästan 3 timmars sömn innan barnen beslutade att vakna och vägra somna om. Så var ju bara att bita ihop och slå på tvn. Som tur var, var det ju monster trucks där som grabbarna bara älskar! Så blev ju ganska soft ändå.

Nu är alla vakna å livet full rulle har börjat med lite bråk, lite skratt, någon tår, irriterad mamma, irriterad pappa, griniga barn, glada barn, barn som är osams, barn som leker tillsammans, vem av barnen bestämmer mest och lyckas bli boss idag?

Ja Välkommen härliga lördag!

Vinterskruden har iaf fallit över vårt landskap, vackert, ljusare och friskt! Härligt! Jag har faktiskt längtat!

Kram på er och hoppas Ni får en alldeles förträfflig lördag / Anji

Likes

Comments

View tracker

Inatt är en sådär jobbig natt. Barnen sover gott och även mannen i mitt liv. Själv är jag vaken pga smärtor i bröstet. Det gör ont och jag känner mig både ledsen, nere, deppig och även lite arg.

Många tankar som fyller hjärnan under dessa timmar och jag kan inte få dem att sluta snurra.

Det jag blir mest arg på... är ju mig själv. Varför jag ska vara så sketans rädd att säga det som borde få vädras ut. Att jag låter mig själv sparkas på av vissa, även i det tysta. Det är ju bara rycka upp sig (tänk om det vore så lätt!), unna sig göra nått kul (jag orkar inte), det går över bara du får vila lite (jag lovar - det funkar inte!), du får rycka ut latmasken ur ryggraden så kommer du igång (ibland önskar jag att den masken fanns, hade gladeligen dragit ut den)

Jag irriterar mig som attans på att jag blir irriterad på andra för saker jag inte ens brydde mig om innan. Att jag blir arg på att jag tycker det är jobbigt att vara social. JAG ÄR JU EN SOCIAL MÄNNISKA!!!
Blir ledsen när jag glömmer saker jag lovat, mest till mina barn som i sin tur blir ledsna. Jag blir så förbannat irriterad över mitt jäkla humör! Världens otäckaste bergochdalbana är lindrig i jämförelse. Och att mitt tålamod lika liten som en myra och orken borta med vinden.

Jag blir rädd!!! Riktigt jäkla skiträdd att de som står mig nära inte förstår. Att de ska tröttna på att vänta tills jag är tillbaka... tänk om jag inte kommer tillbaka då? Jag är rädd att jag sårar mina vänner, eftersom jag INTE ORKAR umgås med dem, prata i telefon flera timmar eller lyssna på allt de har att säga. Eller att jag när jag faktiskt lyssnar ordentligt glömmer bort. Rädd att de tröttnar på att jag alltid upprepar mig och säger samma sak flera gånger, för att jag glömt att jag sagt det redan.

Men störta rädslan är ändå att mannen jag älskar inte ska orka längre. Att han lämnar mig för att sexlusten är lika med noll. Att han ska tro att det är nått galet mellan oss och att han inte längre duger. HAN DUGER MER ÄN VÄL och jag ÄLSKAR HONOM så otroligt mycket. Även om jag retar mig vansinnig på honom mellan varven. Men vad gör då han inte om mig? Han är ju gift med häxansurtant delux! Jag kan bara hoppas att han håller ut, för stormen ska väl ändå lugna sig framöver?

Att erkänna för sig själv att man inte längre klarar av saker man gjorde förr, att erkänna för sig själv att man är sjuk... är inte lätt och jag vette tusan om jag har accepterat det ännu. Utmattningssyndrom, gått in i berömda väggen eller vad ni kallar det och panikångest är något som verkar ta lååång tid att förstå sig på... och ja... då får man ju panik för att "tiden inte finns" att vara sjuk, och inte minst "har man inte råd"

Jag har bett om hjälp, jag har börjat olika "behandlingar" eller vad man säger, jag är sjukskriven och jag har berättat för andra varför. Men har jag verkligen accepterat det faktum, att jag faktiskt är sjuk?

Allt detta kommer säkerligen förändra mig, håller tummarna för det bättre.

Godnatt i denna förvirrande verklighet / Anji

Likes

Comments

Tack Maria, för gåvan till synoptik! Nu ser jag skit bra, men det dröjer nog en stund att vänja sig ;)

Nya brills! Härligt att se klart!

/Anji

Likes

Comments

Klart barnen skulle få målas lite. Med förr förra årets utklädning kläder och mammas smink. Så kan man också se lite hemsk ut ;)

Vi hade som så många andra år, inte råd att införskaffa ny dräkt (har några stycken som vill halloweena) så rotade i en kartong nu i flyttrensningen och hittade gamla dräkter som använts förut.

Tog fram sminkväskan och försökte göra mitt bästa. Proffs nivå kommer jag aldrig i närheten av. Men en mammas vilja på amatör nivå, så blev ju pojkarna nöjda och super glad över att gå till skolan.

Och nöjda barn resulterar nöjd mamma :)

Begagnat, idéverksamhet och lite vilja kommer man långt på!

Kram på er! /Anji

Likes

Comments

Idag har jag fått äran att vara hemma med denna myskille. Blåsor i munnen är inget skoj, så då får man vara hemma med mamma och äta glass för att dämpa smärtan.

Anar att det blir mycket barnprogram idag. Just nu är det morgontvmys under täcket i soffan. Åh vet ni, det är super mysigt och nästan lite glad att han är sjuk. Varför gör man inte detta oftare?

Önskar er alla en härlig onsdag! /Anji

Likes

Comments

Så är det med det mesta i mitt liv just nu. Många förändringar och många nya vägar, val och möjligheter.

Jag kan inte släppa den nya lägenheten som vi ska flytta till. Jag vill inreda och fixa nu. Men det är ju ett tag kvar till tillträdet. Här i den gamla lägenheten, försöker jag vara stenhård! Nu ska det rensas hårt och tufft. Mycket som behöver tas bort, men det är jobbigt. Så många olika minnen - på gott och ont faktiskt.

Och allt tar tid... var lite därför jag satte igång direkt. Men knepig tid att försöka sälja iväg saker. Det börjar närma sig jul och människor vill spara till det, köpa nya saker och inte begagnat såklart. Men jag skänker ju iväg en massa till bättre behövde också, vilket får mig att känna gott i hjärtat.

Idag var det barnens leksaker som jag tog mig an. Alltså, mellan varven fick jag komma på mig själv att sluta känna. Helt sjukt hur deras leksaker kan väcka så mycket. Vem de fått saken av, när och varför. Och mest känsligt just nu är ju allt de fått av pappa. Det gör ont att kramas med nallen som W fick när han föddes, eller kolla på bilen som O fick en jul osv. Samma med kläder, skorna som K o R fick sen han var i Skåne. Ja SKÅNE, där halva mitt hjärta alltid kommer bo. Å så kommer ännu mer minnen, tårar skratt förtvivlan paniken och saknaden.

Det är inte bara bara att flytta!

Imorgon kl 8.00 ska jag vara på VC igen för akupunktur. Kommer nog decka av ren utmattning. Undra just om jag kommer snarka igen haha. Tycker ni jag ska berätta för er sen?

Jamen hörrni, undrar ni nått eller har funderingar, inte klarar av mina snurriga inlägg eller vad ni skulle vilja veta mer om.  Skriv till mig eller kommentera :) Jag lovar att svara! Och jag får en liten paus i allt kaos ;)

Natt natt todott (som min 2åring säger varje kväll) / Anji

Likes

Comments

... som jag tog mig tid att sätta mig och skriva igen. Ibland blir det lite så, inte för att jag inte vill, utan för att orken inte riktigt finns där.

Orken att skriva exakt det som finns inom mig, orken och energin som tas av att hitta rätt formuleringar på känslor tankar och funderingar.

Men så nu, av någon anledning så loggade jag in och kände att några ord kanske kommer ner om jag bara skriver.

Mycket har hänt sedan sist.

Jag har varit på en mamma middag med andra mammor till barn med npf diagnoser. Det var riktigt trevligt att få bara gå ut och äta gott, skratta och glömma bort vardagen lite.

Jag går fortfarande på KBT och jag har fått lite mindefluness övningar som jag ska göra, kan säga att jag inte gjort dem ännu. Men det var skönt när jag provade. Så en till sak att ta tag i, så snart orken faller på plats.

Sjukgymnastiken har jag fått lugna ner mig lite med, då jag blev så yr av infektionen i örat och en förkylning eller vad det var som bara dök upp en dag å försvann. Som skapade värk i hela kroppen.
Så istället så fick jag prova på akupunktur i fredags. Åh herregud så smärtsamt skönt! Å vet ni, kom på mig själv att snarka till haha
På tisdag blir det en längre behandling, får nog be henne stänga dörren ordentligt, för jag tror jag kommer somna ordentligt! hehe

Jag har fortsatt att stå på Loppis, så att jag får iväg lite saker och kanske får in en liten slant till flytten. Längtar fortfarande. Men jag bävar för själva packningen och flytten i sig så. Är så mycket man sparat på sig!!! Å minnen när man rotar runt i alla saker.

Nä nu måste jag natta mina större barn, de små ligger här brevid och sussar så gott (efter en lång stund tjatter, tjuriga toner och en lite smått trött å grinig mamma)

Kanske hörs vi mer ikväll, känner massor, ska bara försöka få ner det oxå ;)

Kram på er alla ♡/ Anji

Likes

Comments

Efter många samtal, kollat upp om barnens trygghet med skola, läkare, mottagningar kunde fortgå, om ev flytt.

Och allt gick som vi ville. Gubben fick tom fortsätta på samma arbetsförmedling trots ev byte av kommun.

Jag får ha läkare, kurator och sjukgymnast kvar.

De två små får gå kvar på dagis fram till julavslutningen, så att det inte blir konstigt avbrott.

Så ja vi tackade ja till en lägenhet i en annan kommun.

Varför undrar säkert många nu, men det finns fler än en orsak till detta.

1. Pga allt som hänt kring vår familj, känner vi att lite distans och lite förnyande kan ge en liten knuff åt rätt håll.

2. Pga skitsnack, vill vi få distans och se vilka som faktiskt är våra vänner.

3. Barnen behöver miljöombyte, då denna lägenhet från början bara skulle vara en tillfällig lösning innan bättre boende.

4. Vi kan fortfarande trygga barnens olika behov, och få den hjälp via vård och myndigheter.

5. Vi får en chans att bygga bo på nytt, rensa och få en nystart.

6. Komma ifrån det som skapar dålig energi och försöka hitta mer positiv istället.

Vi längtar så till den 1 december då vi får nycklarna till nya boendet.

Men detta innebär också en hel del arbete, packning, utrensning och det började jag med direkt. Loppis, försäljning via Fb och lådor börjar fyllas. Känns så bra!

Dock åkte vi på ytterligare en liten smäll... jag blev super trött, extrem yrsel och illamående med huvudvärk. Visade sig att jag åkt på infektion i balansnerven och det kan ta någon vecka att få rätsida med.

Positivt tänkande: "jag är inte döende, jag kommer inte få men och detta går över. Tar bara lite längre tid att få alla "måsten" i mål - men med skratt och härliga energier så kommer det gå fort"

Ha en underbar kväll! /Anji

Likes

Comments

Jag vill inte bära på någon jäkla offerkofta! Nä det är inte ett dugg jävla synd om mig. Jag har ju själv valt att leva som jag gör, själv valt de vägar jag gått, själv trasslat till det ibland.
Så sluta tyck synd om mig... jag får helt enkelt stå för att jag hållt käften och inte vågat prata. Jag får själv ta skulden till att jag varit en fegis. Ingen som sagt åt mig att vara en sån.
Att jag sen valde lyssna på dem som ansåg mig värdelös, ett hinder på vägen, fula ankungen, för tjock, fel frisyr, klä dig så, klä dig inte så, ingen tycker om dig fattar du väl, du är ej Välkommen... jag valde själv tro på detta!
Jag valde oxå att ta emot gliringar, nervärderingar och slagen. Jag valde det själv och gjorde inget motstånd. Jag var för feg helt enkelt. Vek liten jäkla tösabit.
Jag valde själv att inte slå tillbaka, valde själv att vara tyst, valde själv att inte svara emot. För så gör man inte.
Jag valde själv att energin sögs ur mig, jag valde själv att ge upp. Jag valde själv att vara patetisk genom att försöka ta mitt liv flera gånger.
Hade jag haft lite mer "stake" så hade det ju inte sett ut såhär... lögnerna och osanning om mitt liv. Jag hade slagit tillbaka, sagt som jag tyckte och tänkte, inte varit så jäkla känslig och låtit onda människor finnas i mitt liv. Jag valde själv att vara så rädd för att vara ensam, så spelade ingen roll vem som stod brevid tillslut.
För då hade jag lyssnat på varningsklockan direkt och gått... vart hade nog inte spelat någon roll. Då hade jag varit stark kall tuff och inte brytt mig speciellt.
Men jag valde den fega vägen ur, tänkte de tröttnar till Slut, kanske ändrar de uppfattning om jag ändrar mig som de vill och låter mig vara ifred. Jag valde att inte lära känna mig själv för ingen tyckte om en sån som mig ändå.
Därför får jag skylla mig själv, så tyck inte synd om mig...
Jag lägger offerkoftan åt sidan, lär känna mig själv och jobbar på att hitta rätt balans. Och sanningen ska ut, hur jävligt det än är och hur mycket det än kommer ställa till det för andra. Less på att vara den alla lastar över saker på.
Vara mitt emellan och den som alla skyller på! Nu får det fasiken vara NOG!
Se upp jag har en monsterkväll och arg som ett bi! Men jag har nog aldrig varit så jäkla klarvaken som nu!

/ Anji

Likes

Comments