Jag är ganska så lättad när jag ser hur långt jag har kommit med mitt liv. På ett år har mitt liv vänt otroligt mycket och blivit någonting som jag inte ens kunnat ana den här tiden förra året. En sak som är lite läskig är att man aldrig riktigt förstår själv hur långt man har kommit och hur mycket som man har åstadkommit förens så lång tid efteråt. Där och då förstod jag aldrig att duscha, borsta tänder och äta mat varje dag var ett framsteg. Jag såg aldrig att det fanns ett liv utanför sängen. Jag ville liksom inte gå upp för jag var så rädd för världen utanför.

Och sen får man den ständiga frågan varför man var deprimerad. Ja, varför? Det enda jag egentligen vet är att jag fick cancer och glömde bort att bearbeta det på ett bra sätt och sen så var jag bara där. Det är ungefär som en förkylning. Du kan inte riktigt svara på hur du blev sjuk men du har dina aningar om att den gången du umgicks med en person som var förkyld kan vara grunden till det.

Jag hatar den ständiga frågan varför. Man ska inte alltid behöva svara på den. Jag har ingen aning om varför men nu hamnade jag där och det var inte roligt och jag har själv så många gånger funderat på varför. Det är alltid den frågan som uppkommer. Som att det inte skulle vara okej att må dåligt. Det är klart att det är okej. Många med kunskap om sjukdomar, så som cancer exempelvis ser det nästan som en självklarhet att jag blev deprimerad och många undrar hur jag kan se allting så lätt.

MEN det är nu. Det är först nu som jag ser allting så lätt. Jag dog ju inte, jag har nervskador i min arm som jag förmodligen alltid kommer att behöva leva med. Jag har den ständiga ångesten om att jag när som helst kan bli sjuk igen, men å andra sidan så kan vem som helst det. Om jag blir sjuk igen (eller som min journal säger När) så har jag iallafall fått min mjukstart. Jag har mått otroligt dåligt, jag har pratat om det. Både med vänner, psykolog(er) och familj. Jag är liksom klar nu. Det finns inte mer att säga än att det är okej nu. Jag mår bra nu.

Och vad jag önskar att jag kunde se mig själv ett år framåt när jag låg där så trött på livet, hög på sömntabeletter, orklös, ständigt leta efter medel för att bli full eller bli bortdomnad (Nej, inte droger. Snarare alla receptbelagda och farliga läkemedel som läkarna skrev ut, ett efter ett.) Och vad jag önskar att jag hade sluppit alla dessa frågor om varför. En människa blir aldrig starkare av den frågan. Idag kan jag svara på frågan, för idag är jag stark och mår bra. Men just där så hjälpte inte den frågan mig. För idag kan jag säga att svaret på frågan är att jag har ingen aning om varför det blev så hårt fall. Jag vet bara vart allting började, stressen över att vad händer nu. Men mer vet jag inte och egentligen så behöver ingen veta varför man mår dåligt. Allt som räcker är en stark hand.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag kan inte förstå att det är åtta månader sen jag mådde som värst. En del av mig lever inte kvar där medan en annan del av mig vägrar att lämna. Jag lever dock som att jag inte är kvar där. Och det är huvudsaken. Jag sover bättre än jag någonsin gjort. Jag kan lägga huvudet på kudden och bara sova, det har aldrig hänt förut. Jag försöker inte tänka på cancer, det går ganska bra. Vissa dagar är värre än andra. Men det kommer förmodligen alltid finnas där någonstans. Hur mycket jag än önskar att de aldrig hände

Likes

Comments

Av någon anledning så har jag kommit bort ifrån mitt skrivande. Men nu fick jag en sån lust att skriva. Har legat sjuk sen i tisdags så har hunnit tänka och Gud vad det är farligt att få tid att tänka ibland.

Jag vet att jag har sagt att jag inte ska tycka synd om mig själv för det är andra som har det värre men av någon anledning så finns det tankar som vägrar släppa mig. Tillskillnad från förut planerar jag iallafall min framtid, jag vet vad jag vill ha nu. Men det gör mig även orolig. Jag fick en cancertumör när jag var 23, vad mer kan inte hända mig? Borde jag skaffa barn? Jag vill så gärna. Tänk om jag inte kommer vara där tills dom blir vuxna. Jag är så rädd. Så sjukt rädd för livet.
En viss del av mig känner att jag ska skita i allt för allt kan gå åt helvete ändå, men en annan del av mig vill bara stanna upp och tänka igenom allt som jag gör.
Varför kan inte alla tankar lämna en ifred? Varför får man aldrig vara lycklig och bara leva på?

Av någon anledning fastnar jag alltid någonstans på vägen. Med mina tankar om hur allting KAN bli. Och alltid hur det kan bli på ett negativt sätt. Vart är mina positiva tankar? Vart är mina tankar om att jag har haft mitt och att det är min tur att bli lycklig? Jag önskar att jag visste.
Jag vet ju att man inte ska tycka, känna och analysera så mycket. Livet kommer bli precis så som livet är menat att bli, så jag måste sluta lägga så mycket onödig energi på onödiga saker.

Likes

Comments

Det finns alltid någon som har det värre. Ju mer tiden går så försöker jag intala mig om att inte klaga på småsaker för det finns såna som inte klagar trots att de inte har någonting kvar.
Fick höra på jobbet att en hade tagit min sjukdom som en anledning till att folk har det värre och jag vet egentligen inte. Just nu känns det värsta med min sjukdom är att jag fick min diagnos väldigt ung. Man ska inte ha cancer när man är 25 (eller ja 24) eller ja egentligen någonsin.
En annan sak som också är otroligt jobbig är att oavsett om jag blir friskförklarad är chansen för återfall hög. Men jag tycker inte längre synd om mig själv.
För jag kommer kunna göra allt jag vill och kommer kunna genomföra mina drömmar. Det enda som stoppar mig är min fantasi (och givetvis pengar haha)

Jag är lika förvånad över att jag är såhär positiv för det har jag aldrig varit. Livet är fantastiskt. Hur mycket jag än höll emot för att inte bli lycklig igen, så lyckades jag bli det. Oavsett vad som händer i framtiden så kommer jag att klara det också. Det finns såna som har det värre än mig, så jag ägnar dom mina tankar istället för att tänka på mig.

Likes

Comments

Jag ångrar inte beslut som jag har tagit i livet men jag ångrar att jag har mått dåligt över saker som jag inte borde ha gjort. Det är lätt att se tillbaka och tänka idag att det var för det bästa. Allting är mycket bättre idag tack vare saker som hände förut.
Men ändå kan jag inte låta bli att må dåligt över det.

Dock har jag blivit så mycket positivare. Pratade med en kollega för ett par dagar sedan som sa att jag är mer positiv och glad nu än jag någonsin har varit. "En sån som skulle själv skulle hatat för ett halvår sen." Alldeles för sant. Men nu är jag glad att allting löst sig.

Jag har en vän som är som en annan del av mig. Jag kan känna vad jag vill, säga vad jag vill och vara som jag känner utan att bli dömd. Den första människan som kan förstå mig så bra. Kan inte beskriva hur lycklig jag är över att hittat en sån vän.

Och jag kan inte förneka att en person som verkligen gjort en förändring för mig är min underbara pojkvän. Jag ser äntligen en framtid och jag vill leva. Jag vill skaffa barn, jag vill köpa hus och jag vill gifta mig. Saker jag inte sett förut. Nu vill jag göra allting med honom. För jag har förstått att det finns en människa som kan stå ut med mig och som tycker om mig för den jag är.

Likes

Comments

Är så ledsen över att livet är så orättvist. Det känns som att de alltid är dom människorna som inte förtjänar all skit som får den. Jag vill bara kunna ta bort all smärta och allt ont från dom i min närhet.

Jag är så lycklig med människorna i mitt liv. Jag har världens bästa vänner som alltid finns för mig och som låter mig vara en del av deras liv. Dom förgyller mina dagar så otroligt mycket. Det är omöjligt att inte älska dom och att vara lycklig för att dom finns.
Sen har jag världens finaste pojkvän som kom in i mitt liv när jag som minst trodde att jag skulle träffa någon och ännu mindre trodde att jag kunde älska någon. Han vände mitt liv ordentligt. Ibland känns det som att han räddade mig. Varje gång han kramar mig extra hårt så känns det som att jag blir mer hel än tidigare.

Och så är jag så lycklig över min familj. Det är så viktigt.

Likes

Comments

Det var skönt att äntligen få posta någonting positivt. Det känns som att det ofta finns så mycket negativt omkring en men just nu, på samma sätt som vi går mot vår och ljusare tider så är det ljust i mitt hjärta.
Detta gör mig så fruktansvärt rädd. Jag var längst ner och använde alkoholen för att lindra mina tankar. Jag försökte leva livet på något sätt men det gick så fel. Men på mindre än en månad så förändrades det. Ibland undrar jag om kärlek är något sorts botemedel. Mina mörka dagar är så mycket färre. Och jag är så mycket gladare. Jag önskar att min cancer kommer hålla sig borta nu för jag vill inte förstöra den här tiden. Även om jag vet att han finns där så vill jag inte gå igenom såna saker igen, inte nu. Jag vill vara såhär glad, med den finaste människan jag någonsin träffat.
Och ibland inser jag hur töntig jag är, som så många gånger inte förstått varför folk bara skriker ut sin kärlek för någon. Men här sitter jag och är förmodligen kär för första gången för jag vill att alla ska veta vem han är och vad jag känner.

Likes

Comments

Ibland inser man att man är alldeles för snäll mot sjukvården. Ju mer jag tänker på det ju mer hatar jag min läkare. Och jag blir bara mer och mer arg. Han kan ju bete sig hur som helst för att han har hög lön och kommer få den oavsett, och han är expert på sitt område så ingen kan komma och säga att han har fel. Jag kan förstå att han tar mitt fall ganska lätt när det i nuläget absolut inte är livshotande. Men jag är så nyfiken på om någon människa kan låtsas som ingenting och låta bli att bli påverkad av att höra "Du har cancer"
För min läkare är det förmodligen ett lätt fall då min cancer inte sitter i ett ett organ som gör det livshotande. Det hade varit skillnad om den satt i lungan eller liknande.

Efter min operation fick jag mycket nervskador som jag förmodligen kommer få stå ut med hela mitt liv eller större delen av mitt liv. Detta berättade min operationsläkare för mig två minuter innan operationen, då min läkare missat den "lilla" detaljen. Den detaljen som faktiskt kunde vara så allvarlig att jag aldrig skulle kunna använda min arm igen. Jag har dagligen ont. Inte så ont att jag inte kan utföra saker. Jag kan leva mitt liv som jag gjorde innan, men jag har fått lära mig att leva med att det gör ont. Vissa dagar mer än andra. Ibland kan jag inte ens greppa saker (en nackdel med nervskador, det är inte bara de opererade området som är påverkat utan hela armen) men jag ska ändå vara glad för det kunde ha varit värre.

Men den saken som gör mig mest irriterad med allt är att jag inte ens kan rådfråga med min läkare. Han bryr sig inte. Jag kommenterade att det känns som att någonting trycker på från insidan, det känns som en hammare som slår. Och svaret jag fick var att det var jättekonstigt men det kan väl bli så också då. Tack för de svaret hjälpte mig otroligt mycket och min oro försvann direkt.. jag frågade även en gång om mina skakningar som uppkommit efter operationen kan ha någonting med operationen att göra. Men svaret där blev absolut inte. Nä, då är man nyfiken på hur det kan ha kommit i samband med operationen. Jag ville bara ha de bekräftat men nej.

Och det som gör mig så arg är att han är den som har högst lön. En sån arrogant människa. Poliserna, sjuksköterskorna, brandmännen som i stort sett alltid ger en bra bemötande får ingenting nästan. Absolut, han har en större kunskap och högre utbildning men med all den kunskapen han har så borde han kunna förstå hur mycket ett bra bemötande gör.

Likes

Comments

Det finns bra dagar och sen finns det mindre bra dagar. Jag är glad att jag har träffat någon som gett mig lite mer energi. Jag har äntligen lyckats ta tag i att städa oftare, att hålla ordning och att göra vissa saker som jag i flera månader skjutit undan för att jag inte orkar. Jag vill göra saker nu. Tidigare gjorde de mig ingenting om jag låg hemma och halvdog i en vecka. Nu vill jag ta vara på varje minut att kunna göra någonting. Det betyder att mina dagar som jag har kallat bra har blivit bättre.

Jag kan även säga att mina dåliga dagar har blivit färre. Men de är absolut inte helt borta. Vissa dagar vill jag bara försvinna för det gör så ont och allting är så jobbigt. Vissa dagar kan jag bara gråta för att det behövs och jag har aldrig gråtit förut. Jag mår inte helt bra. Det är så mycket kvar, men jag är glad att jag kommit en bit på vägen.

En annan jobbig känsla inom mig är att det känns som att jag för tillfället har lagt min lycka på andra människor. Jag är glad för att jag har mina vänner som lyfter upp mig hela tiden och aldrig lämnar min sida. Jag är glad för att jag har en så fin kille i mitt liv. Men jag är fortfarande så långt ifrån att vara glad med mig själv.
Tänk om dagen kommer då alla bestämmer sig för att gå. Då kommer all min lycka försvinna och allt kommer rasa ännu längre ner. Ibland känns det som att det är en orsak till att jag inte vågar bli helt lycklig. För tänk om...

En annan sak som plågar mig otroligt mycket just nu är min läkare. Jag vill kräkas. Det är jobbigt att vara sjuk från början men ännu jobbigare att ha en sån som han som läkaren när det väl är dags. Han är säkert superduktig på sin forskning eller vad han gör.. men hans bemötande.. jag har aldrig känt mig så liten som på hans läkarbesök. Jag har aldrig känt mig så dum som när jag kommer dit och han varje gång i stort sett skrattar åt mig för jag tar hans tid. Jag känner mig bara i vägen för den människan. Och det har jag känt sen dag ett. Det är nackdelen med att ha en ovanlig sjukdom. Att det inte finns några läkare att välja på utan det är han. Det är han som kan min typ av sjukdom och det är så sjukt jobbigt.

Likes

Comments

Mitt liv har fått en sorts vändning. Jag har träffat någon som har dragit upp mig ganska mycket. Han håller om mig när jag mår dåligt. Ibland känns det som man kan använda sig av det man brukar säga att någon gång kommer det någon som kramar dig så hårt att alla bitar faller på plats. Jag är inte tillbaka till mitt gamla jag ännu men jag är på gång. I för sig tror jag aldrig att jag kommer bli som jag brukar vara efter allt som har hänt 2016.

Imorgon ska jag på min rutinkontroll. Det gör mig lite rädd. Jag vill att det ska gå som tidigare att det säger att ingen tumör syns till, men jag vet även att den dagen kommer komma där de säger att den finns där. Jag kan inte bestämma mig om det är bra om den kommer nu eller senare. På ett sätt vill jag ha de avklarat samtidigt som jag känner att jag inte vet om jag orkar med det nu. Samtidigt så finns det aldrig något passande tillfälle att få genomgå en behandling på. Det kommer aldrig passa bra.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är mer tankar än vanligt i mitt huvud och även om jag aldrig varit den "mysiga" människan så älskar jag när den fina människan alltid ska hålla om en när man ska sova.

Likes

Comments