Nu är karusellen igång. DBT:n har startats. Första mötet gick bra. Det var trots allt bara en start. Det kommer bli tyngre, det vet jag, men det är för den goda sakens skull. Jag ska bli frisk. Men jag har sån ångest över det. Vem är jag om inte den borderline-störda individen? Vem är jag utan den konstanta tomhetskänslan? Utan ett självskadebeteende?

Jag jobbar nu mot att inte självskada för min egen skull. Just nu så är det för att min man och min bonus inte ska bli rädda. Speciellt bonusen. Jag vill inte utsätta honom för något. Vill inte föra vidare en rädsla och ångest. Jag vill kunna säga att allt är bra och mena det. Jag vill slippa stänga in mig i sovrummet för att jag känner mig dålig. Jag vill bli en bättre människa gentemot mig själv så att det i sin tur gör mig till en bättre medmänniska.


Intellektuell så vet jag att jag är så mycket mer än diagnoserna. Jag vet att jag är en ganska bra tjej och jäkligt smart och snäll. Jag ser alla, Mer än vad jag ser mig själv. Det måste ändras. Det måste få vara okej att tänka på sig själv i första hand. För vem gör det annars? 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det började redan när jag var liten. Nedstämdheten. Den kom väl i samma veva som spermadonatorn lämnade oss. Saknaden efter att ha både mamma och pappa. Saknaden att vara normal som alla andra kids som bodde varannan vecka om de hade skilda föräldrar. Jag saknade aldrig honom som person, men jag saknade att ha en andra förälder. ​Jag höll ångesten inom mig. Mamma har alltid sagt att jag var en glad unge. När jag var elva startade en fysisk självdestruktivitet. Det började med en sån simpel sak som att tjuvröka. När jag var 12 rispade jag i mig själv för första gången. På skoltoaletten. Jag hade t-shirt på mig men ändå så sa ingen något. Inte ens min lärare. Varför ignorerade man något sånt?  Hade någon frågat hur jag mådde hade jag kanske redan då fått hjälpen till att börja må bättre. Men där var jag, 12 år gammal och ensammast i världen. Det var jag, ångesten och min första depression. 

Likes

Comments

En ordentlig nedåt period. Det sa stopp. Varken huvud eller kropp orkar egentligen men jag fortsätter ändå. Fortsätter som vanligt och låtsas som att allt vore bra. Spelar det där spelet. Att passa in. Ofta blir det så när jag mår dåligt. Jag försöker passa in i normen. Jag försöker påminna mig själv om att en behöver faktiskt inte passa in i normen. En behöver inte låtsas som att allt är bra när det faktiskt inte är det. Det är viktigt att komma ihåg, att försöka ha det i bakhuvudet, även om det inte alltid går. 

Likes

Comments

Det här med att uppdatera på el bloggo är tydligen inte min starka sida. Brukar kunna bli så när jag är inne i en period då jag "mår bra". Det vill säga att ångesten håller sig på en stabil nivå eller nästan borta.

Jag har inte samma behov av att skriva. Att dela med mig. Det borde egentligen vara då jag skulle passa på att skriva, ni vet, när man kan se allt ur ett annat perspektiv. Men jag får som fullt upp med att leva. Jag har inte lärt mig det ännu, att ta det lugnt och reflektera över saker när jag jag mår okej. Jag bara kör på i 190. Jobba, se till familjen, städa, göra saker.

I helgen märkte jag dock att allt inte är så bra som jag trodde. Det här börjat klia i fingrarna, ja, i hela kroppen. Rastlösheten har satt in. Har jobbat upp mig själv i någon slags mani. Måste. Göra. Något. Sitta och pilla med saker och reta gallfeber på min äkta hälft. Allt är tråkigt men jag vill ändå göra något, göra allt.
Samt att plånboken ofta blir lidande. Köper det jag känner för även om jag egentligen inte har råd. Som tur är så har jag tillräckligt med "karaktär" som en säger så att jag inte sätter mig i skuld. Det hade varit värst. Att sitta där med flera tusen som jag aldrig skulle kunna betala av. Det är inte alla som har den turen. Och ja, jag kallar det tur, för allt har i slutändan att göra med om en får rätt hjälp från psykiatrin och omvärlden. Jag är lyckligt lottad att ha ett kontaktnät där det mesta fungerar. 

Tills vidare, vi syns i marschallens skugga.
/The Mad Hatter. 

Likes

Comments

Det här med att inte alltid vara okej, det är ändå okej. En behöver inte vara helt hundra jämt. Det går inte. Det gäller även människor som inte lider utav psykisk ohälsa. Undrar om det ibland inte är värre för dem? En motgång blir tyngre. Så känner iallafall jag. Det är tragiskt, men jag är van, van vid att en motgång sällan kommer ensam. Van vid att kämpa vidare och att ständigt ha en ångestklump i brösten. Det är konstigt det där, att det känns konstigt i hela kroppen när ångesten inte finns där. Bara en sån sak kan självklart trigga igång ångesten, ångest över att inte ha ångest. Det är märkligt. Märkligt hur den mänskliga hjärnan fungerar (ibland inte fungerar). Jag vet också att ångesten inte kan skada mig, inte ångesten i sig, det är en känsla, ett mående. Men den kan ha så många konsekvenser och har också haft det. Inte idag, inte på länge, men förr. Ofta. På många olika sätt. Ibland så långt att döden har känts nära inpå. Som en utväg. Jag har lärt mig nu att hantera ångesten till stor del. Avvärja den när den är som värst. Jag fungerar ändå och det är väl huvudsaken?

Tillsvidare, vi syns i marschallens skugga.
/The Mad Hatter.

Likes

Comments

Jag går in hårt och startar på en gång. Psykisk ohälsa. Resan från att känna sig helt galen och utanför, till att hitta sin egen förståelse och acceptans, samtidigt som en inte längre känner sig galen och utanför. Genom att skriva om allt det här så vill jag öka en förståelse för de som inte lider, eller har lidit, av psykisk ohälsa. Jag vill öppna ögonen för hela världen, inte bara en grupp på Facebook eller mina närmaste. Psykisk ohälsa är inget som någonsin borde vara tabu att prata om, men tyvärr, allt för ofta, så stöter en på folk som tar illa vid sig. Som har en skev bild av det hela. Genom det här så kanske jag inte bara öppnar ögonen hos vissa, utan jag kanske även når ut till folk som behöver det? Jag vet inte. Det återstår att se.

Men så länge, vi syns i marschallen skugga.
/The Mad Hatter.

Likes

Comments