Tjena
Nu vet ni ju att min vecka dessa två dagar har sugit, det slutar inte där, för gissa vem som gick ut från ännu en lektion gråtandes? Varför kan jag aldrig acceptera att det är OKEJ att göra fel?
Mitt mentala breakdown handlade om en låt vi ska spela, som jag inte kan än. När jag försöker förklara för min lärare att jag tycker att det är jobbigt att behöva improvisera för jag känner mig dum kan jag inte hålla tårarna tillbaka, och går därifrån. Skäms som fan över det.
Som tur är kom min lärare ut och pratade med mig om varför det blev som det blev och att allt var okej, bästa läraren eller vadå?
Just nu när jag skriver det här är allt okej, och ska sova närsomhelst.
God natt, hoppas ni mår bra

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tjena
Måndag säger ju sig självt, sen har jag suttit heeeela söndag kvällen och skrivit klart en uppgift som hade deadline söndag kväll, och när jag är klar kan jag inte spara någonting och allt försvinner? Varför kan den här jävla teknologin aldrig fungera? Resultatet av det blev att jag låg vaken och knappt sov. Börjar måndagsmorgonen med rytmiklektion där vi ska dansa, vilket är det VÄRSTA jag vet, skäms så enormt över att dansa inför andra människor, för att jag tycker själv att jag ser så extremt ful ut för att jag alltid gör fel när jag ska dansa. Så vad gör jag? Springer ut från lektionen och sitter där resten av lektionen och försöker att inte gråta. För folk som inte förstår kanske det här låter överdrivet. Jag är van att bli kallad överdriven så det tar jag ej åt mig av längre. Hoppas ni hade en bättre måndag än jag
Godnatt

Likes

Comments

Du har kanske sett tjejen i gallerian. Jag har sett henne många gånger utan att tänkt på henne, utan att ens veta om det verkligen är hon. Hon jag tänker på är tjejen som med tom blick tittar ut över folkmassan, som är rädd att möta andras blickar, hon som sitter själv ibland alla kompisgäng och familjer. Hon sitter där och ser ut som vem som helst, för det hon känner syns inte utanpå. Inuti skriker hennes kropp, tårarna är nära och hon kämpar för att hålla dem borta. Varför? Tänker hon. Inget har hänt så varför känner jag såhär? Allting känns kaos inombords och varför märker ingen? Varför hjälper ingen? Hur ska dem egentligen kunna hjälpa, eftersom hennes problem inte syns på utsidan. Hon är som vilken tjej som helst och kanske sitter där och väntar på en vän eller vilar fötterna. Det är därför jag inte alltid märker henne, även fast jag i fredags var hon.
Mitt lättaste sätt att prata om det är att tänka på mig själv som någon annan. Att det finns två stycken Julia. En som är glad och sprallig, skrattar med sina vänner och drar extremt dåliga skämt, sen finns också hon som fejkler, håller sig mycket tystare, går hela dagen med masken påklistrad för att slippa bli frågad om allt verkligen är okej men som till sist stupar i en gråtattack när hon kommer hem. När jag vaknar vet jag inte vilken Julia jag ska vara idag, och det är jobbigt att inte veta.
Därför är det lättare för mig att säga hon till hon som bär min ångest, för det är inte jag. Det är någon annan, någon som inte alltid funnits där utan hon har tvingat sig in i mitt psyke. Och ibland tar hon över.
Jag var inte där i gallerian i fredags, utan hon satt där, och visste egentligen inte varför hon ville gråta. En vanlig fredag, kanske var jag ledsen för att jag kände mig ensam? Eller var jag ledsen för någon underliggande anledning? Jag kommer förmodligen aldrig få veta det heller.
Men för alla andra omkring såg jag förmodligen ut som vem som helst, och därför kan ingen hjälpa. Hade mitt psyke synts utifrån på samma sätt som det känts, hade jag lovat att ingen hade känt sig oberörd.

Likes

Comments

God kväll
Mådde lite bättre imorse än igår Thank god, illamåendet var borta och på det hade jag sovmorgon och började 13.45 (tack för inställda lektioner!). Men när det går bra ska det ju också falla till slut, idag med hjälp av pianolektioner. Nästan varje piano lektion sitter jag och försöker att hålla tårarna inne, eftersom pianot stressar mig som fan när jag inte kan spela. Min pianolärare är lugn och så extremt snäll mot mig, men jag blir så ledsen när jag inte kan. Det är okej att misslyckas, det är okej att inte kunna på första försöket, men varför kan inte mina fingrar spela när jag vet hur jag ska göra, och varför kan jag bara inte spela rätt? Jag försöker att intala mig det, men när jag gång på gång bara gör fel känner jag mig så värdelös. Oj, drama Queen much? Kanske.

Positivt då? Gick lite in i ett selfie mode idag när jag hade tid, så ni får la se en selfie innan jag säger god natt ✨

Dagens komplimang: blev nöjd över håret idag, Thank god for torrschampo! 😍
~tröja från Gina

Likes

Comments

Gokväll, Fyfan för denna dag. Mådde superdåligt när jag vaknade (vilket inte är ovanligt, brukar må illa) men det gav sig verkligen inte! Klockan är nu ca 22, och mår fortfarande dåligt. Sen klev jag på bussen, och då har bussen innan gått sönder och alla från den bussen går på min buss, vilket resulterar i att jag blir inklämd stående i ett hörn, och dåligt som jag fortfarande mår står jag den 50 minuters bussturen och koncentrerar mig på att inte svimma fast huvudet snurrar och magen vill kasta upp frukosten. Suck.
Lite positivt, hade min första sånglektion på länge! (videobevis? Kanske kommer om ni vill ha😉) och är förvånad att min sångteknik fortfarande håller fast jag inte sjungit på lovet!

Efter den här skitdagen med illamående var det skönt att landa hemma i sängen, lyssna på Therese och Zäta och ta på mig min favoritmask från Lush, och hoppas på att morgondagen blir bättre.

Gonatt på er!

Mina misslyckade lockar från igår blev iallafall en improviserad frisyr som jag blev sjukt nöjd med faktiskt och det blir dagens komplimang!
~skjorta från Gina
~ Jeans från Bik bok

Likes

Comments

Tjena igen, trodde ni att ni skulle bli av med mig enkelt?
Nejdå, klockan är nu 20.35 och jag har gjort det som är obligatoriskt, tagit på mig mjukisbyxor och tofflor <33
Fick en spontan känsla att locka håret, och så blev det, dock blev det inte lika fint som jag hoppats, men är åtminstone lockig till morgondagen. Ska också sova snart, gårdagens sömnlöshet börjar kicka in, så säger gonatt på er, puss 😘

Likes

Comments

Den här dagen har känts som en måndag, inte bara för att skolan började, utan dagen kändes precis som att få en galge i ansiktet. Bokstavligen, det var det första som hände. Inte nog med det så valde bältes-grejen på bussen att sno lite av mitt hår, vad mer kan gå dåligt idag?
Okej egentligen gick inget mer särskilt dåligt, jag var lite seg dock då jag inte sovit inatt, men det härdar ut.
Har jag haft någon ångest idag då? Vet inte om jag ska kalla det ångest direkt, men det som hände var att vi fick en ny låt i vår ensemble (vilket är när vi spelar som i band), en låt jag aldrig hört och därför inte kan, så jag kände mig sämre när jag står och försöker improvisera fram melodin på låten när vi ska spela. Men hey, vad kan jag göra mer än att lära mig? Inte så att en kan något på första försöket, hur klyschigt det än låter ;)

Vad ska jag mer säga då, nu har jag precis kommit från skolan och väntar på att få äta sojakorv med mos (mums!), sen ska jag kanske träffa några vänner, och om inte ska jag försöka läsa ut Therese Lindgrens bok "vem bryr sig?" Som Btw är sååå bra, har ni inte läst den? Vad väntar ni på?

(Har ni tänkt på att jag älskar att sitta på bilder? Sen älskar jag också outfit bilder så ni får stå ut)
~Jeans från Bik bok
~ tröja från H&M
Dagens komplimang: Vem kan inte känna sig fin i sin favorit tröja? 😍

Stay Tuned

Likes

Comments

Hoppsan, här kom det något som inte var relaterat till ångest, nämligen en lite dags-summering. Idag är det måndag, och sista dagen på lovet. Suck. Men jag är påväg in till stan, för jag ska nämligen på jobbintervju, wihooo! 🎉. Intervjun jag ska på är till McDonalds, och jag ber till alla lyckliga stjärnor att jobbet ska bli mitt, det är mitt mål för 2018, att börja jobba utöver skolan. Wish me Good luck!

Nu lär ni väl kanske lära känna mig lite också, vem är det som driver den här bloggen egentligen? Jag heter Julia, är 17 år och går i 2an på musiklinjen, med sång som mitt instrument. Jag älskar att gymträna, träffa mina få men bra vänner och min pojkvän Samuel som jag har varit tillsammans med i 2 år (älskardej, vet att du läser haha). Och ja, som jag skrev innan är jag egentligen bara en i mängden, och har tampats med ångest sen jag var ganska liten. I grundskolan blev jag mobbad för min kropp och vikt och kände mig sällan hemma i en hel klass. Nu, i gymnasiet har jag börjat känna mig mer hemma och bekväm i vem jag är, och därför ska ångesten bort också, även om jag inte vill prata för mycket om det i det här inlägget. Tack till er få som läst mina tidigare inlägg, hoppas ni vill veta mer.

Stay Tuned 😸

~Dagens outfit, har "ansträngt mig" till intervjun. Kostymbyxor från pull & bear, polo från Gina
~Dagens komplimang: jag tycker att jag ser ganska gullig ut idag helt enkelt

Likes

Comments

Hej igen på er! Jag tänkte idag skriva lite om ångest generellt. Självklart finns det olika typer av ångest och jag kan inte relatera till alla typer, därför tänker jag mest gå igenom hur ångesten känns för mig, vad som utlöser det och vad jag kan göra åt det.

Ångest är i sin början en överlevnadsinstinkt från den tiden människan levde som jägare och samlare, då en fara dök upp och kroppen gjorde sig beredd för att fly satte pulsen och andningen igång för att göra sig beredd på flykt. Idag finns inte den faran kvar som ska göra oss beredda på att fly, men ångesten finns kvar, och det är det som händer i kroppen när våran ångest slår till, att vi uppfattar något som farligt som egentligen inte är farligt.

Ångest för mig känns ofta som en klump i magen, som en obehagskänsla. Ofta sitter jag också och spänner  mig för att jag verkligen inte kan slappna av, vilket tillslut leder till att jag får spänningshuvudvärk. När ångesten kommer snabbt brukar jag känna att pulsen höjs, och när jag övertänker brukar det sluta med att jag gråter. Även fast jag vet att det inte är något farligt så känns det obehagligt och onormalt. 

För att jag tillslut ska kunna bli av med min ångest måste jag först ta itu med anledningen till att ångesten kommer. Här är några exempel på vad som ger mig ångest:

- MIn kropp (förmodligen den värsta boven i dramat, pga mobbning som yngre)

- utebliven träning (hör ihop med ovanstående)

- Om jag får skäll eller kritik

- Att veta att jag ligger efter med något jag inte borde ligga efter med

- Att känna mig utanför

- När jag jämför mig med andra (vilket jag ofta tyvärr gör)


Hur ska jag göra för att inte känna lika mycket ångest kring dom här sakerna? Här kommer lista nr 2:

- Jag ska inte undvika att titta mig i spegeln, och istället för att leta fel på mig själv så ska jag leta bra saker. Vilken söt skrattgrop du har, tröjan passar dig perfekt, vad fint ditt smink blev idag, exempelvis.

- Komma ihåg att alla kroppar är fantastiska, de där benen du har må vara stora, men de lyckades få dig att springa 5 kilometer som du tvivlade på att du kunde, men det var ju självklart att du kunde!

- Tänka på att kritik oftast inte är menat negativt utan de som ger kritik vill få dig att förbättra dig, du behöver inte vända på allt för att det ska låta som något negativt mot dig, de som ger kritik menar oftast inget illa.

- Jag ska inte jämföra mig så mycket med andra och se att jag själv kan också, visst din vän sprang lite längre än dig, men du sprang fortfarande långt du också! Klasskompisen sjöng så fint på vår uppvisning, men det betyder inte att du lät sämre!

Det här är några av de vanligaste grejerna som jag får ångest av i vardagen, och det här är hur jag ska försöka kommer över det. Med lite jävlar anamma ska det gå.

Stay tuned.


Likes

Comments

​Jag är hon som lever det "perfekta" livet. Jag har vänner som alltid finns bara ett telefonsamtal bort, en pojkvän som älskar mig, föräldrar som älskar mig och vill mitt bästa, har aldrig behövt ta konsekvenserna av ekonomiska problem privat eller i familjen, är inte diagnostiserad med något eller haft problem i skolan. Så egentligen är jag en i mängden. Förutom att jag är en i mängden är jag också hon som många nätter somnar med gråten i halsen och vaknar med ångestklumpen i magen, hon som är rädd att bli själv och gör allt för att känna att hon får en gnutta uppmärksamhet och känna sig älskad. Hur kan jag ens egentligen tro att mina problem går att jämföra med andras, jag som har det så bra, ska jag tro att det är synd om mig?

Jag har bestämt mig för att 2018 ska bli mitt år, och året som jag, stark som jag är, ska slå hjärnspökena. Mitt bästa sätt att få ut och prata om min ångest är genom att skriva om det, och det är därför jag skapat den här bloggen (och förmodligen kommer ni också få ointressanta vardagslivsbilder som på exakt alla bloggar). 

Välkomna till MITT 2018, kram på er :) 

Likes

Comments