View tracker

​Klockan 09.30 åkte jag och en personal till avdelningen för bedömningssamtalet med läkaren Riad. Vi fick vänta 45 minuter, men då satt jag och personalen och spelade kort. Det var dock svårt att koncentrera sig eftersom en kvinna storgrät och skrek i telefon och personalen sprang fram och tillbaka och jag oroade mig över vad dem skulle säga på mötet. Men vid kvart över 11 kom Riad och hämtade mig och vi gick in i konferensrummet.
Han frågade hur jag mådde, vad jag hade gjort när jag var hemma, om jag hade haft kontakt med min läkare på INM och sånt. Efter en kortare pratstund sa han att han skulle skicka in Öppenvårds LPT papperna idag eller imorgon efter att han har pratat med min läkare på INM, sen fick jag gå på permission till på fredag klockan 10.

Det oroar mig att han inte skickat in papperna om Öppenvårds LPT än, för det innebär att jag fortfarande kommer vara inlagd på avdelningen när det är stormöte med socialtjänsten, boendet, INM, högsta cheferna för INM och boendet och mina föräldrar den 4 oktober. Det kommer inte "se bra ut" om jag fortfarande är inlagd när dem ska prata om min framtid och om jag får bo kvar eller inte. Om jag fortfarande är inlagd så kommer det ju se ut som att jag inte klarar av att bo på boendet. Oron och ångesten och stressen är så himla stark just nu. Men jag försöker andas, tänka positivt, tänka att allting löser sig, tänka att allting kommer bli bra.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag och en personal åkte till skolan vid 09.27. Vi tog bussen till Värnhem, men medan vi satt på bussen såg jag en massa polisbilar och blåljus som körde efter bussen. Allt annat verkade så overkligt, och polisbilarna och blåljusen var extra verkligt och tydligt. Allt annat suddades liksom ut. Jag kände mig väldigt, väldigt otrygg och minnena fick tårarna att trycka bakom ögonlocken. 

När vi kom till skolan hade jag engelska. Det var svårt att koncentrera mig på grund av att jag kände mig så otrygg efter att jag sett alla de där polisbilarna och blåljusen som körde efter bussen hela vägen till skolan, men jag gjorde mitt bästa. Jag kämpade för att hålla det inom mig, och det var nästan så att jag inte ville lämna skolan för att jag var rädd att poliserna skulle stå utanför skolan. Minnena från våldtäkten 2012 och alla kaotiska och våldsamma och traumatiska polisingripanden spelades upp i mitt huvud och inom mig, i kroppen. Det var så jobbigt, men jag höll ut till 11 då jag fick min medicin och vi gick till bussen för att åka tillbaka till boendet, åka hem.

Efter vi hade varit på skolan gick jag och samma personal till ICA MAXI för att handla mat. Det gick bra, det gick snabbt, men när jag tittade mig omkring såg jag bara hur folk hade öronsnäckor och stirrade på mig. När jag tittade extra noga såg jag hur det brann bakom dem och texten: "Vi jagar dig" dök upp. Jag försökte "skaka av mig det", men det gick inte. Otryggheten bara växte och växte, så jag försökte snabba på handlingen så jag så snabbt som möjligt kunde ta mig upp till min lägenhet där jag känner mig mer trygg eftersom det ligger högt uppe i ett våningshus och det är tre låsta dörrar du måste ta dig igenom.

Resten av dagen var lugn. Oron kring mötet på avdelningen imorgon kryper i kroppen och gör mig väldigt stressad, gör mig rastlös. Det enda jag tänker på är allt dåligt som han kan säga, så som att han drar in mina permissioner och liknande. Men jag vet att det inte finns någon anledning till att dra in mina permissioner eftersom jag sköter mig och mår lite bättre. Jag får "konspirations teorier" i huvudet, så som att chefen för INM säger åt Riad, läkaren på avdelningen att han ska dra in mina permissioner eftersom INM inte vill jag ska bo på boendet, eller att Riad vill se hur jag verkligen mår genom att dra in permissionerna så jag måste vara på avdelningen så dem kan övervaka mig. Jag vet det inte är logiskt, det finns ingen egentlig anledning till att dra in mina permissioner, men ändå oroar jag mig fruktansvärt mycket. Jag måste släppa den oron. Det är inte ikväll mötet är, det är imorgon och det kommer gå bra. Allting löser sig.

Likes

Comments

View tracker

Min födelsedag var jättebra. Min familj kom hit klockan 16.00 och dem hade med sig en massa presenter och en lasagne som mamma gjort. Jag öppnade presenterna och mamma värme maten. Jag fick Ipad-fodral, pengar, kläder, halsdukar, pussel, pusselmatta, canvastavlor och färg.

Jag mådde inte så bra egentligen, men jag låtsades som att allting var okej, för jag ville inte göra min familj ledsen. Jag höll uppe en fasad, log och var social. Men jag visste inte hur jag skulle bete mig, vad jag skulle göra, vad jag skulle säga. Jag är inte så bra i sociala sammanhang. Jag log och försökte spela samlad och lugn trots att det var kaos inom mig och jag var sönderstressad. Jag var sönderstressad på grund av allt med att jag inte vet om jag får bo kvar eller inte, och mötet på tisdag, och mötet den 4 oktober. Oron och ångesten kröp i kroppen.

Efter en och en halv timme orkade jag inte hålla uppe fasaden längre. Jag smsade mamma och bad dem att gå. Hon svarade "okej", men jag såg hur ledsen hon blev. Hon sa åt resten av familjen att dem skulle gå, och alla blev ledsna. Det syntes så tydligt på dem, och det fick mig att må så himla dåligt, sämre än vad jag gjorde innan.
Jag vill ju inte min familj ska vara ledsen, speciellt inte när det beror på mig, men jag orkade inte låtsas som att allting var okej längre, det tog på krafter som jag egentligen inte hade. Jag höll uppe en fasad för att jag älskar min familj och inte vill dem ska se min må dåligt, för då mår dem dåligt.

Min familj gick och jag hade så himla dåligt samvete för att jag bett dem gå så tidigt. I mitt huvud hade jag planerat att dem skulle stanna till åtminstone 19.00, men jag orkade inte så länge. Jag fick ännu mer ångest, blev ännu mer orolig, ännu mer stressad, bara för att jag bad dem gå. Och att se dem så ledsna, det gjorde ont i mig, fruktansvärt ont i mig, men jag var tvungen att avsluta besöket.

Efter att min familj hade gått, så åkte jag och en personal till Mobilia för att köpa ett pussel. När vi satt på bussen vid Gustav Adolfs torg körde det plötsligt förbi en polisbil med blåljus och sirener på. Direkt när jag såg den gul-blå målade bilen och blåljusen som blinkade så var det som att någon la flera betongblock på mitt bröst. Jag fick svårt att andas. Tårarna började trycka bakom ögonlocken och jag ville bara springa, det kändes som att dem jagade mig, att det var mig dem letade efter. Polisbilen körde snabbt förbi, men känslan satt i hela kvällen. Den där panikkänslan som jag alltid får när jag ser en polisbil. Personalen såg ingenting på mig, jag kämpade för att hålla ihop. Men jag lyckades hålla ihop mig och inte springa därifrån.

När vi kom tillbaka till boendet satte vi på Prison Break på Netflix, gjorde i ordning min kvällsfika, tände lite ljus och hade det mysigt i en timme innan jag fick mina kvällsmediciner och jag gick och la mig. Det hade varit en bra födelsedag trots allt, jag önskar bara den varit lite annorlunda, att min familj stannat längre, att inte denna konstanta oro över om jag får bo kvar eller inte, mötet på tisdag och mötet den 4 funnits igår, den förstörde lite min födelsedag. 

Likes

Comments

​Det har varit några jobbiga dagar. Kaoset inom mig finns fortfarande kvar, även om jag försöker låtsas som att det inte är ett kaos inom mig. Jag har varit på läkarsamtal nu 3 gånger sedan jag senast bloggade. Läkaren är bra, han lyssnar på mig och litar på mig. Jag har haft permission sedan den 10 september, och i fredags skulle han, den läkaren ansöka om Öppenvårds LPT igen, efter att han pratat med min läkare och högsta chefen för psykiatrin som nu också är iblandad. Läkaren säger hela tiden: "Det gäller att ha god allians med patienten". Det har han rätt i, och  jag har nu lärt mig att det lönar sig att samarbeta med läkaren. Hade jag inte samarbetat hade han nog inte varit så snäll, inte gett mig permission så här ofta.

Dagarna fungerar bättre nu. Jag har inte skadat mig eller varit på Malmö C sedan den 9 september, det har inte heller varit något polisingripande sedan den 9 september. Jag har ju börjat skolan, och där trivs jag bra. Läraren är bra och har förståelse för mina svårigheter och hon tar det lugnt, i min takt. Jag sköter skolan, äter mina måltider och är mer medverkande i mitt schema, min vardag och min behandling. Jag följer schemat, går ut oftare med personalen och har verkligen börjat bygga upp ett nytt liv här.

Självklart finns det mycket oro och ångest. Oro och ångest över min framtid. Jag har ju det förbannade stormötet den 4 oktober och det mötet oroar mig riktigt mycket. Man ska prata om min framtid, om jag får bo kvar på detta boendet, var jag ska få min behandling i från och sånt. Just nu är det oklart vad som kommer hända. Socialtjänsten vill jag ska bo kvar, boendet vill jag ska bo kvar, mina föräldrar vill att jag ska bo kvar, min förvaltare vill att jag ska bo kvar och jag vill bo kvar. Det är bara INM och de högsta cheferna för psykiatrin som inte vill jag ska bo kvar här.

Jag har skickat flera "panik-mail" till de högsta cheferna och INM och förklarat hur mycket jag vill bo kvar här, att jag har slutat skada mig, att jag inte går till Malmö C längre, att rösterna inte säger jag ska skada mig själv eller andra, att jag sköter och trivs i skolan och att jag har en mer fungerande vardag. Jag förklarar att detta boendet är mitt hem. Så tar dem boendet ifrån mig, så tar man också mitt hem. Jag oroar mig så fruktansvärt mycket över om jag kommer förlora platsen här, det skulle krossa mig. Jag hade aldrig förlåtit mig själv.

På läkarsamtalet i fredags sa läkaren att jag skulle vara tillbaka på avdelningen klockan 10 på tisdag för ett bedömningssamtal. Det skapade ångest hos mig. Jag förstod inte vad det innebar med bedömningssamtal, det lät så väldigt mycket mer allvarligt. Så jag ringde avdelningen och frågade vad det betydde. Dem sa att det var ett samtal som i fredags. Man pratar med läkaren om hur det går och hur jag mår och sånt. Men ingen har innan sagt "bedömningssamtal", man har kallat det läkarsamtal, utskrivningssamtal eller samtal om permission, men aldrig "bedömningssamtal". Direkt så började tankarna snurra. "Kommer dem dra in mina permissioner?" "Kommer jag aldrig få komma tillbaka till boendet?" "Tänk så får jag inte åka på permission igen?" "Vad kommer hända?" "Vart ska jag ta vägen?" "Får jag bo kvar?" "Blir jag permanent inlagd som min pappa sa?"

 Ångesten gnager i mig, oron kryper i kroppen. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Det äter upp mig inifrån. Jag försöker få svar från boendet, från INM och från socialtjänsten om jag får bo kvar, men det är INM som "fuckar upp det" för mig. Dem vill ta mitt hem ifrån mig. Det är klart jag oroar mig. Och jag måste gå med denna oron och ångesten i 1 vecka och 4 dagar. Hur ska jag klara detta?

Likes

Comments

Idag fyller jag 19 år. Jag har levt i hela 19 år idag.
När jag först sattes under tvångsvård och placerades på låst institution för cirka fem år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle bli 19. Jag sa till mig själv och alla runt omkring mig att jag inte skulle bli 15, att jag inte skulle bli 16, att jag inte skulle bli 17, att jag inte skulle bli 18 och att jag inte skulle bli 19. Jag gjorde allt jag kunde för att avsluta mitt liv, jag tänkte inte bli ett år äldre.


Jag har överlevt tre våldtäkter och 2 övergrepp, vilket jag varje gång tyst bad dem att döda mig, för att jag ville inte leva med minnena från vad dem männen gjort mot mig. Jag ville inte leva med att känna mig så smutsig och äcklig som dem fick mig att göra. 


Jag har överlevt otaligt, allvarliga självmordsförsök och självskadehandlingar som gjort att jag spenderat fruktansvärt många timmar på akuten, uppkopplad till maskiner, dropp och blodpåsar, som gjort att jag tvingats drick medicinsk kol, blivit magpumpad, blivit fasthållen av sex poliser i timmar innan dem spänner fast mig i en bältessäng. Det är ett under att jag har överlevt.


Nu står jag här, fem år senare och blir ytterligare ett år äldre. Jag har överlevt fem svåra, jobbiga år som jag varit under tvångsvård och placerad på låsta institutioner och behandlingshem. Jag har överlevt 19 år, tvingats leva med funktionshinder, svåra problem och kaos. Jag har överlevt ett krig. 


Idag blir jag 19 år, och idag ska jag faktiskt fira det. Jag lever.

Likes

Comments

Jag är så himla orolig. Jag vet inte om jag får bo kvar. Ingen vet om jag får bo kvar. När jag frågar om jag behöver vara orolig över om jag kommer förlora platsen här så säger de allra flesta att dem inte tror det, så länge jag inte skadar mig.
Min mamma säger att jag ska sluta oroa mig eftersom jag mår sämre om jag går och oroar mig. Hon säger att jag ska tänka positivt, men det är inte så lätt när jag kanske kommer förlora det bästa som hänt mig på flera år.
Jag önskar att någon sa typ: "Vi kommer inte tillåta att dem flyttar på dig" eller "Vi ska kämpa allt vi kan och göra allt vi kan för att du ska kunna bo kvar på boendet". För nu måste jag gå och oroa mig i cirka två veckor.
Personalen sa idag att det är bra att jag oroar mig, för då kämpar jag ännu hårdare. Men hon har fel. Denna oro är bara dålig. Den sliter i tu mig, inuti mig. Jag är så himla, himla orolig över om jag kommer förlora platsen eller inte. Och ingenting lugnar mig.

Jag är också orolig inför läkarsamtalet på tisdag. Trots att personalen sa att dem på avdelningen sa att det är utskrivningssamtal på tisdag, så känns det inte som att jag kan lita på det eftersom dem sa jag skulle bli utskriven i fredags.
Det hade inte sett bra ut om jag fortfarande är inlagd den 4 oktober då stormötet är. Då verkar det ju som att jag mår för dåligt för att kunna bo på boendet. Jag måste bli utskriven innan den 4 oktober. Men det känns inte som att jag kommer bli utskriven på tisdag. Det oroar mig jättemycket, och det oroar mig att jag inte vet vad dem ska säga på mötet och vad dem tycker.

Tänk så vill dem jag ska vara inlagd tills mötet?
Tänk så är jag fortfarande inlagd på min födelsedag?

Likes

Comments

Jag har haft LPT i 3 år och 2 månader, och jag har haft ÖPT i 2 år. Jag vill bara så gärna bli av med tvångsvården. Slippa alla restriktioner, all övervakning, alla krav och självklart alla tvångsåtgärder och hot.
Att vara under ett ÖPT, eller Öppenvårds LPT är jobbigt. Det är som att ha ett LPT, bara att man inte är inlåst. Men det finns "regler", regler som är individuella, ingen har samma. 
Mina "regler" är att jag måste:
Ta mina mediciner
Gå i skolan
Äta alla måltider
Bo på boendet
Gå med på vägning
Inte skada mig själv
Inte försöka ta livet av mig​
Gå på alla samtal och ha kontakt med psykiatrin
Inte ta droger, rymma eller sälja sex.

Så här säger lagen:

Öppen psykiatrisk tvångsvård

26 § Den som ges öppen psykiatrisk tvångsvård får vistas utanför sjukvårdsinrättningen.

   Vid beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård ska rätten föreskriva de särskilda villkor enligt 3 § första stycket 2 som ska gälla för vården. Rätten får överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om dessa villkor. När det finns skäl för det, får rätten återta denna beslutanderätt.

   De särskilda villkoren får avse

- skyldighet att underkasta sig medicinering eller annan vård eller behandling,

- skyldighet att hålla kontakt med en viss person,

- skyldighet att vistas på ett hem eller annan institution för vård eller behandling eller att besöka en vårdcentral eller anlita socialtjänsten,

- vistelseort, bostad, utbildning eller arbete,

- förbud mot att använda berusningsmedel,

- förbud mot att vistas på en viss plats eller att ta kontakt med en viss person, eller

- annat som är nödvändigt eller följer av vårdplanen. Lag (2008:415).

26 a § Chefsöverläkaren får besluta att en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård åter ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård om 

1. de förutsättningar som anges i 3 § första stycket 1 och andra stycket är uppfyllda, och

2. rättens beslut om fortsatt vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för patientens eller annans hälsa eller personliga säkerhet.

   Anser chefsöverläkaren att den slutna psykiatriska tvångsvården bör fortsätta, ska han eller hon senast fyra dagar från dagen för beslutet ansöka hos förvaltningsrätten om medgivande till fortsatt sådan vård. Föreskrifterna i 7 § tredje stycket tillämpas på en sådan ansökan.

   Har en ansökan enligt andra stycket kommit in till förvaltningsrätten, får den slutna psykiatriska tvångsvården fortsätta i avvaktan på förvaltningsrättens beslut.

   Om rätten medger att den slutna psykiatriska tvångsvården ska fortsätta, får den pågå under högst sex månader räknat från den dag förvaltningsrätten meddelar beslut i frågan. I fråga om tvångsvård utöver denna tid tillämpas samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård enligt 9 §.

   Om chefsöverläkaren inte ansöker om fortsatt sluten psykiatrisk tvångsvård enligt andra stycket eller om rätten avslår chefsöverläkarens ansökan om sådan vård, ska det tidigare beslutet om öppen psykiatrisk tvångsvård kvarstå. Lag (2009:809).

Likes

Comments

Klockan 10.45 åkte jag och personalen till avdelningen för mitt läkarsamtal.
När vi kom dit fick jag fylla i en permissions-utvärdering och fick sätta mig ner och vänta på personalen.
Efter en stund kom personalen och undrade om jag kunde tänka mig stanna på avdelningen, äta lunch där och sedan på eftermiddagen ha läkarsamtal. Jag sa att jag helst inte ville det. Jag sa att dem hade sagt jag kunde bli utskriven idag.
Personalen gick igen, in på kontoret och ringde läkaren. Efter en kort, kort stund kom personalen ut och sa: "Du kan inte bli utskriven eftersom ditt ÖPT inte är klart. Men du kan få åka på permission över helgen, till på Tisdag klockan 09.30" Jag nickade och svarade att det gick bra, sen fick jag och personalen gå.

Jag är glad att jag fick permission, men jag hade hoppats på utskrivning. Det var ju det som dem sa till personalen när dem ringde avdelningen. Så lite ledsen är jag. Det är så oros och ångestfyllt att inte veta när jag blir utskriven och vad som ska hända. Det är så oros och ångestfyllt att åka fram och tillbaka mellan boendet och avdelningen.

Dessutom är jag orolig att jag kommer vara tvångsinlagd tills stormötet den 4 oktober är. Det kommer inte se bra ut om jag fortfarande är inskriven.
För på det mötet ska man prata om det senaste som hänt, med alla självskador, alla blodtransfusioner, alla överdoser, allt rymmande, att jag säljer sex och rösterna. Man ska prata om detta boendet, om detta boendet verkligen är bra för mig. Så det ser ju inte bra ut om jag fortfarande är inskriven, och mitt boende hänger ju fortfarande på en skör tråd. Man ska diskutera om jag får bo kvar eller inte. Så jag är rätt nervös, plus att jag har min födelsedag nästa helg. Jag vill inte vara inskriven då.

Det är så mycket ångest och oro som jag bär runt på nu. Hade jag blivit utskriven idag, hade ett orosmoment försvunnit. Det hade gjort allt så mycket lättare. Men så blir det självklart inte.
Jag får försöka hålla ut, och jag hoppas alla ni där ute håller tummarna för att jag blir utskriven nästa vecka och att mötet den 4 oktober går bra och jag får bo kvar här.

Likes

Comments

Jag var på samtal hos Björn, min läkare på INM. Han började med att säga att hans chefer var kritiska till att mitt boende var rätt för mig, och att INM skulle klara av att hantera och behandla och hjälpa mig. Han sa också att även han var tveksam till detta, och ett boendet hänger på en skör tråd.
Han började prata om annat behandlinghem, Orana eller Finjagården, men då började jag gråta. Han sa att dem har stormöte den 4 oktober då han, hans chefer, min terapeut, min psykolog, enhetschefen på boendet, min kontaktperson på boendet, mina föräldrar och 3 kvinnor från socialtjänsten. Dem ska prata om allt som hänt, boendet, alternativa lösningar och hur/om dem kan hjälpa mig.
Jag grät och försökte förklara att mitt boende är det bästa för mig, att jag verkligen vill och klarar av att bo här, att jag precis börjat skolan här och att jag inte vill till annat behandlingshem. Jag trivs så bra här.

Björn pratade också mycket om rösterna och om att dem sa jag skulle skada andra. Han frågade om jag varit på/varit nära att hamna på rättspsyk. Han sa också: "Hade du skadat det där paret så hade du hamnat på rättspsyk direkt. Då hade jag inte kunnat hjälpa dig alls. Då hade du hamnat bland galningarna och de kriminella". Detta visste jag redan, så det berörde mig inte. Det var ju exakt därför jag stod emot rösterna och gick hem istället. Jag vet att man inte får skada andra. Jag vill inte skada andra.

Klockan 11.30 avslutade vi samtalet och han pratade med min personal i 30 minuter. Medan dem pratade ringde jag mamma, storgråtandes. Min mamma blev arg på Björn för att han inte pratat med min pappa om detta. Hon blev arg eftersom min pappa är min förvaltare, vilket innebär att jag är myndighetsförklarad. Han måste ta allt detta genom min förvaltare, som i detta fall är min pappa och han får inte gå över min förvaltares huvud.
Min mamma sa också att det inte är psykiatrin som bestämmer vart jag ska bo och att han inte får skrämma upp mig med sådant här. Hon sa att dem "inte kunde" ta boendet ifrån mig nu när jag har fått börja skolan här och allt. Hon sa också att hon och pappa skulle hjälpa mig att kämpa för att jag skulle få bo kvar här.
Min mamma sa också att INM inte har gjort allt dem kan för att hjälpa mig och att dem i så fall får flytta mig till en annan psykiatrisk mottagning. Innan vi avslutade samtalet sa hon jag skulle be Björn ringa till min pappa, direkt.

Efter att läkaren och pappa pratat så ringde pappa upp mig. Han sa att jag var tvungen att verkligen visa att jag kämpar genom att sluta gå till Malmö C, sluta gå till torget, sluta vistas på perronger nära tågspåren, sluta sälja sex, sluta rymma och sluta skada mig själv. Han sa också att mamma och han absolut skulle hjälpa mig kämpa för mitt boende. Sen avslutade vi samtalet och jag började gråta igen

Det känns inte som att jag har någon på min sida, trots jag vet att socialtjänsten, mina förälder och boendet (hoppas jag) är på min sida och vill jag ska bo kvar. Det är bara psykiatrin som inte vill det.
Jag skulle aldrig ha varit ärlig om rösterna. Hade jag bara hållit tyst om rösterna så hade det aldrig blivit så här. Folk är rädda för mig, igen. Jag vill verkligen inte förlora min plats här. Om jag inte får bo kvar kommer jag bli förkrossad, helt förstörd. Detta boendet är det bästa som hänt mig. Och det skulle varit ett stort, jättestor misslyckande från min sida om jag tvingas flytta härifrån, jag hade aldrig förlåtit mig själv. Detta är mitt hem nu!

Nu är jag jätteorolig inför mötet den 4 oktober. Tänk så får jag inte bo kvar här?
Alla de framsteg jag gjort här, även om de inte är många eller stora, kommer gå förlorade om jag måste flyttas här ifrån. Jag har byggt upp någonting här ju. Dem kan inte ta det ifrån mig. Jag behöver bo här, för att må bättre.




Likes

Comments

Jag var på skolmöte idag. Det gick bra, vi pratade i en kvart på skolan. Vi bestämde att jag ska börja gå där Måndagar, Onsdagar och Fredagar mellan 10 & 11. Jag ska plugga svenska och engelska och så småningom även matte. Jag fick välja plats i ett av klassrummen och sen avslutade vi mötet och min pappa körde mig och personalen till avdelning 83 för mitt läkarsamtal.
När vi kom till avdelningen var det orolig, vilket påverkade mig. Men jag hade personalen med mig, så jag kunde släppa det lite. Plötsligt hörde jag ett glas krossas och direkt kom ångesten och alla minnen fram från gånger jag krossat glas och blivit nerbrottad. Det lilla ljudet från ett glas som krossades, drog igång så mycket ångest. Personalen såg det på mig och gick och pratade med personalen om läkaren kunde prata med mig tidigare än klockan 14.30.
Efter en stund kom läkaren och sa han ville prata med mig, vi gick in till ett samtalsrum. Riad, som läkaren heter frågade hur jag mådde, hur permissionen hade varit, vad jag hade gjort och så. Jag svarade att jag mådde helt okej, att permissionen varit bra och jag berättade allt jag hade gjort.

"Det verkar ju ha gått bra, så du får 3 dagars permission, till ähum... Fredag!" sa Riad.

All oro och ångest släppte och jag fick fram ett äkta leende. Jag blev så glad, så lättad. Han såg detta på mig och sa att han var glad att jag var glad. Sen skakade vi hand och jag fick gå.
Jag och personalen satte oss ute på avdelningen och väntade på att jag skulle få med mig mediciner. Vi pratade om skolan lite, och personalen hade bestämt att personalen ska vara med mig hela tiden under tiden jag är i skolan.
Det hade lugnat sig på avdelningen och jag var så glad över att få permission, även om jag hoppats på utskrivning. Så det finns fortfarande ångest över mötet på fredag, precis som jag hade inför mötet idag. Men går nu denna 3 dagars permissionen bra, så finns det ju ingen anledning att hålla kvar mig, inlåst på avdelningen över helgen. Blir jag inte utskriven på fredag, så måste jag åtminstone få permission över helgen. För jag och min kontaktperson har lite saker inplanerade.

Det går framåt nu, det känns verkligen jättebra.
Det känns verkligen som att jag är beredd att lämna det destruktiva, sjuka bakom mig och satsa på en bra framtid, fri från sjukhus, låsta avdelningar, polisingripanden varje dag, ätstörningar och självdestruktivitet. Jag är beredd att verkligen kämpa. Jag ska kämpa så hårt jag bara kan. Jag klarar detta, det måste jag göra.
Jag måste bevisa för psykiatrin att jag klarar av att bo på detta boendet, att dem kan hjälpa mig. För det är psykiatrin som anser min plats är hotat. Varken boendet eller socialen har någon avsikt att avsluta boendet, det är bara psykiatrin. Jag måste bevisa att jag klarar av att bo på ett öppet boende, utan tvångsåtgärder. Jag måste få detta att vända nu.

Likes

Comments