Fick reda på idag att mamma inte kommer att bli botad från sin cancer utan kommer att go bort från allt mellan några månader till ett par år. Hur hanterar man sån förlust? Har hört om folk som mist någon förälder i cancer men jag har varken pappa eller syskon vid min sida. Ingen mormor eller morfar heller. Vad fan kommer hända med mig? Jag borde egentligen ha panik just nu eller gråta flera timmar i sträck. Men jag känner ändå att jag redan visste att detta skulle hända, för det är så mitt liv funkar. Man ska aldrig tänka att nu kan det inte bli värre för då blir man bara jävligt besviken sen. Man ska förvänta sig det värsta för då förvånar inget en längre. Frågan är bara hur jag ska kunna gå runt och låtsas som om mitt liv är perfekt nu? Har redan depression och ångest och har lärt mig leva med det sen jag var 11. Att inte bryta ihop 5 gånger per dag är stora framsteg för mig, men hur ska jag klara det nu? Hur ska jag ens orka skolan? Eller livet över huvud taget? Orkar inte bry mig längre. Känner inget längre.

Ha det bra

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Folk gillar mig i skolan. Gillar "mig". Den personen jag låtsas vara inför andra är väldigt långt ifrån den jag faktiskt är. Folk beskriver mig som väldigt glad, framåt och social - Alltså precis det jag försöker låtsas vara. Jag låtsas för att jag vet att ingen egentligen skulle orka vara med mig om jag var mig själv. Jag klandrar inte dem. Det är bara så svårt att varje dag låtsas att må så jävla bra så att jag skulle slippa vara ensam. Det är inte så att jag är desperat för att ha vänner. Jag har en vän som orkar dras med mig även om jag skulle må super dåligt. Jag tycker om de människorna jag umgås med och jag vet att de tycker om mig. Jag ändrar inte min personlighet utan tvingar bara fram den sidan av mig som kan ha kul så att jag inte drar ner de andra och så att de inte tröttnar på mig efter en tid. Det är bara så jävla ansträngande. Jag höll på att bryta ihop totalt i skolan igår men tog mig hem innan det hände. Idag är jag hemma även fast jag egentligen har skit mycket att göra. Vet inte om det egentligen var en sån bra ide då det inte händer så roliga grejer hemma heller just nu.

Likes

Comments

Jag önskar verkligen att jag kunde gråta. Det känns som om det är något fel på mig som inte kan, även fast jag mår så dåligt att jag inte kan andas. Folk tar inte ens mående på allvar om man inte ligger varje dag och gråter och det suger. Mitt mående kommer inte ut genom tårar utan bara ångest, irritation och ilska. Istället för att folk förstår att när jag är sån när jag mår dåligt, som jag har berättat, så går de igång på det och triggar igång det ännu mer för det är tydligen så jävla kul. Om du kan gråta så går det förhoppningsvis över kanske snabbt eftersom en massa stresshormoner finns i tårar och det är därför man mår bättre efteråt. Bara för att jag inte kan gråta så kan jag må helt sjukt dåligt flera dagar i sträck för att jag får aldrig något utlopp för det. Jag får heller aldrig bete mig som något annat än den glada jävla prinsessan som skrattar och har kul hela tiden. Jag kan seriöst komma hem från 8 timmars skola, må skit, vara skitstressad o allt men jag är fortfarande så otacksam, oförskämd, dålig kompis och dålig flickvän för att jag inte har energin till att tillfredsställa alla runt omkring mig.


Människor alltså.

Likes

Comments

Har precis kollat igenom alla säsonger av Game Of Thrones och nu så vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv längre. Ska börja kolla på Twin Peaks men har inga planer efter det. Skulle uppskatta om ni hade några förslag på bra serier som inte liknar Riverdale, Vampire Diaries eller Pretty Little Liars. <3

Likes

Comments

Idag har varit en sån dag då jag bara går runt och tänker på saker som hänt i mitt liv och hur människorna jag träffat har påverkat mig. Jag brukade ha en bästa kompis. Visst, jag har min lilla "squad" nu där jag är bästa vän med alla lika mycket men relationen man har med en enda bästa kompis slår väldigt mycket. Det blir ett speciellt band som bara de två personerna har. Min förra bästa kompis träffade jag första gången när jag var 1 år gammal. Från första stunden så var det vi två mot världen. Vi gjorde verkligen allt tillsammans och spenderade alla våra dagar med lek. Vi hade turen att börja i samma grundskola och hamna i samma klass. Vi var vänner med andra i våran klass också men vart min bästa kompis än gick så följde jag med, och tvärtom. Folk visste att de inte kunde leka med en av oss i taget för att vi alltid var det ultimata teamet. I samband med att vi började grundskolan så flyttade hon väldigt nära mig så vi kunde ses praktiskt taget hela tiden. Varje eftermiddag efter skolan gjorde vi läxorna tillsammans. Vi kände oss så stora när vi fick våra första läxor. Hon var mycket bättre än mig på matte så hon fick ofta hjälpa mig. Varje sommar så åkte vi ut till hennes mormor som bodde på det lyxigaste stället någonsin. Vi spenderade dagarna med bad tills det värkte i hela kroppen och en MASSA glass. Det var alltid så lätt att vara med henne även fast vi var olika på vissa sätt. Hon var alltid mycket hårdare än mig. Jag har inget minne av henne då hon gråter och även om hon gjorde rejält illa sig så sa hon att det gick bra och att hon ville fortsätta leka trots att det forsade blod. När vi var runt 11 år gamla så blev hennes mamma tillsammans med en ny man som redan hade en 4-årig grabb. Hon visade aldrig mig att hon var ledsen men hon sa ofta att hon inte tyckte om den nya mannen eller hans son. Hon sa också att hennes mamma brydde sig mer om "sin nya familj" än om henne. Jag visste inte då hur sårad hon var. Jag trodde att man var tvungen att gråta när man är sårad.

Under samma tid i skolan, så började jag få det tufft med de andra barnen. Jag var alltid annorlunda. Jag hade andra intressen och jag var inte den tjejen som brydde mig om killar eller kläder. Jag kom också från en annan slags familj än de andra och blev ofta retad för det också. Tjejen utan pengar. Tjejen utan pappa. Jag var också otroligt snäll när jag var så ung. För snäll. Och ja, man kan vara för snäll om ni inte visste det. Jag stod aldrig på mig och bad aldrig de andra barnen att dra åt helvete. Jag grät varje dag när jag kom hem från skolan. Jag drog mig undan från nästan alla utom min bästa kompis som jag fortfarande hade kvar.

Vi fyllde 12 år och började högstadiet. Vi gick dit tillsammans första dagen och vi kände oss så coola. Nu skulle vi börja festa och skaffa pojkvänner, trodde vi. Jag visste inte att det året som precis skulle ta sig sin början skulle bli det värsta året lilla 12-åriga jag hade upplevt. Folk var på mig mer än någonsin och spred rykten en massa rykten som gjorde att jag framstod som en otroligt dåligt människa. Ingen gillade mig och jag fick höra hemska kommentarer säkert 20 gånger per dag bara i skolan. Det västa var att min bästa kompis började göra det också. Hon var nästan värst av alla eftersom hon visste så mycket om mig. Hon tvingade mig många gånger att bjuda på mat inför andra för hon visste att jag inte hade pengar. Hon ville förödmjuka mig. Hon levde för att förödmjuka mig. Hon var fortfarande med mig hela tiden men hon betedde sig inte längre som min kompis. Direkt efter att jag bytte skola så bröts våran kontakt och jag kände förakt mot henne under en väldigt lång tid.

Under de senaste två åren så har min tankegång ändrats otroligt mycket runt henne. Hon är fortfarande relevant i mina tankar och jag drömmer om henne oftare än de människor jag träffar dagligen nu. I varje dröm så sluter vi fred och hon ber om ursäkt. Jag skulle vilja tro att hon inte gjorde alla de där sakerna mot mig för att hon hatade mig. Om det faktiskt var så, så skulle det göra mig otroligt ledsen eftersom jag aldrig hatade henne under tiden vi var kompisar. Jag har insett nu att hon var i en mycket tuff familje-situation då hon inte alls trivdes hemma. Jag vet också att hon inte mådde speciellt bra över sin kropp från en väldigt ung ålder och var antagligen mycket osäker på sig själv generellt. Hon visste att hon skulle få mer acceptans av andra om hon hatade mig. Kanske var det därför. Även om hon nu faktiskt hatade mig så skulle jag ändå önska henne all lycka i världen för jag vet att hon egentligen inte alls är en dålig människa. Jag vet också att om hon kom och knackade på min dörr för att säga förlåt så skulle jag inte tveka att ge henne kram, även om vi aldrig skulle kunna bli vänner igen. Jag vill att hon ska veta hur mycket hon faktiskt betydde för mig när jag var liten och oskyldig, och jag vill att hon ska veta att jag fortfarande bryr mig sjukt mycket om henne. Dock så fruktar jag att hon inte alls känner detsamma, och jag vet inte hur jag skulle orka höra det.

Likes

Comments

Jag har levt med riktig acne sen jag var kanske 14 år gammal. Innan det så hade jag, som många andra i min ålder, några finnar i ansiktet pga pubertet. Det är viktigt att komma ihåg att alla inte kan påverka sin acne. Folk har sagt åt mig att tvätta ansiktet (som om jag inte gör det), äta nyttigare, dricka mera vatten, motionera, inte ha på mig smink o ännu mera. Jag äter inte alls speciellt onyttigt jämfört med många andra, men jag kan inte förneka att det händer någon gång ibland. Jag dricker jättemycket vatten, eftersom jag har med mig en vattenflaska hela tiden och jag dricker när jag är uttråkad. Jag är inget sport-freak eller gym-freak men är ute och springer när jag kan och orkar och gör ibland lite övningar hemma. Smink däremot, har jag på mig nästan varje dag, just för att försöka dölja min acne så bäst som möjligt. Jag vet att min hud inte mår speciellt bra av det men jag har haft perioder som t.ex förra sommarlovet då jag inte hade på mig något smink alls på hela lovet för att försöka se om det gjorde skillnad på min hud. Det blev ingen skillnad alls.

Nu har jag börjat få ärr lite här och där och det verkar inte som om jag kommer att bli acne-fri på ett långt tag. Så hur gör man för att leva med det?

Tips 1. Stå inte och spegla dig i timmar. Du är inte din utsida och du är inte din acne. Att stå och stirra på den kommer inte hjälpa det att gå bort. Ödsla tiden på andra produktiva saker så kommer den inte ha en lika stor del av ditt liv och få dig att känna dig lika ledsen.

Tips 2. Omringa dig med bra människor som inte ser ner på dig för att du har acne och/eller påpekar att du har acne hela tiden. Oftast så är det bara människor som är ute efter att såra dig för i verkligheten så bryr sig egentligen ingen.

Tips 3. Fokusera på andra saker som du gillar med dig själv. Du kanske har jättefina ögon men du glömmer bort det för att du hela tiden fokuserar på det negativa. Försök att glömma bort acnen och ställ dig framför spegeln och peka ut några saker du älskar istället!

Tips 4. Jämför dig inte med andra. Denna punkt är den viktigaste och något som jag fortfarande måste lära mig. Om man är ute på sociala medier som Instagram så ser man så otroligt många människor per dag som ser helt "perfekta" ut. Det är viktigt att kunna backa från det och se att det inte är verkligheten. Det är okej att inte alla delar på ens kropp är "perfekta" utan det är det som gör oss alla unika. Jag raderade min Instagram för drygt 6 månader sen för att jag hela tiden jämförde mig med andra och jag inte har inte mått bättre över mig själv som jag gör nu, på väldigt länge. ALLA mår dåligt över någonting och alla tror att alla andra granskar en och ser de saker som du själv mår dåligt över. Sanningen är dock att de flesta är så besatta av sig själva att man inte ens tänker på att kritisera andra för att någon kanske har lite finnar eller en större näsa osv. Sorry to say men du är mer osynlig än du tror.

Tips 5. Acceptans. Du måste helt enkelt acceptera att ditt ansikte och din hy ser ut som den vill se ut och du har inte kontroll över allt. Att springa och oroa sig över det kommer inte att göra någon skillnad. Om du nu verkligen vill få bort din acne så do your research och kolla om det finns något du kan göra. Om du vill ta medicin för det så prova om du vill. Men om det inte hjälper så finns det inget du kan göra, utan du får fortsätta med ditt liv och inse att ditt ansikte har acne.

Tips 6. Ge finnarna namn så blir det lite roligt i alla fall.

Likes

Comments

Jag hade en blogg på devote men har precis bytt bloggportal och förhoppningsvis så ska detta funka lite bättre. Mitt riktiga namn är inte Josefine utan det är en persona som jag har använt under en stor del av mitt liv. Jag har under hela mitt liv fått lära mig att visa känslor är någonting dåligt och att det är något som gör en svag. Josefine var den personen jag skapade åt mig själv som kunde prata om sina problem utan att bli defensiv och skrämma bort människor.

Jag är under en väldigt viktig period i mitt liv just nu. Jag har tagit professionell hjälp för de första gångerna de senaste månaderna och jag förväntade mig att det skulle hjälpa direkt. Jag inser nu att jag har en lång väg framför mig och att jag kommer att få kämpa. För att summera hur mitt liv är just nu så bor jag med min ensamstående mamma, som har struphals cancer. Min pappa lämnade mig när jag var liten. Jag var inget värt att ha. Jag hann inte få några andra syskon så jag får klara mig helt själv hemma. Jag lagar mat, handlar mat, tvättar, städar och går ut med hunden, samtidigt som jag går mitt första år på gymnasiet. Jag är otroligt nära en utmattning och varje dag är en utmaning. Tidigare trauman och läget just nu har såklart lätt till att jag har mått väldigt psykiskt dålig under en väldigt lång period. Mitt mål med detta bloggande är att kunna hantera mina problem bättre men att också nå ut till andra människor som mår dåligt. Vi kan ta oss igenom det tillsammans.

(kommer även kopiera och klistra in vissa inlägg jag skrev på min förra blogg)

Ha det bra.

Likes

Comments