De säger att det är ovanligt att barn dör innan de föds, eller ja, att barn dör över huvud taget, och ändå har du fått sällskap i minneslunden av ännu en liten änglaflicka.

Mitt hjärta brast när jag såg det, jag tänker på hennes familj som nu tvingas genomgå samma sak som vi, ännu en familj som för alltid måste vakna och möta varje ny dag utan sitt barn. Det är så svårt att förstå hur livet kan få fungera såhär, vad är meningen med att barn får dö?

Det finns inget svar på den frågan och ändå är det hela tiden svar man söker.

Jag vet att jag måste lära mig att leva utan dig Lovalie och det är ju bevisat att det går. Det har snart gått 5 månader sedan du flög vidare och vi har överlevt. Men du finns med oss varje dag, det går inte många minuter innan du finns i mina tankar och du är en självklar del av din systers liv också.

När du lämnade oss ställde jag mig frågan hur man lever som änglafamilj och jag tror att vi alla gör det på vårt egna unika vis. Att det inte finns något rätt eller fel.

I vår familj så ser vi till att det alltid brinner ett ljus för dig i minneslunden. Vi pratar också om dig dagligen och involverar dig i saker som vi hittar på. Du finns genom tankarna med oss hela tiden, du finns fast du inte syns.

Att vara änglaförälder är en bra mycket svårare uppgift än att vara förälder, jag vet för jag praktiserar båda formerna av föräldraskap. Om jag kunde hade jag gett alla änglaföräldrar en stor kram för vi alla gör det som är rätt för oss, precis där just vi befinner oss i sorgen just nu.

Jag kan bara svara för mig själv och jag saknar dig Lovalie så att hjärtat gör fysiskt ont. Du fattas oss!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Idag gick P och jag vår vanliga tur till lekparken efter jobbet. P vill alltid gå runt och kika om vi kan hitta andra barn och idag var "stora" lekparken fylld med ungar.

Vi gick dit och P var överlycklig över att det fanns så många tjejer att leka med där.

Efter en stund så började jag dock räkna. Det var 3 mammor, alla 3 var där med sina 2 barn. Alla barnen var runt P:s ålder och den minsta ungefär i samma ålder som du Lovalie skulle ha varit. Jag satt där med endast ett av mina barn men för de här 3 mammorna har jag ju bara P, i deras värld saknades ingen.

Syskonparen busade, såg efter och bråkade med varandra och mitt barn var den enda som inte hade sitt syskon bredvid sig där i lekparken. Mitt barn hade inte sin syster där att se efter.

Där satt vi i sandlådan i solskenet och jag ville bara skrika, slåss och gråta. Verkligheten slog emot mig med full kraft och det gjorde så ont. Jag får aldrig ge P ett levande syskon och jag kommer för alltid känna mig "halv" i alla liknande sammanhang. Den där sommaridyllen i sandlådan blev istället ett stort ångestmoln.

Behöver jag säga att jag tog med mig P och gick därifrån? Vi sa inte ens hej då utan smet iväg obemärkta.

Jag vet att jag måste lära mig att acceptera vår verklighet, försonas med tanken på att P förblir ensam och att hennes syster faktiskt inte kommer tillbaka men jag vet inte hur det ska gå till?

Hur lär man sig att acceptera en verklighet som man önskar vore en helt annan?
Hur finner man lycka igen när något så viktigt saknas?

Alla säger att tiden läker alla sår men för oss har det snart gått 5 månader och tomrummet och därmed också såret är precis lika stort nu som den dagen vi sänkte ner vår dotter i marken.

Likes

Comments

Idag när jag hämtat P från dagis så gick vi till alla lekparker vi kunde hitta. Vi satt en lång stund i en stor gunga och pratade om dig Lovalie. Vi pratade om hur du är en ängel, att du bor i himlen och att du leker med alla dina små änglavänner där uppe på molnen. Att ni hoppar och dansar på molnen och troligtvis sjunger i kör. Att du är på en harmonisk och vacker plats, en plats långt bortom regnbågen.

En fjäril flög förbi och P blev överlycklig eftersom hon vet att du skickar ner fjärilar för att säga hej till oss, för att visa att du är med oss.

När vi skulle gå hem så ville P blåsa såpbubblor, såpbubblor till Lovalie som hon sa. Det värmer så i hjärtat när hon pratar om dig som om det faktum att du är en ängel är den mest självklara saken i världen. P vet att hon har en änglasyster och hon tänker på dig lika ofta som jag gör verkar det som.

Du har kommit att bli en självklar del av vår familj och jag är tacksam för det. Jag hoppas att du såg dina bubblor idag och att du sprängde dem med samma glädje som P brukar göra. Jag har lovat P att vi ska blåsa bubblor i minneslunden någon dag, för genom såpbubblorna kan vi "leka" med dig och P vill verkligen inkludera sin lillasyster i leken.

Tänk vad märkligt allt kommit att bli ändå.
En flicka på varje sida, en änglasyster och jag som änglamamma, så fel men samtidigt så rätt, vår nya verklighet.

Likes

Comments

Idag är det ett år sedan det där plusset uppenbarade sig på stickan. Det var en söndagmorgon och mensen var sen. Eller nej, egentligen hade jag ingen aning om när mensen skulle komma då vi bara veckor tidigare hade genomgått ett missfall i vecka 8 där graviditeten avstannat i vecka 5.
Så just den här söndagsmorgonen när plusset återigen syntes blev det inga glada tillrop här hemma, mer ett tyst konstaterande och en inre bedjan till högre makter att vi skulle få behålla detta barn.

Vi åkte till Kolmården och hela dagen var jag lite som i dvala, lycklig över att vi skulle få bli fyra i familjen trots allt samtidigt som jag inte riktigt vågade glädjas.

Som ni kanske förstår så vågade jag inte tro på den här graviditeten. Missfallet månaden innan hade tagit ganska hårt på mig trots att det skedde tidigt. Den gången hade jag vetat om att jag var gravid redan från ägglossningen. Den gången målade jag upp alla drömmar och förhoppningar och till och med döpte den lilla tjejen i min fantasi (ja jag är säker på att lilla pricken var en flicka, vet inte varför men det är jag). För mig var hon självklar från första stund och det fanns inte riktigt i min värld att det skulle gå fel. När jag sedan började blöda rasade allt, jag blev otroligt ledsen. Hade jag då vetat vad som skulle komma att hända hade jag inte tagit det så hårt men där och då hade jag inga andra erfarenheter, där och då kändes det som att livet rasade.

Så den här gången ringde jag ofta till kvinnokliniken tidigt i graviditeten och blev väldigt väl bemött. Det gjorde att jag fick göra flera ultraljud innan det var dags för KUB, varje gång med ett starkt och fint tickande litet pyttehjärta och trots det ville inte känslan av att inte heller detta barn skulle få stanna försvinna. När vi passerat den magiska gränsen vid vecka 13 trodde jag att jag skulle kunna andas ut men jag gjorde aldrig det. Oron försvann aldrig och den genuina glädjen över att vara gravid infann sig således heller aldrig.

Allt såg hela tiden bra ut, varje ultraljud var felfria och ändå visste jag någonstans i mitt undermedvetna att det inte skulle gå vägen.
Jag kan inte förklara det, jag bara "kände" det på mig, eller gjorde jag verkligen det?
Kan man "känna" det på sig?

Såhär i efterhand funderar jag ofta på om moderkakan faktiskt lossnade för att livmodern inte var redo för att ta sig an en ny graviditet. Läkarna säger alla nej, hade det varit så hade jag inte fått vara gravid så länge som i nio månader innan Lovalie dog men jag undrar ändå, tänk om vi bara inväntat en mens innan vi försökte igen?
De där rekommendationerna finns ju där av en anledning?

Efter att Lovalie dött så var det en läkare som förklarade för mig att varje mens liksom sköljer rent livmodern, gör den redo för en ny graviditet. Det är bara att konstatera att jag fick ingen mens i mellan pricken och Lovalie.

Idag för exakt ett år sedan plussade vi.
Idag för exakt ett år sedan började vår resa Lovalie.
Idag för exakt ett år sedan hade vi 32 veckor tillsammans framför oss.
Idag för exakt ett år sedan blev du en del av vår familj.

Du fick aldrig någon födelsedag för du var död när du föddes så jag ger dig denna dag istället. Idag för exakt ett år sedan blev du en del av vår lilla familj via det där plusset på stickan och därför väljer jag att kalla detta för din dag. Alla barn behöver nämligen en egen dag så idag är ett datum att fira dig. Jag hoppas du får både ballonger och tårta där uppe i himlen. Att du dansar runt med dina små änglavänner.

Den 14 augusti 2016 var dagen då vi fick veta att du låg där inne och växte, från ett litet embryo till den vackra änglaflicka vi fick möta 8 månader senare. Så grattis på din dag älskade barn, jag är dig evigt tacksam för att just jag fick äran att bli din mamma.

Likes

Comments

Det kanske låter märkligt men sedan du dog Lovalie så klarar jag inte riktigt av att titta på foton från innan allt hände. Till och med kort på din syster från långt innan du ens var påtänkt skapar en klump i magen hos mig och jag avskyr det. Det enda jag kan tänka på är att "då när det där kortet togs hade du inte dött Lovalie".

Jag avskyr att livet är uppdelat i ett före liv och ett efter liv, att mitt före liv då jag var genuint lycklig och ovetandes om denna djupa sorg är så långt borta och att mitt efter liv nu är min verklighet.

Jag kommer aldrig mer kunna gå tillbaka till den jag var i mitt före liv och jag tror helt ärligt inte att jag vill det heller. Jag vill inte ha dig ogjord Lovalie, hur mycket jag än önskar att du fått stanna och att jag slapp leva med sorgen över att ha förlorat dig så önskar jag inte att du inte blivit till.

Jag saknar den person jag var i mitt före liv, mitt sätt att godtroget leva livet men de erfarenheter, kontakter och lärdomar jag fått i mitt efter liv önskar jag behålla. Det är rörigt men faktum kvarstår, jag kan ännu inte se på kort från före livet, inte utan att bli ledsen. Ledsen för att jag då inte visste hur livet skulle komma att bli, att jag skulle förlora min dotter innan jag ens fått möta hennes blick.

Idag försöker jag fota så mycket jag bara kan. Jag har lärt mig den hårda vägen att livet kan vända på en sekund och att fotona blir otroligt värdefulla när det värsta sker. Att dokumentera vår vardag är att försöka bevara alla minnen så gott det går. Foton från efter livet kan jag titta på hur mycket som helst.

När ett barn dör blir livet för alltid delat i ett före och ett efter, det finns ingenting där i mellan och det finns inget val annat än att fortsätta livet i efter livet.

Likes

Comments

I veckan hade jag ännu ett återbesök på kvinnokliniken och specialistmödravården som det så vackert heter. Jag skulle dit för att kontrollera kroppen efter snittet och för att återigen få ställa lite frågor kring det som hände, det som är så svårt att acceptera. I efterhand förstår jag inte riktigt varför jag utsatte mig för ytterligare ett återbesök.

Jag gick dit ensam och som om inte själva anledningen till besöket vore nog så tvingas jag möta min läkare på samma avdelning som BB och förlossningen. Jag tvingades återuppleva varje millisekund av den där onsdagsmorgonen då du dog Lovalie. Jag tvingades samtidigt möta nyförlösta, lyckliga föräldrar som precis fått möta sitt barn levande. Där satt jag med min tomma mage och väntade, runt omkring mig hördes bebisskrik, skrik du aldrig fick chansen att skrika Lovalie. Blickar som lyste frågande "vad gör hon här, hon ser inte ut att vara gravid?" Och de har ju så rätt, jag är inte gravid, jag ska aldrig mer komma att bli gravid, jag hatar det, avskyr det faktum att alla mina framtidsdrömmar om en familj på fyra dog den där morgonen då du dog Lovalie. Men jag måste acceptera även det, någon dag, någon gång kanske jag vaknar och har gjort just det men ännu skapar det sådan ilska hos mig att jag inte klarar av att prata om det.

Jag tvingades se dörren in till ultraljudsrummet där vi såg dig på monitorn första gången då vi gjorde KUB, samma rum där dödsfallet senare konstaterades. Det ger mig rysningar att se den dörren, rummet där jag fick det slutgiltiga beskedet, ensam, långt innan F hunnit komma till förlossningen.

Jag tvingades sitta utanför hissarna som jag åkte i för att ta mig till operation, samma hiss som du sedan åkte i, livlös, i min famn på väg tillbaka till förlossningen. Hissen där vi gav dig ditt namn, hissen där vi bestämde att du skulle få ett ovanligt namn, ett ganska unikt namn, Lovalie efter engelskans lovely.

Detta besök gjorde mig fruktansvärt illamående, hur kan man utsätta sörjande föräldrar för detta? Jag som knappt kan möta gravida på gatan utan att jag måste tränga undan tårarna och kväva illamåendet som ångesten orsakar. I Sverige har vi en fantastisk sjukvård men just detta är verkligen anmärkningsvärt, är det verkligen omöjligt att tillhandahålla en avskild plats för sörjande föräldrar som just förlorat sitt barn?

Den där dagen då du dog Lovalie, den dagen fick förlossningen och BB en helt ny innebörd för mig. Från att ha varit associerat med lycka, trygghet och harmoni från det att din syster föddes så är det nu associerat med död, sorg, ångest, panik och mörker. Det är en plats där så många barn föds men jag har lärt mig att det är också en plats där föräldrar kan få möta döden. Den plats där vi fick möta vårt döda efterlängtade barn.

När du hade dött Lovalie så var jag inlagd i fem dygn till följd av den stora blodförlust och koagulationsrubbning som drabbade mig. De fem långa mardrömsdygnen blev jag tvungen att ligga kvar på förlossningen med en toalett ute i korridoren. Där låg jag för att jag behövde specialistvård och för att det inte fanns något bättre alternativ till placering. Där låg jag på förlossningen med en tom mage, en död bebis och skulle försöka återhämta mig tillbaka till livet. Försöka att hantera den krisreaktion jag hamnat i. Jag vågade inte gå på toaletten av rädsla för att möta någon av de nyförlösta och lyckliga familjerna utanför. Då vi bor i en liten stad kunde det lika gärna ha varit någon jag känner som befann sig i någon av de andra salarna.

Hur kan det få fungera så?
Hur kan sörjande föräldrar tvingas stanna kvar på förlossningen utan sitt barn?
Borde inte rummet åtminstone ha haft en toalett så att man inte måste gå ut i korridoren för att besöka den?
Hur kan vi få till en förändring?

Personalen ska ha en eloge för de var och fortsätter vara underbara. De gör trots allt vad de kan med de medel de har och de är otroligt duktiga på det de gör. Jag tänker än idag på hur märkligt det måste vara att som vårdpersonal behöva gå från en pågående förlossning in till mitt ångestfyllda, mörka rum, att växla mellan himlastormande glädje till djup sorg, ja det ingår i jobbet men nej jag tror inte att det gör det lättare.

Jag är tacksam för alla jag mötte de där dygnen och alla jag därefter pratat med, tacksam för att de hjälpte mig ta till vara på den korta tid jag fick med dig Lovalie.

Likes

Comments

Att se barn i den ålder du skulle varit i nu Lovalie är en smärtsam påminnelse om allt jag aldrig får uppleva med dig.

Du borde ha varit 4,5 månader nu. Du borde ha börja smaka så smått på olika saker, börjat vara vaken mer, göra ljud ifrån dig och själv bli förvånad över att det är du som låter. Du borde nu ha börjat upptäcka dina händer, tyckt om små bitleksaker som jag troligtvis köpt alltför många av till dig. Du kanske hade börjat sova lite längre om nätterna och du och din syster hade troligtvis börjat knyta ett fantastiskt band till varandra vid det här laget.

Jag kan inte förstå varför du rycktes bort från oss så hastigt.
Jag kan inte förstå meningen med att vi aldrig ens fick möta din blick, höra dina andetag, känna din värme.
Jag kan inte förstå hur det kunde vara så nära att du kunnat överleva, hur du på en sekund rycktes bort den där morgonen på förlossningen.
Jag kan inte förstå hur livet kan vara så skört när det finns så många människor i världen.
Jag kan framför allt inte förstå att vi ska tvingas leva resten av våra liv utan dig...

Det är så fel, en livslång saknad, livslång smärta och en livslång sorg. Det kommer aldrig gå över, aldrig bli bra igen för du kommer aldrig tillbaka. Jag kommer alltid ha en bit av mitt hjärta i himlen och det går inte att reparera.

Du är mitt barn och du dog. Du låg livlös i mina armar efter att jag fött dig med ett kejsarsnitt, mitt barn. Den enda skillnaden på dig och din syster var det faktum att du inte skrek, inte andades.

Jag kan fortfarande inte förstå det, att ditt hjärta slutade slå inuti mig den där morgonen när dödsfallet konstaterades den 22 mars 09.02. Att jag kände din sista spark 08.40 och att jag då trodde du försökte lugna din oroliga mamma när du i själva verket sa farväl.

Hur lär man sig att leva utan sitt barn?
Det undrar jag fortfarande och ändå har jag gjort just det de senaste 4,5 månaderna.

Jag älskar dig för evigt Lovalie. Från det där plusset på stickan tills att jag fick dig i min famn så lärde vi känna varandra. Du var och är en del av mig, för alltid min vackra ängladotter. Inget är viktigare än du och din syster för mig.

En dotter på varje sida, samma kärlek, samma stolthet, samma beundran känner jag inför er bägge.

Likes

Comments

Ett steg i sänder och en tro
att detta liv får ha en bro
en bro över tid och över rum
där år och dagar ryms i en sekund

Där i din himmel bortom sekel av skimmer
Längre än ögat når, än jag förstår
väntar du på mig
Och när tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig

Av alla tecken man kan få
Från nån vars hjärta slutat slå
Lyser det starkaste just nu
För lugnet som jag fått det hade du

Där i din himmel bortom sekel av skimmer
Längre än ögat når, än jag förstår
väntar du på mig
Och när tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig

Den här låten hade vi på din begravning och jag älskar den än idag.
Där i din himmel med Sonja Aldén. Ett tips till andra sörjande är att lyssna på den.
--------------------
Imorse när jag sa att jag skulle åka till dig Lovalie innan jobbet så sa din storasyster att "P också följa med". Jag fick lov att förklara för henne att mamma sedan skulle till jobbet efteråt och P blev väldigt ledsen, hon ville så gärna hälsa på dig Lovalie. Kanske finner hon också ett lugn här. Jag lovade henne att vi tillsammans ska hälsa på dig i helgen.

När jag frågade P vem mammas älskling är så svarade hon Lovalie utan att blinka. Det fanns inte i min värld att hon skulle svara något annat än sig själv så jag blev både förvånad och varm i hjärtat. Hon har ju så rätt, ni är bägge mina älsklingar, en flicka på varje sida, bägge lika viktiga.

Din storasyster är fantastisk Lovalie och hon saknar dig precis lika mycket som jag och din pappa gör.

Likes

Comments

Idag kom två böcker jag beställt från Spädbarnsfonden, en till P och en till mig.

P har "fått" boken från sin lillasyster och hon ska få fler i julklapp från Lovalie. Just denna är väldigt pedagogisk och bra, jag tyckte den passade extra bra då man använder fjärilar son symbol för det saknade barnet, precis som vi gör.

Varje gång jag ser en citronfjäril så tänker jag på Lovalie.
Varje gång P ser en citronfjäril så tänker hon på Lovalie, det vet jag eftersom hon då hälsar på henne.
En vän till mig skrev att varje gång även hon ser en citronfjäril så tänker hon på Lovalie.
Det är fint att vi är många som minns henne trots att hon egentligen aldrig fick leva.

Citronfjärilen föds i mars, precis som Lovalie.
Citronfjärilen är oerhört vacker, precis som Lovalie.
Men framför allt är Citronfjärilen en symbol för det som fattas oss, det värmer mitt hjärta så fort jag får syn på en citronfjäril för jag är övertygad om att Lovalie är med oss och för mig symboliserar Citronfjärilen just det, hennes närvaro.

Likes

Comments

Jag brukar säga att det inte finns så mycket fel omgivningen kan säga när det gäller det som hände dig Lovalie men det finns en sak jag blir upprörd över att få höra. Det är kanske en "liten" sak och den jag möter menar inget illa men liknande kommentarer gör mig väldigt illa berörd ändå.

"Det är ju vanligt med missfall, försök att glömma och gå vidare"

Ja, du har så rätt vill jag svara, det är vanligt med "missfall" men min Lovalie var inget missfall. Lovalie var ett fullgånget barn, vårt barn, en färdig liten människa där enda skillnaden från de andra barnen på förlossningen var att mitt barn inte skrek, inte andades. Lovalie var inget missfall, hon var en änglaflicka, min änglaflicka, hon föddes stilla men hon var ändå ett barn, MITT barn. Så ställ dig själv frågan skulle du bara kunna "glömma" något av dina barn?

Från vecka 22 räknas våra älskade små som barn och det är från den graviditetsveckan som de 450 barn varje år som dör räknas. Det dör alltså fler barn varje år, för det är en hårfin linje kring vart man ska dra gränsen i statistiken men i min värld så har alla som genomgått någon form av förlossning också fött ett barn. Dessa barn är människor och inga missfall. Dessa barn borde ingå i statistiken.

Varför tar jag så illa vid mig av detta?

Jo för att jag känner att den jag möter förminskar dig Lovalie, får det att låta som att vi inte borde sörja, som att det inte var så farligt. Jag bar dig i 9 månader och jag födde dig, precis som med din syster.

Sen blir jag arg på mig själv för att jag blivit så känslig, så lättstött. Jag vet att omgivningen försöker göra rätt, säga rätt saker. Jag vet att ämnet är känsligt och att det är svårt att förstå. Jag vill ju få prata om dig och då vill jag inte skrämma bort omgivningen med att ta illa vid mig, gör jag det kommer ju ingen våga närma sig ämnet.

Så därför säger jag ingenting när jag får kommentarer som svider, jag tiger och nöjer mig med att vi, din familj, vet vem du var.
Att vi saknar dig i varje andetag.
Att vi tänker på dig dagligen.
Att vi älskar dig.
Att vi pratar om dig.
Att vi minns dig.

För oss var du så mycket mer än vårt barn, för oss var och är du tillsammans med din syster hela vår värld.

Så nej, du var inget missfall Lovalie, du är vårt barn ❤️

Likes

Comments