Hejsan allihopa!

Idag tänkte jag dela med mig lite av mig själv. Om min depression. Så detta blir alltså del 1, i denna lilla serie. Och jag tänkte faktiskt dela in denna serie i årtal. Och börja när allting faktiskt startade. Då det gick ner för mig, och jag började i min depression. Som titeln lyder handlar detta om min skolgång.

2011:
Jag bodde i en by utanför Västerås, jag hade precis slutat 6an och skulle nu flytta till Uppsala. Hem till min mamma som bor där. Jag var verkligen super taggad på att få byta miljö, och kommer till något nytt. Börja högstadiet och lära känna nya människor. Börja om helt på nytt helt enkelt. Men det blev inte så riktigt, visst hittade jag vänner. Det gjorde jag, dom två finaste tjejer. Dom två var mitt ljus i mitt liv, pågrund av dom vågade jag fortsätta kämpa. Även fast vi bråkade så visste jag inners inne i mig att dom där två. Vi kommer för alltid vara bästsvänner. Vår vänskap började faktiskt med en enkel mening "Hur mycket är klockan". Efter det blev vi bästavänner. Men efter några veckor när jag började 7an i Gottsunda, så blev min skolgång... från en räddning till något helt annat. Vad jag gick igenom samtidigt här kommer jag ta upp i en annan serie. Men ni kommer förstå varför skolan var min räddning här och varför jag var så svag.

Det fanns ett tjej gäng som hade någonting grovt emot mig. Dagligen. Kollade snett på mig, gav ifrån ljud, putta på mig, spotta på mig. Samtidigt fanns det tre andra tjejer som också hade något emot mig. För att göra detta enklare så kallar vi första tjejerna för A och andra B.

Det hade gått ett tag i skolan. Och det var en dag som jag inte trodde skulle hända. Jag gick med en tjej ifrån klassen, vi skulle äta. Vi hade alltså lunch. Då tjejerna B tog tag i mig och drog mig till sidan. Smutskastade mig, kallade mig för massa grova saker. Sparkade på mig. Samtidigt som de höll i min tröja i nacken så jag fick svårt att andas. Kunde inte springa därifrån för att dom tre stod runt om mig och så pass nära.. att jag inte kunde. Min klasskompis? Stod och kolla på. Medan dom sparka på mig och kränkte mig. Efter ungefär 10 minuter kom en lärare gåendes, och dom släppte mig precis som inget hänt. Jag höll inne mina tårar ett tag, för att vill inte folk skulle se mig gråta. Men när vi mötes av våran mentor Påväg till matsalen brast det ut. Jag fick en panik attack och bara grät. Kunde knappt andas. Pratade det rektorn tror ni något hände? Som vanligt nej.

Sedan gick de några dagar så har vi dom andra tjejerna A. Dom var ungefär en grupp på 7-10 tjejer. Som gick på mig en dag, och bara skrek hur äcklig jag var. Hur vidrig jag var. Vilken hora jag är. Och allting möjligt. Samt spottade på mig. Och jag var ensam denna gång. För kom försent till skolan. Då stod dom där vid mitt skåp. Väntandes. Och de höll på i ungefär 20 minuter. Puttade runt på mig, spottade på mig. Och sa massa ord på andra språk som är nedvärderande ord. Jag sprang där ifrån och satt mig utanför skolsyster rum. Gråtandes.. satt jag där i nån timme. Med benen ihop tryckt mot mitt bröst och armarna runt om. Sedan kom en kille som jobbade på skolan. Han var inte lärare, vet inte vad han var. Han bara fanns där liksom. Och han kom in dit jag satt, såg hur ledsen jag var. Vi satt och pratade jag förklara vad tjejerna gjort. Och han gick med mig den dagen till mitt skåp så jag kunde åka hem. Även fast jag inte ville åka hem (som ni kommer få reda på sen varför).

Det har hänt otroligt mycket mer med dessa tjejer både A & B. Men för att ni ska orka läsa så sätter jag punkt här.

- lite bilder från de året 2012/2013 -

Likes

Comments

Självkänsla? Självförtroende? Vad är det för er?
Det är ett väldigt brett ämne som man kan diskutera i flera timmar. Idag tänkte jag faktiskt ta upp lite angående mig själv, då jag skrivit ut de på min snapchat. Att jag hatar mig själv, utan smink.

Självförtroende?
För mig är det när man är sig själv. Man kan älska sig själv, även alla misstag man gör och lära sig av dem. Att kunna vakna upp en morgon, och känna sig vacker. Inte behöva träna för att känna sig accepterad. Att kunna se sig själv, som världens finaste människa. Stark och perfekt. Att inte lyssna på vad andra har för åsikter om en, utan att man verkligen klarar av att vända ryggen till andras åsikter. Självklart finns det mycket mycket mer att säga vad just självkänsla är. Då man kan diskutera detta och kanske tar bort eller lägger till saker!

Min självkänsla?
Jag har sedan lång tid tillbaka haft dålig självkänsla. Speciellt utan smink. När jag ser mig i spegeln utan smink, så känns de som att kolla på en omålad vägg. Det är inte fint, förstår ni mig? Så känner jag. Det började bli bättre tills jag började träffa en kille, berättar om det snart.
Att känna att man inte duger till, man känner dig ofräsch. Man måste alltid vara sitt bästa och visa hur snygg man kan bli i smink. Att ens självkänsla kan begränsa en så otroligt mycket, hur kunde jag tillåta det? Hur kunde jag låta de gå såhär långt? Sviker jag mig själv när jag gör såhär? Hur kommer man ifrån det?
Jag hatar mitt utseende, jag trivs inte med mig själv. Absolut inte utan smink. Blir mitt smink inte perfekt får jag ett mental breakdown. Jag ser svart och blir arg. Kastar mitt smink långt bort från mig. Kan nog inte förklara hur mycket smink jag förstört eller hur många dagar jag gråtit för att jag är så missnöjd med mig själv. Kommer ta upp olika begränsningar som tillkommit för mig med detta.

Killen som gav mig dåligt självförtroende!
Det var ungefär 2 års sedan på sommaren, jag hade börjat träffa en kille. Vi hade skrivit flera gånger men alltid slutat skriva. Vet faktiskt inte varför, men vi båda hade intresse för varandra. Så vi hade träffats ett par gånger, och festat lite då och då. Och även legat. Sedan så blev det mer intimt på ett kärleks sätt. Vi båda förklarade känslor för varandra. Och då öppnade jag upp mig för honom, angående min självkänsla. För varje gång jag sov hos honom, sov jag med smink. Vaknade lite tidigare än honom, fixade till sminket. Sedan la mig i sängen igen. Men denna gång så sa jag:
"Okej jag kommer ta bort mitt smink nu. Du får inte skratta, eller något. För mår så dåligt utan smink"
Han sa okej. Så modigt av mig tog jag bort sminket. Kämpade verkligen för att våga göra detta. När jag tagit bort mitt smink, resten av kvällen kollade han inte på mig. På samma sätt som han gjort tidigare. Var jag ful? Är jag verkligen så ful? Han vägrade krama mig, pussa mig. Höll bara på med sin telefon, svarade endast "mm, okej" när jag sa något. Sedan kommer den meningen som gjorde så jag sjönk till botten. Han utbrast:
"Fast alla tjejer är snyggare i smink och blir fulare utan." På ett hånfullt sätt som att han ville jag skulle åka därifrån. Jag kämpade så hårt att hålla mina tårar inom mig. För blev så otroligt sårad. Hur skulle jag reagera? Jag fick panik inom mig. Ville bara sätta på mig sminket igen. Aldrig mer ta av det. Jag sov ingenting den natten, och åkte därifrån innan han hade vaknat. Blockade honom överallt. Det tog så otroligt hårt på mig, att han jag gillade sa så till mig.

Begränsningar:
Det händer inte för alla, att det tillför begränsningar i ett lågt/dåligt självförtroende. Men för mig, jag har kämpat så mycket. Jag har haft de så otroligt svårt. Då kanske ni undrar vad är de för begränsningar? Kan du säga?
• Skolkade från skolan om mitt smink inte blev bra.
• kan inte gå och handla utan att ha fixat mig.
• Vågar inte gå en promenad utan smink.
• Ätstörning, och är nu underviktig.
• kan knappt prata telefon utan att vara sminkad. Är rädd för att kameran ska komma på. ( kan tillägga att jag även har telefonfobi).
• Självmordstankar
Det finns otroligt mycket mer begränsningar. Tog dom viktigaste för att ni ska förstå hur illa de faktiskt kan vara. Att vilja döda sig själv för att man inte känner att man duger till. Jag vet inte hur jag ska bygga upp detta. Det är så otroligt svårt.

Har ni en dålig självbild? Eller en dålig självkänsla? Eller dåligt självförtroende? Får ni jättegärna skriva i kommentarerna. Så vi kan styrka varandra!

' Gammal bild från min förra blogg '

Likes

Comments

Hejsan allihoppa!

Välkomna till min blogg, jag heter egentligen Angelica Lindholm. Men vill gå efter Angélique Rosé, som kommer bli mitt namn i framtiden. Jag är en tjej på 18 år, som även bloggar för scandalbeauties. I know (woow omg va horigt), well girl. Let me do what i wanna do, så kan du göra de du vill göra i ditt liv? Bra. Då är vi klara med den punkten också.

Jag vill starta denna blogg för att jag vill skriva av mig när jag väl behöver det. Det kan vara om allting. Hur feminism fungerar, till hur Sveriges system är, om sex och även mitt mående. Jag lider av psykisk ohälsa, socialfobi, panikångest och ätstörning. Vilket jag kommer att prata mycket om här på bloggen framförallt.

Jag är en väldigt öppen människa, och delar med mig av det mesta. Jag kommer även prata om det jobb jag har, vad för nack och fördelar det finns. Vad jag får för meddelanden från olika tjejer både positivt men även negativt. Ja det är lite vad som kommer hända här på min blogg.

Om ni vill dela allting med mig, så får ni gärna följa. Ni får även kommentera saker. Men ska ni säga er åsikt som är negativt, så ber jag er argumentera med en vuxen ton!


Likes

Comments