Tiden har gått så himla fort och denna fredag är vår sista hela dag där vi både vaknar och somnar i Quito. För att känna att vi gjort någonting av tiden här i själva staden ska vi dagen i ära gå på en "walking tour" genom den gamla staden här. Jag hoppas att den innehåller mycket historia så att jag kan komma här ifrån med lite mer kunskap som inte är västvärldscentrerad.

Igår hade vi samma längtan efter att fylla på listan med saker vi faktiskt gjort i själva staden för det känns som att vi enbart gått runt på samma gator och aktat oss för samma människor. Därför bestämde vi oss för att gå på det museum som låg bredvid kyrkan tvärs över gatan från det hotell vi bodde på. Museet innehöll religiös, kristen konst vilket inte riktigt är min favoritkonst. I så fall föredrar jag mycket mer gammal egyptisk konst med egyptiska gudar. I inträdet till museet ingick en öppen dörr upp till taket på den intilliggande kyrkan, vilket lyfte upp museets betyg från en svag 3:a till en 10:a. Taket var stort och det fanns inga restriktioner för var man fick gå och inte gå. Jag och Simon sprang runt som barn och klättrade och poserade vid tornen och balanserade på spetsen som uppstår när två diagonala tak möts. Från taket hade man fantastisk utsikt över staden och alla berg som omger den, och jag kan ha gått något till överdrift med alla bilder jag tog.

Under resten av dagen sysselsatte vi oss med att spela brädspel på vårt nya hostel samt spela Draw Something som jag börjar misstänka att jag kommer behöva skicka Simon på rehab för. Det ösregnade och eftersom ingen av oss lyckats med bedriften att bli varma sedan dagsturen till Cotopaxi och Quilotoa var intresset för att vandra omkring utomhus lågt. Vi var dock tvungna att sluta spela mitt i Monopol för att jag blev sur när min kapitalackumulation slutade och jag var tvungen att sälja alla mina fastigheter för att ha råd att bo på Simons äckliga hotell.

Kan vara den fånigaste bilden jag tagit någonsin.

Likes

Comments

Från att ha varit vad jag såg mest fram emot med hela resan (utom Peru då) har Quito varit ett deprimerande hål av begränsad rörelsefrihet och ångest. Varken jag eller Simon är egentligen utrustade med rätt psyke för att hantera situationen, utan båda är ganska paranoida med livlig fantasi. Mest har vi de senaste dagarna sysselsatt oss med korta promenader kring staden, och att leta utrustning (mössa, vantar och dylikt) till den hajking uppför vulkanerna i närheten av Quito som vi längtat efter att genomföra. Igår bokade vi via det hotell vi för närvarande bor på en 12-timmars heldagstur till Cotopaxi och Quilotoa till den efterföljande onsdagen. När jag läste på om Ecuador innan resan blev av fastnade jag helt för Cotopaxi. Jag har aldrig sett ett maffigare berg med sina nästan 6000 meter, sin bredd och sin snövita topp. Vetskapen om att det är en vulkan som fortfarande är aktiv gjorde mig bara än mer såld. För några (många...) år sedan fastnade jag helt för vulkaner och spenderade en hel sommar med att maniskt läsa allting om vulkanisk aktivitet och historiska vulkanutbrott, och även om det maniska i intresset släppt är vulkaner fortfarande mitt mest fascinerande naturfenomen.

Imorse gick vi upp klockan sex för att möta upp vår skjuts, guide och de tre andra som skulle med på hajken. Dagen började med det bästa först: Cotopaxi. Tyvärr var hela berget täckt av låga, tjocka moln och vid enbart ett par minuter under färden upp till vårt mål på 4800 meters höjd var toppen något synlig. Både jag och Simon konstaterade hur fult Cotopaxi var med sin askgrå färg och avsaknad av växtlighet från tidigare vulkanutbrott, men trots fulheten är det hands down det häftigaste och mest imponerande jag sett i hela mitt liv. Det kändes som att gå på ytan på en främmande planet med den svarta sanden och den tjocka molndimman som bildade ett vitgrått tak mellan en själv, himlen och allting på avstånd. Den växtlighet som fanns var dessutom som tagen från en sci-fi-film. Innan vi började vandringen uppåt fick alla en varsin kopp te gjord på kokablad som människor i alla tider använt för att dämpa de symptom som uppstår på höga höjder som yrsel och illamående och underlätta acklimatiseringen. Det är också vad man gör kokain av, om någon inte visste det. Jag var nyfiken på teet, men det var ungefär som att dricka en kopp kaffe fast istället för att bara bli mentalt uppiggad kändes energin i hela kroppen. I Sverige är bladen narkotikaklassade. Teet var dock inget mirakelmedel utan höjden kändes i kroppen. Först bara genom hur lätt det var att bli andfådd, men lite högre upp hade jag ett moment av yrsel. Efter några minuters paus verkade dock kroppen vänja sig och jag kunde fortsätta uppåt. Jag trodde faktiskt att jag skulle påverkas mer av höjden, men minus flåset och en kort stunds yrsel hanterade min kropp stigningen alldeles fenomenalt bra. Jag och Simon klarade det klart bäst i gruppen och kom upp långt innan övriga vilket jag tror imponerade på vår mysiga indianguide. Jag tränade ju mycket, särskilt kondition, innan jag lämnade Sverige, men jag tror att jag möjligtvis underskattat hur vältränad jag faktiskt är. Målet på 4800 meters höjd är självklart inte det högsta som går att gå på Cotopaxi, men det är den högsta utmarkerade punkten innan specialutrustning krävs för att ta sig över glaciären. I snön och haglet tog vi bilder framför 4800-metersskylten innan vi tog rast inne på värdshuset med mer kokate. Varken jag eller Simon kunde låta bli att äta av bladen som låg och drog i teet, men jag vet inte om det gav extra energi eller om det var för att vi redan druckit te innan, eller om det var placebo. Under hela resan har jag nog inte lett så brett eller varit så lycklig som under färden upp och ner för Cotopaxi. Utmaningen i att ta sig 4800 meter upp över havet blandat med spänningen i att vandra på en aktiv vulkan slog ut och löste upp varje uns av ångest och spår av depression som härjat inom mig de senaste dagarna.

Innan vandringen uppför Cotopaxi stannade vi till vid någon sorts vattenpöl/lagun. Antagligen för att vänja oss lite vid höjden då pölen var belägen på 3200 meters höjd.

Efter att ha tagit oss ner från Cotopaxi hade vi fortfarande en vulkan kvar att besöka - Quilotoa. Om än inte lika cool som Cotopaxi med sin dödsförklarade status och lägre meter över havet var jag ändå taggad på att få vistas i närheten av ännu en vulkan. Om vädret på Cotopaxi med moln, snö och hagel var illa var det ingenting mot hur det var kring Quilotoa. Molnen låg som klistrade vid marken vilket gjorde att det tog evigheter att köra dit, och regnet smattrade stenhårt mot rutorna på bilen. Kratern på Quilotoa är vattenfylld med turkosfärgat vatten. Kraterns kanter är täckta av grön vegetation som tillsammans med lagunen ska utgöra en vykorts-vy från utkiksplatsen uppe i byn med samma namn som vulkanen. När vi kom dit var lagunen dock dold under ett gigantisk moln, och för att få uppleva utsikten var man tvungen att ta sig ner för en lång och, av regnet, slipprig lergata vilket vi efter lunchen gjorde. Nervägen var inga problem så länge man tänkte på var man satte fötterna och kollade att stenarna man klev på satt fast, men på uppvägen höll vi bägge två på att avlida. Då vi just ätit lunch fick jag håll med halva vägen kvar, och Simon som när det gäller fysiska utmaningar oftast har oändligt med energi sackade efter flera meter. I efterhand hade det nog varit klokt att kika på lagunen innan lunch eftersom maten helt förstörde vårt bergsbestigningsgame. Lagunen var fin men efter Cotopaxi var det en besvikelse. Om det inte hade ösregnat hade det antagligen varit roligare, men det var svårt att njuta av fina vyer dyngsur ända in på huden. Nu är min största oro att jag ska bli sjuk för att jag inte hade nog med torra ombyten med mig, och att den törst jag känner efter att bestiga fler berg ska utveckla sig till ett beroende. Nästa år ser ni kanske mig på Mount Everest.

Alldeles snart borde vi vara framme i Quito. Jag längtar efter att ta på mig torra rena kläder och lägga mig under en varm filt. Det är efter idag bara tre dagar kvar i Ecuador och fem dagar kvar på resan. På lördag åker vi till Florida och bor där en natt på hotell med pool innan vi far tillbaka hem till Sverige. Simon har i flera veckor gått runt och funderat på vad han ska testa för Ben & Jerry i USA, och det är sjukt att vi snart är där och inte längre i andra änden av resan.

Vildhästar i Cotopaxi National Park!

Bild tagen under den korta stund när man kunde se toppen. Man såg mer i verkligheten dock.

Likes

Comments

Efter att delvis ha återhämtat mig från gårdagens trauma tänkte jag sammanfatta tiden från Medellin fram tills nu. Flygresan från Medellin till Quito gick bra. Mellanlandningen också, även om den var mycket märklig. VivaColombia som vi flög med är ett riktigt lågprisbolag, och eftersom vi inte hade utskrivna boardingkort menade personalen att vi behövde betala extra för det samt betala någon sorts skatt som man gjorde i en extremt långsam kö till höger om incheckningen. Med begränsade colombianska tillgångar var det en nervös halvtimmes väntan på att få komma fram till disken. Oron visade sig dock vara överflödig för kvinnan bakom disken bad bara om 10 000 pesos vilket är cirka trettio svenska kronor, för att sedan ge oss 100 000 pesos var. Mycket förvirrade men på betydligt bättre humör styrde vi stegen mot säkerhetsspärren och gaten. Tillskillnad från europeiska lågprisbolag som ändå brukar ha moderna flygplan verkar det vara standard här att ha plan av äldre modell. Detta verkade dock vara snäppet nyare än det från Panama, men varje grop och gupp i luften kändes skakande genom hela planet. Som tur var slapp jag genomlida ytterligare ett åskoväder i ett gammalt plan, och dessutom var jag rätt avslagen därför att jag trots stressen fattat beslutet att äta mitt flygplansknark.

Hostlet vi bodde på de tre första nätterna var himla soft. De hade pod-sängar inbyggda i väggen med riktiga duntäcken som skydd mot den svala luften som intar Quito om kvällarna. Jag och Simon var dessutom helt själva alla tre nätterna i ett rum för åtta personer med eget badrum och vardagsrum eftersom det är vinter och lågsäsong här just nu. Under hela resans gång har jag inte sovit så bra som jag gjorde de två första nätterna. Den tredje nattens sömn förstördes dock av rånförsöket och bilderna från rånarens attack mot Simons konstanta närvaro innanför ögonlocken. Just den sekvensen har jag fortfarande svårt att släppa. Jag tror att jag aldrig känt sådan intensiv oro som jag gjorde i det ögonblicket. Som om hela mitt innanmäte bundits fast vid en tyngd som släppts till botten av havet. Imorse bytte vi dock till ett annat boende för att testa en annan del av staden. Det visade sig ligga i den gamla staden, några hundra meter från trappan där rånförsöket utspelade sig. Det känns dock ganska lugnt eftersom den största delen av de några hundra meterna består av turistområde och folktäta gator.

Första dagen här spenderade vi inte ens i Quito utan for med bussen till en by två timmar bort som heter Otavalo för att gå på en stor marknad de har där varje lördag. Det var lite konstigt att lämna staden en hel dag innan vi ens kände till området kring hostlet, men jag har varit sugen på den där marknaden i flera veckor. Helst ville jag köpa några fina tygstycken att sätta upp på väggen hemma i Stockholm för att dölja de kala vita väggarna och minska ekot, men jag hittade ingenting snyggt i lagom storlek utan köpte bara lite andra grejer till exempel sex stycken armband vilket kan ha varit att gå till överdrift. På kvällen gick vi dock en sväng i området kring vårt hostel, för att sedan äta falafel på samma ställe som vi åt på kvällen innan. Jag har nog helt gett upp att äta den lokala maten här. Den är smaklös och består bara av valfritt kött med ris. Efter ett par veckor av att ändå ha ätit kött minst en gång per dag har jag nu helt ledsnat och äter hellre bristfälligt än en äcklig kycklingklubba med tveksam färg. Positivt med den här delen av världen är väl att det är möjligt att ha semester utan att få med sig något kilo extra hem för att det är så himla tråkigt att äta. Falafelstället var i alla fall så bra. Inte nödvändigtvis för att det var den bästa falafeln, men atmosfären vi möttes av där den första kvällen var så märkligt fantastisk. Vid ett bord satt två fulla indier med en shisha och pratskrek på engelska till den klart alkoholiserade gubben vid bordet bredvid. Jag förstod att det bara var en tidsfråga tills de skulle engagera oss i sitt gapiga samtal och mycket riktigt hann vi knappt sätta oss innan de frågade var vi var ifrån och blandade ihop Sverige med Schweiz. Jag brukar oftast inte stå ut med fulla människor, men på falafelstället var det bara charmigt störande att artigt tacka nej till både shisha, en shot och "happy pills".

Under gårdagen utforskade vi den gamla stadsdelen i Quito som är en otroligt välbevarad stad från 1500-talet. På grund av dess väl bevarade byggnader är den av UNESCO markerad som ett världsarv. Stadsdelen är riktigt vacker där den långsamt kryper upp längs ett berg vilket erbjuder vackra vyer utöver resten av Quito. Att utforska den gamla staden var roligt fram tills vi infann oss på fel plats vid fel tillfälle, och sedan dess har ingen av oss riktigt kunnat njuta av staden. Idag efter flytten har vi åter rört oss på de historiska gatorna för att leta efter utrustning till den hiking uppför en vulkan vi hoppas kunna genomföra på torsdag. Jag köpte en regnjacka med ett slarvigt ditsytt "the north face" på.

Likes

Comments

Andra hela dagen i Quito, Ecuador redan, och jag vet inte i vilken ände jag ska börja beskriva tiden här. När jag i morse funderade på ett sammanfattning om resan till och första tiden i Quito var det en kronologisk beskrivning som kändes mest naturlig, men efter dagens drama är det nog där allting kommer att få sin början. För första gången under resans gång och i mitt liv blev jag nämligen exponerad för en våldsam situation och utsatt för ett rånförsök. I händelsen centrum hamnade dock Simon - antagligen för att han var närmast till hands eller för att han gick runt med mobilen. På ett sätt var det väl tur i oturen eftersom jag knappast skulle kunna försvara mig mot 80 kilo man medan Simon ridandes på en våg av adrenalin lyckades knuffa undan honom och fly med alla saker i behåll. Dumt nog har vi ända sedan ankomsten hit hamnat i ett väldigt avspänt och avslappnat förhållande till omgivningen. Möjligtvis för att Quito påminner om norra Sverige med berg, kallt klimat och bra asfalterade vägar. Därför fann vi oss idag vandrandes upp längs med en folktom, smal gata i en mindre turistig del av den gamla staden. Precis när vi nått toppen kommer en kille ut från en korsande gata och precis i den sekund han borde ha passerat oss högg han istället tag i Simons tröja och tryckte upp honom mot husväggen. På en tiondels sekund hinner jag tänka alla möjliga tankar, scenarion och utvägar, vilket slutar i en seger för flyktinstinkten när jag springandes tar mig ner för hela backen fortfarande balanserandes med tusentals tankar i huvudet. Det är så himla fascinerande att uppleva hur ens hjärna fungerar i en krissituation. Hur kapaciteten maxas och nerver och celler på högvarv plötsligt ger en möjligheten att sakta ner tiden och tänka hela tankekedjor på tiondelar av sekunder. Av tidigare och denna erfarenhet har jag märkt att det oftast är ren rationalitet som genomsyrar mina tankar och handlingar i stressade situationer. Flyktinstinkten triggades med stor sannolikhet av slutsatsen att mitt enda sätt att lösa situationen var att hämta hjälp. Jag har aldrig slagits i mitt liv och har inte precis en skräckinjagande kroppshydda att etablera pondus med. Rationalitetens totalitarism kan bero på att jag ofta har enkelt att distansera mig från känslor, även om de är starka nog att välta hus. Jag skulle ljuga om jag inte sa att sättet min hjärna fungerar i krissituationer är någonting jag är nöjd över. På senare dagar har jag börjat älska min exploderande emotionella sida minst lika mycket som den rationella, men den lämpar sig sällan väl tillsammans med stress.

Springandes ner för backen och i min jakt på någon sorts kontakt med polis eller annan hjälp missade jag allt som utspelade sig bakom mig rygg. Senare fick jag dock återberättat för mig att rånaren tagit strypgrepp på Simon, men att Simon, när han märkte att rånaren inte hade ett vapen, hade knuffat undan honom och vägrat ge honom någonting. Även hur Simons hjärna fungerade i den situationen har varit så himla fascinerande för mig att jag nästan glömt bort att känna obehag inför det som inträffade. Hur är dock inte relevant här.

Efter omständigheterna mår jag trots allt bra. När vi skulle ut och köpa middag märkte jag dock av en paranoia och misstänksamhet mot människor som tidigare inte varit där. Förhoppningsvis avtar det under kommande dagar. Jag tror att det var viktigt att vi ändå gick ut i mörkret för att köpa mat, och än viktigare att exponera oss för folk och sysselsätta oss med aktiviteter för att försöka skapa någon sorts tillit till majoriteten igen.

Likes

Comments

Det är iskallt på flygplatsen i Medellin där jag just nu befinner mig. Om en och en halv timme går det första planet som ska ta oss till Bogota där vi senare ska försöka lyckas med bedriften att byta flyg och flygbolag, hämta bagage och checka in på lite drygt två timmar. Jag är i valet och kvalet om jag ska ta mitt flygplansknark (som jag verkligen behöver efter förra flygresan) eftersom det känns som att jag kommer behöva alla sinnen skärpta till mellanlandningen.

Jag kom aldrig iväg till Santa Fe igår. Påskhelgen innebar att de flesta colombianer var lediga och majoriteten av dem tänkte tydligen spendera sin lediga helg i mitt tilltänkta dagsutflyksmål. Kön till den enda kuren där det gick att köpa biljett till Santa Fe var en halv dag lång, och hade jag stått i den hade jag nog inte kommit dit förrän runt åttatiden på kvällen. Istället for jag ut till vad som brukade vara den farligaste stadsdelen i hela Medellin - Comuna 13. Jag har för mig att Medellin som stad vunnit pris för hur väl de "städat upp" den stadsdelen bland andra. De skeva, färgglada husen med sina plåttak var byggda i en brant uppförsbacke vilket underifrån utgjorde en fantastisk kuliss mot den blå himlen. Upp till "toppen" av Comuna 13 gick det rulltrappor och väl uppe kunde man se ner på hur Medellin bredde ut sig mellan bergen.

Efter Comuna 13 åkte jag till den botaniska trädgården för att jag tänkte sitta där och läsa. När jag kom fram började dock grå moln hopa sig på himlen så efter en snabb tur genom trädgården, där jag såg en sköldpadda, tog jag tunnelbanan tillbaka till hostlet. Istället för strömavbrott var det igår vattnet som inte fungerade vilket krockade med min plan att ta en dusch. Istället gick jag ut med Simon och vandrade på gatorna bland alla tusentals fotbollfans som samlats för att titta på Medellins match. Det är en så cool känsla när en hel stad hejar på samma lag, och hela den stora gatan vid vårt hostel var en enda stor fest. Till middag ville jag verkligen äta någonting gott, så vi valde ut ett hamburgerställe som liknade de som tagit över Stockholm. Hamburgaren såg sjukt god ut, men tyvärr påminde köttet om skosulan på en conversesko. För att trösta oss efter den besvikelsen (och för att göra av med pengar), gick vi efteråt och åt glass på en färgstark glassbar som fångat mitt öga. De hade glass med ost på som Simon självklart tog utan att tveka. Jag ville inte utsätta mig för mer äcklig colombiansk mat och valde en banana split. Jag har en tendens att glömma bort att min kropp inte klingar väl med de mängder laktos som finns i glass, och resten av kvällen spenderades illamående i sofforna på hostlet.

Likes

Comments

För tredje gången i Medellin bytte vi imorse hostel. Bägge tidigare hostel har varit ganska högljudda, och även om det senare av de två var väldigt bra på många sätt har jag haft svårt att trivas för att det inte på något sätt gick att komma undan från människor. Tidigare har jag inte haft alltför mycket problem med att avsaknaden av eget space, men jag tror att jag reagerat så starkt på det de senaste dagarna för att jag också utanför hostellivet aktivt träffat och pratat med främmande människor. Även om de personer jag träffat här i Medellin varit trevliga och enkla att prata med har det ändå slitit på mig. Hemma är det enkelt att hitta den ensamtid som jag kräver för att samla energi för att umgås med människor, medan energinivån oftast är konstant låg här eftersom det aldrig går att helt försvinna undan. Den lilla energi jag hade kvar gjorde jag nog av med under hiken, och i omgivningen på det förra hostlet var den omöjligt att fylla på. Därför ligger jag nu i en soffa i ett mörkt hörn i inneträdgården på det nya hostlet och varvar att se på Netflix och äta äckliga bullar med att lyssna på gamla Rammstein och leta aktiviter att sysselsätta mig med imorgon. Just nu är jag lite sugen på att fara med bussen till Santa Fe de Antioquia som är en gammal kolonistad. Jag vet dock inte om jag orkar ytterligare en lång bussresa genom bergen.

Idag har jag varit ganska låg och otaggad på allting, vilket antagligen har att göra med det jag skrev ovan. Jag och Simon var imorse i ett köpcentrum för att jag behövde köpa ett par till långbyxor till regniga Quito. I köpcentret hittade jag dock ingenting trots att jag gick in i precis alla butiker jag såg. Jag ville ha tunna tygbyxor, men jeans är så himla populärt här att det nästan inte går att hitta byxor i annat material. De tygbyxor jag hittade var antingen för långa eller i svettigt kontorsbyxa-material. Jag tycker det är sanslöst tråkigt att gå i butiker numera och det bidrog enbart till att sänka mitt humör ännu mer. Särskilt eftersom jag inte hittade något. Att gå i butiker här är dessutom otroligt frustrerande eftersom de hela tiden övervakar varje steg man tar och har vakter vid varje utgång som ibland har vapen. Jag klarar inte av att titta på kläder när folk tittar på mig, vare sig det är för att se till att jag inte stjäl någonting eller för att se ifall jag behöver hjälp med någonting. Det är nästan så att man saknar personalen på Carlings efter att ha gått i butiker här. Efter köpcentret drog vi och åkte linbanan som går över en bit av staden och upp över ett berg till en stor naturpark. Utsikten var, inte otippat eftersom det är Medellin, jättehäftig, men svår att njuta av eftersom det var massa skräniga barn i varenda kupol vi åkte i.

Nu på kvällen har jag mest varit ensam. Jag åkte en sväng till marknaden vid San Antonio och lyckades faktiskt hitta ett par tunna tygbyxor för cirka 45 kronor. Därefter gick jag en sväng i stadsdelen vi bor i nu - Estadio, för att köpa vatten, de äckliga bullarna och senare äta en äcklig macka till middag. Det är strömavbrott eller liknande på vårt hostel just nu, så jag sitter i totalt mörker och nojar mig för diverse insekter jag inbillar mig att jag känner på min hud.

Från linbanan och från marken.

  • Sydamerika

Likes

Comments

I Panama var det för varmt för att hitta orken att skriva. Hjärnan kokades långsamt sönder och samman vilket gjorde det svårt att formulera sig och sätta ord på tillvaron. Här i Medellin är det istället svårt att hitta tiden. I både Costa Rica och Panama kändes det som att man hade eoner av dötid till att sitta på hostlet med wifi och surfa, medan jag knappt har tid att se staden här. Varje gång jag har tillgång till internet är det oftast någonting som behöver kollas upp, exempelvis boende eller vägbeskrivningar. Mellan allt sökande efter information och svarande på meddelanden hemifrån är det inte mycket tid över till att sammanfatta mina intensiva dagar.

Jag har fallit handlöst för Medellin och det känns lite tomt inom mig när jag tänker på att jag bara har två hela dagar kvar i den här fantastiska staden. Varje gång jag lyfter blicken och tittar mig omkring vill jag aldrig mer sluta ögonen igen. Hur staden avtecknar sig mot de berg som omsluter den är en makalös syn att vakna upp till varje morgon. Från tågen som går på broar genom hela staden kan man se ut över tegelhustaken och hur staden tunnas ut upp längs med berget för att sluta strax innan där molnen vilar över bergstopparna. Trots regnet hade jag velat stanna här minst en vecka till, för det känns som att det bara är en bråkdel av staden som jag hunnit uppleva.

Imorse klev vi upp ganska tidigt för att ta halv nio-bussen till en liten stad som heter Guatape. Från vad vi möttes av där verkar det vara ett populärt turistmål för colombianer. Med ett torg och en strandväg med restauranger med inkastare kändes det ungefär som Prag, fast till utseendet väldigt annorlunda. Hela staden är målad i färggran kulör, och ofta är marknivån på husen prydd med bilder av exempelvis små djur eller den stora sten som är belägen strax utanför staden. Denna sten började vi vår dagsutflykt med att klättra upp för. För att nå toppen var man tvungen att ta sig upp för 675 trappsteg, men efter söndagens hiking kändes det nästan för enkelt. Någon minut efter att vi klivit över det sista trappsteget började det dock ösregna vilket försämrade sikten och försvårade för vår plan att ta maffiga titta-ut-över-horisonten-bilder.

Nervägen var desto jobbigare än vägen upp och det kändes i knäna när vi nådde plan mark. Därför tog vi någon sorts taxi från stenen in till själva staden för att äta lunch och vandra omkring till klockan fem då bussen tillbaka till Medellin gick. Som alltid blev maten en besvikelse, men jag har i princip slutat bry mig om det numera när mina förväntningar alltid är låga. Guatape var i alla fall jättefint, och det var skönt att inte känna sig så uttittad som ma gör när man rör sig i många delar av Medellin. I Guatape var vi bara två turister bland alla andra. Innan bussresan hem drack jag min första colombianska öl i solen på ett litet torg i staden. Jag vet inte om den var godare än de öler jag testat i Panama och Costa Rica, eller om det bara var för att jag drack den i solskenet. Allting blir mycket bättre när det görs badande i solsken.

Igår kväll var vi hemma på middag hos couchsurfer-tjejen vi träffade i lördags. Hon bodde ute i en förort till Medellin och det var intressant att åka buss en bit utanför staden. Som förra gången lärde jag mig massvis om Medellin och Colombia, samtidigt som jag för första gången på länge fick känna att det var intressant att prata om och beskriva svensk politik. Den här resan har nog gjort mig mer motiverad på det mesta, däribland mina tidigare stora intressen som på senaste tiden hemma svalnat rejält. Mest intressant var att höra en colombiansk beskriva relationen mellan colombianer till Pablo Escobar, och till Farc-gerillan. Jag har ju en sjuklig fascination för gerillor. Hemma hos henne och hennes mamma (i Sydamerika är man mycket närmare med sina familjer och flyttar inte hemifrån så fort man kan) åt vi en sorts colombiansk pita med kött, och spelade ett "klassiskt colombianskt spel" vilket var Fia med knuff fast med en twist. För att spela använde man två tärningar, och det fanns säkra zoner som gjorde att man inte kunde bli bortknuffad fast man hamnade på samma ruta. Det var inte svårt, men mamman var såååå imponerad över hur snabbt Simon förstod spelet.

Denna text tog jag mig tid att skriva på den två timmar långa bussresan hem från Guatape. Ikväll ska vi försöka hitta boende i Quito. Drömmen är att kunna hyra en egen lägenhet via Airbnb.

Försöka ta selfie när det ösregnar.

Likes

Comments

Sedan vi i fredags kväll landade i Medellin har vi roat oss med hjälp av Couchsurfer-appen. Igår träffade mötte vi upp en colombiansk tjej som var uppväxt i Medellin som visade oss runt i en del av staden. Hon var supertrevlig och trots att det regnade mest hela tiden var det ett bra sätt att spendera dagen. Hon var väldigt kunnig om Medellin dessutom och av det hon berättade lärde jag mig en hel del. Hon bjöd även hem oss till sin mamma för en riktig colombiansk middag vilket blir av imorgon kväll.

Klockan halv nio i morse mötte vi upp ett gäng personer vid en kyrka i "downtown" Medellin för att sedan bege oss uppåt i bergen för att hajka upp till toppen. Direkt när gruppen anlände till stigens början beskrev dock en man för guiden hur det kommit rapporter om rån uppe på bergen. Efter att ha pratat ett tag om säkerhetsläget fattade hon dock beslutet att ändå genomföra vandringen och strax därefter påbörjades klättringen upp till den 2300 meter över havet höga toppen. Paranoid av informationen om rånen var det med något trevande steg i början. I takt med att stigningen blev tuffare blev det mindre tid över till att fundera över möjliga rån, utan de slippriga och leriga branta stigarna krävde ens fulla uppmärksamhet. Hajken var ganska svår. Av guiden hade den rankats som 3.5/4. Ungefär halva gruppen verkade ha missat rankningen på vandringen, för vi som tillhörde den snabba gruppen tvingades hela tiden vänta på svansen.

Utsikten från berget och framförallt toppen var helt fantastisk. Tyvärr var vädret inte det bästa utan det regnade samtidigt som övriga berg som omger Medellin låg delvis dolda i låga moln. Oavsett är var den här vandringen en av de bästa aktiviteterna hittills den här resan. Efteråt åt vi traditionell colombiansk mat på en restaurang uppe i bergen. Inte heller i Colombia verkar maten vara något att hänga i granen utan den består mest av kött och ris och saknar smak.

Klockan 17 kom vi tillbaka till hostlet efter att ha varit ute sedan åtta-tiden imorse. Efter att ha duschat och vilat åt vi pizza på ett ställe i närheten. Jag orkar knappt försöka äta lokal mat längre eftersom det bara slutar med att jag blir besviken. Matmässigt (och av andra skäl såklart) hade jag önskat att det gick att resa runt på detta sätt i Mellanöstern.

Medellin ligger så himla coolt till.

  • Sydamerika

Likes

Comments

Gårdagens kändes oändlig, och när vi runt tiotiden på kvällen anlände vid vårt hostel i Medellin höll jag på att somna direkt. Alldeles för mycket hände under gårdagen som inleddes med ett litet men fruktansvärt dåd i min hemstad. Händelsen sänkte hela dagen i en känslan av overklighet och förvirring, och mig i sorg. När vi sedan skulle åka till flygplatsen på eftermiddagen för att byta Panama City mot Colombia och Medellin råkade vi först åka till fel flygplats för att vi båda litat på att den andra visste att det var Tocumen airport vi skulle till. Som tur är var vi på flygplatsen i väldigt god tid innan, vilket gjorde att i alla fall jag inte stressade upp mig alltför mycket när vi väl hittat en taxi som kunde köra oss till andra sidan stan. Taxiresan var dock fruktansvärd. Det fanns inget säkerhetsbälte i baksätet av taxin vilket gjorde den ångestfyllda upplevelsen att åka bil i Panama City tusen gånger värre. Taxichaufförerna är också de som kör absolut sämst i hela staden. När vi åkte taxi från flygplatsen satt t.ex taxichauffören och facetimade medan han körde. Denna chaufför ville inte vara sämre han, och istället för att hålla ögonen på vägen satt han och gjorde fula gester till andra taxibilar. Jag satt och höll krampaktigt i sätet i 45 minuter.

Efter den taxiresan tänkte jag nog att ingenting kan bli värre och därför hade jag noll ångest över själva flygresan. Inte ens när vi klev på planet och jag noterade hur gammalt det var lät jag det stressa upp mig. Flygningen var trots allt bara en timme. När planet börjar gå ner genom molnen för landning i Medellin möts vi av ett åskoväder, och tio sekunder senare slår blixten ner i planet. Utanför fönstret blir allting ljust innan planet skakar något extremt och droppar rakt ner i några sekunder till ljudet av hela kabinens skrik, innan piloten lyckas stabilisera planet. Jag har aldrig varit mer rädd i mitt liv, men blev bara helt bedövad inombords och mer eller mindre apatisk resten av resan fram tills planet landat på backen. Jag tror inte effekten av blixtnedslaget hade blivit så stor om det varit ett modernare plan, och inte ett från tiden då det fortfarande var okej att röka under flygningarna. Armstöden hade nämligen askkoppar.

Från flygplatsen utanför Medellin åkte vi taxi in mot staden vilket innebar en helt makalös utsikt då vi åkte ner längs med bergen och såg stadens alla ljud i dalen nedanför.

Nu väntar jag mest på att Simon ska vakna så att vi kan äta frukost och utforska staden. Jag behöver gå i någon affär och handla en jacka eftersom det var mycket kallare här än jag förväntade mig. Särskilt efter att ha blivit van vid Panama Citys 34 grader i skuggan.

Som sagt, flygplanet var uråldrigt.

  • Sydamerika

Likes

Comments

Igår kväll började jag skriva ett inlägg om vad jag haft för mig i Panama och mina tankar om huvudstaden. Innan jag skriver klart och publicerar det känner jag mig dock nödgad att skriva om mitt, delvis och ibland hatade, hem Stockholm och hur jag förhåller mig till det som hände där idag, den 7:e april.

Först och främst är jag tacksam över att alla som utgör värdet av mitt liv befann sig utanför händelsens centrum. Både därför att deras existens betyder mycket för mig, och för att de ska slippa traumat och sorgen av att ha sett döden. Fantasin far alldeles för enkelt iväg när man på andra sidan jorden läser om mord på en plats där de mina med stor sannolikhet vistats senast igår eller dagen innan.

Trots avsaknaden av offer från mitt liv är ändå sorgen vad som tar störst plats inom mig idag. Sorgen över ett förlorat hem, en stad som aldrig mer kommer att vara den stad jag lämnade för två veckor sedan. De murar som raserats kan aldrig mer återbyggas, och vaksamhet kommer ersätta försöken till öppenhet.

Distansen mellan mig och Stockholm gör attentatets faktum svårt att greppa. Varje gång jag koncentrerar mig på annat försvinner det ur mina tankar, och när jag sedan återigen har tid att fånga upp tanken skickar den hela min värld i obalans.

Det borde inte kommit som en chock med tanke på hur många storstäder i Europa som tidigare drabbats. Jag tror dock inte att det går att förbereda sig mentalt för en sådan samhällsskakande upplevelse ett terrorattentat är, och att Stockholm och Sverige lång tid framöver kommer att behöva bearbeta sitt trauma även efter chockvågorna slutat skaka marken.

Hela dagen har jag suttit som klistrad vid mobilen och följt nyhetens slaviskt. Och jag skäms över ryktesspridningen som etablerade medier deltog i. Deras roll bör enbart vara att sortera ut sanningen och inte att ytterligare skrämma den redan rädda befolkningen. Det bidrar inte till att öka förtroendet för media att exempelvis DN bekräftar en skottlossning på Fridhemsplan som aldrig ägt rum. Jag förstår att journalisterna också är rädda och uppstressade människor, men med sitt yrke har de automatiskt ett ansvar att stå över sina känslor för den raka sanningen. Incidenter som den idag triggar verkligen min längtan efter att plugga till och börja jobba som journalist för att helt enkelt göra ett bättre jobb med att leverera den objektiva sanningen.

Solidariteten stockholmarna visade med varandra idag är det jag nu försöker att fokusera på. Jag har växt upp till att hata min hemstad för att jag, när jag sett och upplevt andra städer, insett hur kall den är och hur kyligt det är människor emellan. Förhoppningsvis stannar solidariteten, men antagligen bidrar bara attentatet till ytterligare polarisering i samhället. Det är en outhärdlig tid vi lever i.

  • Sydamerika

Likes

Comments