View tracker

Efter många om och men och att ha släpat 35 kilo bagage på tunnelbanan till flygplatsen är jag nu hemma i Sverige vid köksbordet mina föräldrar haft så länge jag kan minnas. Ännu känns det ganska skönt att vara hemma men jag förväntar mig att jag om en vecka skakar av abstinens efter Berlin.

Mina två sista dagar i Berlin spenderade jag med Berlins bästa. På tisdagskvällen drack jag öl med Johanna på Nemo vilket är en bar som har Augustiner på fat och därför en favorit. På onsdagen var jag tillsammans med de människor jag träffade på tyskakursen och som jag hängt med hela sommaren hemma hos vår kompis Katy. Där lagade vi (Katy) mat, drack vin och pratade om allting från döden till framtida resor fram tills dess att jag var tvungen att ta ett vuxet beslut och lämna eftersom jag skulle upp klockan fem dagen efter. Trots mitt vuxna beslut blev det dock inte alls mycket sömn utan min första dag hemma i Sverige avklarades på knappt tre timmars sovtid.

Nu lutar allting åt att jag slutar skriva i den här bloggen eftersom jag nu är hemma och kan berätta allt intressant som inte händer här för mina föräldrar och vänner ansikte mot ansikte. Eventuellt tänkte jag först göra lite listor med mina favoriter från Berlin, men vi får se hur hög ambitionsnivån är här i semester-Sverige. Annars kanske jag plockar upp den igen när jag flyttar tillbaka nästa sommar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

I lördags bestämde sig jag och Ellen för att vi minsann skulle klippa håret på måndag för att det är mycket billigare att klippa håret här än i Sverige. Vi har dock ingen koll på frisörer här utan bestämde oss för att bege oss ut på jakt i ett av Berlins mer hippa kvarter. Att hitta en frisör var dock betydligt svårare än vi tänkte att det skulle vara, och till slut gav vi upp och beslutade oss för att klippa håret på den billiga pensionärsfrisören precis utanför mitt hus. Där visade det sig vara stängt och helt utan mål gick vi vidare mot Innsbrucker Platz där jag visste att jag hade sett några andra frisörsalonger. Innan vi kom så lång fick vi dock syn på en frisörsalong av den typen man hittar i Brandbergen centrum där man vet att alla som jobbar där inne är släkt, och alla kunder ser precis likadana ut med färgat orangeblont långt hår, extravagant smink och lösögonfransar. Eftersom en del av den berlinaura vi tycker att vi har skaffat oss här är att vara avslappnad och spontan beslutade vi oss för att klippa oss där trots att allt bättre vetande skrek "Låt bli!". I efterhand kan jag tycka att vi borde ha lyssnat på vårt bättre vetande. För det första pratade personalen där inne halvdålig till ingen engelska, och ljög för oss när de sa att de hade tid att klippa oss. Först fick vi vänta i cirka en timme, och när de väl klippte mig klippte de knappt av en centimeter vilket lämnade topparna som jag vill fixa till fortsatt ojämna och slitna. För Ellen som ville klippa kortare vägrade de i princip att klippa av det. Stämningen var typ "tjejer ska ha långt hår" och frisören bestämde själv när det var dags att sluta klippa. Värst av allt var dock killen som tvättade håret innan klippning. Han trodde säkert att han var riktigt duktig på massage, men det gjorde enbart ont och var obehagligt när han istället för att tvätta håret pillade bakom öronen och gned fingrarna hårt över tinningarna. Dessutom luktade han svett och såg ut som en artonåring överlycklig över att ha fått ett sommarjobb där han får massera tjejers huvuden.

Lite mer än två timmar senare gick vi därifrån tjugo euro fattigare och något irriterade. Som plåster på såren gick vi till mitt kebabställe för att tröstäta kebab till middag. Efteråt mötte vi upp Ellens pojkvän i parken och hängde ihop tills det blev mörkt ute. I parken slog det mig återigen hur mycket jag kommer att sakna Berlin och framförallt de lugna, avslappnade sommarkvällarna. Stress existerar inte här.

Likes

Comments

View tracker

A rare picture of me in my natural habitat: halvsovandes ("jag vilar ögonen") på klubben i en äcklig fåtölj.

Vaknade i morse upp alldeles för tidigt (klockan åtta, vem är jag?) till min officiellt sista vecka i Berlin. Det känns självklart sorgligt, men efter sex månader och helgen som var känner jag mig faktiskt redo och klar. Sedan jag bokade flygbiljett har jag haft en del tid till att förlika mig med faktumet att jag inte längre kommer bo här. Hemma har jag trots allt en del bra grejer, så som mitt förhållande, ordentligt tillagad hemlagad mat, ingen hyra som behöver betalas och att man slipper bära runt på sin kroppsvikt i mynt och kontanter. Att jag sedan kommer gå under av den generellt dåliga stämningen, alkoholpriserna och alkoholkulturen, och den stockholmska snobbigheten försöker jag att inte tänka på alltför mycket.

Helgen blev som vanligt cirka två dagar lång då jag kom hem från klubben klockan ett på söndagseftermiddagen och därför spenderade resten av dagen i ett medvetslöst tillstånd. På fredagen hängde jag med Ellen, först i en park och sedan hemma hos henne med hennes pojkvän och katt. Det var skönt med en helt lugn kväll där man kom hem relativt tidigt. Min kropp är så trött på min livsstil här och har efter många om och men lyckats skapa en mättnadskänsla när det kommer till att festa vilket gjorde att jag, trots att jag vet att jag om ett par veckor kommer att sakna det, nu känner mig nöjd med att lördagen blev min sista utgång.

Lördagskvällen började i alla fall på Klunkerkranich vilket är en takbar som ligger ovanpå Neukölln-arkaden och har mysig belysning och sjuk utsikt över Berlin. Belysningen är ju självklart bättre på natten, men för utsiktens skulle hade jag hellre gått dit innan mörkret lagt sig över staden. Innan och tills dess var allting frid och fröjd. Vår kompis kände vakten vilket lät oss slippa stå i kö, detta flyt vände dock under kvällen och fram till klockan sex kändes det inte som att vi gjorde annat än stå i kö. Efter att ha hängt på baren åkte vi vidare till Sisyfos vilket för oss alla var en otestad klubb. Detta för att den ligger så ohyggligt långt bort ifrån allting och hela femton minuters gångsträcka från närmaste s-bahnstation. Eftersom ingen av oss testat den tidigare var vi inte beredda på kön som väntade oss på plats. Vanligtvis brukar köerna, om de ens existerar, vara relativt smärtfria efter klockan tre när alla turister som åkte till klubben klockan elva tycker det är jättesent. Här stod vi dock och väntade i säkert nästan en timme och rörde oss kanske en fjärdedel framåt. Vi trodde att kön bara löpte längs muren och tänkte därför uthärda, men när en grupp spanjorer bakom oss berättade för oss att den var minst lika lång på insidan av muren ledsnade vi helt och hoppade in i en taxi tillsammans med det spansktalande gänget med riktning mot Sonnenallee och Griessmühle.

Tyvärr var kön på Griessmühle även den besinningslöst lång. I vanliga fall tar den kanske max trettio minuter och borde vid klockan halv fem inte ens existera. Deras facebooksida berättade dock att de hade haft ett särskilt event under dagen, och eftersom de hade insläppet helt stängt medan folk vallfärdade ut antog vi att de höll på att slussa ut eventfolket och bestämde oss för att göra det bästa av situationen som vi tänkte vänta ut. Tomas sprang därför iväg och köpte öl, och sedan konverserade vi med främlingar i kön fram tills att dörren öppnades och kön upplöstes på mindre än femton minuter. Strax innan vi kom in hann vi även med att sätta den största kniven vi hade i personen som stått framför oss i kön i säkert en och en halv timmes rygg. Han hade börjat prata med oss, och tyckte väl att han connectade med oss på en djupare nivå eftersom han till vakterna sa "wir vier" och pekade när vakten frågade hur många han/vi var. I samma ögonblick som han sa det började dock vi alla tre som på kommando skaka på huvudet, och efter att förklarat för vakterna att vi inte alls var "vi fyra" utan bara tre plus en oönskad gäst fick han omgående och moloket lämna stället då vakterna inte gillar osköna typer som ljuger. Innerst inne är jag ju en elak människa som önskar olycka för allt och alla, och därför tyckte jag att hela händelsen var jätterolig medan Ellen spelade att hon hade dåligt samvete resten av morgonen. Väl inne på klubben kände vi återigen inte för att dansa. Istället spenderade vi resten av kvällen med att leka runt på gården, inne på klubben och sitta i vår favoritbil i närmare tre timmar och bara prata om allt mellan himmel och jord. Dörrarna på bilen gick dock inte att öppna längre utan man fick kravla sig in genom fönstret vilket ledde till att jag idag har en del fina rivsår och blåmärken längs benen, och en härlig bula i bakhuvudet. Vid det enda tillfället vi fick dansfeeling hade de stängt det dansgolv som lockade oss - ett på ovanvåningen som inte var lagt i totalt mörker både i musik - och ljusväg, utan hade sol som sken genom fönstren och spelade en funkig och konstig techno. I slutändan satt vi på en sorts palläktare de byggt invid vattnet och kände tröttheten sakta överta kroppen. Runt halv ett bestämde vi oss därför för att i långsam takt maka oss mot s-bahnstationen och fara hem.

Likes

Comments

Idag har jag, förutom att spendera alldeles för lång tid på att knåpa ihop något som liknar inlägg trots min skrivkramp, jobbat och handlat kläder. Jag blev för en gångs skull något bakfull av att vara ute igår och är, förutom skraj för att ha nått åldern där det vänder och man inte kan dricka alkohol utan att må dålig, väldigt trött idag. Jag ville dock ge Berlins shopping en sista chans innan jag åker tillbaka till Sverige, och med en medtagen kaffe från jobbet blev jag ändå pigg nog att strosa runt i i alla fall ett par affärer. Med mig hem fick jag en superhäftig hybrid mellan kofta och kimono i sammet som i princip skrek "köp mig" där den hängde som enda exemplar helt ensam på en galge. Den skiljer sig rätt mycket från kläderna jag vanligtvis köper och jag har ingen aning om när och hur jag ska bära den, men trots det är jag otroligt nöjd med köpet. Annars idag har jag bara varit hemma förutom en kort tripp till Lidl för att köpa brezels med alla en - och tvåcentare jag sparat på mig under mina månader här. Jag tyckte verkligen synd om kassörskan som fick sitta och räkna ihop alla 70 mynt efter att jag hällt ut dem på disken. Det är inte hennes fel att euron är som den är.

Likes

Comments

Här är den, min tatuering. Den som ska pryda min vänsterarm för resten av livet, och jag kunde inte vara mer nöjd. Jag älskar allting från motivet, till placeringen och storleken. Min tanke har alltid varit att jag ska göra en blomma eller en planta om jag tatuerar mig hos Daisy Watson, men när jag satt och bläddrade i hennes motivpärm fastnade jag direkt för motivet ovan. Jag tror det var på tredje sidan i pärmen som jag hittade den, och när jag bläddrade igenom resterande sidor fortfarande inställd på att göra en mer naturinspirerad tatuering kunde jag inte sluta tänka på det här motivet. Vid andra bläddringen insåg jag att jag var förlorad, och sträckte beslutsamt fram den uppslagna pärmen till tatueraren. Hon blev mycket glad när hon såg vilken jag hade valt. Tydligen hade hon tidigare under dagen suttit och tittat på den och undrat varför ingen ännu gjort den. Hennes förtjusning stegades ännu mer när jag sa att jag ville ha en stor tatuering och med varje gång jag bad henne att förstora upp motivet, och sedan ytterligare över mitt val av placering och hur perfekt tatueringen blev i kombination med den. När jag fortfarande var inställd på att göra en blomma var jag sugen på att placera den lite mer på sidan av armen men ändå ovanpå. Det gick dock inte att göra med det här motivet utan att kroppen såg konstigt bred ut. När hon istället klistrade på motivet rakt på föll allting på plats och jag vet inte vem av oss som såg mest förtjust ut över resultatet.

Själva tatueringen gick otroligt smärtfritt att göra. Totalt tror jag att jag var där i cirka en och en halv timme varav själva tatuerandet tog någonstans mellan 30 och 40 minuter. Trots att jag vet att jag har hög smärttröskel förväntade jag mig att tatueringen skulle göra ont till den grad att jag ville dra undan armen, och var därför mycket nervös för att mina reflexer skulle orsaka stor skada genom någon ofrivillig armryckning. Det var dock inte alls särskilt farligt. Det kändes självklart, men trots att det sved och brände i armen var det ändå skönt på något sätt och jag förstår numera helt och fullt hur människor kan bli beroende av att tatuera sig. Daisy var dessutom sjukt trevlig och lugnande, och började med att göra en liten prick och fortsättningsvis ett litet sträck för att jag skulle känna hur det kändes innan hon började på riktigt. Prismässigt var det också överenskomligt. Jag betalade 150 euro för tatueringen vilket känns helt lagom. Varken dyrt eller billigt, bara lagom.

Likes

Comments

Det känns som att det gått en evighet sedan jag skrev det senaste inlägget trots att det egentligen bara gått två dagar. Antagligen på grund av mina hektiska jag-måste-göra-allt-nu-dagar som blir mer och mer maniska ju närmare hemresan kryper sig på. Lite beror det kanske också på den livsomvälvande upplevelsen skaffa tatuering. När min arm inte pryddes av svarta kurvade linjer känns nu som en annan tid.

Efter att ha gjort tatueringen i tisdags tog jag med Simon och åt kebab på mitt favoritställe. Tanken var från början att han skulle följa med till tatueraren som moraliskt stöd, men sen kom jag ju på att jag ogillar mänskligt sällskap i nästan alla situationer och att det antagligen bara skulle leda till att jag blev stressad och sa därför åt honom att stanna hemma. Vi tog i alla fall med kebaben till min lilla park precis bakom där jag bor, och hängde i den fram till elvatiden. Då var det alldeles för mörkt för att kunna se varandra och än mindre min tatuering, och då kände jag att det var dags att gå in och beundra den istället.

Igår, onsdag, jobbade jag på dagen för att sedan möta upp Ellen och Simon vid halv nio-tiden för falafel och barhäng. Det var Simons sista kväll och efter att han och Ellen ätit på falafelstället som serverar sin falafel med jordnötssås drog vi vidare till en av barerna jag och Simon hittade i fredags. Först ville vi gå till den med djungeltemat, men då den tydligen var stängd på onsdagar gick vi till den feministiska/anti-fascistiska/hbtq-vänliga (allmänt mysiga och trevliga) baren istället. Nu har jag även bemödat mig själv med att kolla upp att den tydligen heter SilverFuture. Nu kan Angelika som är i Berlin nästa sommar också gå dit och gosdricka öl i den behagliga stämningen där inne. Värt.

Likes

Comments

Idag har jag varit ledig och vandrat runt i staden med Simon för att sedan byta ut honom mot Johanna för park - och barhäng. Det var för en gångs skull riktig sommar hela min lediga dag, och jag var nöjd ända från pizzan i förmiddags tills jag svettandes på tunnelbanan kramade Johanna hejdå. Egentligen har jag inte gjort några särskilt nämnvärda saker. Simon och jag varvade att gå runt med parkhäng och besök på leksaksaffär för att köpa presenter till hans kompis kids. Med Johanna började umgänget med parkhäng och slutade med drickpaus på en mysig biergarten i Kreuzberg. Mycket kravlöst.

Imorgon ska jag till jobbet vilket är helt som vanligt, men sedan på kvällen ska jag göra mitt livs första tatuering hos en tatuerare jag följt på Instagram i snart ett år - Daisydoestattoos. Vilket motiv det blir är ännu oklart, men hon gör extremt fina växter så eventuellt lutar det mot något sådant. Jag får se imorgon helt enkelt. Nedan är en printscreen från tatuerarens instragramflöde. Jag älskar verkligen den enkla stilen på tatueringar utan skuggor och en tredje dimension.

Likes

Comments

Griessmühle tar priset i coolaste platser att sitta på. De har förutom den trasiga bilen ovan trädkojor och en cylinder de gjort om till ett slottstorn fint nog för Rapunzel.

I lördags var det pride i Berlin men tro inte att jag kom ihåg att gå på det trots att jag var utan både bakfylla och saker att göra under dagen. Istället städade jag hemma, tvättade kläder, solade och väntade på att det skulle bli kväll. När jag lärde känna Simon i april tidigare i år tog jag med honom till en berlinklubb vilket han direkt gillade, och då en sak han sett fram emot med att komma hit var just att klubba tog jag med honom ut med mina kompisar. Efter att ha förat några timmar hemma hos mig åkte vi vidare mot Griessmühle och var inne där runt kvart över tre. En halvtimme och rundvisning senare mötte vi upp Ellen och gänget framför klubbens utebar. Vi handlade öl och shots, och gick sedan och satte oss på stranden invid kanalen. Den mesta av tiden vi var på klubben spenderade vi genom att sitta på olika platser och gå på upptäcksfärd. Vi hittade en labyrint vi aldrig tidigare sett, och satt i ett bombliknande rör med en lampa som ändrade färg när man stampade i golvet. Musiken som vanligtvis brukar vara bra på Griessmühle var i lördags raka motsatsen och tillsammans med den behagliga sommarnatten lockade det inte att byta frisk luft och vatten mot mörker, svettlukt och rökmaskiner. Istället för elektriska technobeats som får kroppen att skaka spelade ett dansgolv en orytmisk elektronisk mexikansk(?) musik och det andra en väldigt fyrkantig och ihålig hård techno som inte kändes i kroppen alls. Framåt tiotiden öppnade de dock DJ-båset utomhus, och där inledde DJ:n med musik som hade kunnat vara soundtracket till en naturdokumentär om bergskedjor, eller till en yoga-session. Det var otroligt skönt att stå och gunga och röra armarna i takt till det lugna, och när det senare trappades upp till vad Ellen kallade "studsbollstechno" (väldigt jazzigt, glatt och mysigt) var det istället för skönt bara väldigt väldigt roligt att dansa. Det är svårt att förmå sig att stå inne på de mörka dansgolven nu när sommaren går på högvarv i Berlin, och därför har det blivit mycket att vi bara sitter och pratar hela nätterna istället. Om inte ställena har utomhusdansgolv det vill säga.

Jag kom hem runt elva och somnade runt tolv, och därefter sov jag till och från till klockan halv sju. Sedan jag flyttade hit har jag börjat räkna veckorna som att de bara har sex dagar eftersom en alltid faller bort och halvt absorberas av klubbdagen. Det är dock någonting jag kan leva med.

Likes

Comments

Bra bar 1, toa-selfie, bra bar 2.

Igår kväll blev det barrunda och fyllekebab för mig och Simon. Jag ville testa en till synes bartät gata - Pannierstrasse - i Neukölln jag av en slump råkat hamna på när jag och pojkvän gick till Griessmühle-bion härom veckan. Vi besökte tre barer varav två var barer jag bestämde mig för att lägga på minnet eftersom de var en perfekt match med min barsmak. En verkade i alla fall vara en feministisk och antifascistisk bar med rosa väggar och mysiga ljusslingor, och den andra (den enda jag kommer ihåg namnet på - Vater) hade något sorts djungeltema med en gigantisk papperspalm mitt i rummet och flera sköna soffor varav en satt fast på väggen. Eftersom vi båda är lättviktare när det gäller öl vinglade vi hemåt efter tredje ölen, med ett kort stopp på ett kebabställe vid Hermannplatz där de var på orimligt glatt humör för att behöva servera mat åt fulla människor istället för att sova. Simon var lycklig över att åter ha en döner i handen eftersom han råkat glömma den han köpt till middag tidigare under kvällen på den första baren vi besökte.

Likes

Comments

Lyckades nästan med bedriften att ta bra bilder på t-shirtklänningen jag köpte i måndags.

Då min fysiska styrka börjat närma sig den hos en potatis har jag denna vecka börjat träna igen, och med den närmast traumatiserande träningsvärken som följde pallrade jag mig igår ner för alla trappor i huset för att äta falafel med Ellen och två av hennes bekanta. Falafeln var inte vilken som helst, utan en som Ellen pratat om i princip varje gång vi setts sedan vi lärde känna varandra i juni. Dränkt i ett lager trögflytande jordnötssås serverades den på en tallrik, och trots de höga förväntningarna jag hade efter sju veckors berömmande ord blev jag inte besviken. Jordnötssåsen passade överraskande bra med falafeln och var även god utan tillbehör. Jag har för mig att stället heter Sahara, och det ligger tre olika restauranger runt omkring Hermannplatz i Neukölln. Efteråt köpte vi öl och satt i en park medan mörkret sänkte sig över staden.

Igår landade även min kompis Simon som jag lärde känna här i våras i Berlin, och idag efter jobbet möttes vi upp vid Prenzlauer Allee för att åka till den turkiska marknaden i Kreuzberg. Genomgullig som han är hade han köpt med sig bilgodis till mig från Sverige vilket jag möjligtvis blev oproportionerligt glad över. På turkiska marknaden köpte vi i alla fall med oss turkisk mat som vi åt vid kanalen. Därefter vandrade vi omkring lite planlöst i Kreuzberg med en varsin iskall späti-öl i handen. Ikväll är väl tanken att vi ska ut och dricka öl på lite barer, men just nu ligger jag i sängen med förhoppningen att hinna med en lite powernap innan. Det är orimligt varmt i Berlin igen, och eftersom jag alltid glömmer bort att dricka en lagom mängd vatten är jag till och med tröttare än vanligt.

Likes

Comments