Hej!

Jag satt nyss och kikade runt bland mina två gamla bloggar och skrattar för mig själv, då de jämt handlar om just detta. Att bli stark, ta sig upp ur hålet, resan tillbaka till livet, bli sockerfri osv. Det jag inte visste då som jag vet idag & i och för sig inte hade någon aning om förutom att jag alltid känt mig annorlunda, levt med känslorna utanpå, haft svårt i skolan förutom på teaterlektionerna, svårt med vänner, behålla en relation men inte riktigt kunnat uttrycka mig utan mest känt mig dum, korkad & konstig. Men för 4 år sen kom den första diagnosen bipolär & för 1 år sen kom min diagnos ADHD, jag har aldrig tänkt på dem så, men just när jag fick ADHD (mittemellan adhd & add) diagnosen & läst på mig om den så var det en stor aha-upplevelse. Många bitar i livet föll på plats, och mina beteende under åren har jag fått en förklaring till både när det gäller bipolär & ADHD. Vilket för mig har varit så skönt. Absolut inte en ursäkt men idag kan jag förstå varför jag gjorde så, varför jag valde den vägen och fortfarande varför jag reagerar på vissa sätt osv. Jag fick också bekräftelse på att jag inte är så korkad som jag alltid känt, utan att jag har en nedfunktionsättning vad gäller koncentrationen. Den är väldigt låg. Vilket också fick mig att känna ett okej, nu förstår jag varför skolan inte gick så bra, varför jag ofta tappar bort mig i en konversation, inte kan kolla en hel film m.m. 

Och då åter till dessa inlägg jag gjort tidigare om resan tillbaka, ska blir stark m.m är i min egna berg & bipolärbana. Jag åker ner & jag åker upp. Och varje gång jag är uppåt (manisk) i min bipolära diagnos så vill jag vända blad, vill bli den jag känner att jag vill vara, den där tjejen som har drivet, känner glädje, är rolig, kör så det ryker och det är även då jag träffat de killar jag varit tillsammans med eller dejtat & min nuvarande sambo. Den där roliga angelica som har glöden i ögonen & bara kör. Då när jag är vanliga jag (som jag känner är jag) så är jag mer framåt, träffar då mer än gärna nya människor, nya vänner & gamla vänner. Medan jag sen under en låg period med mycket ångest så stänger jag in mig väldigt mycket och tappar många av vännerna igen. Det är hårt. 

Min sambo idag har varit med om denna berg & dalbana, idag har han levt med min "dåliga" sida i snart 3 1/2 år (vi har varit ett par i 4 1/2 år), men han har stannat kvar. Med dåliga sidan så menar jag inte att allt är dåligt, jag ligger inte i sängen hela dagarna utan jag kämpar, kämpar med hela kroppen för att vända till den bättre sidan, bättre versionen av mig själv, men vi (jag) har stött på en hel del utmaningar sen vi blev tillsammans att min energi som jag haft har inte riktigt räckt till att ta mig ända upp utan jag har halkat ner gång på gång. Jag är väldigt destruktiv i dessa perioder, lever väldigt osunt, svänger väldigt lätt från att vilja skrika ut min glädje rakt ut till att vilja dö, på en och samma dag. Hade jag inte haft mitt driv från min ADHD hade jag nog varit väldigt mycket sämre, mer deprimerad. Och hade jag inte den där strävan att få bli "mig själv" igen, den där roliga & glada, och känna att livet leker, vilja utvecklas, så skulle jag nog inte finnas idag så varje gång jag känner för att kämpa dit så gör jag det, det är min överlevnad. Idag försöker jag hitta ett sätt att få vardagen att fungera så normalt som möjligt, ha koll på mitt företag och mitt liv med hjälp av psykiatriker & arbetsterapeut. En dag i taget.

Välkomna på "min resa"!

Likes

Comments