Det är tufft att skriva om den värsta tiden i ens liv, även om jag haft en hel del utmaningar att ta mig igenom innan & efter så var ändå den här tiden den absoluta värsta. Det har tagit mig några veckor att få ihop andra delen.


Hur kunde vi ens prata om beslutet, det var så sjukt, så omänskligt, jag vet att jag återkommer till omänskligt ofta men det var så det kändes. Hur skulle man någonsin kunna förlåta sig själv. Hur skulle vi någonsin kunna ta oss vidare?

Dagarna innan vi skulle åka in för igångsättning tog aldrig slut, kändes som en evighet där jag låg i min dotters säng som inte var hemma och jag ville bara försvinna. Jag kunde inte förmå mig själv att lämna rummet, ville inte röra mig, ville inte känna mig gravid och ville framförallt inte att någon skulle se mig och fråga hur graviditeten gick eller hur jag mådde.

Dagen kom och vi skulle vara på sjukhuset kl 9.00 på morgonen och avdelning gyn. Bara att vi skulle dela våning med bb, där nyförlösta friska bebisar skrek längre ner i korridoren gjorde att ångesten och rädslan infann sig direkt. Och bemötandet av de två kvinnorna som skulle ta hand om oss gjorde det inte ett dugg bättre. Men de hade kanske inte varit med om något liknande innan. Jag minns att jag blev sjukt rädd när de började förklara att jag skulle ta tabletter som skulle göra att jag skulle få värkar och som skulle avsluta graviditeten, jag frågade oroligt hur jag skulle göra när värkarna kom, och hur jag skulle bete mig när jag skulle känna att bebisen ville ut, jag hade ju liksom aldrig varit med om något liknande tidigare.

Den ena kvinnan la ut ett skynke på sängen och sa att jag kunde föda ut honom där, sen berättade hon att de skulle lägga ett skydd i toalatten ifall att han skulle komma ut där när jag var på toa och inte skulle kunna falla ner i toastolen?! Jag frös, sa de verkligen det här till mig? Just då kändes det så rått, jag visste ju inte vad som skulle ske, vad som skulle komma ut, en alien? En bebis? En klump?...skulle han leva? Skulle jag & min sambo göra det här själva?

De nonchalerade bara att de inte visste om han skulle leva eller inte och att vi skulle höra av oss om det var något?! Allt var så overkligt.

Jag tog tabletterna och jag lade mig i sängen och min sambo satte sig på en stol bredvid. Min sambo såg på mig att jag var panikslagen och ringde tillsut på klockan så att jag skulle kunna få lugnande och det fick jag. Tiden gick och jag och sambon grät, pratade och skrattade nervöst om vartannat.

Tillslut började jag att känna av lite små värkar och efter ett par timmar på gyn så kom en av personalen in och frågade oss om vi ville åka ner till förlossningen istället då de hade fått en ledig plats. Och vi bestämde oss för det trots att vi visste att andra var där och skulle faktiskt få gå hem med sin bebis men inte vi, men jag kände att jag skulle känna mig mycket tryggare att få hjälp att få ut vår son där än ensam på ett rum uppe på gyn avdelningen, där vi bara kände obehag.

Tiden omkring detta är ganska luddigt, men någon gång under kvällen så kom en så sjuk smärta, det tryckte neråt som om det skulle sprängas och jag skrek, paniken jag fick går inte att beskriva. Jag vart samtidigt så jävla rädd att nu är det dags, nu kommer han, nu är det avslutat, nu har vi dödat vår son är vad jag tänker. Så på något sätt kämpar jag också emot, jag var inte redo, inte nu. Men tillslut går bubblan, smärtan försvinner i vattnet som kommer ut, men ingen bebis kommer. Han är kvar.

Värkarna avtar mer och mer och tillslut är de borta. Våran barnmorska känner han med fingrarna men inte tillräckligt så att hon kan dra ut honom. Vilket blir att jag får ett igångsättningsdropp. Men det händer inget. Inget på hela natten.

Jag tror ju så här i efterhand att jag visste vad som skulle ske men samtidigt jag kämpade emot, jag ville inte att det skulle vara så här.

På morgonen efter att ha varit vakna hela natten, ledsna och utmattade så kom det in en kärring, ursäkta språket men, och var käck och glad och skulle vara rolig! Inte riktigt alls vad vi var. Man kan undra om hon ens hade läst vår journal om vad vi gjorde där?! Tror vi knappt orkade prata utan ville mest veta vad som skulle ske nu. Eftersom jag inte hade svarat på igångsättningen under natten så var det tal om kejsarsnitt tillslut för att få ut honom. Men först skulle vi göra ett sista försök i att gå runt i rummet ett tag, för att försöka få honom att åka ner och komma igång med krystandet. Men inget hände. De började planera för kejsarsnitt, men jag tänkte att va fan jag vill inte behöva gå igenom en operation också utan började krysta av mig själv, helt utan värkar. Och tillslut efter en stunds krystande så lyckades jag med att få ut honom, 13.30 10 februari 2014. Han var död.

Vi hade redan sagt innan att vi inte ville se honom direkt, utan vi ville att de skulle göra rent honom. Så de bar ut honom.

Han var så fin, han var som en liten liten docka. Hans kropp var dock blå-lila då han hade suttit fast så länge. Men ack så fin. Med små händer och små små fingrar med naglar och små taniga ben. 18 cm lång och 380 gram. Och vad vi grät. Grät av psykisk smärta, grät av att det äntligen var över, grät av att veta att han slapp lida mer, grät av sorg.

Vi fick ett litet kort där de hade gjort ett fotavtryck som vi nu både jag och min sambo har på våra armar, inristad för alltid.

Vi bestämde oss för minneslunden, där kände jag att han skulle vara minst ensam, där skulle han bli omhändertagen och få kärlek. Men jag hade inte i min blekaste fantasi kunnat tro att vi skulle behöva hämta honom själva från obduktionen i eskilstuna och föra honom till strängnäs kyrkogård. Inte nog med att vi skulle genomgå så lång förlossning (som det normalt inte ska ta) så skulle vi även behöva hämta vår kremerade son om vi ville att han skulle begravas i vår stad. Men såklart vi ville ha honom nära oss. Det var en liten liten låda, en vit som vi fick. Jag höll den i handen hela vägen och det var så svårt att tro att där i låg han, vår lilla lilla son. En liten liten vit låda som innehöll hans aska. Vi grät på vägen och allt kändes så ofattbart.

Nu började läkandet, både inom och utombords.

Att gå till jobbet efter 2 veckor var bland det värsta, varenda stamkund visste såklart att jag varit gravid och gång på gång kom frågan hur går det med bebisen? Vad skulle jag säga?. Det vart bara, vi misste honom.

Saknaden var så stor. Min kropp och min själ skrek efter att jag måste ha en bebis, jag måste ha en bebis. Jag tänkte inte så mycket utan all min fokusering låg på att jag måste ha en bebis. Tror då att vår överlevnad var enbart att tänka så helt enkelt, att så fort det gick så skulle vi försöka igen. Och vi pratade inte om den hemska händelsen så mycket, som vi egentligen borde ha gjort så här i efterhand. Men vi försökte och vi lyckades bli gravida redan efter 2-3 månader. Så vi skjöt upp vår sorg, eller jag kanske mest. All fokus på den nya lilla varelesen i magen, och oron över hur det skulle gå. Tack och lov hade jag världens bästa barnmorska som gjorde allt i sin makt för att få mig att må så bra som möjligt och få mitt extrema illamående att försvinna så mycket det gick. Så vi gick ofta på ultraljud, var tredje vecka fr v.18. Och tillsut kom det ut en frisk liten Melker. Då kom det jobbiga, inte alls vad jag hade tänkt. Alla runtomkring en förväntade ju sig att man skulle vara överlycklig, i en sådan där glad bebis bubbla. Men inte jag. Jag låtsades och spelade med men innerst inne kunde jag inte känna ren lycka. Jag fick sådant sjukt dåligt samvete jämtemot vår älskade lilla Elis, att nu här ligger en frisk Melker. Jag visste ju innerst inne att vi gjort rätt val, det var varken rätt mot våra andra barn, mot oss och framförallt inte mot Elis som skulle fått ett helvetes liv de få år han skulle ha levt. Men ändå kunde jag inte förlåta mig själv. Jag blev destruktiv, stängde in mig själv, ville inte gå ut eller vara social. Jag och melker var i princip inne i ett helt år (förstås inte varje dag). På något sätt var det tur att jag behövde gå in och jobba så tidigt samtidigt som det inte var det bästa mot relationen mellan mig och melker eller familjen men jag tvingades att vara social. Jag minns faktiskt inte så mycket om första året. Allt är mest suddigt. Jag åkte bara med, levde med ångest varje dag, kunde inte riktigt bonda, tog avstånd från familjen, hade inte koll på något och ville i princip dö, jag dök ner i den mörka bipolär virveln. Jag bara log mot alla andra, masken var enkel. Le och va glad så frågar folk inte så mycket. Varför skulle jag få ha det bra och leva igen när jag har mördat min egna son. Det var så mina tankar gick. Min sambo fick ta allt. Ett under att han fortfarande är kvar.

Idag nästan 3 år sen efter att Elis kom ut har jag börjat vaknat på riktigt. Både jag och min sambo har vaknat, det har varit mycket bråk, skrik och gråt på vägen. Vi har nog båda levt destruktivt på varsitt sätt men vi har inte pratat, vi har bara varit. Försökt få familjen att hålla ihop. Trötthet, skräpmat och bara varit hemma. Vi har såklart haft ljusare stunder också men inte särskilt ofta. Jag har försökt fly många gånger i olika varianter. Försökt köpa lycka, försökt köpa bort det dåliga samvetet. Försökt köpa, arbeta bort tanken på att vara en mördare. Men det gick såklart inte. Men nu vi har kommit fram till en plats där vi inte kan blunda längre, vi har börjat tagit tag i saker. Och vi har börjat att leva igen. Jag ska börja leva igen. Jag förstår idag bättre och jag kan inte straffa mig längre. Mina barn behöver mig. Men det har varit en lång väg, och jag har skapat många problem på vägen som jag nu ska börja bena ut. Jag är inte densamma längre, jag är inte samma tjej som för 4 år sen. Vi ska börja att lära känna varandra på nytt. Jag måste tillåta mig att sörja, prata med någon. Vad är det som är viktigt nu, vad vill jag? Hur kan vi leva på bästa sätt som en familj igen? Vi har en lång väg att gå men jag vet att vi kommer att klara det nu. Vi kommer att bli starka än vad vi någonsiv varit. Även om det kommer ta sin tid.

Jag önskar verkligen ingen detta, att behöva ta ett så sjukt beslut gällande sitt egna barn. Så till dig, är du i samma sits gå och prata med någon, skjut inte upp sörjandet. Ta hjälp! Våga prata!



Förlåt lilla vän. Farväl älskade lilla du. Jag kommer alltid bära med dig i mitt hjärta och jag kommer aldrig sluta att gå till minneslunden där jag vet att du leker och skrattar med andra. Farväl älskade lilla Elis.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Den absolut värsta tiden i mitt liv, den tiden som känns som igår. Jag kan bara tänka tillbaka på den tiden och jag kan känna lukten, känna ångesten, illamåendet och gråten i halsen.
Den där förtvivlande känslan av att ta ett beslut, ett beslut som var så sjukt, så omänskligt, så overkligt, ett beslut jag inte önskar någon.


Vi hade varit på rutin ultraljud som vanligt i v.18, där de inte kunde se hjärtat ordentligt som de brukar, men de berättade att det inte alls behövde vara något konstigt men vi blev ombokade och fick komma 3 dagar senare till någon som skulle vara duktig på ultraljud, någon rutinerad. Men även hon kunde inte riktigt få in en den bild på hjärtat som de brukar och ville då remissa oss till uppsala där de är specialister på just foster diagnostik. Vad jag minns så tog det ungefär 1-1 1/2 vecka tills vi fick komma dit.


Jag och min sambo hade då pratat om allt och försökte vara beredda på att något litet kunde vara fel. Väl där får vi träffa en manlig läkare, han förklarar att han inte kommer säga något till oss under ultraljudet och att han kommer ha två läkare under utbildning vad jag fattade som att de var) med sig under tiden. Jag lägger mig på britsen och tar min sambos hand som jag håller under hela tiden. Jag och min sambo pratar inte så mycket under hela tiden utan vi är bara där. Jag försöker lyssna till hjärtljuden som hörs från ultraljudsapparaten och börjar genast jämföra dem med vad jag brukar höra när jag är på ultraljud för mitt hjärta (jag föddes med ett medfött hjärtfel som kallas aorta stenos), och försöker tänka på om mitt låter likadant och om jag då kan urskilja om det skulle kunna vara något fel på bebisens hjärta eller inte. Tankarna snurrar hejvilt fram och tillbaka. Jag vet att jag började reagera på vad läkaren säger till de två som är med, vad jag hör är hur han förklarar i olika läkartermer som jag ej fattar men ändå om där ser det bra ut, där kommer det flödet osv...det jag hör är "bra" i mina öron och mina förhoppningar kommer. Känns som om jag får lite bekräftat att allt är bra, så jag börjar koppla av. Blir lugnare och börjar slappna av. I värsta fall tänker jag att det är något litet som behövs göra, eller kanske inget alls. Men så kommer den där käftsmällen, det där iskalla knivhugget i magen och hela jag fryser till is. Jag förstår direkt när han tar fram ett papper och börjar rita hjärtat. Börjar förklara, han behöver inte säga många ord innan jag börjar gråta då jag förstår att nu är det något riktigt allvarligt. Ingen läkare börjar rita upp ett hjärta om det inte skulle vara något fel. Jag slutar att lyssna där och kan bara tänka på en sak. Kommer han att dö?! Kommer vi att förlora bebisen.
Men det var värre än så. Vi fick veta att vår lilla kille därinne i magen hade ett grovt fel på hjärtat, ett sånt grovt fel att vi fick ett val. Att antingen fortsätta graviditeten och gå hela vägen och sen förmodligen bara ha honom i våra liv fram till hans tre års dag om vi hade tur eller avsluta graviditeten och låta honom somna in.
Vi åkte hem helt förstörda i en sådan sjuk chock. Vi pratade knappt på hela vägen hem, jag tror jag bara grät om jag inte minns fel.


Vi som precis hade fått henke att känna bebisens sparkar utanpå magen. Sparkarna blev helt plötsligt något ont, så ont i själen och jag ville bara ut ur min kropp.
Att ta ett beslut gällande sitt barn är så omänskligt, så vidrigt. På något plan så visste vi, men hur skulle man acceptera?! Vi valde för vår familj skull beslutet att vår lilla son skulle få somna in, vi skulle inte kunna förlåta oss själva om vi hade utsatt våra tidigare varsina döttrar smärtan av att bara lära känna sin bror i kanske 6 månader, eller ett år. Vi ville bespara dem den sorgen, vi ville även bespara vår son det helvete som han hade fötts in i. Men hur skulle vi kunna gå vidare?!


fortsättning kommer........................................

Likes

Comments

Hej!

Jag satt nyss och kikade runt bland mina två gamla bloggar och skrattar för mig själv, då de jämt handlar om just detta. Att bli stark, ta sig upp ur hålet, resan tillbaka till livet, bli sockerfri osv. Det jag inte visste då som jag vet idag & i och för sig inte hade någon aning om förutom att jag alltid känt mig annorlunda, levt med känslorna utanpå, haft svårt i skolan förutom på teaterlektionerna, svårt med vänner, behålla en relation men inte riktigt kunnat uttrycka mig utan mest känt mig dum, korkad & konstig. Men för 4 år sen kom den första diagnosen bipolär & för 1 år sen kom min diagnos ADHD, jag har aldrig tänkt på dem så, men just när jag fick ADHD (mittemellan adhd & add) diagnosen & läst på mig om den så var det en stor aha-upplevelse. Många bitar i livet föll på plats, och mina beteende under åren har jag fått en förklaring till både när det gäller bipolär & ADHD. Vilket för mig har varit så skönt. Absolut inte en ursäkt men idag kan jag förstå varför jag gjorde så, varför jag valde den vägen och fortfarande varför jag reagerar på vissa sätt osv. Jag fick också bekräftelse på att jag inte är så korkad som jag alltid känt, utan att jag har en nedfunktionsättning vad gäller koncentrationen. Den är väldigt låg. Vilket också fick mig att känna ett okej, nu förstår jag varför skolan inte gick så bra, varför jag ofta tappar bort mig i en konversation, inte kan kolla en hel film m.m. 

Och då åter till dessa inlägg jag gjort tidigare om resan tillbaka, ska blir stark m.m är i min egna berg & bipolärbana. Jag åker ner & jag åker upp. Och varje gång jag är uppåt (manisk) i min bipolära diagnos så vill jag vända blad, vill bli den jag känner att jag vill vara, den där tjejen som har drivet, känner glädje, är rolig, kör så det ryker och det är även då jag träffat de killar jag varit tillsammans med eller dejtat & min nuvarande sambo. Den där roliga angelica som har glöden i ögonen & bara kör. Då när jag är vanliga jag (som jag känner är jag) så är jag mer framåt, träffar då mer än gärna nya människor, nya vänner & gamla vänner. Medan jag sen under en låg period med mycket ångest så stänger jag in mig väldigt mycket och tappar många av vännerna igen. Det är hårt. 

Min sambo idag har varit med om denna berg & dalbana, idag har han levt med min "dåliga" sida i snart 3 1/2 år (vi har varit ett par i 4 1/2 år), men han har stannat kvar. Med dåliga sidan så menar jag inte att allt är dåligt, jag ligger inte i sängen hela dagarna utan jag kämpar, kämpar med hela kroppen för att vända till den bättre sidan, bättre versionen av mig själv, men vi (jag) har stött på en hel del utmaningar sen vi blev tillsammans att min energi som jag haft har inte riktigt räckt till att ta mig ända upp utan jag har halkat ner gång på gång. Jag är väldigt destruktiv i dessa perioder, lever väldigt osunt, svänger väldigt lätt från att vilja skrika ut min glädje rakt ut till att vilja dö, på en och samma dag. Hade jag inte haft mitt driv från min ADHD hade jag nog varit väldigt mycket sämre, mer deprimerad. Och hade jag inte den där strävan att få bli "mig själv" igen, den där roliga & glada, och känna att livet leker, vilja utvecklas, så skulle jag nog inte finnas idag så varje gång jag känner för att kämpa dit så gör jag det, det är min överlevnad. Idag försöker jag hitta ett sätt att få vardagen att fungera så normalt som möjligt, ha koll på mitt företag och mitt liv med hjälp av psykiatriker & arbetsterapeut. En dag i taget.

Välkomna på "min resa"!

Likes

Comments