View tracker

De flesta vet att jag lider av bipolär sjukdom typ 2. Den gör mig verkligen psykiskt handikappad. Jag känner mig som ett enda stort misslyckande. Jag är och har alltid varit öppen utav mig och har aldrig försökt dölja min sjukdom för någon. Varför skulle jag? Jag förstår också att folk har sina åsikter och det är ok. Men döm inte innan ni vet fakta. Det är allt jag kräver av min omgivning. Jag klarade, återigen, inte av skolan. Det är som en käftsmäll. Ett stort bevis på vilket idiot jag är. Hela min skolgång i tonåren undrade jag vad som var fel på mig, om jag var dum i huvudet. Lärarnas ord gick in i ena örat och ut genom det andra. Att läsa en text tog mig flera försök, att även förstå texten tog ännu längre tid. Men sen glömde jag ist. Så jag bestämde mig för att leka Allan Ballan och clown ist. Folk förstår inte hur ledsen jag var inuti. Hur jag varje dag kämpade. Att jag inte försov mig på 9ans skolavslutning på central, som jag sa.. jag sov inte alls. Jag låg hemma med ångest och grät för att jag kände mig för ful, för fet, för misslyckad och för feg för att gå. Så har det varit hela mitt liv. Dom som känner mig vet vad mycket jag fått stå ut med, vad jag fått uppleva, vad mycket skit jag fått tagit och hur mycket jag fått kriga genom alla år. Utan att överdriva så vet jag att även den mest friska människa skulle bli psykiskt utmattad av att behöva gå igenom allt jag gjort. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig nu. Jag vill bara få slippa höra vissa saker i fortsättningen. Saker som "du ska inte behöva äta så mycket mediciner för att må bra", "det är väl bara att jobba, det finns väl ingen som inte tycker det är jobbigt att arbeta", "jisses vad lätt läkarna ger ut piller", "det är bara att gå ut och röra på sig det", "ryck upp dig nu", "tycker alla har någon diagnos nu för tiden"....osv..listan kan göras lång. Men ni anar inte hur ont dessa meningar gör.. nej, kanske inte så många hade diagnoser förr, Inte OFFICIELLT! För läkarna visste inte lika mycket då som de gör nu. det skamligt att behöva söka hjälp för att man mår piss. Jag tror inte att fler är sjuka idag, jag tror bara vården är mer utbildade inom psyk och att eftersom människor jobbat så hårt med att få bort det skamliga och att upplysa omgivningen så vågar folk be om hjälp också. Hade det varit så enkelt som att bara "rycka upp sig" eller "sluta hänga läpp" tror ni inte jag hade varit frisk då? tror ni inte att jag har försökt med det underbara förslaget?! Och nej. Det är inte alltid "sååå lätt" att få piller. Alla läkare är olika, olika personer med olika uppfattningar om medicinering osv. Sjävklart har jag stött på nån at läkare som gett mig massa skit som jag helst varit utan!! Men överlag så vill dom inte bara proppa i en massa tabletter hit och dit. Och det är inte bara bara oavsett, det räcker inte att dutta i sig massa piller och tro att livet ska bli bra. Jag önskar det vore så lätt... men personligen har jag gått i kbt i över tre år, jag har gått hos psykolog, jag har varit på utbildning för bipolära, jag träffar numera en skötare, jag måste tänka på min kost, motion... allt.. men man orkar inte alltid. Och då kommer vi till "det är bara att trotsa tröttheten och gå ut på en promenad" nej. Nej. Det är inte BARA! Tro mig. Jag gick ner 60 kg genom promenader, jag har aldrig mått så bra som då, jag gick nästan varje dag och log mig genom hela promenaderna. Jag vill inget hellre än att orka, att bara orka första stegen, att bara ta mig ut.. men jag pallar inte just nu. Jag gör inte det. Och bara en sån sak, förutom folks kommentarer, gör mig så ledsen. För jag klarar inte ens göra saker som jag egentligen älskar längre. Jag gör framsteg varje dag nu och tillslut kommer jag orka. Men det är inte bara bara. Nu vill min läkare även göra en till utredning på mig. Och sen hon sa det har jag inte kunnat sova.. hon sa det för tre veckor sen nu. Jag hade hört talas om diagnosen men inte något mer, visste ingenting. Tills hon nämnde det igen förra veckan, då hon ville ha min underskrift för att kunna få hämta journaler från bup (barn och ungdomspsyk). Hon är ganska säker på att jag har add. En av alla diagnoser som faktiskt ofta kommer med på köpet när man har bipolär diagnos. Men jag trodde inte jag hade det. Blev faktiskt helt häpen när hon sa det. Men jag har läst på och inser att 90% av alla symptom stämmer in på mig. Men då återkommer vi till alla kommentarer igen. "Oj vad lätt det är för läkarna att sätta diagnoser", "vad ska dom göra annorlunda då? Mer piller?" Alltså.. ja.. jag vet inte.. jag har inte valt detta.. skulle ge så himla mycket för att få vara "normal". För att slippa äta massa olika mediciner för att ens kunna fungera. Har jag inte add, fine. Inget blir annorlunda. Men om jag har det, då vill jag sjävklart få hjälp med det också. Jag gör allt jag kan för att få ordning på mig själv och om detta är en möjlighet för mig att få mer kontroll på min hjärna och mitt mående genom nån behandling, så ja tack...hjälp mig! Och jag vet att jag inte är ensam om att må dåligt över att må dåligt liksom. Det är en ond cirkel och det sista man behöver är såna hemska, tjatiga kommentarer från folk man kanske egentligen vill ha en kram utav bara. Jag behöver ingens medlidande, jag ber bara om förståelse och tålamod. Är det alltför mycket begärt??

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vet inte vad det är med mig men jag är så fruktansvärt känslig just nu. Tårarna är helt ostoppbara. Ligger och kollar på Ellen (som vanligt). Vilken inspiration hon är. Hon har länge varit en stor förebild för mig och jag har aldrig haft nån kändis som berört mig ens hälften som hon gör. Hon blev ofredad av sin styvfar som liten, hon blev utsparkad från sin papps hus när hon kom ut som gay. Hon förlorade också sitt jobb pga sin läggning. Hon och hennes gamla flickvän hade bråkat en kväll... dom hade skilts åt efter en utekväll, flickvännen åkte före och när Ellen skulle åka hem såg hon en bilolycka längs vägen. Dagen efter fick hon veta att det var hennes flickvän, hon hade dött bara nån minut innan Ellen åkte förbi. Hon var "förlorad" i några år. Men sen kom hon tillbaka, hon fick en ny chans och se bara var hon är idag. Hon är så älskad, så framgångsrik, lyckligt gift .. så himla stor, men fortfarande fötterna på jorden. Hon hjälper så många människor. Har gett folk hus, ger dom bilar, pengar, hjälper skolor med massa ekonomiskt stöd och material.. hon jobbar mot mobbning och värnar om vår planet. Seriöst. Vilken otrolig förebild hon är. Min största dröm att är få sitta i publiken en vacker dag men tyvärr lär ju det aldrig hända 😩 men när jag är deppig eller bara känner för att få le eller gråta ur mig lite glädjetårar så kollar jag på Ellen. Minst ett avsnitt om dagen! ❤️

Likes

Comments

View tracker

Har inte skrivit på ett tag så kör lite med en "så här har jag det nu - lista"


SENASTE

1. Kompisen du träffade: Minns inte vem
Som var den sista jag såg ... Ingen släkt antar jag 😂 Madde kanske? Och Mange Berg

2. Personen du pratade I telefon med: papsen

3. Du fick SMS av: Sandra 💕

4. Du kramade: Daniel 😘


IDAG

5. Kläder: jeans, ett grått ffdp linne och en rosa kofta

6. Bättre än igår: jo... Men ja



IMORGON

7. Är det: lördag!

8. Planer: ha tråkigt. Städa kanske? Spela lite..vara chaufför fram och tillbaka till brygga

9. Något tråkigt som händer imorgon: att vara ensam.


FAVORIT

10. Nummer: 7 .... Förr iaf

11. Färg: svart, vitt, grått, grönt och rosa

12. Årstid: sommaren är underbar. Men hösten är fantastisk! Och våren....

13. Saknar du någon?: farbror Sören och Morfar Gunnar..... ❤️ och alla de vänner jag inte träffar tillräckligt

14. Humör för tillfället?: trött, uttråkad men mår bra



FRÅGOR OCH SVAR

15. Det första du gjorde I morse?: tog en snus, den besökte jag toan haha

16. Vad åt du sist?: grillad kyckling, sallad, potatissallad, potatisgratäng och vattenmelon 😍

17. Vad irriterar du dig på?: att jag är bipolär och alltid har ont i livmodern

18. Tror du på distansförållanden?: Nja, tror inte tillräckligt på det..

19. Vem tänker du på just nu?: han som ligger bredvid mig :)

20. Tror du att personen tänker på dig med?: det tror jag faktiskt ;)

21. Vart reste du sist?: till stan 😅.

22. Vad gjorde du igår kväll?:

23. Liknar du din mamma eller pappa?: pappa

24. Ler du ofta?: jadå

25. Välj en, kärlek, skönhet kreativitet?: kärlek

26. Önskar du dig något när du ser en fallande stjärna?: när jag väl ser en så önskar jag mig något som känns rätt för stunden.

27. I vems säng sov du i igår natt?: i min säng?

28. Vilken färg har din tröja?: grå med ffdp på


SORG

29. Har du någonsin gråtit tills tårarna tagit slut?: åh ja

30. Har du någonsin gråtit dig till sömns?: mmmm

31. Gråter du när du skadar dig?: nä finns värre smärtor att gråta över



GLÄDJE

32. Är du en glad person?: försöker. Var det förr iaf

33. Vad gör dig glad?: spela, sjön, solen, roliga klipp. Barnens sjuka humor 😂

34. Önskar du att du var lyckligare?: jo..ja

35. Är lycka överskattat?: eeh? Nej!

36. Kan musik göra dig glad?: åh ja.. 👍🏻



KÄRLEK

37. Har någon annan än din familj sagt "Jag älskar dig"?: jajjemen

38. Har du någonsin sagt "Jag älskar dig" och menat det?: ja

39. Har du en flick/pojkvän?: fästman ❤️

40. Är du nöjd med det?: ja jag är nöjd

41. Är du kär?: sen första gången jag såg honom


HAT

42. Vem hatar du verkligen?: hatar inte någon just nu. Men finns definitivt människor jag gillar mindre

43. Har du någonsin gjort en hat-lista?: haha nej

44. Är du en mobbare?: nej

45. Har du varit så arg på någon så du börjat gråta?: ja..

46. Har du blivit sviken någon gång?: för många gånger



VÄLJA

47. Hund/Katt: kan inte välja.. Hund kanske

48. Tv/Dator: dator... Har allt man behöver där

49. Mjukiskläder/Vanliga kläder: mjukis är skönare.. men vanliga kläder om man ska ut!

50. Smsa/Ringa: Beror på situationen ..50/50 på den

Likes

Comments

När man är trött på någon annan så kan man ta valet att gå ifrån. Om det så bara är för en liten stund.

Men när man är så fruktansvärt trött på sig själv att man bara vill gråta, var tar man vägen då? Man kan ju liksom inte bara gå ifrån sig själv. Man är fast med den man hatar - sig själv.

Ganska jobbig situation.

Likes

Comments

Förra veckan skulle vi lämna in en uppgift. Uppgiften gick ut på att öva på göra en artikel och öva på referat. Först visste jag inte vad jag skulle skriva om eller var jag ens skulle börja. Ska allltid ha så höga krav på mig själv så jag börjar tänka och gör allt så mycket svårare än vad det behöver vara.

Vi fick alla en och samma mall att gå efter och vi fick högst använda 200 ord och uppgiften skulle kunnat vara sååå enkel. Men jag valde tillslut att skriva om något som jag faktiskt kan nånting om, något som berör och påverkar mig varje dag....
Jag skrev om min sjukdom. Och det gjorde faktiskt allt ännu svårare, jag ville inte göra referat, jag ville skriva själv...Jag är påläst om Bipolaritet och har så mycket personliga erfarenheter och ville skriva med helt egna ord.

Men jag blev nöjd tillslut ändå. Jag tog text från andra källor än mig själv, fick med det som redan var skrivet men Gjorde det ändå med en personlig touch tycker jag. De orden som står skulle lika gärna ha kunnat komma direkt från mig.

Jag lägger upp det här.... Vågade inte först eftersom jag har så dåligt självförtroende och rädd för att nån ska tycka att Det inte alls är bra. Men va fan... Äsch... Jag gör det ändå nu :)

Likes

Comments

Har varit en så skön dag idag.
Kände mig inte riktigt med i huvudet på lektionerna, men jag fick iaf något vettigt gjort och tiden gick.
Hämtade barnen, åkte hem och dom hjälpte mig städa för vi skulle göra det mysigt innan Daniel kom hem :)
Så dom städade och plockade och jag gjorde mat. Kollade på cartoon network, åt och bara slappade.
Sen fortsatte vi dagen i samma anda. Film och ta igen oss efter veckan, landa. Vi behövde det alla fyra!

Nu ligger barnen uppe och ser på film. Eller ja, nu antar jag att dom sover. Jag ska i väg och jobba i morgon så kommer vara borta mellan 11-22, men Daniel tar över föräldrarollen han. Första gången han ska ha dom en hel dag helt själv, men jag tvivlar inte en sekund på att han kommer fixa det galant.

Nu avrundar vi kvällen med gta. Daniel spelar vid datorn och jag på ps. Såhär kan det se ut då 😅

Likes

Comments

Innan jag fick barn trodde jag nog att jag var en rätt tacksam person. Men åh, såååå fel! Haha!
Jag tror jag kan tala för rätt många föräldrar när jag säger att tacksamhet är en av alla de saker man ändrat sin syn på.

Tex. Mitt jobb. Även om jag sjävklart var tacksam för det innan jag blev gravid så blev skillnaden på tacksamheten drastisk efteråt. Innan behövde jag det för att kunna, ja sjävklart betala lite hyra (på typ 1500 i månaden) och för att sen kunna käka "lyxig" mat när man kände för det. Och för att kunna unna sig saker och ja, festa.

Efter man fick barn blev man SÅ, så, sååå tacksam för att ha en fast inkomst. För att kunna försörja fler personer än bara sig själv. Det blev ett måste - på en helt ny nivå. Blöjor, våtservetter, nappar, ersättning, kläder, regnkläder, overall, mössor, vantar, skor, leksaker...and it goes on and on! Och sen med två barn blir det ju det dubbla av allt. Och när dom växer, behöver även hemmet göra det. Och ja... Så att säga jag är tacksam för mitt jobb är en rejäl underdrift. Det är mer än så!

Finns massa såna saker att vara tacksam för. Men sen har vi även saker som man kanske aldrig liksom ens tänkt tanken att man kan vara så löjligt tacksam över. Typ som nu: (Anledningen till att detta blogginlägget ens blev av ikväll) Nån av tjejerna gick nyss upp, jag hörde små, men bestämda fotsteg där uppe och tänkte genast "åh nej... Inte igen!" Jag lyssnar, hör hur dörren öppnas. Hör hur en till dörr öppnas. Sen blir det tyst? Då hör jag att nån av tjejerna spolar toaletten, tvättar händerna och går in i rummet, stänger dörren och springer till sängen. Och DET gör mig, utöver stolt, tacksam. 😅

Anledningen till det är att mina tjejer, av någon anledning, fastän dom har en egen toalett uppe precis bredvid dörren till sovrummet, alltid väljer att gå ner och väcka mig först. Spelar ingen roll vad kl kan vara, dom kan ju ändå inte den. Så jag kan vakna flera ggr i veckan och ha ett samtal liknande det här:
Barnet: mamma... Mamma... Mamma... Mamma!!!
Jag: jaaa... Vad är det?
Barnet: Jag är kissnödig.
Jag: mmm...
Barnet: mamma, jag är kissnödig.
Jag: ja... Men vad gör man då?
Barnet: går och kissar.
Jag: ja.... Gör det då.
Barnet: bli med mig upp.


Och ja.. Så då går dom alltså ner i mörkret, i trappan, genom hallen, genom vardagsrummet, in i sovrummet, försöker få liv i mig, har en diskussion, tvingar med mig upp ur sängen, ut ur sovrummet, genom vardagsrummet, genom hallen, uppför trappen, in på toan, in i deras rum och sen ner igen.

Visst, folk kan ha värre "problem" än så med sina barn. Men det är ju så onödigt! Och jag som har sömnproblem kanske äntligen lyckats somna, och då är jag inte den allra gladaste människan när jag blir väckt.

Men ikväll hände det. Jag sov visserligen inte ännu, men det var ju tur, för nu fick jag uppleva det 😂
Nån av ungarna gick och kissade själva utan att dra hela den där proceduren och sparade både mig och sig själva en hel massa tid och sömn 😂

Det här ska berömmas i morgon. Det är som sagt de små sakerna som gör det 👌🏻💕

Likes

Comments

Kan inte sova, tankarna snurrar. Hjärtat ligger bredvid mig och sover så gott men här ligger jag och hjärnan, som varit ur funktion i över en vecka, går på högvarv nu. Och ibland är det så mycket som händer där inne så jag vet inte hur jag ska kunna pausa ens.

Vet inte om det är pga vem jag är som person eller om det är pga att jag lider av bipolaritet, eller en kombo av båda?

Men jag är alltid stressad. Så stressad att min kropp tar stryk. Mitt minne är kasst och min koncentration är ibland obefintlig. Får inte ut orden i rätt ordning eller glömmer helt bort ord som jag egentligen kan sååå väl.

Jag är ofta orolig. Hur ska det gå? Hur ska jag hinna? Kommer det räcka? Vad ska folk säga? Duger det här?

Jag har knappt någon energi kvar. Blir lätt irriterad och ledsen. Vill helst bara sova bort några månader emellanåt för att ens ha en chans att kunna vakna upp utvilad.

Och mitt självförtroende behöver jag inte ens lägga nån värre tid att skriva om. Det finns liksom inte. Tycker aldrig jag är bra nog. Aldrig fin nog. Aldrig glad nog. Aldrig pigg nog. Och efter min viktuppgång har jag verkligen mått skit. Både rent fysiskt och psykiskt.

Och jag tror, att även om mycket av allt detta ligger i mig, så tror jag att alla jävla sidor som fb och instagram bara gör allt värre. Jag har de båda eftersom jag av någon anledning tycker om att dela med mig av mitt liv? Men det har så mycket negativt med sig in i min vardag också, saker som jag kanske inte dagligen tänker på eller analyserar ... Men som ändå i långa loppet drar sitt strå till stacken.

Hur man ska se ut. Hur man tränar bäst. För man måste ju träna, hallå!? Det är 2015. Alla ska träna, det är en självklarhet. Och man får absolut inte ha några undanflykter eller bortförklaringar. Även om du har ett stort hem, barn, skola, jobb, husdjur osv så ska du hinna träna. Och det finns såååå många bra länkar till olika sidor där dom visar hur tex "Anna 20", nyförlöst, gick ner 20 kg på en vecka. Samtidigt som hon jobbade heltid igen, direkt en timme efter födseln, som den superkvinna hon är. Men hon är ingen dålig mamma pga det heller, hon tar med sig barnet till jobbet, i bärsele. På så vis bränner hon ju även lite mer kalorier, från den goda salladen hon åt till lunch idag, och igår, och förrgår - osv, när hon bär runt på en unge hela dagarna. Och hon missar ju ingen tid med sitt barn heller! Efter jobbet bär det av hem för att städa, laga nyttig mat från grunden, tvätta, vara kärleksfull mot sin man och sen vara vaken i stort sett hela natten eftersom barnet inte kan sova. Men vad gör väl det? för hon är ju superkvinnan som aldrig är arg, trött eller ledsen.

Eller om "Stina 30", som lever det mest perfekta livet nånsin. Hon som aldrig verkar jobba hårt eller ens mycket alls. Men som ändå har ett stort, fint hus med en perfekt och välvårdad trädgård. Hon som dagligen lägger upp bilder på den mest avancerade och lyxiga maten. Sån mat som många andra kanske unnar sig på helgen, om de väljer att prioritera pengar på det. Eller om orken att ens tillaga det finns. Sån mat. Och är det inte mat så är det massa bilder på inredning. Allt är nytt, hela tiden. Pengar kan ju omöjligt vara något problem för denna deltidsarbetslösa kvinna. Det finns även mängder av bilder på hennes perfekta ungar, som aldrig är ledsna. Som alltid ler, är välvårdade och har förvånansvärt rena kläder på sig, av dyraste märket - men det är ju en ren självklarhet för Stina, fastän de är ute och har varit det halva dagen. För utomhusaktiviteter är väldigt viktigt för barn, och vuxna.
Hennes ungar som aldrig säger emot eller är jobbiga. Det verkar som de aldrig får ett nej, eller så är de så underbart väluppfostrade och perfekta att de, trots sin ringa ålder, kan hantera ett nej. Dom äter sina grönsaker, lyssnar på sina föräldrar och sover hela nätterna.


Även om jag läser, hör och ser om sånt här dagligen (okej, nu var detta väldigt överdrivet, men det är inte långt ifrån) så har jag tyckt att det inte påverkar MIG och mitt liv hur andra väljer att leva sina liv.
Men det gör det. Det gör det faktiskt. Jag blir stressad. Hur ska jag nånsin kunna bli den där supermorsan som hinner både plugga heltid, jobba extra, ta hand om mina barn och finnas där för min man utan att kollapsa?
Vissa dagar har jag svårt att ens ta itu med mig själv.
Eller varför har inte jag orken att laga sån där god mat till min familj varje dag? Hur ska jag få råd att köpa hus och kunna inreda det precis som jag vill? Mina barn är underbara, det är dom verkligen, men dom tål inte nej alla ggr. Dom sover inte alltid hela nätterna och även om de faktiskt har massvis med nya, fina och hela kläder (dock inte märkeskläder) så väljer de själva ibland att kanske ha nåt gammalt favoritplagg med hål i. Vad ska folk tro om MIG då?

Som sagt. Mina tankar snurrar och detta inlägget blev både överdrivet och vimsigt. Men jag mår bättre nu när jag fått ventilera. Och jag funderar på att åtminstone halvera min tid på sociala medier ett tag framöver. Jag vill leva. Inte jämföra mig med andra människor, med andra förutsättningar.


Jag behöver lära mig att vara mig själv. Jag ska börja såhär, för att förhoppningsvis kunna finna mig själv igen. #superstressad #förhögakrav #allaärolika

Likes

Comments

Jag har äntligen fått den familjen jag alltid velat ha. Daniel är helt underbar.
Från att inte ha nån värre erfarenhet av barn i vardagen till att bli den mest älskade låtsatspappan genom tiderna. Och det finaste av allt är att Daniel aldrig gjort till sig, aldrig fjäskat eller försökt spela någon roll. Han har varit sig själv hela tiden och vunnit barnens hjärta hur lätt som helst. 

Dom såg tidigt vilken genomgod människa som kommit in i vårat liv.
Han leker med dom, hjälper dom, ser dom utvecklas, torkar deras tårar, pussar dom godnatt, lär dom nya saker... 

Han älskar barnen som de vore hans egna och det i sin tur får mig att älska honom mer än vad jag ens trott varit möjligt att äska en annan människa. ❤️

Likes

Comments

Det är en sån kväll igen.

Trött så jag egentligen skulle kunnat somna sittandes, men huvudet går på högvarv.

Ligger i sängen. Borde sova. Men magen gör ont och tankarna vandrar fritt, högt och lågt.
Har fönstret öppet i sovrummet så jag kan lyssna på regnet. Det gör mig lugn. Men inte lugn nog ikväll.

Tänker verkligen på allt, och lite därtill.

Varför ska man behöva tycka så illa om sig själv att man torterar sig själv med massa nedvärderande tankar?
Jag skulle aldrig utsätta någon annan människa för sån slags mobbning. Varför är jag mindre värd än nån annan?

Likes

Comments