Du är älskad. Det är det första och sista du behöver veta. Alltid.
Du är en del av ett sammanhang. Din farmor och farfars och mormor och morfars berättelser är dina berättelser. Dina kusiner syns i dina anletsdrag. Ta vara på det.
Vi är stolta över dig. När du upptäcker att du kan saker. När du är snäll mot andra. När du lyckas med sånt du strävat mot. Men lika mycket när du bara är. Du är tillräcklig.
Du gör skillnad. Du lämnar spår efter dig. Du kan bestämma dig för att de spåren får andra att växa.
Säg det snälla du tänker om människor. Folk får höra sånt för sällan.
Mod är olika saker för olika människor. Jämför dig inte med den som har helt andra talanger och gåvor än du. Den enda du möjligtvis ska tävla med är dig själv.

Ge människor anledningar att lita på dig. Stå för ditt ord och den du är. Då är det så mycket lättare den dagen det blir fel och man måste be om förlåtelse eller börja om.

Fundera igenom saker. Vrid och vänd på. Men älta inte. Låt det som har varit, ha varit.
Välj dina krig.
Jag är din mamma. Men det innebär inte att jag har rätt att veta allt som händer i ditt liv hela tiden. Jag kommer nog försöka så påminn mig om att du är din egen.
Lek. Hela livet. Driv med dig själv.
Din kropp är din och bara din. Du bestämmer helt och fullt över den. Var varsam om vem du låter komma nära dig, för att dela sin kropp med någon annan är något av det vackraste man kan göra.
Du är en hel människa själv. Det behöver du varken en partner, ett gäng eller en position för.
Du är – och kommer alltid vara – enormt vacker i mina ögon. Det är okej att vilja vara vacker. Att göra sitt bästa för att vara det. Men var det för din skull. Inte för att få bekräftelse från världen runt dig. Och bär inte våld på dig själv i jakten på skönhet.
Fråga mycket. Alltid mer än du påstår.
En viktig sak din gammelmorfar lärt mig: Du är nutiden. Aldrig bara framtiden. Du räknas nu.
Lämna oss, res, upptäck världen. Hitta nya platser och människor. Vi kommer alltid vara hemma. Du kan alltid komma tillbaka.
Du kan inte förlora vår kärlek. Du är älskad.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 101 Readers

Likes

Comments

Ett härligt gäng bilder från våra senaste dagar som bestått av mycket kärlek. Vi har hunnit med en namngivning, restaurangbesök, lek med kusiner, shopping och mycket mer.

Idag har vi dock bara tagit det lugnt hemma, jag åkte iväg en sväng med pappa till Jysk i länna och vienna var hemma och mös med mormor.
Köpte lite små saker som vi ska ha till viennas lilla hörna här i sovrummet.

Eftersom dagen varit lugn fortsatte vi kvällen i samma spår, hon har sovit nu i ett par timmar och jag har legat bredvid och snosat på hennes huvud och kollat film. Börjar bli trött nu haha.

Imorgon väntas en dag hemma med pappan i huset som är ledig från jobbet och på kvällen ska vi ner till Nynäshamn för middag mer viennas farmor, farfar och farbror - så mysigt.

  • 100 Readers

Likes

Comments

Godkväll! Jag har fått så mycket positiv respons från mitt förra inlägg och det värmer i hjärtat.
Satt först och tvekade ifall jag skulle publicera det eller inte men känner nu i efterhand att jag gjorde rätt som gjorde det.

Iallafall, vad har vi gjort idag? Vi har bara haft en slappar dag hemma. Vi tog en promenad förut och handlade lite till maten, vi har planerat doppresent till syssling Lucas och bara myst med pappan i huset som varit ledig idag. Så uppskattat av både mig och Vienna.

Framåt eftermiddagen kom viennas kusin Linnea över för att busa och sova kvar, vi tog oss en promenad till skogen och plockade både smultron & hallon, såå gott.

Medan mormor och Linnea gick till parken gick jag och Vienna in för att laga middag.
En helt underbar dag och eftermiddag!

Och vet ni vad? Jag är ÖVERLYCKLIG, min unge har äntligen accepterat bärselen efter veckors övande. Jag är så himla glad och lättad eftersom våra dagar kommer bli så mycket lättare nu.

Vi provade den medans vi var i skogen och Vienna somnade på en gång! Halleluja

Likes

Comments

Jag saknar hur jag levde innan Vienna, den spontana möjligheten som man hade. Jag saknar hur jag var omringad av människor som gjorde mig lycklig, jag saknar sena sommarnätter och en lång skön sovmorgon dagen därpå, jag saknar att jobba och jag saknar att kunna vara helt mig själv.

Jag älskar mitt nya liv, min nya vardag och jag älskar Vienna mer än något annat, jag skulle aldrig byta ut det här mot något annat i hela världen!

Är det okej för mig som mamma att sakna hur mitt liv såg ut innan jag fick barn?
Många undrar säkert varför jag saknar? Jag saknar det som alltid varit en vana, där jag varit den enda personen som behövt mig, nu behöver en annan liten människa mig, på alla tänkbara sett och jag har inte vant mig vid det än.

Jag är någon annans armar och ben, jag ska försöka förstå hennes sett att kommunicera genom att skrika på olika sätt och förstå vilket skrik som tillhör just det behovet hon behöver just då.
Det är inte lätt, det är allt annat än lätt.

Men är det då okej att sakna den tiden då det bara var jag?
Och det är självklart att man får Sakna, jag tillåter mig själv att göra det. Om jag inte fick sakna och tänka tillbaka och le åt dom stunderna det bara var jag, Viktor, våra vänner och massa möjligheter skulle jag nog bli galen.

Bara för att jag saknar betyder inte det att jag skulle ändra på något.

Jag är viennas mamma, men jag får heller inte glöma bort att jag är Angelica också.

Angelica som kommer ta barnvakt för att få spendera några timmar med Viktor utan bajsblöjor eller barnskrik, en mamma som kommer ta barnvakt om viktor jobbar för att få åka in till stan med vänner för att fika & shoppa utan barnskrik, matpauser och blöjbyten.  
För om jag inte gör det... Vilken mamma blir jag då? 


Om jag ska erkänna tog jag barnvakt 1 timme imorse, Vienna var med mormor och morfar medan jag badade med tända ljus, lugn musik och badskum för att jag behövde tanka energi för att orka ta an dagen med min fantastiska dotter.
Är jag en dålig mamma för att jag lät henne sova i sin mormors famn? Nej.

Är jag en dålig mamma för att hennes morfar gav henne mat? Nej

Är jag en dålig mamma för att jag njöt av tystnaden och ensamtiden jag fick? Nej 

När jag fick Vienna fick jag en ny roll, jag är viennas mamma men jag är också jag och det får man inte glömma bort. Jag blev ingen robot som kommer klara mammalivet glasklart utan hjälp, nej jag är fortfarande en människa med känslor. 


Likes

Comments

D dagen var här, äntligen skulle dom sätta igång oss efter att ha gått 15 dagar över tiden. Jag samlade på mig så mycket vätska på slutet och allt som innebar att vara gravid var ett helvete så jag var så lättad med vetskapen att inom de närmsta dygnen skulle vi få möta vår dotter.

Klockan 8 på torsdagsmorgonen den 25/5 ringer jag in till förlossningen för att få min tid, 13:30 får jag förklarat att vi ska befinna oss på plats. Jag hade några timmar på mig att packa klart och duscha, väl i duschen kommer jag på att jag ska visa hela mitt underliv för helt främmande människor så jag gör ett försök till att raka mig vilket var helt omöjligt med den enorma magen.
När jag kommer ut ur duschen har jag ett missat samtal från dolt nummer så väntar tills dom ska ringa upp igen, lyckas svara och det är förlossningen - vår tid blev flyttad till 14:30... Svarar vänligt att det inte gör något men vill bara skrika rätt ut i frustration.

Klockan 14:00 är vi inne på förlossningen och möts av en super trevlig barnmorska som visar oss vägen till ett kontrollrum där vi får vänta tills hon kan börja undersöka mig och sätta en ctg kurva på bebisen.
Ctg såg bra ut och jag var öppen 1 cm och dom sätter en infart i min högra hand, den skavde och var obehaglig men fick bekräftat att det är så direkt efter insättningen. Vi Får vänta ett tag och när hon kommer tillbaka får jag min första dos cytotec och då är klockan 15:00.
Eftersom förlossningen var full fick vi ett rum på atentalen. In med grejorna i rummet och sen bar det av mot subway för lite lunch. Vi skulle vara tillbaka 17:00 för andra dosen så vi hade gått om tid, gick in på affären och köpte massor av gottis inför de kommande timmarna.

Klockan 17 var vi tillbaka på rummet, dom satte en ctg kurva och jag fick dos nummer två. Man kan få Max 8 doser cytotec men oftast behöver man inte ta alla innan värkarna kommer igång.
Vi försökte fördriva tiden med att spela kort, läsa, prata och skratta.
Mamma var med oss under hela tiden men hon åkte hem på kvällen för bara en anhörig fick sova kvar.

Klockan 19 var det dags för dos 3 och jag kände fortfarande inte av någonting, började bli rastlös och uttråkad. Vi tog en varsin kopp kaffe och små kollade på teve i hopp om att något skulle hända.

Här vid flera tillfällen klagade jag ännu en gång på min infart i handen om att den skavde och kändes obehaglig men fick fortfarande svaret om att det är normalt.

Nu var klockan 21:00 och dags för min fjärde dos, dom satte ctg och tog blodtrycket, jag hade ett väldigt högt blodtryck men inget dom gjorde något åt.

Mamma åkte hem men lovade att vara tillbaka igen på morgonen så jag och Viktor flyttade ihop sjukhussängarna och försökte ligga nära och kolla på film, jag blev tillsagd många gånger att försöka sova nu innan värkarna startar. En barnmorska kommer in runt 21:45 och frågar ifall jag börjat känna av någonting och jag började få lite kraftigare mensvärk men inget som gjorde så ont att jag behövde någon smärtlindring.

Klockan 23:00 kommer dom in igen med dos nummer 5, jag var så trött på att inget hände, dom bad mig säga hur ont jag hade från skala 1 - 10 och 10 var det värsta tänkbara, jag sa 3...

Efter dos nummer 5 somnar jag och då var klockan runt 23:45 och sover fram tills klockan 01:00 när dom kommer in och ger mig dos nummer 6.
Efter somnar jag om och vaknar runt 03 och har ont, så pass ont att jag ringer på klockan och ber om 2 citodon mot smärtan.

Dom kollar återigen hur öppen jag är och det visar sig att jag är 3 cm öppen och vi blir förflyttade in på förlossningen.
Jag minns så väl från att ha lite ont till att efter 20 minuter ha så ont att jag fick börja andas mig igenom värkarna.

Inne i förlossningsrummet satte jag mig på sängkanten och vaggade fram och tillbaka i värkarna och gjorde mitt bästa försök till att andas lugnt.
Nu var värkarbetet igång och jag var så redo.
Mamma anlände till förlossningen klockan 06:00 och då hade jag betydligt mycket ondare, så fick en tensapparat som skulle ge stötar så värken inte blev liks stark och den lilla apparaten var min bästa vän i 3 timmar, oj vad jag tyckte om den.
Här omkring tar dom hål på fosterhinnan och grönt fostervatten forsar ut så bebis hade alltså bajsat i fostervattnet.

När klockan blev 09:00 fredagen den 26/5 var värkarna odrägliga och jag var så trött och hade så ont att jag bad om epiduralen, min barnmorska Kajsa förklarade att det kan ta upp till en timme innan narkosläkaren kommer men jag hade turen att han var i rummet intill mitt och efter 15 minuter var det dags att sätts epiduralen.

Jag fick bra beskrivningar om hur jag skulle ligga och jävlar vad svårt det var att ligga på det sättet och fortfarande ta värkarna lugnt.
Viktor satt vid min sida hela tiden och torkade svätt ur min panna och pushade mig hela tiden.

Dom kopplar in ett vätskedropp och jag får lokalbedövningen, jag blundade hela tiden och grät för att värkarna gjorde så jävla ont och jag ville bara vrida mig men kunde inte.. Känner helt plötligt hur ont det börjar göra i min höger hand/arm och kollar upp, den är helt jävla enorm, det spänner och jag ser hur min arm växer och jag kopplar allt till epiduralen, jävlar dom har satt den fel och jag kommer dö, jag får panikångest, skriker, gråter, hulkar, skakar och nästan kräks. Minns att jag skrek rätt ut "jag dör nu" helt plötsligt var det 2 narkosläkare på plats, en barnmorska och 3 sjuksköterskor, mamma går ut från rummet och jag tittar upp hulkandes på Viktor och ser att han är lika förstörd som mig.

Dom rycker ut min infart i högra handen för den hade glidit ut och låg direkt under huden och pumpade ut droppvätska därav att min arm svullnade upp, jag får panik igen och undrar varför dom måste sätta ny infart just nu när allt är åt helvete och fick svaret att dom inte kunde fortsätta insättningen om jag inte hade droppet igång.

Jag lugnar mig så gott det går, tar värkarna så lugnt jag kan och försöker sammarbeta med narkosläkaren så att allt skulle gå lättare. Efter nästan 45 minuter är epiduralen på plats och vilken fröjd, allt försvann, varenda bit av smärta försvann och jag kunde skratta, prata, äta och ÄNTLIGEN få sova några timmar.

Eftersom det var en igångsättning och värkarna försvann i samma veva som epiduralen sattes fick jag värkstimulerande dropp som skulle få igång värkarna igen, men dom var helt fantastiska och lät mig sova så runt klockan 13:00 startade dom droppet.

Här omkring var det skiftbyte och tre fantastiska kvinnor kliver in i rummet som nu skulle vara med oss hela vägen.

Runt 15:00 börjar värkarna ta fart igen och jag tillsammans med Viktor andas lugnt igenom dom, han torkade dom tårarna som rann, pussade och stöttade. Gång på gång klargjorde han för mig hur fantastiskt stolt han var över mig. Han var helt fantastisk och jag skulle inte klarat av något under dessa timmar om inte han fanns där.

Här omkring blir allt en stor dimma, jag hade så jävla ont och jag trodde på riktigt att jag skulle gå av på mitten, jag grinade och andades för jag hade hört och läst att man inte skulle spänna sig eller skrika så jag gjorde allt för att försöka låta bli. I samma veva som min kropp bryts på mitten och jag kommer dö tvingar barnmorskan och mamma i mig saft för att jag ska få mer ork vilket jag tycker är noll prio just nu, jag ville fokusera på att överleva haha.
Min barnmorska försöker förklara hur viktigt det är med vätska och jag skriker ut - men jag skiter väl för fan i det just nu fattar du väl.
Jag fick en sån stor ångestfylld kropp efteråt att jag ropar tillbaka henne och gråter fram förlåt, oj vad jag skämdes haha. Det var också första gången under dessa timmar som jag var elak eller skrek mot någon.

Klockan blir 18:00 och jag känner ett behov av att kissa, får hjälp upp ur sängen och bort till toaletten eftersom mitt högra ben var halvt bortdomnat, sätter mig på toa och kissar, så skönt eftersom att dom tidigare hade fått tappa mig på urin.

Sitter där inne kanske 5 minuter innan jag blir akut bajsnödig och ber mamma stänga dörren.

Jag tar i och kämpar men inget händer, efter 20 minuter då är klockan runt 18:30 öppnar min barnmorska dörren och ber mig komma upp tillbaka till sängen och jag säger
-nej det kan jag inte, jag bajsar ju
hon försökte förklara för mig att jag inte var bajsnödig utan att det är bebisen som trycker på.
Jag ber henne komma närmare och viskar
-men du, jag känner hur bajsnödig jag är och det skulle vara jätte pinsamt om jag bajsar på golvet framför Viktor.

Efter några minuters tjatande reser jag mig upp från toaletten och tar mig tillbaka till sängen.
En ny undersökning och jag är nu öppen 10 cm,
Hon behöver bara vrida sig ner 3 mm till så att jag kunde börja krysta.
Jag låg på rygg och i värkarna stod mamma och Viktor och tröck mina ben upp mot magen medans jag andades och koncentrerade mig. Jag flyttades till sidoläge och tillbaka på rygg flera gånger om och det gjorde så sjukt ont. Sista gången jag hamnade på rygg var det dags för att krysta och klockan var nu runt 19:45.

När krystvärkarna drog igång kände jag sån lättnad, det var en helt annan smärta, ett tryck och jag minns hur jag sa
- är det såhär det känns att krysta gör jag hellre det alla dagar i veckan än att tass med värkar.

Med barnmorskans hjälp och Viktors peppande ord och mamma som masserade min panna gick allt så bra och jag kände mig som en super woman, jag kan klara vad som helst.

Jag krystade i 45 minuter och klockan 20:30 den 26/5 föddes vår älskade dotter, på 3440 gram och sina 50 cm tog hon våra hjärtan med storm. Aldrig hade jag känt sån lättnad, sån glädje och sån enorm kärlek.

Jag kan nu i efterhand verkligen säga att VI födde barn tillsammans, absolut jag låg och vred mig i smärta men Viktor var så delaktig, stöttande och helt fantastisk. Han var min klippa helt klart.
Och med mamma vid min sida var jag så lugn. Jag är så glad och tacksam att hon var med.

Likes

Comments

Hej, nu var det många många månader sen jag sist skrev något... Kan väl säga att jobbet och graviditeten tog över helt och jag fokuserade enbart på det.

Försökte uppdatera varje vecka men såg att sista veckan jag skrev om var vecka 23 haha. Iallafall jag hade jordens mest fantastiska graviditet och jag njöt till Max över att vara gravid, det var så härligt att känna hennes små sparkar och hickningar.

Vår dotter föddes den 26 maj klockan 20.30 så hon är idag 18 dagar gammal.
Hela livet fick en ny mening och jag älskar att vara mamma. Speciellt hennes mamma.

Jag försöker fortfarande ställa in mig på mitt nya liv och lära mig hennes rutiner. Det går framåt.
Jag hade tänkt att skriva en förlossningsberättelse om hur hela förlossningen var och hur jag upplevde den. Men det kommer i ett annat inlägg.

Likes

Comments

Jag kommer alltid vaka över dig, finnas vid din sida, kämpa och slåss för dig. Fånga dig när du faller, stötta dig, leda dig ur blindo, och bära dig när du inte orkar mer.

Jag bar dig i min kropp, jag längtade, jag undrade, jag väntade..
När jag såg ditt ansikte och de la din lilla späda kropp mot mitt bröst, då fylldes jag av en sådan ändlös, gränslös och villkorslös kärlek, att inga ord kan beskriva, inga bilder berätta.
Jag visste i samma sekund, att mitt liv, själ, mitt hjärta och min kropp skulle slå, andas och leva för dig.

Jag finns i dina ådror, i ditt hjärta, bakom din rygg, i dina ögon, i dina beslut, i din ilska, i din glädje och i ditt hopp, jag kommer aldrig lämna eller tveka när det gäller dig.
Jag hoppas älskade barn att du kommer förstå,att du kommer veta att du kan komma till mig när du är rädd, om du är glad, ledsen, hungrig eller om du gjort något dumt. Min dörr är alltid öppen för dig.

Min vackra dotter, stäng aldrig dina ögon och somna rädd och ensam.
Vart livet än tar dig, vart du än är, somna alltid med vetskapen om min kärlek och närvaro.

Likes

Comments

Mitt barns fosterrörelser gör mig G A L E N.

Allt är så pressat, hur hårt du ska känna, hur mycket, tidpunkter mm.
Jag lider av ett psykiskt kontrollbehov där jag vill veta eller måste veta hur personer i min omgivning mår, självklart vet jag att jag inte kan styra mina nära och käras mående men jag kan påverka det.
Med Vienna så kan jag inte ens påverka, förändra eller förbättra, dör hon i min mage ja då gör hon det och det finns INGET jag kan göra för att rädda henne, jag är maktlös.

Och med den rädslan bygger jag upp något undermedvetet, att som om hon är lugn en morgon (vilket hon kan va) inbillar jag mig att "nu är det kört"
Jag får ångest, jag gråter och jag vill in till förlossningen direkt på kontroll. Jag har åkt in 3 gånger på 1,5 månad och jag tänker alltid... Gör jag rätt?

Hur vet jag som gravid ifall jag gör rätt? Det är så svårt och jag känner mig oftast dum när jag sen ligger där på britsen och hon är livlig och hjärtat slår fint.

Är jag ensam om att känna så här? Är jag galen?
Hon är det dyrbaraste jag har och jag är så rädd för att förlora henne.

Likes

Comments

Lördag och födelsedagsfirande står på dagens agenda. Ska hem till min kompis Emma för att fira hennes pappa som fyllt 50 precis, ska bli så kul att få umgås med dom.

Igår var fredag och dagen var bra, lite trött eftersom jag hade öppnat på jobbet men den var lugn.
Igår fick jag världens bästa samtal, Viktor har varit arbetslös ett tag och vi har båda varit otroligt nervösa och haft ångest sen vi plussade... Hur ska ekonomin gå ihop? Men igår fick jag ett samtal av Viktor där han berättade att han fått jobb med start på tisdag! Jag är så överlycklig och lättad att ord inte räcker till.

Vi möttes upp efter jag slutat jobbet och åkte tillsammans till Haninge för en god middag och självklart fira att han faktiskt lyckats, det var så mysigt och vi båda bara njöt.
Efter maten tog vi oss till Lindex och köpte lite kläder till våran älskade tjej. Väl hemma landade jag i ett bad och Viktor framför datorn, avslutade hela dagen nära ihopkrypta för mys framför Harry Potter.

Ja.. Vad har hänt mer? I torsdags traskade vi in i vecka 28 och tiden går så fort men ändå så långsamt. Jag har 2 månader kvar på jobbet innan jag går hem för ledighet innan v kommer för att kunna tvätta upp kläder, lakan, handdukar, boa och förbereda mig så gott det går på vad som kommas skall. Längtar.

Magen i vecka 28. Älskade lilla

Ska försöka resa mig upp ur badet nu för att gå och äta mig en super frukost innan jag ska börja göra mig iordning. Hoppas ni får en fin lördag. Kram

Likes

Comments

Hej fina ni! Lördag i all ära och det är så skönt med helg.
Veckan har varit händelserik och ångestfylld...
Natten till onsdag åkte jag och Viktor in akut till förlossningen för minskade fosterrörelser, vår lilla tjej hade inte sparkat eller rört sig alls på hela tisdagen... Var så rädd och när jag skulle lägga mig ner för att få igång henne med hjälp av buffar på magen etc så hände ingenting och jag somnade, vaknar med ett ryck 00:30 och gråter.

Väl inne på förlossningen kom hon igång och sparkade mer än vad hon någonsin har gjort haha. Så skönt att allt var bra!
Var hemma onsdagen för att få sova men var tillbaka på jobbet igen redan på Torsdagen.

Vi välkomnade vecka 26 i torsdags och ett besök hos barnmorskan för mätning av livmodern och att få lyssna på hjärtljuden.
Hennes lilla hjärta slog 150 slag i minuten och SF måttet var 25 cm.
För varje dag som går, för varje spark jag känner så blir allt mer verkligt. Det stämmer verkligen, vi ska ha en bebis i maj.

En av mina absoluta favoritsaker just nu är yoghurt med müsli så här om kvällen gjorde jag egen hemmagjord müsli och den var så god.

Som sagt lördag dagen till ära och jag ligger nu i badet, så skönt.
Idag har vi varit en tur ut till Muskö för att fira Viktors lillebror som fyllt 10!! Så efter en dag med mycket skratt go fika och härligt sällskap avslutade vi dagen med en god middag.

Hoppas ni alla får en toppen helg.

Likes

Comments