D dagen var här, äntligen skulle dom sätta igång oss efter att ha gått 15 dagar över tiden. Jag samlade på mig så mycket vätska på slutet och allt som innebar att vara gravid var ett helvete så jag var så lättad med vetskapen att inom de närmsta dygnen skulle vi få möta vår dotter.

Klockan 8 på torsdagsmorgonen den 25/5 ringer jag in till förlossningen för att få min tid, 13:30 får jag förklarat att vi ska befinna oss på plats. Jag hade några timmar på mig att packa klart och duscha, väl i duschen kommer jag på att jag ska visa hela mitt underliv för helt främmande människor så jag gör ett försök till att raka mig vilket var helt omöjligt med den enorma magen.
När jag kommer ut ur duschen har jag ett missat samtal från dolt nummer så väntar tills dom ska ringa upp igen, lyckas svara och det är förlossningen - vår tid blev flyttad till 14:30... Svarar vänligt att det inte gör något men vill bara skrika rätt ut i frustration.

Klockan 14:00 är vi inne på förlossningen och möts av en super trevlig barnmorska som visar oss vägen till ett kontrollrum där vi får vänta tills hon kan börja undersöka mig och sätta en ctg kurva på bebisen.
Ctg såg bra ut och jag var öppen 1 cm och dom sätter en infart i min högra hand, den skavde och var obehaglig men fick bekräftat att det är så direkt efter insättningen. Vi Får vänta ett tag och när hon kommer tillbaka får jag min första dos cytotec och då är klockan 15:00.
Eftersom förlossningen var full fick vi ett rum på atentalen. In med grejorna i rummet och sen bar det av mot subway för lite lunch. Vi skulle vara tillbaka 17:00 för andra dosen så vi hade gått om tid, gick in på affären och köpte massor av gottis inför de kommande timmarna.

Klockan 17 var vi tillbaka på rummet, dom satte en ctg kurva och jag fick dos nummer två. Man kan få Max 8 doser cytotec men oftast behöver man inte ta alla innan värkarna kommer igång.
Vi försökte fördriva tiden med att spela kort, läsa, prata och skratta.
Mamma var med oss under hela tiden men hon åkte hem på kvällen för bara en anhörig fick sova kvar.

Klockan 19 var det dags för dos 3 och jag kände fortfarande inte av någonting, började bli rastlös och uttråkad. Vi tog en varsin kopp kaffe och små kollade på teve i hopp om att något skulle hända.

Här vid flera tillfällen klagade jag ännu en gång på min infart i handen om att den skavde och kändes obehaglig men fick fortfarande svaret om att det är normalt.

Nu var klockan 21:00 och dags för min fjärde dos, dom satte ctg och tog blodtrycket, jag hade ett väldigt högt blodtryck men inget dom gjorde något åt.

Mamma åkte hem men lovade att vara tillbaka igen på morgonen så jag och Viktor flyttade ihop sjukhussängarna och försökte ligga nära och kolla på film, jag blev tillsagd många gånger att försöka sova nu innan värkarna startar. En barnmorska kommer in runt 21:45 och frågar ifall jag börjat känna av någonting och jag började få lite kraftigare mensvärk men inget som gjorde så ont att jag behövde någon smärtlindring.

Klockan 23:00 kommer dom in igen med dos nummer 5, jag var så trött på att inget hände, dom bad mig säga hur ont jag hade från skala 1 - 10 och 10 var det värsta tänkbara, jag sa 3...

Efter dos nummer 5 somnar jag och då var klockan runt 23:45 och sover fram tills klockan 01:00 när dom kommer in och ger mig dos nummer 6.
Efter somnar jag om och vaknar runt 03 och har ont, så pass ont att jag ringer på klockan och ber om 2 citodon mot smärtan.

Dom kollar återigen hur öppen jag är och det visar sig att jag är 3 cm öppen och vi blir förflyttade in på förlossningen.
Jag minns så väl från att ha lite ont till att efter 20 minuter ha så ont att jag fick börja andas mig igenom värkarna.

Inne i förlossningsrummet satte jag mig på sängkanten och vaggade fram och tillbaka i värkarna och gjorde mitt bästa försök till att andas lugnt.
Nu var värkarbetet igång och jag var så redo.
Mamma anlände till förlossningen klockan 06:00 och då hade jag betydligt mycket ondare, så fick en tensapparat som skulle ge stötar så värken inte blev liks stark och den lilla apparaten var min bästa vän i 3 timmar, oj vad jag tyckte om den.
Här omkring tar dom hål på fosterhinnan och grönt fostervatten forsar ut så bebis hade alltså bajsat i fostervattnet.

När klockan blev 09:00 fredagen den 26/5 var värkarna odrägliga och jag var så trött och hade så ont att jag bad om epiduralen, min barnmorska Kajsa förklarade att det kan ta upp till en timme innan narkosläkaren kommer men jag hade turen att han var i rummet intill mitt och efter 15 minuter var det dags att sätts epiduralen.

Jag fick bra beskrivningar om hur jag skulle ligga och jävlar vad svårt det var att ligga på det sättet och fortfarande ta värkarna lugnt.
Viktor satt vid min sida hela tiden och torkade svätt ur min panna och pushade mig hela tiden.

Dom kopplar in ett vätskedropp och jag får lokalbedövningen, jag blundade hela tiden och grät för att värkarna gjorde så jävla ont och jag ville bara vrida mig men kunde inte.. Känner helt plötligt hur ont det börjar göra i min höger hand/arm och kollar upp, den är helt jävla enorm, det spänner och jag ser hur min arm växer och jag kopplar allt till epiduralen, jävlar dom har satt den fel och jag kommer dö, jag får panikångest, skriker, gråter, hulkar, skakar och nästan kräks. Minns att jag skrek rätt ut "jag dör nu" helt plötsligt var det 2 narkosläkare på plats, en barnmorska och 3 sjuksköterskor, mamma går ut från rummet och jag tittar upp hulkandes på Viktor och ser att han är lika förstörd som mig.

Dom rycker ut min infart i högra handen för den hade glidit ut och låg direkt under huden och pumpade ut droppvätska därav att min arm svullnade upp, jag får panik igen och undrar varför dom måste sätta ny infart just nu när allt är åt helvete och fick svaret att dom inte kunde fortsätta insättningen om jag inte hade droppet igång.

Jag lugnar mig så gott det går, tar värkarna så lugnt jag kan och försöker sammarbeta med narkosläkaren så att allt skulle gå lättare. Efter nästan 45 minuter är epiduralen på plats och vilken fröjd, allt försvann, varenda bit av smärta försvann och jag kunde skratta, prata, äta och ÄNTLIGEN få sova några timmar.

Eftersom det var en igångsättning och värkarna försvann i samma veva som epiduralen sattes fick jag värkstimulerande dropp som skulle få igång värkarna igen, men dom var helt fantastiska och lät mig sova så runt klockan 13:00 startade dom droppet.

Här omkring var det skiftbyte och tre fantastiska kvinnor kliver in i rummet som nu skulle vara med oss hela vägen.

Runt 15:00 börjar värkarna ta fart igen och jag tillsammans med Viktor andas lugnt igenom dom, han torkade dom tårarna som rann, pussade och stöttade. Gång på gång klargjorde han för mig hur fantastiskt stolt han var över mig. Han var helt fantastisk och jag skulle inte klarat av något under dessa timmar om inte han fanns där.

Här omkring blir allt en stor dimma, jag hade så jävla ont och jag trodde på riktigt att jag skulle gå av på mitten, jag grinade och andades för jag hade hört och läst att man inte skulle spänna sig eller skrika så jag gjorde allt för att försöka låta bli. I samma veva som min kropp bryts på mitten och jag kommer dö tvingar barnmorskan och mamma i mig saft för att jag ska få mer ork vilket jag tycker är noll prio just nu, jag ville fokusera på att överleva haha.
Min barnmorska försöker förklara hur viktigt det är med vätska och jag skriker ut - men jag skiter väl för fan i det just nu fattar du väl.
Jag fick en sån stor ångestfylld kropp efteråt att jag ropar tillbaka henne och gråter fram förlåt, oj vad jag skämdes haha. Det var också första gången under dessa timmar som jag var elak eller skrek mot någon.

Klockan blir 18:00 och jag känner ett behov av att kissa, får hjälp upp ur sängen och bort till toaletten eftersom mitt högra ben var halvt bortdomnat, sätter mig på toa och kissar, så skönt eftersom att dom tidigare hade fått tappa mig på urin.

Sitter där inne kanske 5 minuter innan jag blir akut bajsnödig och ber mamma stänga dörren.

Jag tar i och kämpar men inget händer, efter 20 minuter då är klockan runt 18:30 öppnar min barnmorska dörren och ber mig komma upp tillbaka till sängen och jag säger
-nej det kan jag inte, jag bajsar ju
hon försökte förklara för mig att jag inte var bajsnödig utan att det är bebisen som trycker på.
Jag ber henne komma närmare och viskar
-men du, jag känner hur bajsnödig jag är och det skulle vara jätte pinsamt om jag bajsar på golvet framför Viktor.

Efter några minuters tjatande reser jag mig upp från toaletten och tar mig tillbaka till sängen.
En ny undersökning och jag är nu öppen 10 cm,
Hon behöver bara vrida sig ner 3 mm till så att jag kunde börja krysta.
Jag låg på rygg och i värkarna stod mamma och Viktor och tröck mina ben upp mot magen medans jag andades och koncentrerade mig. Jag flyttades till sidoläge och tillbaka på rygg flera gånger om och det gjorde så sjukt ont. Sista gången jag hamnade på rygg var det dags för att krysta och klockan var nu runt 19:45.

När krystvärkarna drog igång kände jag sån lättnad, det var en helt annan smärta, ett tryck och jag minns hur jag sa
- är det såhär det känns att krysta gör jag hellre det alla dagar i veckan än att tass med värkar.

Med barnmorskans hjälp och Viktors peppande ord och mamma som masserade min panna gick allt så bra och jag kände mig som en super woman, jag kan klara vad som helst.

Jag krystade i 45 minuter och klockan 20:30 den 26/5 föddes vår älskade dotter, på 3440 gram och sina 50 cm tog hon våra hjärtan med storm. Aldrig hade jag känt sån lättnad, sån glädje och sån enorm kärlek.

Jag kan nu i efterhand verkligen säga att VI födde barn tillsammans, absolut jag låg och vred mig i smärta men Viktor var så delaktig, stöttande och helt fantastisk. Han var min klippa helt klart.
Och med mamma vid min sida var jag så lugn. Jag är så glad och tacksam att hon var med.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej, nu var det många många månader sen jag sist skrev något... Kan väl säga att jobbet och graviditeten tog över helt och jag fokuserade enbart på det.

Försökte uppdatera varje vecka men såg att sista veckan jag skrev om var vecka 23 haha. Iallafall jag hade jordens mest fantastiska graviditet och jag njöt till Max över att vara gravid, det var så härligt att känna hennes små sparkar och hickningar.

Vår dotter föddes den 26 maj klockan 20.30 så hon är idag 18 dagar gammal.
Hela livet fick en ny mening och jag älskar att vara mamma. Speciellt hennes mamma.

Jag försöker fortfarande ställa in mig på mitt nya liv och lära mig hennes rutiner. Det går framåt.
Jag hade tänkt att skriva en förlossningsberättelse om hur hela förlossningen var och hur jag upplevde den. Men det kommer i ett annat inlägg.

Likes

Comments

Jag kommer alltid vaka över dig, finnas vid din sida, kämpa och slåss för dig. Fånga dig när du faller, stötta dig, leda dig ur blindo, och bära dig när du inte orkar mer.

Jag bar dig i min kropp, jag längtade, jag undrade, jag väntade..
När jag såg ditt ansikte och de la din lilla späda kropp mot mitt bröst, då fylldes jag av en sådan ändlös, gränslös och villkorslös kärlek, att inga ord kan beskriva, inga bilder berätta.
Jag visste i samma sekund, att mitt liv, själ, mitt hjärta och min kropp skulle slå, andas och leva för dig.

Jag finns i dina ådror, i ditt hjärta, bakom din rygg, i dina ögon, i dina beslut, i din ilska, i din glädje och i ditt hopp, jag kommer aldrig lämna eller tveka när det gäller dig.
Jag hoppas älskade barn att du kommer förstå,att du kommer veta att du kan komma till mig när du är rädd, om du är glad, ledsen, hungrig eller om du gjort något dumt. Min dörr är alltid öppen för dig.

Min vackra dotter, stäng aldrig dina ögon och somna rädd och ensam.
Vart livet än tar dig, vart du än är, somna alltid med vetskapen om min kärlek och närvaro.

Likes

Comments

Mitt barns fosterrörelser gör mig G A L E N.

Allt är så pressat, hur hårt du ska känna, hur mycket, tidpunkter mm.
Jag lider av ett psykiskt kontrollbehov där jag vill veta eller måste veta hur personer i min omgivning mår, självklart vet jag att jag inte kan styra mina nära och käras mående men jag kan påverka det.
Med Vienna så kan jag inte ens påverka, förändra eller förbättra, dör hon i min mage ja då gör hon det och det finns INGET jag kan göra för att rädda henne, jag är maktlös.

Och med den rädslan bygger jag upp något undermedvetet, att som om hon är lugn en morgon (vilket hon kan va) inbillar jag mig att "nu är det kört"
Jag får ångest, jag gråter och jag vill in till förlossningen direkt på kontroll. Jag har åkt in 3 gånger på 1,5 månad och jag tänker alltid... Gör jag rätt?

Hur vet jag som gravid ifall jag gör rätt? Det är så svårt och jag känner mig oftast dum när jag sen ligger där på britsen och hon är livlig och hjärtat slår fint.

Är jag ensam om att känna så här? Är jag galen?
Hon är det dyrbaraste jag har och jag är så rädd för att förlora henne.

Likes

Comments

Lördag och födelsedagsfirande står på dagens agenda. Ska hem till min kompis Emma för att fira hennes pappa som fyllt 50 precis, ska bli så kul att få umgås med dom.

Igår var fredag och dagen var bra, lite trött eftersom jag hade öppnat på jobbet men den var lugn.
Igår fick jag världens bästa samtal, Viktor har varit arbetslös ett tag och vi har båda varit otroligt nervösa och haft ångest sen vi plussade... Hur ska ekonomin gå ihop? Men igår fick jag ett samtal av Viktor där han berättade att han fått jobb med start på tisdag! Jag är så överlycklig och lättad att ord inte räcker till.

Vi möttes upp efter jag slutat jobbet och åkte tillsammans till Haninge för en god middag och självklart fira att han faktiskt lyckats, det var så mysigt och vi båda bara njöt.
Efter maten tog vi oss till Lindex och köpte lite kläder till våran älskade tjej. Väl hemma landade jag i ett bad och Viktor framför datorn, avslutade hela dagen nära ihopkrypta för mys framför Harry Potter.

Ja.. Vad har hänt mer? I torsdags traskade vi in i vecka 28 och tiden går så fort men ändå så långsamt. Jag har 2 månader kvar på jobbet innan jag går hem för ledighet innan v kommer för att kunna tvätta upp kläder, lakan, handdukar, boa och förbereda mig så gott det går på vad som kommas skall. Längtar.

Magen i vecka 28. Älskade lilla

Ska försöka resa mig upp ur badet nu för att gå och äta mig en super frukost innan jag ska börja göra mig iordning. Hoppas ni får en fin lördag. Kram

Likes

Comments

Hej fina ni! Lördag i all ära och det är så skönt med helg.
Veckan har varit händelserik och ångestfylld...
Natten till onsdag åkte jag och Viktor in akut till förlossningen för minskade fosterrörelser, vår lilla tjej hade inte sparkat eller rört sig alls på hela tisdagen... Var så rädd och när jag skulle lägga mig ner för att få igång henne med hjälp av buffar på magen etc så hände ingenting och jag somnade, vaknar med ett ryck 00:30 och gråter.

Väl inne på förlossningen kom hon igång och sparkade mer än vad hon någonsin har gjort haha. Så skönt att allt var bra!
Var hemma onsdagen för att få sova men var tillbaka på jobbet igen redan på Torsdagen.

Vi välkomnade vecka 26 i torsdags och ett besök hos barnmorskan för mätning av livmodern och att få lyssna på hjärtljuden.
Hennes lilla hjärta slog 150 slag i minuten och SF måttet var 25 cm.
För varje dag som går, för varje spark jag känner så blir allt mer verkligt. Det stämmer verkligen, vi ska ha en bebis i maj.

En av mina absoluta favoritsaker just nu är yoghurt med müsli så här om kvällen gjorde jag egen hemmagjord müsli och den var så god.

Som sagt lördag dagen till ära och jag ligger nu i badet, så skönt.
Idag har vi varit en tur ut till Muskö för att fira Viktors lillebror som fyllt 10!! Så efter en dag med mycket skratt go fika och härligt sällskap avslutade vi dagen med en god middag.

Hoppas ni alla får en toppen helg.

Likes

Comments

För varje dag som går ju mer rörelse känner jag.
Nu för tiden kan man se små små sparkar utanpå magen och det är så fint att Viktor får en större inblick i vad som faktiskt sker.

Här om veckan lyckades jag fånga dessa små rörelser som videon ovanför visar, helt magiskt.

Kan ändå tycka ibland att det känns obehagligt men varje spark eller buff jag känner blir jag lugn, för det är det enda tecknet hon kan ge som tyder på att allt är bra.

Vi är i vecka 25 ( 24+3 ) och tiden går snabbt men ändå långsamt, vill bara ha maj nu nu nu, gläds åt att om 108 dagar är hon är.

Likes

Comments

Det ska inte vara okej för andra att prata om min eller någon annan människas kropp, vare sig du är gravid eller inte.

Att jag är gravid glömmer jag oftast bort eftersom dagarna passerar, oftast smärt och problemfria för min del. Det är bara när jag gör något som att tex böja mig ner som magen tar emot eller när jag passerar en spegel och ser min egen spegelbild, då kommer jag ihåg att jag bär på ett barn. För alla människor runt omkring är det glasklart att jag är gravid och det blir lika glasklart att kommentera min kropp, mitt utseende och vikt.

För det är ju helt okej att påpeka hur "tjock" jag är med tanke på att jag är gravid... Eller?

Jag och alla andra gravida kvinnor har troligtvis fått höra alla klassiker..
- är du säker på att det bara är en där inne?
- har du bara gått halvvägs? Jag trodde det var bf om en vecka.
- hur stor har du tänkt att bli?

Det är vanliga kommentarer som gravida kvinnor får höra.. Och varför är det helt okej att kommentera deras kroppar? För man skulle aldrig kommentera en icke gravid kropp på det sättet.
Jag förstår att dessa frågor bara ställs i välmening med tanke på att en växande mage är väldigt spännande. Men att vad ger människor rätten att fråga om vikten? Jag är inte blind eller dum i huvudet, jag ser och känner att jag samlar på mig vätska och går upp mer, alla andra behöver inte påpeka det.

Jag är den personen som viftar bort eller skämtar tillbaka om jag får höra något sånt, klart det tar emot och att man går direkt till spegeln och kollar, trycker, känner, tankar snurrar och man blir lite nojig... Har jag verkligen blivit så stor som alla påstår att jag är?

Sen finns det dom kvinnor som går i 9 månader och mår fruktansvärt dåligt över hur kroppen förändras, och med vetskapen att den kanske aldrig kommer bli densamma igen. Att somna med ångest och vakna med ångest.
Så jag ber ALLA människor där ute, man som kvinna, gammal som ung att sluta, ta er inte rätten att kommentera en gravid kropp, ni vet inte vad ni kan orsaka.

Likes

Comments

Hej, hoppas allt är bra med er? Med mig är det bra, en anings trött bara.

Det brukar oftast gå ett par dagar mellan varje inlägg men det är nog för att det händer så extremt mycket nu på samma gång haha.

I helgen hade jag och Viktor en dejt haha, vi åkte till mall of Scandinavia för shopping, bio och middag, så mysigt. Vi bytte tillbaka en tröja som Viktor inte gillade och fick med oss En ännu snyggare och billigare tröja hem, vi kollade igenom hela disneystore och då menar jag verkligen hela haha. Vi hittade en jätte fin snuttefilt med Mimmi och en med Musse pig men vi kunde inte bestämma vilken som var finast s vi avvaktade med att köpa den.

Filmen vi såg var helt magisk och så bra, fantastic beasts and where to find them, den utspelar sig 75 år innan Harry Potter och jag njöt i hela 2 timmar och 13 minuter haha, längtar så tills alla andra filmer kommer också.
Vi avslutade med att äta en mysig middag på olearys och njuta av varandras sällskap, så mysigt.

Efter åkte vi hem och landade i soffan med lite chips och godis framför några filmer, helt perfekt lördag.
I söndags var jag iväg med mamma och pappa för att köpa en vagn till bebis och jag fyndade en Emmaljunga ozone 2012 för 1200 kr och i det priset ingick allt, så nöjd haha.

Likes

Comments

Godmorgon på er! Ligger för tillfället i soffan på jobbet och väntar på att klockan ska bli 6.30 så jag kan öppna upp dörren åt alla barn och föräldrar, så mysigt att öppna tycker jag.

I onsdag åkte Viktor och jag ner till krigslida för vi ska bo hos min syster som sagt och vi lagade mat, tände massor av ljus och så fort vi skulle sätta oss & äta så dog elen... Hela tungelsta var nedsläckt så vi åt vår mat och sen tände vi en brasa och mös framför den med massa skratt och prat - det enda som fattades var kaffe och en kortlek haha.

Igår torsdag klev vi in i vecka 24 och varje dag nu är det rörelse så till och med man känner när man lägger handen på, så mysigt!
117 dagar kvar tills vår älskade flicka är här och jag längtar bara mer o mer för varje dag. Det är så spännande och roligt att bli förälder, det absolut bästa äventyret jag någonsin gjort tror jag.

Likes

Comments