View tracker

Länge sen jag skrev sist, jag har en ångest som trycker i bröstet. Jag ramlar,stupar och kräks. Som ett slag i magen. Under bältet och en lavett som får min värld att snurra lite till. Snälla jag ber,håll bara om mig.
Jag flyttar snart,börjar om på nytt,bort härifrån. Från människor och staden. Jag måste vara stark,klara mig själv, så ta dig i kragen,knyt skorna och vandra fram. Det är en lättnad,men en rädsla och ångest med. Jag vill gråta. De sjunker in,"du får klara dig själv."

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tårar rinner, trots att jag sa till mig själv att jag inte skulle gråta igen. Trots att jag sa att jag aldrig skulle göra de för någon annan än Puh. Men jag sitter här igen, mest för att förstå att jag är dum i huvet. Varför kan du inte bara inse Emma, hur de är och hur de ligger till. Jag gråter för jag är så trött att bli behandlad som en docka, lekt med för att sedan slängas iväg som en trasa. Jag är så trött på att alla utnyttjar mig hela tiden. Säg inte att de inte är så, för då hade ni fan stannat kvar, efter ni fått de ni velat. Ni skulle hållt min hand genom allt,och inte släppa den efter ni fått som ni vill. Ni hade funnits där för mig som jag för er. Jag är bara så himla trött. LÅT MIG VA!!!!

Likes

Comments

View tracker

Plötsligt gick jag på tå, kände glädjen spridas i varje liten del av kroppen. Hur endorfiner exploderade till tusen. Jag har gråtit ett glas,det var svårt att sätta fingret på, när man väl gjort sig van. Men de börjar räta upp sig,vägen framför är rak och ljuset i tunneln är klart. Visst kommer jag falla tillbaka igen,de gör vi alla. Men inte nu.
Jag vaknade upp med en glädje,hopp och en stor gnutta lycka i kroppen. Jag var lycklig!
Tanken tillfredsställer mig att de kommer bli ännu bättre, jag kommer få göra de jag älskar,samtidigt som jag får fokusera på mitt inre. Laga de som är trasigt, hålla hans hand och inte ramla på vägen. Börja om på nytt någon annanstans, med hästar och glädje. Kan de bli bättre? Plötslig fick jag reda på hur de är att leva livet, och inte leva för att dö.

Likes

Comments

Jag ser ut genom fönstret, allt jag är rädd för finns där ute. Dömande människor som skulle sett det jag sett om dom bara gått i mina skor. Jag lever i ett annat liv nu men de är lugnt. Jag önskar bara att du visste vad de berodde på,lyssnade för ett tag för att höra mina hjärtslag dunka ikapp med ångesten som försätter mina lungor i syrebrist. Jag har skrivit i tårar så mina händer blöder. Känna händer runt min midja bildar flashbacks från slagen jag en gång tog emot. Jag vill leva mitt liv men just nu känns de som ett tidsfördriv. Folk säger att ni känner mig men inte ens vet mitt efternamn, och att ni förstår innan jag ens hinner berätta allt. Men om ni såg rädslan i mina ögon så kanske ni skulle förstå, känna skräcken stelna i kroppen,adrenalinet som flödar. Det är något ni inte vet hur de är, att ta sig ut varje dag, jag ser inte världen från dina ögon,lär dig se från mina.
För du upplever smärtan igen,som om & leva i tortyr

Likes

Comments

Äpplet hänger för tungt i grenen, jag hör hur de knastrar och knakar. Snart är den av. Ska jag vara ärlig ska de bli skönt,slippa allt de här. Slippa komma hem,slippa dom som trycker ner mig men samtidigt försöker hålla handen i ett stadigt grepp. Jag trivs bättre borta än hemma. Om de inte är så att de är tomt i lägenheten,mamma går bra men alla andra kan fan strypa sig själva med ett skosnöre eller nåt. Jag är trött på att bli kallad värdelös.

Likes

Comments

"Du kom som en vind,du var som en prins men du försvann en dag och kommer aldrig att bli min. Såren läker med åren,de har dom gjort förut. Du ska veta att jag saknar en bit och de är du."

Tårar tårar och ännu mera tårar. Jag låg i mammas famn,ett telefonsamtal raserade min värld. Hur kunde du lämna mig? UTAN att berätta vart och varför. Du stack,bort från svenska gränsen, bara planen kan ta mig dit. Men jag kan ju inte ändå,för du berättade inte vart. Jag förlorade min värld,och nu står jag här med dina tomma ord.

"Dags och gå vidare?"
Men hur? Hur ska jag släppa löftena som fick mig att stå på benen,hur ska jag släppa de som en gång gjort mig glad? Som senare förvridits i sorg och ilska.
Det enda possitiva är att jag slipper tro att du är död,försvunnen eller bortrövad. Men du är "bara" i ett annat land,och jag får inte tag på dig. Jag slipper känna den oron, för kanske är du lyckligare där? Utan mig..
Jag får inte tänk
a såhär,för du var aldrig min.

Likes

Comments

Jag är hysterisk,ett samtal förstörde hela mitt liv. Snälla håll om mig. Vart är du någonstans,hur mår du? Tårarna bara rinner,hur kunde du? Var jag inte mer värd? Snälla kom hem o stanna kvar hos mig. Jag har letat tills jag stupat,du var den enda som gjorde mig till jag. Du var allt jag hade kvar

Likes

Comments

Jag vill hitta orden,jag vill inte greppa tag i något som är vingligare än mig själv. Jag har en tendens att ramla,men jag har fått höra att jag är stark,för jag tar mig upp varje gång. Men jag föll så hårt denna gång att jag måste nog brutit knäskålarna. Kan inte andas,något inom mig hoppas på cancer,men jag väcks snabbt ur tankesättet och inser att de är ångesten. Jag har så många saknader,men varför gör de ont inom mig,när de var dom som förlorade någon som älskade dom,och inte jag?  Det är tungt,och allt jag vill höra är att någon ljuger,säger att allt kommer bli bra, trots att jag vet att de inte kommer bli bra. 

Jag får höra hela tiden "Du är sjuk Emma,du klarar inte av de."  Och jag vet att jag inte gör de, ​men jag vill.​ Men jag kan inte, kan inte förstå hur fruktansvärt ont de gör? 

Förut var de att oavsett om jag inte ville göra de,så "kunde" jag,eller hoppades , att kunna göra saker i framtiden,att de kommer bli bra. Men jag vet nu att  de blir inte bra.

Likes

Comments

Sista delen av kapitlet lider mot sitt slut nu. Men jag hoppas verkligen jag kan leva som du. Jag letade nåt stort,svaret utreds och jag vet att jag är glad för de så varför gör de ont? Hur kan de vara så svårt att släppa saker helt,speciellt när de är något så fel. Har vänt på varje sten på marken,letat efter meningar. Så länge så jag börjat ledsna hårt på att vända stenar fan. Regnet piskar sakta ner mot marken,jag ser hur du gråter. Skalet som du bär på är hårt men jag ser du går sönder. Följer dig till dörren kramar om dig,jag låter de ske. Känner att de här kan vara sista gången nu som vi ses. Det går en känsla genom kroppen,jag har känt förr innan. Att inget är som de borde,du ska jämt försvinna. Springer alltid efter,frågar vad som hänt förtvivlat. Du säger inget men jag ser i dina ögon kvinna!  Men jag ljuger om jag säger att jag älskar dig nu, jag ljuger om jag säger att jag hatar dig nu. Men de blev bråk varje dag fram tills ja drog,då kom minnena tillbaka och dom bränner så hemskt. Hur kan nåt som är så fel för oss kännas som hem

Likes

Comments

Jag önskar jag kunde vrida tillbaka klockan. Hindrat mig från valen jag gjorde då. Säga att de inte blir bra, att du kommer förlora de och dem. Men jag kan inte göra nånting,jag försöker få i mig nåt att äta,vill bara kräkas. Det finns ingen motivation förutom gymmet längre. Han är borta. Men han lämnade mig inte på grund av annat,utan av mina val jag gjorde då,om jag uppfattat rätt.Hade jag haft chansen att tänka om,tänka till innan jag gjort de jag gjort,hade jag gjort de. Jag ser han i drömmarna,tankarna och utanför mitt fönster. Men han är mil härifrån,och jag kan inte längre kalla han för puhs husse,som jag hade längtat till och få göra. Och jag får ingen andra chans,och jag vet de är mitt fel -självhat.
Jag kan inte heller berätta att jag försökte ta livet av mig efter de,för vem fan vill ha en sån tjej? Men jag kunde inte hålla löftena om att aldrig skada mig själv igen,för de var så jag kontrollera smärtan inombords.

Jag vet att jag skrivit att jag inte behöver få svar. Men minns du inte orden vi sa?

Likes

Comments