Dagen till ära spenderades på Leos lekland i Birsta med både lunch och fika. Kom hem med en tvärnöjd och hur trött brud som helst sen!
Jag kan inte förstå att det har gått TVÅ JÄVLA ÅR! Och hon har utvecklas som bara den det senaste året, från att ha blivit sondmatad i 1,5 år så lärde hon sig att äta själv och hon har äntligen börjat gå! Så finns det inget stopp på henne, rally Harry som vi kallar henne. Den fantastiska ungen, min fantastiska unge ❤️
Jag är så jäkla stolt. Så. Jäkla. Stolt.

Imorgon är det tillbaka till rutinerna, förskola för henne och plugg för mig. 😴 det blir nog bra ändå.

- Angela

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

När vi kom till Huddinge så blev vi visade till vårt rum och fick träffa sköterskan, Jessie som hade tagit emot Jolene. Jessie blev iallafall min räddning på Huddinge, allt hon gjorde för oss och för Jolene kommer jag aldrig att glömma!
Hur som haver då berättade hon att Jolene skulle läggas i kylbehandling i 72 timmar, där man kyler ner kroppen till 33,5, för att minimera skador på hjärnan. Dom tre dagarna va dom längsta dagarna i mitt liv. Jag hade inte fått hålla i henne, inte ens fått se hennes fantastiska ögon. Istället fick jag sitta bredvid och hålla henne i handen och verkligen hoppas på att hon skulle må bra, att hon skulle överleva. Efter dessa långa dagar skulle hon äntligen värmas upp och få komma ur respiratorn. Man ökar med en 1 grad i timmen, efter några timmar så började damen krampa, hon fick krampmedicin och det beslutades att hon skulle hållas nedsövd. Planen var att efter uppvärmningen skulle hon tas ur respiratorn, och få testa något annat, men hennes lungor orkade inte. Hennes lungkärl knöt ihop sig och hon behövde mer syre. Så dom fick använda sig utav någon maskin som nästan sprutade i luft och nån annan som hjälpte henne att hålla upp lungorna. Efter 11 dagar utan några egentliga problem så skulle hon äntligen få slippa respiratorn. Och jag fick för första gången ha min prinsessa i famnen. Det är en helt sjuk känsla. Jag älskade den, och jag älskar den fortfarande! Om det är något som lugnar mig så är det att ha henne i famnen.

Nån dag senare fick vi veta att asfyxin(syrebristen) hade tagit hårt på Jolene. Hon hade ingen sug eller sväljreflex, så hon kunde inte äta själv. Vilket ledde till att hon blev sondmatad. Och hon producerade väldigt mycket slem som hon inte kunde svälja ner, så det fick vi ta bort med en slemsug.
Efter ca 3 veckor på Huddinge åkte vi tillbaka till sös, mot allas vilja. Att dom ens skickade tillbaka oss var ett misstag. (Dom trodde att orten vi bodde i,(trångsund) tillhörde Stockholms kommun och inte Huddinge kommun. Hade vi tillhört Sthlms kommun så hade vi haft alla läkarbesök där istället för Huddinge.) Sös vill jag inte ens prata om, det enda positiva var att vi fick en kanon läkare, som gjorde allt i sin makt för att vi skulle få komma hem. Han testade Jolenes styrkor till max, och hon är den starkaste ungen någonsin. På mindre än en vecka så andades hon själv och va en mer levande bebis! Hon va helt fantastisk!

Den 15/2-16 fick vi äntligen komma hem. Hem till vår lägenhet, vår säng, och vår lilla katt Bella ❤️ Vi fick äntligen starta vårt liv tillsammans som den lilla familjen vi va menade att var.

Tiden hemma blev ju inte riktigt som vi hade tänkt oss men vi gjorde allt vi kunde. Vi hade fått hemsjukvård, så varannan dag kom dom till oss. Vi kunde även ringa ifall att Jolene drog ut sonden, som hon gjorde 7986 ggr. Till slut fick jag gå en kurs så jag lärde mig att sätta sond själv. Då bröt jag med hemsjukvården, jag orkade inte med dom längre haha.
Tiden flög förbi med läkarbesök, habilitering och hörselhabilitering. Det va ett jäkla flängandes på mig och Jolene. Huddinge, Solna, söder och flemingsberg.

Imorgon har det gått exakt 2 år sen hon, min krigarprinsessa, valde att dyka upp. Med dunder och brak. Jag kan inte förstå att det har gått så fort. Hon har utvecklas så mycket. Hon har lärt sig att gå, att äta och vi försöker teckna med henne. :) Hon har en cp-skada, hur grav den är vet vi inte riktigt men det kommer fram så småningom. Positiva tankar och damens leende gör mycket!

Imorgon ska vi ha en mor och dotter dag. Vi ska röja runt på Leos lekland. Och fira att hon fortfarande är kvar i mitt liv, min allra bästa vän <3


Likes

Comments

Den 15 januari 2016 föddes vår vackra dotter på Södersjukhuset i Stockholm.
Det va en väldigt komplicerad förlossning, en svår och tuff för oss alla tre. Med barnmorskor som inte lyssnade eller riktigt brydde sig om varken mig eller Jolene. Där fick jag verkligen uppleva hur det är att vara en i mängden, att förlösa barn bara va en vanlig dag på jobbet.
Jag hade en lätt och skön graviditet, jobbade fram till december(tror jag), njöt av att få fixa och dona hemma innan hon skulle komma. Det va inga konstigheter under tiden.
Vattnet gick onsdagen den 13/1. Vi va så glada och exalterade över att få träffa vår tjej. Jag försökte vänta ut tiden hemma så länge jag kunde, ville inte behöva ligga på sjukhuset mer än vad jag behövde. :)
På förmiddagen på torsdagen så kunde jag inte vänta längre, vi åkte in och fick ett rum. Där blev vi lämnade ett bra tag innan någon kom för att titta till oss. Förutom Kim så hade jag mamma där, vi, speciellt jag, hade aldrig klarat av att vara där utan henne.
Det blev en väldigt utdragen förlossning men en unge som aldrig ville ut. Hon verkade trivas därinne haha. :) Vid midnatt så var jag fullt öppen men inte fan ville ungen ut. Hela natten låg jag där och andades in lustgas utav bara helvete. Hahaha! Det slutade med att vi fick ta sugklockan, och dom drog tills hon fastnade. Dom kallade in fler barnmorskor, läkare och överläkare. Och alla drog i omgångar. 09.54 fick dom äntligen ut henne och jag kunde andas ut. Läkarna sprang iväg med henne och Kim följde efter. Mamma stannade kvar med mig och nån sydde ihop mig. Efter ett tag, minns inte hur länge kommer Kim in med läkare och han berättar att Jolene hade fått syrebrist. Hon mådde inte alls bra och skulle åka akut till Huddinge sjukhus. Resten minns jag inte av den dagen. Vet att vi fick se henne. Och hon låg där med slangar i mun, näsa och mage. Jag va livrädd, förstod inte vad jag hade gjort för fel. Jag la all skuld på mig själv, en del gör det fortfarande. Har fortfarande mardrömmar och vaknar kallsvettig i tårar. Vi fick gå tillbaka till vårt rum och där kommer dom två vidriga barnmorskorna in och läggar skulden på mig. ”att det va jag som ville ha sugklocka. Du ville att vi skulle fortsätta” Snälla, jag va förstföderska. Jag hade stått på huvudet och tryckt ut ungen om det hade fungerat. Riktiga idioter.
Efter några timmar när jag och Kim hade fått sovit ifatt oss lite så tog vi en taxi till Huddinge och började vår resa med krigarprinsessan.

Likes

Comments

Jag träffade Kim på midsommar i dalarna 2011. Vi hade en gemensam vän och vi klickade den helgen. Det var egentligen då jag bestämde mig för att jag skulle ha honom. Han skulle bara bli min. Han bodde i Sundsvall och jag i Stockholm. Det va 40 mil mellan oss. Under hösten sågs vi ett par gånger och jag blev kär. Det blev inte han haha. Några dagar innan nyårsafton så berättade han fint för mig att han inte va intresserad, att han ”ville vara ensam”. Och jag lät honom vara, släppte allt och gick vidare. Det var lite tufft men jag insåg väl också själv att det ändå va 40 mil mellan så oddsen va inte direkt på vår sida.
Vi tappade kontakten, pratade inte på drygt två månader, då jag plötsligt en fredag, i februari, får ett sms där han skriver- ”hej, jag flyttar ner imorgon. :)” Det kortaste meddelandet någonsin haha.

Minns den stunden så väl. Jag är på mitt dåvarande jobb och ritar med mina barn. Och jag får panik! Jag ville inte träffa honom, jag hade ju gått vidare, jag som var så stark.
Plötsligt blev det lördag och jag och tjejerna skulle ner på den lokala puben som finns i Trångsund. Jag vet att jag tänkte att jag skulle hålla mig borta från honom. Jag kände mig så stark när jag klev innan för dörren men när jag såg honom så vek sig knäna. (Klyschigt, jag vet!) Sen den kvällen va jag fast! Igen.. Men vi började träffas, det gick lite upp och ner, och tillslut så hittade vi till där vi skulle vara. Tillsammans.
I augusti flyttade vi ihop, och fixade andra handkontrakt. Svart såklart, så efter 6 månader var vi tvungna att flytta. Tror vi flyttade runt 5 ggr på två år, tills vi bestämde oss för att köpa eget. 2013 åkte vi till Prag med min pappa, min syster och min svåger. Där förlovade vi oss, i solnedgången, inför alla. Helt fantastiskt fint!

2014 köpte vi en tvåa i Trångsund. Alldeles lagom för oss två och katten Bella som vi hade. Jag tror vi hann bo där i drygt ett halvår innan jag blev gravid. Gravid med vår fantastiska Jolene! Nyårsafton 15/16 så friade Kim. <3 En av dom absolut bästa dagarna i mitt liv!

Jolene föddes 2016, på hennes dopdag så gifte vi oss. <3 vi överraskade vänner och familj.
I maj 2017 så bestämde vi oss för att flytta upp till Sundsvall, Matfors. Där Kim är uppvuxen och har familj. Nu bor vi här i ett hus som är lagom stort och har hela livet framför oss.

Likes

Comments