Header

Jag kan erkänna för mig själv att Facebook och selfies blir ett beroende. Inte många vill erkänna det. Varför? Om man vet om problemet, kan man lättare hitta en lösning. Eller VILL alla vara såhär ytliga och hjärndöda framför skärmen? Ingen aning. Jag vet bara att jag innerst inne vet att Facebook är något vi kommer ångra att vi gick med i, främst av säkerhetsskäl. Och jag hittar i princip inget o...m Facebook-konspirationer, trots att det borde finnas hur mycket som helst. Filtreras det bort, raderas...? Får vi inte ens diskutera möjligheten helt plötsligt? ooooww, det var en öm tå. Och selfies. Kära hatade selfies. Finns inget jag gör, och inte kan låta bli, som samtidigt får mig att känna mig så löjlig. Kan i perioder ändå inte sluta = Beroende heter det. Det ska jag råda bot på. Men första steget var att erkänna allt för mig själv, sluta blunda som tyyyyp alla. Bara fota på, scrolla vidare i flödet. Jag har försökt sluta tagit selfies, för jag tycker det känns så jävla... B. Det känns som en grej som varit inne, som nu är extremt ute. Känns bara unket, ytligt, meningslöst. Istället för att leva själva så lever vi igenom att titta på vad andra gör, mer eller mindre. Vi blir förslöade, inbundna. Via telefonerna har vi istället ökat distansen, trots att tanken med tekniken och Facebook var... komma närmre varandra, enkelt, i hela världen? Och trots det mera distans än någonsin.

Och här på Facebook förekommer mycket luriga saker. Många ger sin information till företag helt gratis att använda, när de klickar på länkar som Facebook inte kan ansvara för osv. Jag har en stark magkänsla av att vi kommer ångra oss att vi lämnade ut oss såhär med information, personlig text och privata bilder på hela vårat liv. Och till och med när vi INSER att det kan vara något lurt, så kan vi inte sluta. Vi får abstinens efter Facebook. Jag behöver inte förklara hur, men det är uppbyggt så. Känns inte direkt bra?
Jag kanske inte direkt kan ändra på en livsstil jag haft sista 15 åren, även jag faller tillbaka i facebook-scrollandet och selfie-träsket. Även jag gillar kicken som alla andra får, oavsett ni erkänner det eller inte inte, av att få kommentarer och likes. Inget att skämmas för, det är uppbyggt så. Fungerar som kokain i hjärnan. Vi har alla blivit junkies. :)
Precis som avtändningen när ruset upphör så kan vi finna samma mönster.
Känner sig kanske lite tom efteråt när det upphör att gillas på den bilden, när alla redan har sett och klickat på gilla, kommenterat... Sen när alla har gått vidare, liksom. Då måste man lägga upp något nytt och få den där responsen, kicken... Annars känner man sig ju helt bortglömd nästan?
Och så är det igång igen! Sådär loopar det runt...
Det är belöningscentrat i hjärnan som reagerar. PRECIS som en drog.

En av mina allra första selfies, togs som runt 11-åring i min webcam. Jag har alltså hållit på såhär med egobilder i typ 15 år. Dags att vakna.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Drogs till denna video, då jag har haft mycket tankar. Jag älskar min familj, men alla är knepiga på sitt vis. Men det menar jag på ett kärleksfullt sätt, helt ärligt. MEN, jag skulle kunnat haft det lite enklare. I och med att jag och brorsan bodde med mamma när hon flippade ur, och pappa bodde inte kvar. Behöver inte skriva detaljer. Men T sa att vi har valt våra föräldrar själva. Så jag sökte runt lite, och hittade denna. Hann bara lyssna typ 20 sekunder och blir alldeles varm i kroppen. Jag känner igen det där såååå väl, fast för mig var det en liten pojke som kom fram och kramade mig och sa att jag var hans mamma. Jag drömde det för några år sen, men den har liksom etsat sig fast lite i minnet. Som att det inte bara var en dröm, utan en framtida vision. Jag fick ju känslan att jag MÅSTE möta min son igen, kände en sån otrolig kärlek. Som att jag verkligen omfamnade mitt barn. Det var en mäktig känsla. Bra för mig som gillar kickar ;)
Men, jag har alltså drömt exakt samma och det tyckte jag var riktigt spännande.
Jag har inte hunnit längre än så, var bara tvungen att skriva av mig lite. Jag kan lätt bli manisk tror jag. Tycker sånt här är stort. Jag älskar all form av själslig utveckling och att få kunskap inom känslor och förståelse för världen och energier.
Har jag valt mina föräldrar så fanns det en tanke bakom det. De är dem ultimata föräldrarna för just mig, för jag var stark nog att hantera lite kaos. Jag kanske rent av ville ha kaos ;)

Hursomhelst, familjen betyder allt för mig. Verkligen allt. Hur knepigt och kaotiskt det än kan bli, så är ni mina hjärtan i livet. T, kattar & katter ingår även i familjen, naturligtvis.


Likes

Comments

Kanske inte finns många barn här men, om jag skulle tala till ett barn så skulle jag säga; Var barn medans du kan.
Uppskatta dina föräldrar, morföräldrar, syskon och släkt som om det inte fanns en morgondag. Varenda tid tillsammans är värdefull, och det inser du när du börjar komma upp i 20-årsåldern. Så är det för mig. Har förlorat många av mina närmaste.

Idag skulle jag, hur klyschigt det än låter, bryta en arm för att få tillbringa En jäkla dag till med några speciella personer i mitt liv, som jag förut tog för givet. Men då var jag ung och ville allt annat än att umgås med släkt och familj. Man hamnar ju i den där perioden när det bara är kompisarna, mobilen och att vara snygg som är viktigt. Jämngamla killar och tjejer. Första hånglet. Första BH:n. Första moppen. Första sexet.

Allt är mera tilldragande att pyssla med än att åka till mormor & morfar och äta middag, i den åldern. Visst, jag förstår att det är en del i livet, en process att gå igenom... MEN, försök att lägga tid på "det tråkiga", som en dag i framtiden kommer vara rena nostalgiska minnena som du bär med dig hela hela livet. Det blir betydelsefullt
långt efteråt, och jag hatar att det är så...
Jag kunde prioritera att sminka mig i timmar eller platta håret när släkt hälsade på, som tonåring, istället för att sitta med och fika och prata. Var man borta hos någon så Längtade man bara tills man skulle åka hem igen. Man tänkte att alla skulle finnas kvar lååååång tid till, så varför kan jag bara inte få göra det JAG vill nu?! Man var nästan arg att dem tog ens tid, även om man såklart älskade dem och kände sig tryggast i världen i just familjens sällskap.

Tiderna kommer att förändras. Jag verkade tro som 6-åring att det FÖR ALLTID skulle vara som det var då. Bada och äta glass, få nya barbie-dockor...
Det var så svårt att föreställa sig framtiden, att vara vuxen, att dem viktiga i ens liv kanske inte finns där då...
Omöjlig tanke. Jag sa till mormor att jag skulle bo där när jag var 20. Dem skrattade.
Tiderna förändras. Åhh, vad de förändras. När tiden väl har slukat dina väldigt unga år, och du är vuxen och de där som alltid fanns där... De kanske ligger i en kall och mörk grav. Iaf deras kropp. Deras själ är någon annanstans. Så du får "prata" med dem i form av en sten, med deras namn och levnads-år inristat på. Fundera på det.

Men, hur tröstande tanken än är att deras själ flyger till paradiset, eller återföds; ni kan inte umgås. Ni kan inte fira jul. Det är borta.
Jag vet nu hur jäkla mycket jag betydde för till exempel mina morföräldrar. Visste inte då, men nu. Jag kan se på korten vilken kärlek morfar hade i blicken när han lyfter upp mig som 2-åring i famnen. Kortet har ögonblickligen fångat ett riktigt genuint, varmt, kärleksfullt leende. Han tittar
verkligen på mig, det finns ingen tvekan om vad som får hans ögon att lysa så.

Han dog i cancer, sommaren när jag var 14 år, och han visste den där sista julen 2004 att det inte blir någon mer jul. Jag har förstått vad den där "konstiga",
långa kramen var... Morfar var redan då svårt sjuk, fast jag förstod inte på vilken nivå. Jag var så jävla ego i den åldern också. Morr...att jag inte
såg. Han hasade sig fram till mig i sina gråa tofflor, med någon slags sorg i blicken och kramade mig. Kramade mig länge länge. Jag hörde honom till
och med snyfta till. Jag var förvirrad. Är morfar SÅ ledsen för att vi ska åka hem nu? Vi har ju tittat på Kalle Anka, ätit julbord och delat ut
paket... Jag tyckte också alltid att det var sorgligt när julen var över, men morfar verkade uppriktigt sagt jätteledsen. Jag hade ALDRIG sett honom gråta utom när min bror höll på att dö. Så, det var märkligt...
Men. Det var ju för att han förstod... Det blir ingen mer jul.

Han åkte mycket riktigt in på sjukhuset en kort tid därefter, och kom aldrig hem igen. Sista månaderna var han så påverkad av smärtstillande att han yrade och kände
inte igen mormor. Jag åkte aldrig och hälsade på, för mamma hade sagt att morfar såg inte ut som morfar längre.
Han dog klockan 4, en natt. Jag minns så väl att mamma kom in... Jag minns så väl att jag hatade mig själv för att jag inte hälsade på honom på sjukhuset.
Oavsett. Jag borde gått dit. Så som han alltid hade funnits för mig. När jag låg på sjukhus en gång som liten satt han bredvid min säng i flera dygn
och bara såg lidande ut. Morfar, förlåt. I nästa liv ska jag göra annorlunda, det här får bli min läxa.
Och mormor... Som togs ifrån mig i somras. Från ena dagen till den andra, så fanns du inte mera. Jordgubbarna du köpt för att vi skulle hälsa på stod
fortfarande färska i kylen. Ingen förstod någonting. Varför...?

Det gör så ont.
Jag förstår nu att mormor, också hade en speciell kärlek till mig. Jag minns när jag var liten och sjuk.
Hon kunde ställ sig och steka köttbullar klockan 2:15 på natten, bara för jag kom upp som pytteliten och sa "mommo, jag är hungrig". Jag tog sånt för givet, klart
jag ska få mat om jag är hungrig. Nu förstår jag ju att hon var mitt i sömnen, och att man minst av av allt gå upp av laga mat, men ändå går upp och lagar mat och matar mig, fast hon är runt 70 år då. Det var liksom ingen tvekan, ville jag ha köttbullar så skulle jag få det...

Vilka fantastiskt kärleksfulla människor dem var.
Och jag minns när min pappa sa till mig när jag oroade mig för småsaker som engelska-provet i fyran eller att min bästis skulle vara borta från skolan i en vecka... Då sa han; "Lina, det här kommer låta hårt, men... Dina problem du har nu, det är ingenting. Du är fortfarande så liten att du inte behöver ta något mera ansvar än att gå till skolan några timmar om dagen, sen komma hem och fundera ut vad du vill leka med eller vilken film du vill se. Du har inga räkningar att betala, du behöver inte åka och handla mat och laga den, du vet ännu inte vad ett brustet hjärta är och alla som älskar dig mest lever och kommer skydda dig från allt. Du kommer minnas tillbaka på den här tiden som den mest ljuva någonsin, för du kommer ha problem på en större nivå då. Vi kanske inte finns kvar, du kanske bor i en ny stad, du måste jobba för att betala räkningarna... Det behöver du inte tänka på nu, för det är långt dit... Det är därför jag säger det här, för du fortfarande DÄR; tiden när det är som bäst. Njut av den här tiden, var ett barn... Lek, bekymra dig inte för framtiden, du kommer inte komma ihåg ditt engelskaprov ens en vacker dag, hur jobbigt det än känns nu. Den här tiden får du aldrig tillbaka igen, och det är NU du har den." Sen gick vi och spelade TV-spel.

Jag glömmer aldrig det samtalet. Jag minns att jag inte riktigt förstod, eller att jag bara inte hade förmågan att förstå värdet. Jag visste inget annat,
hade inga kontraster, fanns inget att sakna... Förutom att ALLTID längta tills man blir stor. Eller 15. Det kändes så långt borta, och man ville dit...
helst igår.
Finns flera jag skulle vilja nämna, men det blir så himla långt inlägg då. (sooom att det inte är det nu, haha)

Vad hade man så bråttom till?
Jag förstår att pappa hade sååå rätt, även om det kan tyckas låta hårt. Han menade inte att skrämma mig, det är hans sätt att förklara så jag förstår. Inga
halvmesyrer här inte. Han visste att jag var tillräckligt tuff. Jag kunde höra att det inte alltid kommer vara såhär, så jag kaaanske fick lite perspektiv på det.
På det sättet var han fantastisk, han hoppade över alla fina toner och var rak på sak. Jag beundrade honom sååå mycket, han var min idol.
Jag skröt om honom på dagis, jag ville åka med han överallt även om han så bara skulle till macken och köpa cigg. Fick åka med på hans motorcykel, med
en hjälm jag själv fått välja ut och jag kände mig sååå trygg där bakom pappas rygg, hållandes hårt runt honom. Och jag tyckte jag och pappa var de coolaste i hela byn.
Ingen hade riktigt föräldrar som jag, men jag blev den jag är tack vare det. Och idag när de flesta inte lever, så säger jag åter igen till speciellt väldigt unga människor; Lev så länge du kan i barndomen, åk och ät hos din farmor... Kommer förstå sen vilket värde det hade för dem samt din saknad
för dem inte längre finns i ditt liv. Tro mig. Jag har varit med om så mycket nu på mina 26 år att jag kan vara så pass självsäker att säga;
Lyssna på mina ord. Lyssna på min pappas ord. Jag vet jag vet, jag är "bara" 26, och man kanske inte vill ta råd från någon då. Men, jag tror det ändå
handlar mera om erfanenhet än ålder.

Ni kommer sitta med samma känsla jag har nu om 10 år och undra hur fan du tänkte när du sa att du "Hatade" dina föräldrar, bara för att du var tvungen att komma hem kl 21:00 på vardagar, fast
Sofie fick vara ute till 22:00. De brydde sig bara så mycket om dig, de var RÄDDA om dig. Du ville bara flytta hemifrån så fort du kunde... En dag bara vaknar man,
och får nästan en chock, en insikt...speciellt efter en begravning och tänker; Om jag bara fick fira en sista jul med alla er i år så skulle det vara värt mera än NÅN jäkla cool fest i världen.
Älskar er.
Har alltid gjort, kommer alltid göra. Även om det jag inte visade det då.
Kan ni se hur mycket jag ångrar mig, hur mycket jag älskar er nu när ni är i himlen? Kan någon stilla mina tvivel o ch säga att dem SER mig nu, och förlåter mig och tror på det jag säger, att jag har aldrig älskat några människor så mycket som dem? Och att jag önskar jag sagt det medans de fortfarande var i livet,
men jag säger det nu igen... Jag älskar er. Så mycket så det värker i mig,.

Jag vill sprida vidare detta "budskap" ifall någon skulle få en slags känsla av att det kanske kan ligga något i det här. Jag kanske bara är överdrivet sentimental, men jag
är övertygad att om du haft en kärleksfull barndom och familj så kommer du garanterat att känna liknande känslor som jag. Så mitt budskap är att redan idag
hälsa på eran farmor, eller när det är julafton; Njut av att alla sitter där tillsammans och äter och har det bra. Känn kärleken. Någon dag står stolarna tomma. Jag vill inte att någon ska behöva uppleva sorgen och ångern jag känner. Längta inte hem till kompisen för att du ska visa vad du fått i paket.
Stanna i stunden. Det som är "just nu" kommer aldrig, aldrig tillbaka hur hårt du än önskar det.

Jag undrar om det är psykiskt möjligt att få ett barn att förstå det här? Min pappa försökte ju verkligen förklara, haha. Ändå... Jag bara längtade till att bli stor, tog inte det på allvar.
Det kanske inte är meningen att man ska ha den insikten redan då? Dock vet jag inte varför?


Likes

Comments

Har lite tankar kring vetenskap, andlighet och religion;
Jag har nog alltid trott på vetenskapen. Eller, trott och trott. Jag visste inget annat, har inte funderat sååå mycket.
Tills nu.

Tanken slog mig
att vi från vi är barn får lära oss i skolböckerna om Big Bang och Evulotions-teorin, i stort sett från vattenorganism till apa
till människa. Aldrig riktigt ifrågasatt. Om vi lär oss detta i skolan, från väldig tidig ålder är det inte så märkligt heller.
Vi tror väl inte att skolan och hela samhället lär ut oss lögner? Rena påhitt?

Hur är det mer troligt att av en slump, från ingenting, skapas en expansion och "rymden skapas"?
Vattenorganismer tar sig upp på land, utvecklas från organism till djur till människa. Okej, vi säger så. Men till frågorna;
Det är viktigt att notera att Big Bang inte är en explosion i den vanliga meningen att vi från början har haft en samling av materia som legat stilla
i ett i övrigt tomt universum, och att denna materia sedan kastats ut i det omgivande tomrummet.
Vart kom den där materian ifrån? Uppstod från ingenstans? Nånstans måste det ju komma ifrån, det kan inte bara "finnas där", hur förklarar vi det?
Förklaringen lyder;
Big bang är en expansion, där avståndet mellan två godtyckliga partiklar, vilka kan vara två atomer eller två galaxer, eller någonting annat,
ökar med tiden genom att själva rummet växer på grund av att skalfaktorn växer med tiden.

Så de säger sig alltså ha en förklaring, men varför köper vi det bara rakt av? Ateister ifrågasätter ALLT fel med till exempel kristendomen. Hur asburt löjligt och påhittat det är. "Gud skapade världen, ja men tjena". DET känns alltså helt otroligt, men att någonting från ingenstans skapar hela jäkla universum,
det makes more sense? Det känns inte som ett i efterhand påhittat fakta, alls?

Varför vill samhället att vi ska tro att detta är det enda sanna? Är det något dem döljer?
Och om vi snabbt ska gå in på Evulotions-teorin, som lyder följande; Evolution i biologisk mening är den process varigenom levande organismers egenskaper
förändras från en form till en annan mellan successiva generationer. Den innebär att ärftliga egenskaper i en population förändras från generation till
generation genom olika processer. Evolution är ursprunget till den stora variation som finns i den biologiska världen: de nu förekommande arterna är alla
besläktade genom ett gemensamt ursprung, och med tiden utvecklas nya arter från de existerande genom artbildning, en produkt av små successiva
förändringar över stora tidsrymder. Med evolutionsteorin menas den vetenskapliga modell som beskriver hur allt liv på jorden har utvecklats från en gemensam urform.
Ibland används orden evolution eller utvecklingslära som synonym till evolutionsteorin. Evolutionsteorin är en "vetenskaplig sanning" vilket
evolutionsbiologen Stephen Gould förklarar som "[en vetenskaplig sanning är] ett påstående för vilket det finns så mycket evidens (bevis) att det skulle
vara perverst att förneka det."

Att ett djur bara skulle utvecklas till något helt annat, att till exempel en krokodil blir en dinosaurie som blir en fågel som blir en kyckling... Ehm,
näe. En fågel är en fågel, en gris är en gris... Oavsett tidsålder. Jag köper det inte. Jag tror mera på att varje art individuellt har fötts för sitt
bidragande ändamål att hålla planetens ekosystem i schack, och det finns ingen ursprunglig "enda ras", utan det finns massvis som har skapats, vi vet bara inte hur.

Nu är jag inte religiös, än, jag har precis börjat gräva i detta. Men för mig känns "Gud skapade jorden", precis lika troligt som "Big Bang skapade jorden",
för altl känns som ett i efterhand påhittat "såhär skulle det nog kunna vara". Ingen kan säga EXAKT vad som hände för 13,8 MILJARDER år sen.

Alla "bevis" som dem har som vi är för "outbildade för att ens kunna förstå", kan bara vara ett trick, typ "det här är för avancerat för dig, lita på oss
i denna fråga. Vi är experter".
Jag börjar starkt tvivla. Sluta aldrig ifrågasätta. Man är inte galen för att man väljer att tro på Gud. Man är inte heller galen för att man tror på vetenskapen, men det som stör mig är att vi köper det rakt av? Det ÄR alltså fakta?
Jag tror på något högre och större än vad vetenskapen lär ut. Jag tror på universums krafter, attraktionslagen, tvillingsjälar och tidigiare liv.

För mig börjar vetenskapen bli en jävla show, ett tvång att tro på vad DEM säger, att inte tänka själv. Försök bryt er loss och tänka själva. Är nästan övertygad om att världen inte är vad vi tror att den är, det finns dimensioner vi inte kan se och som vi måste lära oss att besöka.

Vetenskapen är deprimerande. De påstår att när du dör, så dör du bara. Hjärtat slutar slå, och du finns inte mer. Så vissa påstår att människan söker en Gud, ett syfte, en högre mening för att motverka meningslösheten man kan känna av att äta, jobba, sova och dö. Tror vi på något så har ALLT ett syfte, och världen blir spännande. Men samtidigt, jag vet så många lyckliga människor som funnit sin trygghet i sin religion, oavsett kristendom eller buddhism.
Det handlar inte alls om rädsla eller flykt, utan vad som känns rätt i hjärtat.

Snälla, börja ifrågasätta allt "fakta" du får, för varken du eller någon annan kan vara 100 % säker på någonting som hände för miljarder år sen, om du tänker närmre på det.

Och jag tror det finns en tanke bakom att vi inte ska veta Sanningen, utan vi ska lyssna på den här sagan om hur Jorden skapades, och aldrig tvivla.
Varför inte lära ut en frivillig religion i skolan, vid intresse? Jag ser vetenskapen som en religion, en påtvingad religion. Vi blir hjärntvättade att det är såhär, och vi är foliehattar om vi ifrågasätter... Något lömskt är det, och NÅGON GÅNG kommer vi få veta, kanske?

Likes

Comments