Header

Jag kan erkänna för mig själv att Facebook och selfies blir ett beroende. Inte många vill erkänna det. Varför? Om man vet om problemet, kan man lättare hitta en lösning. Eller VILL alla vara såhär ytliga och hjärndöda framför skärmen? Ingen aning. Jag vet bara att jag innerst inne vet att Facebook är något vi kommer ångra att vi gick med i, främst av säkerhetsskäl. Och jag hittar i princip inget o...m Facebook-konspirationer, trots att det borde finnas hur mycket som helst. Filtreras det bort, raderas...? Får vi inte ens diskutera möjligheten helt plötsligt? ooooww, det var en öm tå. Och selfies. Kära hatade selfies. Finns inget jag gör, och inte kan låta bli, som samtidigt får mig att känna mig så löjlig. Kan i perioder ändå inte sluta = Beroende heter det. Det ska jag råda bot på. Men första steget var att erkänna allt för mig själv, sluta blunda som tyyyyp alla. Bara fota på, scrolla vidare i flödet. Jag har försökt sluta tagit selfies, för jag tycker det känns så jävla... B. Det känns som en grej som varit inne, som nu är extremt ute. Känns bara unket, ytligt, meningslöst. Istället för att leva själva så lever vi igenom att titta på vad andra gör, mer eller mindre. Vi blir förslöade, inbundna. Via telefonerna har vi istället ökat distansen, trots att tanken med tekniken och Facebook var... komma närmre varandra, enkelt, i hela världen? Och trots det mera distans än någonsin.

Och här på Facebook förekommer mycket luriga saker. Många ger sin information till företag helt gratis att använda, när de klickar på länkar som Facebook inte kan ansvara för osv. Jag har en stark magkänsla av att vi kommer ångra oss att vi lämnade ut oss såhär med information, personlig text och privata bilder på hela vårat liv. Och till och med när vi INSER att det kan vara något lurt, så kan vi inte sluta. Vi får abstinens efter Facebook. Jag behöver inte förklara hur, men det är uppbyggt så. Känns inte direkt bra?
Jag kanske inte direkt kan ändra på en livsstil jag haft sista 15 åren, även jag faller tillbaka i facebook-scrollandet och selfie-träsket. Även jag gillar kicken som alla andra får, oavsett ni erkänner det eller inte inte, av att få kommentarer och likes. Inget att skämmas för, det är uppbyggt så. Fungerar som kokain i hjärnan. Vi har alla blivit junkies. :)
Precis som avtändningen när ruset upphör så kan vi finna samma mönster.
Känner sig kanske lite tom efteråt när det upphör att gillas på den bilden, när alla redan har sett och klickat på gilla, kommenterat... Sen när alla har gått vidare, liksom. Då måste man lägga upp något nytt och få den där responsen, kicken... Annars känner man sig ju helt bortglömd nästan?
Och så är det igång igen! Sådär loopar det runt...
Det är belöningscentrat i hjärnan som reagerar. PRECIS som en drog.

En av mina allra första selfies, togs som runt 11-åring i min webcam. Jag har alltså hållit på såhär med egobilder i typ 15 år. Dags att vakna.

Likes

Comments

Ted måste verkligen ha varit så djup, och deprimerad så han blev galen. Man vet ju hur det kan kännas. Den här texten symboliserar så mycket smärtsam nostalgi för mig. Som att det är det man känner. Hur åren har gått förbi, och alla man förlorat längs vägen. Mycket fin... Som vanligt kan Ted konsten att beröra mig, och har alltid gjort.

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus

finns de skrik som ingen hör

allt försvinner i ett sus

som när vinden sakta dör

alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn...

Likes

Comments