Header

  1. Det här har fan stört mig länge, måste bara få ut detta;
    När jag och Emelie hade grått hår och svart läppstift blev vi retade och illa omtalade. Nu bara för Veckorevyn säger att det är snyggt, så vill alla se ut så.
    Det ÄR lite komiskt faktiskt med mode-världen, haha! Vilket folk.
    Samtidigt kan vi ju för alltid känna; Vi var först. Vi var stil-ikonerna utan att någon visste om det. ;) Rääätt ballt att vara 10 år före, skita i att ALLA tyckte det såg förjävligt ut (eftersom d...et var inne med typ blont hår och rosa läppstift då), och bara köra... Sen som sagt 10 år senare ser alla ut som vi gjorde då, och det är väl lite karma känner jag. De som såg ner på oss kan ju känna sig lite dumma idag tycker jag! Haha! <3
    Blev kallad clown för mitt röda hår, idag vill alla har rött, rosa, blått, grönt hår.
    Blev kallad nazist för bomberjacka och dr.martens, för några år sedan var Dr.martens jättepopulära, och idag är bomberjackan den "hetaste trenden"..
    Jag och min bästis hade grått hår, då SKRATTADE frisörerna åt oss. Alltså, på riktigt. Dem skrattade så dem kiknade. Hur KUNDE man ha GRÅTT hår när man var tonåring?
    Idag... ja, behöver jag ens prata om trenden med grått hår?
    Jag minns att jag hade tighta camo/militär-brallor som punkare, och hörde att det var fult. Camo hörde hemma på killar. Idag är det trendigt med camo-jeans osv..
    Hade såna där Overknee-stövlar, då var jag hora. Idag är det sååå trendigt att ha Overknee-stövlar. Inte horigt någonstans.
    Jag var typ först med Rosa hår, Dr Martens, Bomberjacka och andra saker som har varit väldigt inne sista åren eller är väldigt inne just nu. Man blir lite sådär.. Kan folk tänka själva istället?! Känns det inte dumt att håna någon, för att sedan se exakt likadan ut sen för att någon mode-nisse sa att det var fint? Hur kan man ändra sin åsikt bara sådär? Eller, var dem bara avundsjuka för de inte vågade själva? De lär ju inte ha tyckt att det var SÅ hemskt... eller? Vad hände med din egna åsikt, din lilla insekt...
    Jaja, jag lutar mig tillbaka idag och ler åt att alla ser ut som jag för 10 år sedan. Och SNYGGT är det, precis som jag visste redan då!
    Lite kaxigt inlägg, men vafan... Så som jag blev hånad för min stil är det lite skönt att man inser sen att jag bara var sjukt stark som stod på mig och att de andra förmodligen såg sjukt tråkiga ut med sina JL-tröjor och Nike-skor.

    Silverblont hår med svart läppstift, typ 14 år, på bilden här. 😏 De ni!
    Tack för mig, det var skönt att sätta ord på detta fenomen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har inte hört något från Lene Marlin eller typ tänkt på Lene Marlin på minst 10 år... Trodde denna låt handlade om nåt fik runt hörnet, typ. Men sen läste jag texten av en slump, och insåg hur jääävla vacker den är.  Kan verkligen relatera till texten, kanske därför den kramade tag om mitt hjärta. <3

I entered the room
Sat by your bed all through the night

I watched your daily fight
I hardly knew
The pain was almost more than I could bear
And still I hear
Your last words to me.

Heaven is a place nearby
So I won't be so far away.
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday.
Heaven is a place nearby
So there's no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I'll always be by your side.
You just faded away
You spread your wings you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back.
You're always on my mind
About to tear myself apart.
You have your special place in my heart.

Always heaven is a place nearby
So I won't be so far away.
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday.
Heaven is a place nearby
So there's no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I'll always be by your side.

And even when I go to sleep
I still can hear your voice
And those words
I never will forget

Likes

Comments

Alltså, ja. Jag bekänner färg här. När jag och mitt älskade hjärta firade 10 månader tillsammans så lagade jag en Halloumi Carbonara, typ. Tagliatelle är ju så sjukt gott. Och halloumi.
Så snyggt upplagt av mig också, om jag får vara så uppkäftig. Gillar ruccolan på toppen där. Känns Ramsey'igt.
Är ju, egentligen, veganer. Så någonstans känns det ju fel. Men det är fortfarande inte ett dött djur vi har på tallriken, om det är något försvar. Vi har skött oss länge. Hata oss inte.
Jävlar vad gott det var.

Likes

Comments

Kanske inte finns många barn här men, om jag skulle tala till ett barn så skulle jag säga; Var barn medans du kan.
Uppskatta dina föräldrar, morföräldrar, syskon och släkt som om det inte fanns en morgondag. Varenda tid tillsammans är värdefull, och det inser du när du börjar komma upp i 20-årsåldern. Så är det för mig. Har förlorat många av mina närmaste.

Idag skulle jag, hur klyschigt det än låter, bryta en arm för att få tillbringa En jäkla dag till med några speciella personer i mitt liv, som jag förut tog för givet. Men då var jag ung och ville allt annat än att umgås med släkt och familj. Man hamnar ju i den där perioden när det bara är kompisarna, mobilen och att vara snygg som är viktigt. Jämngamla killar och tjejer. Första hånglet. Första BH:n. Första moppen. Första sexet.

Allt är mera tilldragande att pyssla med än att åka till mormor & morfar och äta middag, i den åldern. Visst, jag förstår att det är en del i livet, en process att gå igenom... MEN, försök att lägga tid på "det tråkiga", som en dag i framtiden kommer vara rena nostalgiska minnena som du bär med dig hela hela livet. Det blir betydelsefullt
långt efteråt, och jag hatar att det är så...
Jag kunde prioritera att sminka mig i timmar eller platta håret när släkt hälsade på, som tonåring, istället för att sitta med och fika och prata. Var man borta hos någon så Längtade man bara tills man skulle åka hem igen. Man tänkte att alla skulle finnas kvar lååååång tid till, så varför kan jag bara inte få göra det JAG vill nu?! Man var nästan arg att dem tog ens tid, även om man såklart älskade dem och kände sig tryggast i världen i just familjens sällskap.

Tiderna kommer att förändras. Jag verkade tro som 6-åring att det FÖR ALLTID skulle vara som det var då. Bada och äta glass, få nya barbie-dockor...
Det var så svårt att föreställa sig framtiden, att vara vuxen, att dem viktiga i ens liv kanske inte finns där då...
Omöjlig tanke. Jag sa till mormor att jag skulle bo där när jag var 20. Dem skrattade.
Tiderna förändras. Åhh, vad de förändras. När tiden väl har slukat dina väldigt unga år, och du är vuxen och de där som alltid fanns där... De kanske ligger i en kall och mörk grav. Iaf deras kropp. Deras själ är någon annanstans. Så du får "prata" med dem i form av en sten, med deras namn och levnads-år inristat på. Fundera på det.

Men, hur tröstande tanken än är att deras själ flyger till paradiset, eller återföds; ni kan inte umgås. Ni kan inte fira jul. Det är borta.
Jag vet nu hur jäkla mycket jag betydde för till exempel mina morföräldrar. Visste inte då, men nu. Jag kan se på korten vilken kärlek morfar hade i blicken när han lyfter upp mig som 2-åring i famnen. Kortet har ögonblickligen fångat ett riktigt genuint, varmt, kärleksfullt leende. Han tittar
verkligen på mig, det finns ingen tvekan om vad som får hans ögon att lysa så.

Han dog i cancer, sommaren när jag var 14 år, och han visste den där sista julen 2004 att det inte blir någon mer jul. Jag har förstått vad den där "konstiga",
långa kramen var... Morfar var redan då svårt sjuk, fast jag förstod inte på vilken nivå. Jag var så jävla ego i den åldern också. Morr...att jag inte
såg. Han hasade sig fram till mig i sina gråa tofflor, med någon slags sorg i blicken och kramade mig. Kramade mig länge länge. Jag hörde honom till
och med snyfta till. Jag var förvirrad. Är morfar SÅ ledsen för att vi ska åka hem nu? Vi har ju tittat på Kalle Anka, ätit julbord och delat ut
paket... Jag tyckte också alltid att det var sorgligt när julen var över, men morfar verkade uppriktigt sagt jätteledsen. Jag hade ALDRIG sett honom gråta utom när min bror höll på att dö. Så, det var märkligt...
Men. Det var ju för att han förstod... Det blir ingen mer jul.

Han åkte mycket riktigt in på sjukhuset en kort tid därefter, och kom aldrig hem igen. Sista månaderna var han så påverkad av smärtstillande att han yrade och kände
inte igen mormor. Jag åkte aldrig och hälsade på, för mamma hade sagt att morfar såg inte ut som morfar längre.
Han dog klockan 4, en natt. Jag minns så väl att mamma kom in... Jag minns så väl att jag hatade mig själv för att jag inte hälsade på honom på sjukhuset.
Oavsett. Jag borde gått dit. Så som han alltid hade funnits för mig. När jag låg på sjukhus en gång som liten satt han bredvid min säng i flera dygn
och bara såg lidande ut. Morfar, förlåt. I nästa liv ska jag göra annorlunda, det här får bli min läxa.
Och mormor... Som togs ifrån mig i somras. Från ena dagen till den andra, så fanns du inte mera. Jordgubbarna du köpt för att vi skulle hälsa på stod
fortfarande färska i kylen. Ingen förstod någonting. Varför...?

Det gör så ont.
Jag förstår nu att mormor, också hade en speciell kärlek till mig. Jag minns när jag var liten och sjuk.
Hon kunde ställ sig och steka köttbullar klockan 2:15 på natten, bara för jag kom upp som pytteliten och sa "mommo, jag är hungrig". Jag tog sånt för givet, klart
jag ska få mat om jag är hungrig. Nu förstår jag ju att hon var mitt i sömnen, och att man minst av av allt gå upp av laga mat, men ändå går upp och lagar mat och matar mig, fast hon är runt 70 år då. Det var liksom ingen tvekan, ville jag ha köttbullar så skulle jag få det...

Vilka fantastiskt kärleksfulla människor dem var.
Och jag minns när min pappa sa till mig när jag oroade mig för småsaker som engelska-provet i fyran eller att min bästis skulle vara borta från skolan i en vecka... Då sa han; "Lina, det här kommer låta hårt, men... Dina problem du har nu, det är ingenting. Du är fortfarande så liten att du inte behöver ta något mera ansvar än att gå till skolan några timmar om dagen, sen komma hem och fundera ut vad du vill leka med eller vilken film du vill se. Du har inga räkningar att betala, du behöver inte åka och handla mat och laga den, du vet ännu inte vad ett brustet hjärta är och alla som älskar dig mest lever och kommer skydda dig från allt. Du kommer minnas tillbaka på den här tiden som den mest ljuva någonsin, för du kommer ha problem på en större nivå då. Vi kanske inte finns kvar, du kanske bor i en ny stad, du måste jobba för att betala räkningarna... Det behöver du inte tänka på nu, för det är långt dit... Det är därför jag säger det här, för du fortfarande DÄR; tiden när det är som bäst. Njut av den här tiden, var ett barn... Lek, bekymra dig inte för framtiden, du kommer inte komma ihåg ditt engelskaprov ens en vacker dag, hur jobbigt det än känns nu. Den här tiden får du aldrig tillbaka igen, och det är NU du har den." Sen gick vi och spelade TV-spel.

Jag glömmer aldrig det samtalet. Jag minns att jag inte riktigt förstod, eller att jag bara inte hade förmågan att förstå värdet. Jag visste inget annat,
hade inga kontraster, fanns inget att sakna... Förutom att ALLTID längta tills man blir stor. Eller 15. Det kändes så långt borta, och man ville dit...
helst igår.
Finns flera jag skulle vilja nämna, men det blir så himla långt inlägg då. (sooom att det inte är det nu, haha)

Vad hade man så bråttom till?
Jag förstår att pappa hade sååå rätt, även om det kan tyckas låta hårt. Han menade inte att skrämma mig, det är hans sätt att förklara så jag förstår. Inga
halvmesyrer här inte. Han visste att jag var tillräckligt tuff. Jag kunde höra att det inte alltid kommer vara såhär, så jag kaaanske fick lite perspektiv på det.
På det sättet var han fantastisk, han hoppade över alla fina toner och var rak på sak. Jag beundrade honom sååå mycket, han var min idol.
Jag skröt om honom på dagis, jag ville åka med han överallt även om han så bara skulle till macken och köpa cigg. Fick åka med på hans motorcykel, med
en hjälm jag själv fått välja ut och jag kände mig sååå trygg där bakom pappas rygg, hållandes hårt runt honom. Och jag tyckte jag och pappa var de coolaste i hela byn.
Ingen hade riktigt föräldrar som jag, men jag blev den jag är tack vare det. Och idag när de flesta inte lever, så säger jag åter igen till speciellt väldigt unga människor; Lev så länge du kan i barndomen, åk och ät hos din farmor... Kommer förstå sen vilket värde det hade för dem samt din saknad
för dem inte längre finns i ditt liv. Tro mig. Jag har varit med om så mycket nu på mina 26 år att jag kan vara så pass självsäker att säga;
Lyssna på mina ord. Lyssna på min pappas ord. Jag vet jag vet, jag är "bara" 26, och man kanske inte vill ta råd från någon då. Men, jag tror det ändå
handlar mera om erfanenhet än ålder.

Ni kommer sitta med samma känsla jag har nu om 10 år och undra hur fan du tänkte när du sa att du "Hatade" dina föräldrar, bara för att du var tvungen att komma hem kl 21:00 på vardagar, fast
Sofie fick vara ute till 22:00. De brydde sig bara så mycket om dig, de var RÄDDA om dig. Du ville bara flytta hemifrån så fort du kunde... En dag bara vaknar man,
och får nästan en chock, en insikt...speciellt efter en begravning och tänker; Om jag bara fick fira en sista jul med alla er i år så skulle det vara värt mera än NÅN jäkla cool fest i världen.
Älskar er.
Har alltid gjort, kommer alltid göra. Även om det jag inte visade det då.
Kan ni se hur mycket jag ångrar mig, hur mycket jag älskar er nu när ni är i himlen? Kan någon stilla mina tvivel o ch säga att dem SER mig nu, och förlåter mig och tror på det jag säger, att jag har aldrig älskat några människor så mycket som dem? Och att jag önskar jag sagt det medans de fortfarande var i livet,
men jag säger det nu igen... Jag älskar er. Så mycket så det värker i mig,.

Jag vill sprida vidare detta "budskap" ifall någon skulle få en slags känsla av att det kanske kan ligga något i det här. Jag kanske bara är överdrivet sentimental, men jag
är övertygad att om du haft en kärleksfull barndom och familj så kommer du garanterat att känna liknande känslor som jag. Så mitt budskap är att redan idag
hälsa på eran farmor, eller när det är julafton; Njut av att alla sitter där tillsammans och äter och har det bra. Känn kärleken. Någon dag står stolarna tomma. Jag vill inte att någon ska behöva uppleva sorgen och ångern jag känner. Längta inte hem till kompisen för att du ska visa vad du fått i paket.
Stanna i stunden. Det som är "just nu" kommer aldrig, aldrig tillbaka hur hårt du än önskar det.

Jag undrar om det är psykiskt möjligt att få ett barn att förstå det här? Min pappa försökte ju verkligen förklara, haha. Ändå... Jag bara längtade till att bli stor, tog inte det på allvar.
Det kanske inte är meningen att man ska ha den insikten redan då? Dock vet jag inte varför?


Likes

Comments

Har precis tittat klart på "American Horryr Story - Asylum", vilket är andra säsongen. Har så mycket gott att säga om serien, men jag är inte i skrivstimmet just nu... Kanske en annan gång. Man kan ju i alla fall tips om en svinbra serie, som jag nu faktiskt sitter och saknar, haha. Någon slags tomhet att typ.. Jahapp, det var det?!
Så häftig story, så jävla coola karaktärer... Ni som inte sett, jag valde ut lite bilder från serien som jag tycker visar mycket av hur den är, och som tilltalar mig...dock innehåller den faktiskt mera kärlek än de bilder jag har valt. Någon är i dystert mode, ha?
Testa se detta. Looove it. <3 Dock kanske lite bisarrt för vissa som inte är vana med sån mycket gore. Skulle jag faktiskt vilja påstå att det är, trots att de må vara hollywood-serie. Den är ganska brutal.

Likes

Comments