"Fan, jag blir så jävla arg över folk som lägger upp såna videos", "Testar man verkligen fortfarande på djur? Nä, jag har hört att det var en lögn", "Jag vill väl inte se när de misshandlar ett djur sådär, så störda människor", "Jag tror inte man flår djur för päls... Man bedövar säkert"

Alla har vi varit där, ovetandes. Varför tror vi människor lägger upp videos, bilder och fakta på sociala medier om djurtest, misshandel och kosmetikmärken som helt plötslig vill in på Kinas beautymarknad?

Svaret är: för att alla ska få se vilken värld vi skapar. Världen vi konsumenter indirekt skapar genom att köpa en produkt flertal gånger från ett bolag som testar på oskyldiga varelser. Varelser med känslor. Jag skulle själv aldrig vilja vara anledningen till att detta fortgår, men tragiskt nog har jag också varit skeptisk. "Varför ska jag? Det är ju bara en skit i havet" Känner mig så dum att jag var så ignorant, egoistisk och trångsynt att jag ens kunde uttrycka mig så. Jag visste ingenting. Jag skäms. Sen började jag ta ansvar, började läsa. Kolla på en dokumentär, en annan dokumentär, forskningsrapporter, peta.org, djurensrätt, crueltyfree-brands, ingredienser. Jag blev besatt av allt. Hur kunde jag någonsin vara så dum? Jag såg bilderna framför mig och någonstans i tårarna jag delade tillsammans med kaninen som blivit blind, grisen med borrade hål i ryggen eller apbebisen som torterades och pressades mot bordet av en vuxen mans massiva händer, skrikandes & livrädd. För några jävla skönhetsprodukter och betydelselösa forskningsprojekt?! Någonstans där insåg jag att detta inte var något jag ville vara en del av. Varje gång jag ser dessa rabatterade sminkmärken som släpper 20 mascaror årligen så ser jag dessa bilder, om och om och om igen. Men jag är tacksam. För inte kommer jag sätta min fot i en sådan lokal. Jag kommer inte få möjligheten att bevittna detta själv, vad vi människor stället till med. Men jag är glad att någon visar ansvar och medkänsla genom dessa inlägg, videos och bilder i sociala medier. Annars hade jag aldrig förstått vad jag var med och skapade.

Alla får välja, man kan skita blanka fan i vad man gör för avtryck på världen, strunta i hur maten kommer på bordet, hur kläderna sys, hur den nya mascaran faktiskt framställs. Men det gör dig minst lika skyldig till att företagen inte ifrågasätter förhållningssättet till djur och djurtester. Det gör dig ignorant, det gör dig blind och det gör dig hemsk.

Var skeptisk, kräv alltid en värdig källa. Men ta ansvar!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Att hösten är en tung tid för många personer är inte konstigt. Speciellt i Scandinavien. Det blir mycket för kroppen att ta, psykisk främst. Tyvärr är jag en jobbig människa, för jag älskar hösten. Jag älskar vintern. Jag blir inte deprimerad som andra, jag blir lycklig. Varför?

1. Doftljus.
Ja, man kan ha doftljus på våren och sommaren.... Men ingenting kan liknas med att få krypa ner i sängen när man är frusen, tända ett ljus och läsa en bok/lyssna på en podcast eller kolla på en serie. Oavsett om du är själv hemma eller inte, tänd ljus. Jag ser hösten som ett startskott i en lugnare atmosfär med dofter som påminner om någonting positivt. Byt doft, skapa nya minnen.
2. Höstgarderoben.
Stora stickade tröjor, halsdukar, boots, mössor, vantar, lager-på-lager och nya kläder kan göra vem som helst lycklig. Ja, det är svettigt ibland och otympligt med jackor som får en att känna sig som Heffaklumpen. Då mina ögon dras till mer dova färger (typiskt scandinaviskt tråkigt) är utbudet så mycket större under hösten. Variationen är större, då det inte är "ett-plagg-säsong". Det är mycket mörkt, blandat med pops of colour eller mättade toner. Mycket likt naturen under samma tid. Ta en promenad i din nya höstjacka och njut!
3. Inredning.
Kanske endast är någonting jag uppmärksammar. Men jag älskar inredning och att göra om hemma. Under sommaren finns det inte lika stor nytta att "mysa till hemmet" då man ständigt är på flykt, semester eller uteserveringar. Bjud dig själv på lite nya kuddar, blommor, tavlor eller något du sett i en onödig inredningstidning. Det är du värd under hösten!
4. Förkylningar.
Nej, jag har inte blivit galen. Men någonting jag märkt är att ta det goda med det onda. Hösten är en stor förkylningsperiod, många "det här är jag värd"- kvällar är framför oss. Men det finns ingenting så fantastiskt som när en förkylning släpper. När man kan andas igen, när man hade glömt hur man kunde svälja utan spänna knytnäven eller när huvudvärken släpper. Då är jag så fruktansvärt tacksam! Tacksam för att jag kan vara förkyld för att inte glömma saker jag annars tar förgivet. Tacksam för att min kropp kan göra mig frisk igen. Tacksam för att jag har en säng att värma mig i och nära och kära som alltid erbjuder hjälp.
5. Serier & film.
Att man ska ligga i soffläge under hösten, är en självklarhet. Men inte bara det, filmindustrin verkar gå in i hösten med de bästa filmerna, bästa serierna släpper nya säsonger och det finns äntligen tid på kvällarna (det är ju kolsvart oavsett). En stor kopp te, en filt och en tidslukande serie/film/dokumentär är exakt så du ska spendera tiden för att hantera regniga dagar och kvällar.

Även om man inte känner samma känslor kring hösten, så är det 5 höstvanor som gör min höst fantastisk! 🍂

Likes

Comments

Att bygga sitt eget liv. Fy vilken fantastisk känsla.

Kommer ihåg när jag steg in genom dörren till lägenheten som jag nu kallar mitt hem. En bostad ett stenkast från mitt nya jobb, efter 3,5år av universitetsstudier.
Jag gick in genom porten. Fruktansvärt mycket människor utanför. Skulle alla verkligen hit? En tvåa, två balkonger, öppen spis, fiskbensparkett och nästan 3 meter i takhöjd. Min dröm! Ovanför porten stog massvis med skor. Jag kollade in genom dörren och det gick knappt och komma in genom dörrkarmen. Helvete, tänkte jag. Drömmen kommer fortsätta vara en dröm. Uppgivenhet.
Mäklaren va stressad, det var verkligen folk överallt. Jag skrev upp mig som intresserad och gick därifrån. Skrattade påväg till bilen, ringde min pappa. "Du, det sket sig. Halva Sverige vill tydligen bo här. Det finns inte en chans".
Han svarade: Nya tag! Det löser sig. Du kommer hitta något.
Det var svårt. För ena sekunden kände jag att det var omöjligt, andra stunden krävde jag att det var min tur!
6 dagar senare, var lägenheten min. Någonstans mellan alla bud så vägrade jag ge upp. När papperna var skriva och nycklarna var mina satt jag mig bara på golvet och stirrade. Jag tittade runt, kunde inte riktigt känna någon känsla annat än lugn. Blundade. Lugnet.
Idag, månader efter inflytt, känns det fortfarande lite overkligt att jag sitter här. Men fortfarande finns det ett lugn här. Det finns renoveringsbehov, men ingen stress. Det finns drömmar, men inga krav. Framförallt så är det 100% mitt!

Likes

Comments

5år.
Det fanns bara en tanke. Att bli större. Att få bestämma. Att få vara vuxen. Att få ta ansvar, göra själv, vara själv. Kan själv! Tanken om att klara mig själv låg alltid först, även den dagen jag rymde hemifrån för första gången. En väska, ett paket kakor och en plan. Planen föll i bitar samma sekund som sista kakan var slut. Livet på gungan i lekparken kändes som en evighet. Jag hade varit hemifrån 15min, med pappa stående i busken utan min vetskap. Det började regna. Jag stängde väskan och gick hem.

10år.
Skrämd för livet. Började inse att livet var större än mig, min familj, mina nära. Började läsa böcker som skrämde en annars trygg uppväxt. Började ifrågasätta. Lyssna, diskutera, vilja hjälpa. Började stå upp för de som var tysta, stå upp för personer jag kände. Aldrig slå, besegra idioter med ord, sa mamma. Jag skrek högt, men bara om jag kände mig trygg. Gömde mig när tryggheten försvann. Livrädd. Liten men ändå stor. Trygg fast ändå livrädd.

15år.
Jag tystade alla. Aggressionen var brutal. Jag förlorande min idol till bröstcancer. 10år av brutal bröstcancer. Jag såg henne dö. Jag var arg, ledsen, högljud och känslokall. Jag var aldrig livrädd, aldrig riktigt glad. Men en sak fanns kvar. Viljan att stå upp för de som inte vågade. Jag ansåg att jag skrek för dem, inte för mig. Jag skrek av mig tårar och sorg. Jag stod upp för det som ansågs rätt. Jag skrek tills lärarna inte orkade mer. Men jag fortsatte skrika, önskade bara att någon skulle lyssna.

20år.
Jag hade en klar bild av hur mitt liv skulle se ut, allt var strukturerat. Jag hade återigen en plan. Skolan var klar. Föräldrarna skilde sig. Den ansvarige för min framtid var jag. Jag hade fått jobb, ett jobb jag inte tyckte om men som gav mycket pengar. Ett jobb där jag fortsatte försvara mig själv, varje dag. Jag var inte tillräcklig - för jag var en ung tjej i en lagerlokal med 60 gubbar. Jag jobbade tills jag inte visste vilken månad det var. Skulle livet vara såhär? Utmattad vid 20. Sparade alla pengar jag fick. Jobbade alla pass jag fick. Jag skulle flytta hemifrån, köpa min egen lägenhet. Sen skulle allting bli bra.

25år.
Hur blev det såhär? Gråtandes i sängen. Rädd för att lämna lägenheten. Lägenheten som jag köpt själv, renoverat själv och bott i med sambo men även själv. Jag var kär för flera år sedan. Träffade någon som fick mitt strukturerade liv att stanna upp. Jag började leva lite. Sen slutade jag leva, vi slutade leva. Jag blev deprimerad. Hatade mig själv. Hatade honom. Bad honom försvinna, för jag klarade inte av att se honom sluta älska mig. Jag var inte mig själv länge. Blev hatisk och ensam. Träffade någon som sa att jag var fin. Han sa att jag förtjänar allt, när jag inte tyckte jag förtjänade något. Jag föll, när jag var så långt nere i ett becksvart mörker. Försökte må bättre men grät mig själv till sömns ändå. Insåg att jag ville vara själv. Han lät mig inte vara. Jag var rädd. Mamma köpte en pepparspray. Jag slutade gå ut. Slutade andas i stora folksamlingar. Rädd för att hamna i en situation jag inte kunde hantera. Grät ibland. Stirrade in i väggen andra gånger. Stängde in mig. Jag startade en ny plan, om att börja om.

30år.
Jag är inte där än. Jag drömmer om att vara mig själv. Skratta och stå för vad jag tror på. Leva i nuet och planera storslaget för framtiden.
Du tog steget och lämnade staden vid 26. Du har rensat bland kort, minnen, vänner och livsmål.
Gör saker på ditt sätt, inspirera andra. Skratta, mycket! Lär dig att hantera vardag tillsammans med drömmar, tankar speglat av erfarenhet och kärlek efter känsla, inte vilja. Livspusslet är inte klart än..

Likes

Comments

Jag har alltid skrivit. Listor, historier, tankar, studier och händelser. Jag har bloggat mer än en gång, på minst tre tidigare adresser. Mer än så blev det inte. Jag vet inte varför, såhär många år senare, men jag behöver ett utlopp. En sida att skriva av mig på, fota för och ett projekt att driva.

Jag är 26 år, och har ingen aning om vad man bör bli som stor. Utbildad förskollärare, flyttat från landet till Stockholm och vill börja om, ordentligt.

Likes

Comments

Instagram@anettehoglund