View tracker

Och nio månader senare sitter jag i min säng igen och tänker tillbaka på sommaren jag träffade dig för första gången. Hur vi satt där i de svarta sofforna i det lilla lilla caféet och hur jag satt och drog handen i håret och knappt kunde kolla dig i ögonen för du gjorde mig så nervös. Hur vi satt och pratade om allt och ingenting och hur du tog steget från att nosa varandra i nacken till att faktiskt kyssas som sedan ledde till att vi sen kysstes i timmar. My God you felt like home.

Men nu sitter jag i min säng och jag har inte hört ifrån dig på nio månader och 2 dagar, för 2 dagar innan du dog skrev du till mig och frågade vad jag gjorde och jag kommer aldrig förlåta mig själv som slutade svara efter ett tag. Och snart är det min födelsedag och det enda jag genuint önskar mig detta året är att du skulle fira den med mig. Jag vet inte varför Gud valde att ta dig ifrån mig. Hade du fortfarande varit kvar hade jag inte behövt besöka en grav med ditt namn på och jag hade inte behövt bryta ihop och tappa kontrollen vid din grav på det sättet jag gjorde i somras. Jag saknar dig mer än vad alla mina tusentals texter på denna bloggen kan beskriva. Jag saknar dig så mycket att jag tappat kontrollen om mig själv och jag vet inte vad jag håller på med längre. Mitt hjärta slutade slå när ditt gjorde det mitt hjärta och jag hade inte önskat detta min värsta fiende.

Jag hoppas Allah har gett dig allt fint där uppe men mest av allt önskar jag att du var här nere hos oss. Jag kommer för alltid vara ditt pile, Bemir. Och du kommer för alltid vara the love of my life.

Inna Lillahi ve inna ilejhi Radzi'un - Svi smo mi Allahovi i njemu se vracamo​

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Norrköping var så jävla craaaazy. Tog med mina favoritkillar på roadtrip ännu en gång. Denna gången åkte vi dock inte till Helsingborg som vi brukar utan vi tog en längre roadis till Norrköping. Åkte sent, runt 18, speedade som fan till Linköping - blev stoppade av polisen. 3500 kronor i böter och kanske ett indraget körkort står på listan. Det stoppade inte kvällen dock, vi kom fram till Norrköping vid ungefär 21.30, fixade till mitt redan beat face och mötte sedan upp Amanda som gav mig min klänning. Taxi till Borgen och mötte där upp Amanda igen som tog mig till Amine, Kristian, Edon & Marko samt deras lilla kompis som inte sa så mycket så jag uppfattade inte ens killens namn. Tog cigg med dem sen gick vi in och kollade på Sandra och fuckade ur till henne och tog utepauser så många gånger att jag nu inte kan andas, igen, samt ser helt död ut. Amanda särade benen till Edons alesas audi och framstod som största hoen, höjdpunkt. Haris gick upp på scenen sen och jag krigade mig längst fram och tafsade på honom medans han sjöng och fyfan vilken skönhet killen är. Kristian och de åkte hem och jag gick ut med Adnan och snackade med honom över 3 cigg och sen skulle de hem. Ställde mig i baren, fick min dricka, mötte upp mina pojkar och sen ringde vi taxi hem. Taxin kom 10 minuter efter och med E i handen gick vi hem den lilla streckan vi inte kunde bli skjutsade till och sen gick vi in till hotellrummet, bytte om och drog raka vägen till Donken. Halv 5 på morgonen strosar vi runt på Norrköpings gator och letar efter ett Mc’Donalds och vi hittar det efter sisådär 15 minuter. Vi äter, och går sedan raka vägen hem till hotellet. J & E lägger sig i dubbelsängen och jag enkelsängen. Vi pratade i timmar om allt och ingenting, fick skrattattacker och pratade sen ännu mer. Masserade E i en halvtimme och sen bytte vi roller tills han inte orkade och jag la mig i mitten. Vi snackade ännu mer och sen somnar jag med ett stort ben på rumpan och en hand som kliar mig på ryggen.

Vaknar dagen efter och alla 3 är så jävla döda. Ingen av oss orkar dra till duschen och vi måste checka ut om 20 minuter. Jag packar ihop mina grejer lite fort, killarna duschar & sen drar vi oss till bilen. Sitter i bilen i 4 timmar och kommer äntligen hem. Minns sedan att vi lyckades ta sönder E’s laddare så han hämtar en extra och sen somnar jag efter att jag har duschat.

Likes

Comments

View tracker

Har inte skrivit något här på nästan en månad, hela mitt liv är heeelt olikt mot vad det var innan.

För några veckor sen mötte jag och min bror upp Amira och Tijana i Växjö. Vi gick lite på Karl-Oskarsdagarna och pratade på och myste som fan. På kvällen köpte vi massa flaskor av vin samt fixade en riktigt nice ostbricka och drack tills vi skreksjöng Bijelo Dugmes låtar i Amars lilla etta runt midnatt. Dagen efter var planen att vi skulle till Ölands djurpark men de hade inte band till att bara se djuren och vi orkade inte ta oss igenom hela grejen så vi sket i det. Istället åkte vi till köpstan, köpte glass och munkar och satte oss vid havet och frossade. Systemet blev en vän den helgen då vi köpte vin igen och drack kvällen efter. På morgonen dagen efter satte vioss på gården och drack kaffe och pratade tills de skulle åka tillbaka till Skåne igen.

För runt en vecka sen kom Ivona enda ifrån Jönköping hem till mig och Daniella. Vi möttes utanför TIME med Andrej, Armin & Andrea och satt och åt glass. Tillslut tog vi en roadtrip ända till Tingsryd, satt och pratade samt lirade lite boll med killarna och sen åkte vi hem runt 10 igen. Satt och snackade skit i Daniellas lägenhet och sen åkte vi hem och sov. Dagen efter kom Andrej & Armin igen och vi kollade på Andrejs match i Tingsryd, åkte hem för att byta om och förlängde sen roadtripen till Nybro för att äta på donken. Efter det åkte vi till Daniellas lägenhet för att bara mysa och äta popcorn samt sitta och driva med killarnas vänner. 

I fredags gjorde jag iiiingeeentinnnngggggg, önskar fan jag bodde i Skåne alltså. Satt i sängen och kollade på Hells Kitchen, sett alla säsonger på mindre än en vecka nu, vet inte vad fan det är med mig. Somnade rätt tidigt för att ha det närmre till nästa dag. Vaknade och tog mig till Daniellas lägenhet för att vi skulle fixa oss tillsammans. Efter någon timme hämtade Andrej & Armin upp oss och vi tog oss till Vissefjärda för att Andrej skulle spela match igen. Vi satt och tetades med varandra under matchen och sen åkte vi tillbaka till Emmaboda för att äta på Lilla pizzan. Vi tog oss sen till Daniellas lägenhet och jag spenderade 5 timmar i sängen med Armin genom att halvsova, slåss och mysa. Mysigaste dagen med mysigaste killen.

Söndagen var så jävla ointressant att jag började dagen med att vara skitsur och sen bränna halva jävla handen på kokheta glas min bror precis tagit ut ur ugnen. Satt med tandkräm på handen större delar av dagen och sedan mötte jag upp Irma, snackade lite med henne för att sedan förlänga till Daniella och snacka lite med henne. Gick hem till Amar, duschade och sedan försökte vi båda sova men det gick ju självklart inte så vi satt uppe hela natten och pratade om vilken frukt/djur/människa vi hade varit om vi hade kunnat byta. Snacka om att inte ha något liv haha... Har överlevt dagen på en festis och människor som till mitt förvånande inte varit så jävla jobbiga idag? 

Likes

Comments

​Aaaah den efterlängtade kvällen har varit och jag dör inombords för jag vill tillbaka till den.

Åkte med Dino till Sarajevo och tog taxin till stan för att möta upp Adnan vid katedralen mitt i Bascarsija, mötte hans (superduperÖVERsnygga!!!!) kusin samt hans andra kusin & hans tjejkompis (?). Vi satt i ett café i några timmar och drack cider samt fick jag i dem lite Tequila också. Tipsy går vi och möter upp killen som hade min biljett och börjar sedan gå mot Kosevo. Väl där håller vi alla varandra i handen för det är såååå många människor att vänder man huvudet har man gjort det största misstaget i sitt liv för man kommer inte se sina vänner förrän konserten är slut. 
Vi tränger oss igenom hela folkmassan och hamnar jävligt långt fram i mitten och trots att vi är jävligt nära scenen så ser jag inte ett skit för jag är så jävla kort. 

Dino sjunger och han är så jävla fantastisk att jag får gåshud så fort jag tänker på det och aldrig i mitt liv har jag känt sån stor glädje att stå mellan 70.000 människor och skriksjunga till en av de största musikerna i balkan. Han sjunger alla våra favoritlåtar och alla är i någon sorts trans och vi förstår varken att vi står framför Dino eller att vi står där med varandra. I slutet skjuts fyrverkerier upp och vi står och kollar mot himlen, Dino sjunger en sista låt och vi kommer ut ur stadion någon halvtimma efter. 

Vi möter upp Haris som är heeeeelt åt andra hållet trots mitt knä som började göra ont och vi stod där och snackade och skämtade med varandra tills Dino hämtade upp mig, satte mig i bilen och vi körde hem. Sov hela vägen och somnade 2 timmar efter jag kommit hem efter att ha snackat med både superduperÖVERsnygga kusinen och Adnan. 

Oslagbar kväll 

Likes

Comments

Åkte till Crikvenica den 18. Sååå skönt att jag inte var själv där och jag hade vänner som har lägenhet där. Mötte Dragan den första kvällen, vi stack ut och drack och han vann en keps från Jack Daniels, skitful, men han skulle ha den. Han blev packad och sen stack vi hem. Dagen efter så stack vi till stranden tillsammans med hans lillasyster Amanda. Dagarna höll på så ända tills Dragan skulle hem och sen umgicks jag bara med Amanda. Sjukaste tjejen, tror på riktigt att vi är soulmates.

Vi var ute varje kväll med Emma och Diana, klädde upp oss och raggade på servitören på min favoritbar. Fick gratisdrinkar och glada miner, sjukt söt var han hahaha. Badade varje dag i timmar för vi svettades som horor på 10 horhus samtidigt och försökte dränka varandra hela tiden. Köpte mat, snackade skit, kissade vid studsmattor, fick skäll för vi hoppade på studsmattorna, hittade människor att dricka med, blev förföljda hem, köpte heliumballonger, vi levde livet bra azzz. Sjuk vecka, men så många minnen.

Likes

Comments

Dag innan marschen

Vi mötte upp vår grupp vi skulle ta oss igenom marschen med. Det var unga ansikten men även äldre. Efter att vi varit på begravningsplatsen för de människor som dog vid Kapija i Tuzla åkte bussen till hotel Toplice vi skulle bo på innan marschen började. Fatima fick problem med hälsan så jag och hon hoppade av mitt i ingenstans och mötte upp en man som tog oss till akuten så hon kunde få dropp. Vi tog oss tillslut till hotellet, åt, och försökte sova. Fick ingen sömn den natten, Selma fick en panikattack mitt i natten så jag satt ute med henne och försökte lugna ner henne.

Dag ett

Vi tog bussen till Nezuk där alla samlades i några timmar för att de skulle prata på scenen och ge oss information om allt som skulle hända. Därefter ställde sig alla i en skog och där började marschen. Vi gick igenom byar och folk stod på gatorna och hejade på oss samt bad för att vi skulle komma till slutpunkten friska. Det var så otroligt varmt att jag förvånar mig över att jag inte fick solsting efter några timmar. Vi hade en ryggsäck på ryggen och varje gång jag gick i uppförsbackar slutade jag andas för den var för tung så Senad fick ta den till nästa vilopunkt och sen åkte den med vår campbuss. Vi kom fram till campet där vi skulle sova i militärtält vid ungefär 18 och jag klarade hela dag ett utan sömn natten innan. Den dagen gick vi ungefär 40 kilometer.

Dag två

Dag två började bra och slutade mindre bra, för mina vänner. Vi gick i ungefär 3 timmar för att ta oss till berget Udrc som vi skulle ta oss uppför. Det fanns en stor gräsplätt där alla vilade innan de började gå. Där satt vi i mer än en halvtimme så våra fötter skulle göra mindre ont. När vi väl började ta oss uppför berget pausade vi varannan minut för att kroppen la av för att man gått så himla mycket. En redig tankeställare att folk flydde för sina liv denna vägen genom krigets gång utan någonting med sig. Vi tog oss till toppen och hittade sen ett gäng killar att gå med. Vi gick sakta för de hade ont och vi kom fram till campet den dagen vid 21.30. Alla var oroliga men vi kom fram sakta men säkert, jag hade kunnat gå 30 kilometer till än de jag precis hade besegrat.

Dag tre

Dag tre börjar bra, jag är en av de första och är det i ett bra tag. Har Selma i handen som inte gick dagen innan. Några timmar efter känner jag hur kroppen lägger av och jag går så sakta att jag ser hur hundratals människor passerar mig. Folk säger åt mig att jag ska åka med ambulansen till campet för jag är så blek att jag inte har en gnutta hudfärgad ton i mitt ansikte. Jag vägrar ge upp utan går i min egna takt, klarade de vägen utan någonting under ett krig klarar jag det med all hjälp i världen i en omgivning där det inte skjuts eller bombas. Vi gick på vägar som var öppna för solen och jag är säker på att jag fick solsting. Fick flera olika powerbars av min underbara grupp och energin gick upp lite. Sista 20 kilometrarna gick vi med Jonas och vi traskade på riktigt fort jag och han. Skämtade för att tiden skulle gå fortare och tillslut kom vi fram. Vi kom fram till den stora nerförsbacken som skulle ta oss till det egentligen gröna fältet men som nu är vitt av gravstenar för människorna som dog i Srebrenicamassakern. Jag blev som känslokall, inga tårar ingenting. Vi mötte vår grupp och efter den första kramen med en av ledarna och hennes "jag är så stolt över er, mina flickor. Mina fina flickor ni klarade det" som hon sa om och om igen kom mina tårar och jag tappade andan och jag blev översvämmad av mina känslor. Kramade resten av gruppen som sa att de var stolta över min insats då min hälsa var på botten sista dagen och satte mig sedan på marken för att kolla på den nu vita ängen. Kollade och kunde inte förstå, Det ska ligga 8372 människor här. 8372 människor ska grävas upp ur massgravarna och tusentals fler gravstenar kommer pryda denna ängen som en gång var grön. Samtidigt som jag tänkte på alla offer i kriget kunde jag inte sluta tänka på alla gravplatser som var uppgrävda för de 136 människor som skulle begravas dagen efter. Mina tankar flög iväg mot Bemirs håll och jag fick panik. Mamma ringde mig och jag kunde inte prata överhuvudtaget och jag satt där och grät med flera människor vid min sida som kramade om mig för att jag skulle lugna ner mig. Vi började gå mot ingången till fältet och Selma höll min hand så hårt för hon var rädd att jag skulle kollapsa på plats. Jag ser hur män står och bär ut 136 kistor. Jag räknar varenda en. Bemir på tankarna, fortfarande, kan inte sluta tänka på han. Tänker att i varje kista så ligger han, jag har ju sett bilder på det. Jag har ju sett när hans vänner bär ut hans kista till hans sista plats på jorden. Jag lägger en bosnisk flagga vid en av gravarna, anti dayton. Alltid anti dayton. Halsen full av gråt och jag går ut därifrån. Sover i ett hus den dagen med Raza, Mirsada, Senad, Sabaheta och Belma. Vaknar dagen efter och tar mig till campet.

Begravningsdagen

Jag bytte om fort. Tog bilder med gruppen och sen försvann jag lika fort som jag kom för att möta upp mamma och pappa som också skulle närvara på begravningen. Mamma gråter så fort hon ser mig, börjar gråta för hon gråter. Gör inte varje barn det när de ser sin mamma gråta? Vi går in på fältet och varje gång mamma gråter gråter jag. Fick ju ut känslorna dagen innan, hur kunde jag gråta igen? Vi får slöjor av kvinnor som står vid sidan om ingånger och vi sätter oss i skuggan och väntar på att allting ska sätta igång. Böneutropen börjar. Vi ber, flera gånger. Och eftr Dzenaza-namaz går vi mot bilen och kör hem till mina kusiner.

Att ha gått denna vägen som människor tog för att fly har öppnat mina ögon. Jag har det så himla bra. Vi har det så himla bra. Vi lever inte i ett krig, vi lever inte i ett otryggt samhälle. Elhamdulillah gick i mitt huvud flera gånger om dagen varje dag under marschen. Och Elhamdulillah för allting, för det goda och onda. Må Srebrenica ALDRIG upprepas och må alla oskyldiga offer finna den ro de förtjänar. Jag gick Mars Mira 2015, 20 år efter att massakern hade hänt.

EL- FATIHA

Zaplakala Bosna kao malo dijete
sjeca se julija devedeset pete,
sjeca se Bosna dok Allaha moli,
Srebrenice mile sto kao rana boli.
Gleda Bosna Srebrenicu tuga srce para,
sve nisan do nisan, mezar do mezara.
Fatihu tiho uce, suze kvase lice,
traze svoje najmilije majke Srebrenice.
U Srebrenici tuga uvehnulo cvjece,
majka ceka sina zna da doci nece,
ceka dijete babu, gorke suze lije,
nikad u zivotu vidjeo ga nije.
Ceka seka brata, na sedzdu je pala,
da ga opet vidi i zivot bi dala;
ali brata nema nece doci vise,
tog malog djecaka cetnici ubise.
Zbog ovih majki sto sinu traze kosti,
ja te molim Bosno nikad ne oprosti.
Ne oprosti Bosno, nikad ne halali,
tvoju malu djecu, te su zvjeri klali.
O majko Bosno, teske rane bole.
Osvetimo SREBRENICU sehidi te mole.

Likes

Comments

Hundraåttio dagar, tjugofem veckor, sex månader, ett halvt år. Så länge har mitt hjärta varit som en utspilld legolåda över ett litet barns rum. På ett halvt år har jag inte kunnat andas som en normalt fungerande människa egentligen ska göra. Kanske är det för att jag är stressad, kanske är det för att jag har mycket i skolan, kanske är det för att ditt hjärta slutade slå och jag kände mig som den ensammaste människan i hela vida universum.

Etthundraåttio dagar sen jag förlorade chansen att ytterligare en enda gång få ett "ljubavi, sta ima? kad nam dolazis?" och etthundraåttio dagar sen jag förlorade chansen att få träffa dig och sitta i den där lädersoffan bredvid dig med en cigg i munnen och en öl i handen. Men jag vet att du lever vidare, och du lever vidare med oss allihopa. Ljudi kao vi nikada ne umiru, det stod det på plakatet de hängde upp på den största byggnaden i Banovici, och det är något jag tänker på väldigt ofta. Som jag säger varje gång jag öppnar mitt sårbara hjärta; vi kommer ses snart igen. Och när vi båda är där uppe kan vi fortsätta våra liv precis så som vi ville att det skulle gå.

Qur'an, El-Bekare 154 //"I ne recite za one koji su na Allahovom putu poginuli: "Mrtvi su!" Ne, oni su zivi, ali vi to ne osjecate"

Första bilden någonsin på oss. Kanske den enda bilden som vi faktiskt synd eller inte ser helt konstiga ut på. Vi satt och skrattade hur fula vi båda blev på alla bilderna vi tog. Antingen blinkade du, eller så blinkade jag, eller så fick jag en grop i kinden när du pussade mig och jag tyckte det var fult så vi fick inte ha kvar den. En hopplös min ifrån din sida och jag kunde inte få fram något annat än ett flickigt fnitter och jag hade gett allt i hela världen för att få en sista kväll med dig. Vila i frid mitt hjärta och hjälp alla däruppe så som du hjälpte alla här nere.

Likes

Comments

Gråter lagom i bilden

Vi går in i ett apotek för att köpa skoskavsplåster till Mars Mira. Vi ber om flera varav hon svarar att det finns flera plåster i ett paket. Vi svarar att vi behöver fler eftersom vi ska gå marschen. Kvinnans min förändras helt och inom loppet av fem sekunder börjar hon gråta och tackar oss för att vi ska gå marschen samt att vi ger allt av oss själva. På kommando börjar jag och Fatima gråta samtidigt och vi alla står och kramar kvinnan samt försöker lugna ner henne så vi alla kan sluta gråta. Hon frågar om hon får ta kort på oss varav vi svarar ja självklart så kameran åker fram och i Tuzla, mitt i ett apotek, står vi och blir fotade både med och utan kvinnan

Likes

Comments

Är så trött att jag inte kan hålla ögonen öppna men ger bloggen ett försök ändå för har gjort ganska mycket. Vi sover bort dagarna och är ute på kvällarna. Hela tiden. Vi gjorde en ändring idag och stack till panonsko och bade hela dagen. Somnade 4 natten innan och vaknade sen halv 11 och jag är så jävla trött och jag vet knappt vad jag själv heter. Mötte Fatima och Selma där och vi badade och solade och pratade om Mars Mira som är inom 2 dagar och jag är så jävla nervös att jag vill dö typ och jag vet inte vad jag ska ta mig till och jag vill bara ha det överstökat. Ska vakna vid 8 imorgon igen för att dra mig till Selmas och Fatimas hotell i Tuzla, dra till panonsko igen för att bada och sola och sen sova hos dem så jag lättare kan ta mig till Bezuk där vi sover över på ett annat hotell så vi dagen efter kan börja gå de 3 dagarna.

Vi satt ute inatt och gick på stan. Kommer hem och 3 killar har skrivit till mig och frågar när vi ska gifta oss, när vi ska ut på kaffe och sånt och enda sen jag kom hem är det enda jag kan tänka på att jag kommer aldrig i hela mitt liv gifta mig med någon ifrån Banovici. Den enda jag uppriktigt hade kunnat gifta mig med är Bemir, skaffa barn, hela köret. Nu när verkligheten slagit till och jag vet att han inte kommer tillbaka så kan jag med gott samvete säga att jag aldrig kommer gifta mig med någon härifrån. Han kan vara bosniska David Beckham for all I care. Men aldrig någonsin kommer jag dela blodsband med någon av dem

Likes

Comments

​Klockan är 03.21. Jag är tröttast i världen fastän jag nästan sovit igenom hela dagen. Somnade 06.30 som den idiot jag är, ställde alarmet vid 12 för att Maja fyllde år. Fixade mig lite fort och gick sen till körskolan för att hämta ut en CD och en körbok. Åkt sen till en blomsteraffär, köpte en stor bukett och la CDn i buketten. Gissa om hon blev glad hahaha. 

Direkt efter åkte vi och satte oss i ett café i någon halvtimme och sen åkte vi hem igen för jag var så trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna. Bokstavligen, satt och blundade i cafét. Tur att jag känner alla, haha. Kom hem och skulle ta en nap i typ en timme, slutade med att jag sov i 5 timmar, bra jobbat. Satt halvvaken och direkt ville jag ut så jag fixade mig lite snabbt och vi var ute i runt 1.5 timmar och sen åkte vi hem igen för denna gången var det Beno som var sjukt trött. Tror han ljuger egentligen för han är vaken ännu och spelar spel, little shit.

Har i några timmar nu suttit och haft världens ångest för jag inte gymmat på ganska länge. Har kollat på någon träningsblogg enda sen dess och jag är så taggad på att bara komma tillbaka och fan vad jag vill TRÄNA hahahha vem är jag ens allvarligt. Saknar min klass och vill typ hem men Mars Mira är snart och allting är snart och jag vill stanna men jag saknar alla och jag ordbajsar nu så hejdå

Likes

Comments