Header

Äntligen var det dags, nu sitter jag nämligen på tåget mot Stockholm. Det har gått mindre än en kvart men är redan sjukt uttråkad och rastlös, haha det är jag i ett nötskal. Inatt sover jag hos en vän och därefter bor jag hos familjevänner som jag bodde hos sist jag var i Stockholm. Denna gången ska jag hinna promenera runt i stan och försöka hinna dra en löprunda med hade jag tänkt. Hörs i Stockholm !

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Imorse befann jag mig hos IFK Kliniken hos min fysioterapeft Anna då vi skulle testa lite akupunktur för min stackars rygg. Jag kan tala om för er att jag trodde att det knappt skulle kännas någonting, men vet ni vad? Det gjorde jätteont, en sån där svidande känsla, likt när man får onda sprutor. Så jag är inte så taggad inför nästa gång jag ska dit faktiskt.. Idag står jobb på schemat och storstädning och packning eftersom jag åker till Stockholm imorgon, blandade känslor där, men men.

Likes

Comments

Försöker hitta alternativa övningar, men det är svårt

Sedan jag fick en spricka i armen ( snart 2 veckor sedan ) så har det bara gått utför, för tillfället känns allting skit rent ut sagt. Jag skulle nog nästan kunna säga att jag är deprimerad för att jag inte kan träna, eller inte träna på det sättet som jag brinner för och vill. Jag har nu 5 veckor kvar där jag inte får belasta min högerarm över huvud taget, så det jag kan göra är i princip att träna mage och ben, och försiktigt löpträna.

Utöver detta så har jag min ryggsjukdom, som jag måste underhålla och träna med rehaba konstant, vilket jag inte kan göra nu, vilket leder till att jag får ännu ondare i ryggen. Just nu vill jag bara sova bort fem veckor, så att jag slipper tänka. På morgonen när jag vaknar vill jag verkligen inte ens gå upp längre, för jag vill ju iväg och träna, men det går inte riktigt. Plötsligt har jag oerhört mycket fritid, men det finns inget annat jag vill göra än att träna...

Från att träna nio gånger i veckan, till ett till två pass som suger just nu, det förstör mig, jag tänker inte ljuga. Detta är inte ett inlägg där jag på något sätt vill att någon ska tycka synd om mig, för det var mitt eget fel att jag inte landade mjukt. Men detta är så naket det kan bli. För när ens absolut största intresse och bland annat jobb plötsligt försvinner så suger det oerhört mycket. Det blir bättre, det vet jag mycket väl, men för tillfället är det jättejobbigt.

Likes

Comments

I lördags var det dags för årets första lopp för mig, Toughest Amsterdam, och som jag har längtat. Jag skulle försöka mig på en fast lane - flying monkeybar, jag skulle få bevis på om min träning senaste halvåret givit de resultat jag ville ha. Men som sagt så fick jag en spricka i armbågen eftersom jag gjorde ett dumt beslut. Valde att åka till Amsterdam ändå, för att heja på, men jag packade ändå tävlingskläderna ifall jag kände mig tillräckligt bra för att gå banan.

Väl där visste jag innerst inne att jag inte skulle kunna gå banan. Vid starten säger speakern " Wally " Ge fröken längst fram en varm applåd, hon springer Toughest trots att hon precis bröt armen". Det var mäktigt, då visste jag att jag skulle kämpa mig igenom banan så gott det gick med en spricka i armbågen. Starten gick och jag sprang, började ta straffrundor och försökte mig på hinder ändå, fick en hel del hjälp. Folk bar ner mig från hinder, hjälpte mig att dra i rep och höll mig i handen när jag gick igenom "muddland".

Funktionärer applåderade och sprang med mig på straffrundorna och peppade mig, vid ett hinder där man skulle bära en sandsäck tog fuktionären halva sandsäcken på sin axel och la andra halvan på mig. Jag mötte på så många fantastiska människor som sa så fina saker, som fick mig att vilja fortsätta. När det bara var ca 2,5 km kvar av banan och klockan var runt en timme gav jag mig fan på att komma in på under 1 timma och 30 minuter. Jag har nog aldrig sprungit så fort den sista kilometern. Runt alla penalty flaggor och rätt in i mål. Jag klarade det, på 1 timma och 29 minuter.

Jag har aldrig varit så stolt över en medalj och ett gummiband, någonsin. Att springa med en arm och den andra i en mitella var inte lätt, men jag gjorde det. Jag hade kunnat göra skadan värre, det är jag väl medveten om. Men när man lagt ner så mycket pengar inför en tävling, och sedan inte springa, jag kunde helt enkelt inte. Och jag är glad att jag sprang, för nu har jag så mycket mer att kämpa för. Toughest Malmö är om 3 veckor, då ska jag springa ännu fortare, även om jag fortfarande måste ta massor av straffhinder då med.

Likes

Comments

Toguhest London där jag knappt kunde gå, men tog mig igenom banan ändå och i mål

Min första tanke när jag ramlade och fick sprickan i armbågen var " fick jag det på film", och nummer två var " jag kommer inte kunna tävla på lördag". Jag var förbannad och frustrerad, men det var helt och hållet mitt eget fel, så det är inte synd om mig, nu ska jag rehaba och göra det bästa av situationen, kanske börja springa ännu mer, bli starkare på andra delar av kroppen osv.

Men igår bestämde jag mig för att åtminstone packa med mina tävlingskläder, för känner jag mig själv, så kommer det inte räcka att stå bredvid och heja på, när jag har en biljett dit och faktiskt har åkt till Amsterdam. Så, nu är tävlingskläderna nerpackade, och jag ska försöka gå igenom banan och ta straffrundorna där de går/behövs, för jag vill uppleva det på mitt sätt, gå i mål på mitt sätt. Om jag ramlar så är jag medveten om hur mycket det kan påverka läkningen, så jag kommer att vara jätteförsiktig. Jag ska ev. gå banan ikväll och då får jag se om det skulle fungera att göra mitt yttersta med två ben och en arm.

Likes

Comments

Jahopp, då sitter jag här hemma efter fyra timmar på Mölndals akuten p.g.a att jag var så oerhört dum att öva på e flying monkeybar utan madrass och fega. Det resulterade i en spricka i radius "armbågen", vilket suger. Så, sex veckor riktigt försiktigt, missar två tävlingar och så är jag under utbildning för att bli Body Balance instruktör. Så ikväll tycker jag synd om mig själv och är arg, en imorgon ringer jag sjukgymnasten

Likes

Comments

Det var ett tag sedan jag var ordentlig med bloggandet, men det är för att en himla massa har hänt, både roliga saker och mindre roliga saker. Jag har bland annat varit sjuk, så har knappt tränat någonting, igår fick jag äntligen köra ett gött armpass, skönt att få det gjort innan mina armar blir små pinnar igen. Idag vann jag ett par Under Armor tights från AV33, ska försöka slänga upp bild på de imorgon, annars finns de nu på min instagram @ocrleijon.

Likes

Comments

Jag i mitt korta ljusa hår numera

- Jag somnar bäst om jag får somna till musik, jag brukar söka på "sleep Music" eller "yoga Music" då de oftast är lugnt och avslappnande

- 2017 var året då lilla Andrea Leijon började äta grönsaker och faktiskt tycka om det

- Jag och mitt ex gjorde slut via skype efter över fyra år tillsammans, men det var det rätta att göra där och då

- Jag älskar att borsta tänderna i duschen, de känns mycket renare då av någon ologisk anledning

- 2012 var jag med i en film som visades runt om i skolor

- Det tog mig ca 40 gånger av att äta gröt (havregryn) till frukost innan jag faktiskt började tycka om det

Likes

Comments

Häromdagen hittade jag denna bilden på mig, som är tagen för nästan exakt tre år sedan. Det var först när jag såg den som jag såg hur långt jag faktiskt har kommit med min träning och min kropp. Jag väger ungefär tretton kilo mer, men tycker absolut at det ser mycket snyggare ut idag än för tre år sedan. Visst är jag fortfarande långt ifrån min "drömkropp", jag har knappt några synliga muskler och lite här och var på kroppen. Men sakta men säkert kommer jag dit. Glöm inte bort att titta tillbaka, se eran utveckling och ge er själva en klapp på axeln, för det är du värd!


Likes

Comments

Vissa dagar känner jag mig så stark
oövervinnerlig
stolt över vad jag åstadkommit
och vart jag är idag
men
sen kommer det vissa dagar
när jag bara vill dra täcket över mig
känner mig smutsig, ärrad
inte bara psykiskt och fysiskt
det är så konstigt
för ibland
är jag så stolt över mina ärr
för att jag var stark nog att gå vidare
men
ibland vill jag bara gömma dem

Likes

Comments


Better Blogging Nouw