Ja, kära ni... Vet inte var jag ska börja. Att det kan vara så känslosamt att sluta på dagvården. Igår var sista dagen på min åttonde och sista Idunvecka. Den korridoren och personalen och gruppen har varit som ett andra hem för mig sedan februari, och nu ska jag plötsligt bara dit någon timme varannan vecka. Jag har nog aldrig gråtit så mycket under ett samtal eller en fredagssamling. Trots att Idun har varit svårt så har det också blivit någon form av trygghet, något jag alltid kommer tillbaka till och en plats där jag kan vara precis som jag är. Jag kommer sakna min fina grupp, att småprata på väg till lunchen, att gå upp till trean och sno kaffe ur automaten, bildterapin, yogan (trots att jag inte alltid gått på den eftersom yoga lätt blir prestationsfokuserat för mig) och de fantastiska samtalsgrupperna. Allt har verkligen hjälpt mig, med viss kroppskännedom som enda undantag (minns när vi hade rörelse och skulle spegla varandra, och sedan skulle alla plötsligt stå i en ring och så fick en person i taget gå in i mitten av ringen och göra en rörelse som alla skulle kolla på och härma... Fy. Det var INTE kul. Det tyckte nog ingen).

Jag är så tacksam över att jag fick börja på Idun. Behandlingen är ju inte klar, jag har ju uppföljningssamtalen kvar, men nu är intensivfasen slut. Och det känns som att jag kunde ha kommit längre om jag hade vågat släppa taget lite tidigare, men samtidigt vet jag när jag tänker på det hur otroligt stor skillnad det är mellan mitt liv i januari och mitt liv nu. Herregud.

Och Christian, om du skulle titta in här igen så vill jag bara skicka en virtuell kram och en massa styrka och pepp till dig!! Vi har bara pratat en gång men då gjorde du en svår dag till något väldigt fint. Tack ❤️ Och skulle du träffa K igen så hälsa gärna från mig, för jag kommer ihåg henne! ❤️

KRAM!!

❤️ ❤️ ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hejsan!

Det var några veckor sedan sist jag skrev. Jag har lagt all min energi på att klara skolan och någon enstaka gång vara lite kreativ. Den här veckan har jag varit på Idun, innan dess var det sportlov då jag var i Sälen med min familj och sedan en vanlig skolvecka. Jag skrev ett utkast till ett inlägg gällande matschema och SCÄs ordination när man är normalviktig, men jag har inte publicerat det än eftersom det gör mig väldigt osäker. Nu ska jag i alla fall uppdatera bloggen lite, så gott det går. Har precis bråkat med min syster om något så löjligt som att hon använde min yoghurt till familjens blåbärssmoothie... Jag har fått mina föräldrar att köpa hem den yoghurt jag alltid äter på Idun, Arlas milda naturella yoghurt med naturlig fetthalt, och det är den enda jag äter just nu. Vi hade en annan yoghurt som också var naturell och med 3% fetthalt, men från Änglamark, och istället för att använda den tog hon "min" vilket gjorde mig extremt upprörd och nu sitter jag här med ångest över att den ska ta slut så att jag inte kan äta frukost och eftermiddagsmellis. Så himla löjligt, jag hatar att sådana obetydliga saker ska göra mig så ångestfylld. Mamma köper ju ny yoghurt när den tar slut, liksom? Och vad gör det om jag får ta Änglamarks yoghurt istället för Arlas liksom? Suck...

På Idun har det varit upp och ner som vanligt. Jag har lyckats göra ett riktigt framsteg - istället för att väga mig hemma flera gånger per dag så har jag låtit min behandlare väga mig på Idun. Jag har ställt ned min våg i källaren, ovanpå en garderob så att den inte är lika nära till hands som när jag hade den gömd under sängen. Jag är faktiskt ganska stolt över mig själv, haha. Trodde inte att jag skulle klara det. DESSUTOM har jag ätit precis efter matschemat!! Lyckats låta bli att trixa med något, även kvällen innan vägning. Och självklart hade jag inte gått upp 20 kg bara för att jag ätit som jag skulle i två dagar. Även om det kändes så.

Den här veckan har det känts lite mer som att jag är en del av gruppen, vilket kanske inte är så konstigt men det har ändå varit skönt. Jag känner mig lite mer hemma nu. I fredags efter lunch satt jag och tre andra i en och en halv timme i köket och bara småpratade, vilket var mysigt. Vi har två nya tjejer i gruppen också. Just det - om någon undrar så var inte tjejen som aldrig åt lunch där den här veckan. Det fungerade inte med så mycket eget ansvar för henne, så hon fortsätter alltså inte på Idun.

I fredags kom mina föräldrar på besök på morgonen också, för ett samtal med mig och min behandlare. Det var nervöst och som alltid, jobbigt att liksom blotta sitt inre. Vi pratar inte så ofta om hur jag mår hemma eftersom jag aldrig vill eller orkar. Så det var bra att ha ett ordentligt samtal, även om det innebar en del upprördhet, skam och tårar. Usch...

Nu väntar en skolvecka, jag vet inte riktigt hur det känns. Inte jättebra. Jag har, tack och lov, fått två veckor extra på mig med gymnasiearbetet så jag ska försöka att inte stressa ihjäl mig. Jag vet ju att om jag inte blir klar i tid så kan jag alltid göra klart allt i höst. Vill dock verkligen bli klar till juni, så jag ska försöka att ta en sak i taget och ha en pluggtimme per dag eller något sådant. Det är så himla svårt att komma till skott med saker. Tur att jag har läraren på SCÄ som har kontakt med skolan och hjälper mig att hålla koll på saker. Får även sitta hos henne och jobba om jag vill. Rekommenderar verkligen alla som går på dagvård och samtidigt försöker klara skolan att ta kontakt med henne!

Så nu är det bara att ta en dag i taget, fortsätta hålla mig till matschemat och de utglesade vägningarna. Har fått ett litet rum bokat där jag kan sitta själv med lunchen varje dag, vilket underlättar lite. Och får man ett bakslag så är det bara att hoppa upp på banan igen så snabbt som möjligt, eller hur? Två steg framåt, ett steg bakåt är normalt.

Kram <3



Likes

Comments

Jag blev ombedd att skriva lite om hur jag upplever att atmosfären är här på Idun, vad jag tycker om personerna i min grupp, behandlarna och om jag blir triggad, så jag tänkte göra det nu när jag har en timme utan något inbokat.

Först vill jag säga att mitt intryck av Idun så här efter den första veckan är väldigt positivt. Det känns verkligen som att jag hamnat rätt och jag tänker definitivt fortsätta.

Jag har gått i SCÄs öppenvård sedan november och haft två behandlare där, den första gick på föräldraledighet vid årsskiftet så då fick jag en ny. I början kändes det bra, men efter ett tag, särskilt i januari, så kände jag att jag fastnat och varje gång jag gick från SCÄ var det som att börja på ruta ett igen. Samtalen bestod mest av att vi gick igenom min matdagbok, jag förklarade hur jag tänkte och kände, och min behandlare förklarade att mina tankar var ologiska. Det är ju på ett sätt bra, för man måste börja ifrågasätta sina tankar. Men det räcker inte och i och med att jag skötte alla måltider själv utan någon som helst kontroll från SCÄ så sket det sig varenda gång, och jag orkade inte riktigt anstränga mig. Här på Idun känns det väldigt annorlunda. Det känns som att den behandlare jag fått här förstår mig på ett helt annat sätt än min gamla, hon fattar mina tankegångar utan att ifrågasätta dem. Hon fokuserar istället på vad jag faktiskt ska göra för att ta mig framåt, även om tankarna finns där, för de går ju liksom inte bara att trolla bort. Och det känns som att hon tar mig mer på allvar. Så min behandlare har jag väldigt stort förtroende för och det känns som att det kommer fungera bra.

Vad gäller gruppen och att bli triggad så kan jag säga att ja, jag har blivit triggad några gånger. Oftast när någon lämnar mat eller tog mindre än jag gjorde osv., sådant som inte är så konstigt för alla gör ju sitt bästa, men det är svårt ibland. Det är svårt att inte bli triggad då och jag har väldigt svårt att äta upp om alla andra lämnar något. Men det är något jag ska jobba på. Och oftast äter folk upp. Sedan är det två tjejer som är nya den här veckan (förutom jag) och den ena tror jag ärligt talat inte kommer fortsätta här, för hon har försvunnit vid lunch varenda dag med olika konstiga anledningar ("ätit själv", "tandreglering") och det fattar man ju vad det betyder. Det gör mig och alla andra ledsna, men är man inte redo så är man inte det. Hoppas att hon kan få plats på Iris eller någon behandling som fungerar för henne.

En annan tråkig och triggande sak var när jag i tisdags eller onsdags skulle gå på toa och jag kände hur det luktade spya. En tjej i min grupp (också ny) hade alltså förmodligen spytt upp lunchen. Jag har aldrig framkallat kräkningar så det var inte triggande på det sättet, men som ni nog förstår, "om hon som är så smal inte behåller lunchen så borde ju verkligen inte jag som är tjock äta".

Så de nya personerna har triggat mig några gånger. Jag hoppas att de är ärliga med sina behandlare (vi sade till en behandlare om tjejen som inte äter) och att de får det stöd de behöver. Annars är gruppen väldigt fin och stöttande och den övervägande känslan är att alla vill bli friska. Det är ju något som krävs för att klara Idun. Vilja. Som jag skrivit tidigare har jag fått hjälp av folk i gruppen att lägga upp maten, fått rådet att åka med familjen och inte stanna hemma för att jag inte ska riskera att falla tillbaka om jag lämnas ensam osv. Jag skulle beskriva stämningen här som fin, lugn och bestämd. Och det är så himla skönt att vi inte behöver förklara varför vi är här heller, vi har alla någon form av ätstörning, vi har hamnat här och vi behöver det här. Det finns en tyst känsla av gemenskap i rummet. Välvilja, värme och gemenskap. Om någon blir erbjuden en plats på Idun - tveka inte att i alla fall testa! (Om du är motiverad och beredd att kämpa, det vill säga!)

Likes

Comments

Jag känner verkligen hur den berömda "Idun-tröttheten" (som behandlarna säger) kommer nu. Helt slut. Legat däckad i soffan sedan jag kom hem, men nu är det middag så jag får väl samla kraft och resa på mig.

Idag började jag med ett besök hos läkaren. Hon satt på våning FEM - visste inte ens att det fanns så många våningar, haha. Vi gick igenom min ätstörningsproblematik och vilka olika symptom jag upplever, t.ex. krånglande mage, trötthet, yrsel, sådant där som nog är väldigt vanligt. Jag har även blodbrist trots att jag har tillräckligt med både järn, B12 och folsyra, vilket hon sade beror på att kroppen befinner sig i svält med låg förbränning och energibristen gör att kroppen inte orkar producera tillräckligt med hemoglobin. Så imorgon bitti ska jag ta blodprover för att se om det blivit bättre eller om jag behöver ta något tillskott eller så. Vi kollade även puls, blodtryck, körtlar och reflexer. Jag hade faktiskt för hög puls?! Vet inte om det beror på min stora kopp kaffe till frukost eller att jag sprang till läkarbesöket eftersom tåget var försenat. Eller som något otrevligt i mig säger, att jag helt enkelt är för tjock 😊 😊

Efter läkarbesöket gick jag ned till Idun och var med om något jag själv tyckte var väldigt obehagligt, även om det kanske inte låter så hemskt. Jag hängde av mig jackan och sade till de andra att "om X (min behandlare) kommer och letar efter mig så är jag och letar efter min halsduk men jag kommer snart tillbaka". Så gick jag upp fyra våningar till läkarens rum som var låst, kollade efter min halsduk överallt, gick ned till undersökningsrummet som jag fick be en okänd skötare att låsa upp, utan resultat, och så skulle jag gå ned till receptionen och fråga men tänkte att jag kunde göra det när vi skulle ut och äta lunch sedan. Så jag kom tillbaka till Idun utan att ha hittat halsduken. Någon frågade vilken färg den hade, jag sade grå, och hon sade "men är det inte den som hänger där då?" Så pekade hon på klädhängaren och där, 2 dm från min kappa, hängde halsduken. Jag hade alltså tagit av den, hängt upp den och glömt det totalt en sekund senare när jag hängde upp jackan på galgen och märkte att min halsduk var borta. Jag blir väldigt skrämd när jag märker att min hjärna liksom inte funkar som den brukar, även om jag förstår att det beror på alla nya intryck och mental utmattning. Jag sade även min pappas telefonnummer fel idag, och det numret har jag kunnat som rinnande vatten sedan jag var fem. Usch.

Jag fick i mig mitt förmiddagsmellis och hade sedan samtal med min behandlare. Idag skrev vi en ny vårdplan. Det innebar att vi pratade om vad ätstörningen fyller för funktion i mitt liv, och min teori om varför jag utvecklade den. Det var mycket tankar och idéer och olika saker hit och dit, vi skulle sätta upp delmål och långsiktiga mål och efter samtalet var jag rätt trött. Det vägdes dock upp av hur fina människorna i min grupp är. När vi hade ätit upp vår lunch (på vegetariska idag) satt jag mest och stirrade framför mig (för att jag var trött) och då frågade en av tjejerna om jag var okej. Det var så himla fint, jag kände verkligen att hon menade det och brydde sig. Sedan när vi satt och småpratade i väntan på gruppaktiviteten, så sade jag att jag inte visste om jag skulle följa med familjen på skidresa eller inte. Då var alla där och sade att det är bäst att jag följer med, för att jag ska få i mig alla måltider. Blir verkligen så rörd över att de bryr sig om att jag ska få i mig mat. Det känns som att vi har en gemenskap och att alla är måna om varandras tillfrisknande och inte bara sitt eget. Är så tacksam ❤

Dagens gruppaktivitet handlade om självomsorg och träning. Både vad som kan vara positivt med att träna, vad vi får för bild av det från medierna, och vad de negativa följderna blir när det går till överdrift. Och så hur man kan ta hand om kroppen och sig själv, på andra sätt än att träna. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt eftersom jag alltid går långa promenader och inte går till gymmet eller ut och springer som alla andra i min grupp. Visserligen sade de behandlare som ledde samtalet att de både möter personer som tränar alldeles för mycket och personer som verkligen inte tränar alls, men jag kände mig ändå väldigt lat och tjock, och väldigt fejk. Jag satt tyst hela tiden. En av behandlarna frågade mig hur tankarna gick eftersom jag inte sade något, och jag sade att jag inte visste riktigt och var väldigt trött. Kände mig dock gråtfärdig inombords, och jag tror att jag rodnade väldigt mycket också. Idag har jag rodnat på ett sätt som jag aldrig gör annars, både när jag upptäckte halsduken och när jag fick frågan på gruppsamtalet. Jag rodnar verkligen aldrig, inte ens när jag är arg eller tycker att något är pinsamt, men idag blev ansiktet helt kokhett. Jag har mött så många nya intryck och "nya" känslor, det är för mycket för att jag ska veta hur jag ska hantera det, och det märks på min kropp. Hm.

När vi gjorde eftermiddagsmellis sade vi också hejdå till en av tjejerna som slutade idag. Hon är den äldsta i gruppen och trots att jag träffade henne för fyra dagar sedan och bara har bytt några enstaka meningar med henne, så känns hon ändå lite som en mamma för mig. Jag ser verkligen upp till henne, hon är så stark. Fick en kram och sade hejdå, och efter det var jag tvungen att gå in på toa och släppa fram gråten. Det är första gången jag gråtit den här veckan (på Idun alltså), men det behövdes verkligen. Jag vet att jag inte hade behövt gå in på toaletten, men jag känner mig inte riktigt redo att visa mina känslor öppet för de andra än, även om jag vet att jag hade fått jättefint stöd.

Nu är jag i alla fall hemma, har ätit middag och ska försöka att inte stressa upp mig över allt plugg jag inte får gjort. Jag vet att det är meningslöst att sätta sig och försöka plugga just nu, för jag är supertrött och har NOLL koncentrationsförmåga. Men så är det, och då får det vara så. Självomsorg.



Likes

Comments

Nu har hälften av min första vecka på dagvården gått! Jag vill typ inte att den ska ta slut, är jättenervös för hur det ska gå utan stödet jag har där. Som tur är är det sportlov nästa vecka, men veckan efter det är det ju skola och skollunchen är något jag tycker är otroligt svårt. Är rädd att jag ska falla tillbaka i mitt gamla mönster. Men, en dag i taget!

Imorse när jag kom fram till SCÄ så lade jag mig direkt under en filt och spenderade en timme med att halvsova/stirra upp i taket. Jag kunde inte förmå mig att gå ut i köket och göra något förmiddagsmellis efter gårdagen. Vid tio kom min behandlare och hämtade mig för samtal, och vi skulle egentligen skriva en ny vårdplan men vi pratade istället om det som hände igår eftermiddag, för hon märkte att jag var deppig. Och det var nog lika bra, för det var något som verkligen påverkade mig väldigt mycket och negativt och som jag behövde få prata om. Och ju mer vi pratar, desto djupare och mer nyanserad bild får vi av min ätstörning och hur jag hanterar saker med den eller på grund av den, vilket är bra när vi ska skriva vårdplanen imorgon och sätta upp mål. Min behandlare fick mig också att gå och äta mitt mellanmål, även om det förstås blev alldeles för sent. Men hellre äta mellanmålet klockan 11 i köket på avdelningen än ta en extra macka till lunchen för det vågar jag verkligen inte göra inför de andra. Inte än i alla fall. Och så fick jag en kram också! ❤

När jag kom tillbaka från köket hade de flesta i gruppen bestämt sig för att gå till En Arena och äta lunch. Jag ville helst gå till Öländskans eller Stinsen eftersom man får färdiga portioner där, men jag ville gå med gruppen och en tjej var snäll och hjälpte mig när jag skulle lägga upp. Porterstek med kokt potatis och gelé blev det för mig, helt okej och jag åt upp det mesta. När vi ätit upp satt jag och tre tjejer kvar och småpratade i en timme med varsin kopp kaffe. Småprat om lite av varje, som att det är skönt att alla på Idun förstår varandra (i grund och botten i alla fall), magproblem (så himla skönt att man kan prata om sådant också även om det är inte är det mest normala samtalsämnet. Att magen krånglar är ju något alla märker av när de börjar äta ordentligt igen), USA, hål i öronen och Norges nationaldag. Jag var väldigt trött så jag var kanske inte så väldigt delaktig i konversationen men jag satt i alla fall och var med vid bordet. Plötsligt märkte vi att klockan var ett, så då skyndade vi oss tillbaka till kliniken för gruppaktiviteten som idag var bildterapi. Vi var i ett litet rum typ i källaren (?), satt runt ett litet bord och skapade fritt efter temat "måla som ett barn". När vi var klara visade vi våra bilder och man fick berätta så mycket man själv ville. Jag tog inga bilder eftersom det ju var terapi och mobiler stör. Jag målade i alla fall två väldigt vackra (hrm hrm) prinsessor, som jag försökte göra så lika de jag målade när jag var liten som möjligt. Man fick göra precis hur man ville, utan att tänka för mycket (skönt).

Efter bilden var det dags för mellis, yoghurt med müsli för mig som jag åt i uppehållsrummet med de andra medan jag läste i boken Lev med din kropp (vi ska tydligen läsa några sidor innan morgondagens gruppaktivitet). De sidor jag hann läsa handlade om hur man vårdar relationen till sin kropp - genom att lyssna på vad den säger, bry sig och ta hand om den, precis som man gör i vilken relation som helst! Värt att tänka på.

Hoppas ni har en bra kväll, och ta hand om er! ❤


Dagens två första mellanmål. På eftermiddagen fanns det inget mått i müsliburken, och istället för att ta fram ett så gjorde jag som min behandlare sagt och hällde upp utan! Det blev nog inte riktigt 1 dl, men det spelar ju inte så stor roll när det bara händer en gång.


Likes

Comments

Idag var jag så där riktigt trött på eftermiddagen innan jag skulle åka hem. Till synes helt utan anledning - det enda jag gjort på Idun idag är att prata, äta, sitta stilla i en fåtölj och ligga i ett rum och göra avslappningsövningar med värmekudde. Ingen fysisk ansträngning direkt. Men jag vet att det är väldigt mentalt krävande att jobba med sig själv och gå emot invanda tankar och mönster. Jag känner det själv och min behandlare sade det också, att jag förmodligen kommer vara mycket tröttare än vanligt de veckor jag är på dagvården eftersom jag utmanar mig så mycket med maten och dessutom har minst en timmes samtal/terapi varje dag. Det är mycket mer energikrävande än man tror, och man märker det först efter ett tag när man plötsligt bara välter omkull i fåtöljen, drar en filt över sig och vill sova och sedan går som en zombie till tåget.

I alla fall så hade jag och två av mina kompisar från skolan sagt att vi skulle ses idag, eftersom det är sportlov nästa vecka och vi inte ses den här veckan då jag är på Idun. Jag såg fram emot det, och jag trodde att vi skulle ses någonstans på Söder eftersom vår skola ligger där, och typ gå runt och prata, kanske ta en kaffe eller så. Jag var som sagt väldigt trött och ville egentligen bara hem, men jag ville ändå träffa mina kompisar ett tag, och att gå runt lite på Söder är ju inte så jobbigt. Då skrev dock en av dem "möt oss i Mall of Scandinavia". Plötsligt skulle jag alltså ta pendeln norrut till Solna och träffa dem i en stort köpcenter fullt av folk där jag aldrig har varit förut. Jag skrev att jag trodde vi skulle ses på Söder och att jag var väldigt trött, men jag gick ändå med på att åka dit, för de hade väntat sedan de slutade skolan två timmar tidigare. På vägen till tåget kände jag mer och mer hur jag blev gråtfärdig, jag ville ju hem och vila, men jag kunde inte bara ställa in träffen. När jag kom till stationen var tågen försenade, så jag skulle få vänta i mer än 20 minuter på ett tåg till Solna. Att åka dit, träffa mina vänner och sedan ta mig hem igen skulle ta så lång tid att jag skulle komma hem precis till middagen. Jag skrev lite med min bästa vän (kallar honom E) som själv mått väldigt dåligt och därför förstår vad jag menar när jag säger att jag inte orkar. Han skrev att jag skulle åka hem och att "orkar man inte så orkar man inte". Jag stod och velade på perrongen i en kvart, jag kände verkligen att jag inte orkade åka till Mall of Scandinavia men samtidigt kände jag mig tvungen för att inte vara en dålig vän. Till slut bestämde jag mig för att göra som E sade och lyssna på kroppen och psyket, och åka hem. Jag skrev det till mina kompisar som var i Solna och alltså... Oj. Vilken sjuk storm det blev.

Jag kollade inte vad den kompis jag skrev med hade svarat förrän jag kom hem, och visst var jag beredd på att hon skulle bli sur, för det är ju inte schysst att plötsligt skriva att man inte kommer när man sagt att man ska ses. Men den reaktion jag fick hade jag inte väntat mig. Hon blev sur, jag förklarade ganska utförligt varför jag inte orkade, och hennes svar var att jag bara ville ge dem skuldkänslor för att de blev sura när jag inte kom. Nej, skrev jag, för det ville jag verkligen inte - vem skulle vilja det liksom?! Jag hade förklarat att dagvården gör en mentalt utmattad, eftersom man jobbar med sig själv, utmanar sig konstant och så vidare. Men jag ville tydligen bara göra mig till offer, enligt henne. Hon skrev att jag bara ville att de skulle tycka synd om mig, att det var jävligt irriterande och oschysst och att jag tog på mig offerkoftan och tyckte synd om mig själv, och att jag inte skulle komma med undanflykter utan bara acceptera att jag var självisk. Jag svarade att jag inte alls ville göra mig till offer eller ge dem skuldkänslor, utan att jag bara förklarade varför jag inte kom och sade precis som det var. Och ja, jag vet att jag är självisk. Ja, jag vet att jag är en hemsk människa. Jag skrev det och sade förlåt flera gånger, då sade hon att "inget blir bättre av att du tycker det om dig själv". Nehej? Men det gör jag. Nu har jag sagt det, och du har också tydligt antytt det, och vad vill du att jag ska skriva då, om varken "förlåt" eller något annat duger eller gör saken bättre? Varför fortsätter du ens skriva? Gör det saken bättre?

Att ha en ätstörning innebär att man mår psykiskt dåligt. Det kanske inte känns eller märks exakt hela tiden, men en ätstörning är en psykisk sjukdom som ständigt är närvarande, tar upp till 100% av ens fokus och extremt mycket energi. Att jobba med att ta sig ur den kräver ännu mer energi. Om man inte hade några problem med sin självbild och sina känslor så skulle man inte ha en ätstörning. Det kanske börjar med att man vill gå ned i vikt "för att se bättre ut", men grunden till det är ju en låg självkänsla (något jag länge förnekat för mig själv att jag någonsin haft). När jag hetsäter är det både av rent fysiologiska orsaker (eftersom jag svälter mig), men också väldigt mycket av känslomässiga orsaker. Jag hanterar stress och oro med att hetsäta, och jag hetsäter för att skada mig själv. Det är vad jag känner att jag förtjänar. Både självsvält och hetsätning är väldigt destruktiva beteenden, och jag använder båda två för att straffa mig själv. Jag förtjänar ju att må dåligt. Jag är ju självisk. Äcklig. Jobbig. Fet. Jag förtjänar inte mat. Jag förtjänar smärta. Smärtan kan jag få av att skära mig, eller av att hetsäta eftersom det får mig att må mycket sämre än när jag svälter. Jag tar bort den "glädje" jag fått genom att svälta och gå ned i vikt. Ha. Där fick du, ditt jävla äckel. Det här stora, motbjudande monstret som inte kan sluta pressa i sig mat är ditt sanna jag.

Att då få höra att man är självisk som lyssnar på kroppens signaler och tar hänsyn till dem är inte direkt vad man behöver. Det är just det vi kämpar för att lära oss på dagvården (i all ätstörningsbehandling) - att sluta göra saker vi mår dåligt av och istället börja ta hand om oss själva, och inse att vi kanske faktiskt förtjänar det, precis som alla andra. Den här eftermiddagen har spenderats gråtande på rummet med en stark vilja att självskada och funderingar på att tacka nej till platsen på Idun, för den är jag inte värd. Det har aldrig känts så här starkt; nu har ju min vän sagt rakt ut att jag bara tycker synd om mig själv och är självisk och en dålig människa. Tack för det klargörandet. Tack vare E har jag dock bestämt mig för att inte ge efter för alla negativa tankar som dyker upp. Jag vet på riktigt inte vad jag skulle göra utan honom - för att försöka låta bli att självskada ringde jag honom och han hjälpte mig något otroligt, som alltid. Han är den mest underbara människan på jorden. Tack för att du finns och tack för att du ger mig perspektiv på saker. Jag älskar dig över allt annat.


Godnatt, fina ni. Ge inte efter för alla tankar som dyker upp. Alla är värda att må bra, och det finns inget undantag.


❤❤



Mitt förmiddagsmellis. Jag älskar verkligen müslin de har på SCÄ, haha!


Två personer i min grupp på väg ner till dagens gruppaktivitet som var kroppskännedom. Vi fick ligga på yogamattor med kuddar under huvudet och under knäna, och med värmekuddar som vi fick placera var vi ville och öva på att känna skillnad mellan att vara spänd och avslappnad, se vad som händer med andningen när man spänner sig o.s.v. Jag tror inte att jag var den enda som uppskattade det!


Likes

Comments

Idag var jag på Idun för första gången (förutom bedömningssamtalet då). Det känns faktiskt väldigt bra, jag tror verkligen att det här är vad som behövs för att jag ska komma vidare i mitt tillfrisknande. Nervositeten var hög imorse, tankarna gick runt, runt och jag var rädd att alla andra skulle vara 100 gånger sjukare än jag, att jag inte skulle våga prata med någon, att det skulle vara en tyst tävling om vem som var sjukast och att alla skulle "se att jag var fejk". Mest nervös var jag dock inför själva maten, att behöva äta två mellanmål och en riktig lunch, och dessutom inför andra (!!), vilket jag inte gjort på länge. Jag var rädd att jag skulle få panikångest och typ trigga de andra (kanske lite skumt, men jag är verkligen rädd för att någon ska bli triggad av något jag gör av misstag), men det blev som tur var inte så! Tack och lov.

Vad gäller gruppen jag hamnade i så var den väldigt blandad, om man bortser från att alla (i min grupp) var tjejer. Vi var 7 stycken tror jag; den yngsta var 17 och den äldsta 47. Vikt och sjukdomsbild och historia var också olika, vi pratade inte om vilka diagnoser vi hade men jag är ganska säker på att det var olika. På Idun går ju folk med alla typer av ätstörningar - UNS, hetsätningsstörning, anorexi, bulimi. Några hade varit på heldygnsvården, andra kom från Iris eller öppenvården som jag. Alla förstår ju dock varandra i grund och botten, vilket är skönt att veta. Det var jag och två andra som var nya, och på förmiddagen var alla ganska tysta och satt mest och tog det lugnt, kollade på mobilen eller läste texten inför dagens gruppaktivitet eller något sådant. Jag hade med mig en målarbok som jag satt och färglade i. Det enda som hände på förmiddagen förutom den korta morgonsamlingen där vi presenterade oss och gick igenom veckans gruppaktiviteter var att alla hade samtal med sina behandlare. För mig som är ny var det mest matprat, och jag fick (äntligen) ett ordentligt matschema! Rätt läskigt eftersom det känns som väldigt mycket mat, men jag vet ju att om man äter regelbundet och varierat så går man inte upp 1000 kg i vikt. Jag har sedan flera år tillbaka varit bombsäker på att "alla andra kan äta 2000 kcal/dag men inte jag för då går jag upp i vikt", vilket jag vet inte är sant eftersom jag under en period ganska nyligen lyckades hålla en regelbundenhet och nej, jag gick INTE upp i vikt. Jag tror att det är ganska vanligt att tänka att man själv är ett undantag och "dömd att vara tjock", att man inte kan äta som andra för att man på något sätt är annorlunda. Men jag kan lova att det inte är så, det är bara en av ätstörningens alla lögner.

Klockan 12 gick vi iväg för att äta lunch. Vi hade tänkt gå till vegetariska men det var proppfullt, så vi gick till Stinsen istället. Jag tog panerad flundra med potatis och remouladsås. Eftersom jag inte hade ätit förmiddagsmelliset med de andra utan gömt mig i köket och ätit själv så hade jag inte riktigt kommit över den största spärren än och jag tyckte det var väldigt svårt att ta den första tuggan, men att se alla de andra börja äta gjorde att det gick till slut. Även om jag missade munnen först, haha!! Så kan det gå när man är nervös. Jag blev rätt triggad av att en av tjejerna lämnade i princip mer än halva portionen, och dessutom såg jag att en annan (som också var ny) gömde en bit potatis. Gömma mat är något jag gjort en hel del så det var lätt att se, men jag var fast besluten att äta så mycket som möjligt ändå och inte låta mig påverkas. Man är där för sin egen skull och för att bli frisk, och att gömma mat gör inget bättre. Jag blev otroligt mätt men jag åt i alla fall det mesta, jag lämnade lite potatis och ganska mycket sås men det var för att jag verkligen blev SÅ mätt, och då fortsatte jag ändå ett tag efter att mättnadskänslan dykt upp. Jag har aldrig varit rädd för mättnadskänsla så det är inget problem i sig, men det är ju ganska obehagligt att pressa i sig när man redan är proppmätt. Men kroppen kommer vänja sig vid att få bra portioner mat, så jag ska absolut äta upp allt så fort som möjligt.

När vi kom tillbaka efter lunchen satt vi och småpratade lite i en halvtimme, därefter var det gruppaktivitet. Idag var det samtalsgrupp och ämnet var glädje. Det var faktiskt väldigt givande att fritt få dela tankar och erfarenheter och höra andra berätta om sina. Ge och ta, inte bara med en behandlare utan med andra med ätstörningsproblematik. När samtalet var slut hade klockan blivit två, och den sista timmen satt vi i uppehållsrummet och pratade, gick och tog mellis och åt det innan vi gick hem. Förvånansvärt nog så tyckte jag på ett sätt att det var skönt att äta eftermiddagsmelliset med de andra, även om det såklart också var väldigt jobbigt. Jag spänner mig så himla mycket när jag ska äta så jag har typ svårt att öppna munnen tillräckligt för att ta normala tuggor (HAHA), men yoghurten gick i alla fall ned och jag försökte tänka på att alla är fokuserade på sig själva och att ingen bryr sig om exakt hur jag stoppar skeden i munnen. För så är det ju.

Efter min första dag känner jag mig väldigt positiv till Idun. Jag är 99,9% säker på att jag kommer fortsätta efter provveckan. Öppenvård i all ära men alltså, jag tyckte inte att det gav något, just nu i alla fall. Varje gång jag hade samtal var det som att börja på ruta ett igen. Efter att man träffat sin behandlare är man motiverad ett tag och försöker sköta maten bra, men efter bara någon dag skiter det sig igen och sedan dröjer det till nästa samtal innan man försöker hamna på banan igen. Så kändes det i alla fall för mig. Jag tror att upplägget på Idun är jättebra, särskilt med gruppaktiviteterna och att det blir en helt annan intensitet än i öppenvården. Jag ser faktiskt fram emot morgondagen! Om någon blir erbjuden en plats på Idun, så tveka inte till att i alla fall gå en provvecka! Kram <3

Mitt första mellanmål på Idun. En mjuk smörgås med skinka och en kopp te. Eftermiddagsmelliset var en skål med yoghurt och müsli men det fotade jag inte!

Likes

Comments

Igår var jag på bedömningssamtal på Idun dagenhet, och det kändes verkligen bra! Jag fick prata med en behandlare som berättade lite mer om dagarna på Idun, och sedan pratade vi om min historia och min ätstörning, min behandling på SCÄ och vad jag har för mål som jag vill jobba mot. Hon undrade vad jag hade för tankar om Idun, och jag sade att jag var lite orolig över den sociala biten och att det är så mycket eget ansvar. Då sade hon två saker som var väldigt bra och som alla som blir erbjudna en plats på Idun borde få höra (vilket de säkert får, men jag kan ju skriva det här i alla fall). Det ena var att man inte kan vara "för frisk" för Idun. Friskheten är ju målet, och vill man tävla om vem som är sjukast så ska man inte gå på Idun. Det andra var att "eget ansvar" inte innebär att klara allt perfekt och klara sig själv hela tiden, utan också att be om hjälp när man känner att man behöver det. Det borde vi alla tänka på!

När vi hade pratat i en timme ungefär så tyckte både hon och jag att det kändes som att Idun skulle passa mig väldigt bra, så hon sade att hon skulle dubbelkolla med avdelningschefen och ringa mig idag. Det gjorde hon, och jag får börja den 20:e februari! Om en och en halv vecka! Gissa om jag är glad!! <3


Likes

Comments

Igår hade jag samtal med min psykolog. När jag kom dit visste jag inte riktigt vad vi skulle prata om, kanske prata lite om vad jag tänker inför mitt bedömningssamtal på Idun som jag har idag. Vi gick som vanligt igenom hur veckan hade gått, och kom in på varför det är så svårt att våga släppa taget om ätstörningen. För mig känns den som en trygghet, nästan som en vän som alltid finns där och som jag alltid kan vända mig till, trots att den skadar mig och jag hatar den på samma gång. Då ställde hon upp det här scenariot för mig: Tänk att du vaknar en dag och det har skett ett mirakel. Du vaknar helt frisk och fri, utan minsta spår av din ätstörning. Vad skulle du göra den dagen, och hur skulle det kännas?
Det var faktiskt inte särskilt svårt att svara på, jag har tänkt en del på det och hur jag egentligen skulle vilja att mitt liv såg ut. Jag beskrev drömdagen och hur fri och avslappnad jag skulle känna mig, hur jag skulle leva i nuet och uppleva livet i stunden utan inkräktande tankar på mat och kropp. När jag var klar hade jag ett stort leende på läpparna som var svårt att få bort och när jag gick därifrån var jag SÅ motiverad. Jag kunde inte haft ett bättre samtal. Jag hoppas att motivationen syns idag när jag ska till Idun. Den här ätstörningsfria drömdagen ska jag tänka på när motivationen brister.
Livet väntar!!

Likes

Comments

Igår kl. 8:00 hade jag samtal på SCÄ. Senast jag var där gjorde jag och min behandlare en utvärdering av de 6 bassamtalen som man alltid börjar med när man kommer till SCÄ, och vi kom fram till att det inte har hänt särskilt mycket. Mina hetsätningar har minskat lite grann, men inte markant, och vad gäller måltidsordningen går det ungefär lika dåligt som förut. Hon började prata om Idun vilket gjorde mig väldigt överraskad då jag verkligen inte känner mig så "sjuk" att jag behöver någon dagvård, men hon är ju ändå min behandlare och hon borde veta vad som är lämpligt. Hon har dessutom själv jobbat på Idun och sade att det skulle passa mig. Hon väntade med att skicka remissen eftersom jag ville kolla med skolan hur det skulle bli om jag var sjukskriven var tredje vecka först, jag går ju sista terminen på gymnasiet och vill verkligen ta studenten i juni. Det verkar dock inte vara något problem så nu är den skickad! Väntar på att få en kallelse till bedömningssamtal. Att jag har remitterats dit betyder ju inte automatiskt att jag kommer börja där; Idun handlar väldigt mycket om eget ansvar (nästan lite för mycket, tycker jag att det verkar som) och därför måste man visa att man verkligen är motiverad till att bli frisk innan man får en plats. Om man tänker fuska är det onödigt att ta en plats som någon annan som verkligen är motiverad skulle vilja ha så fort som möjligt. Jag känner mig faktiskt lite orolig över just det egna ansvaret, för jag VILL bli frisk men samtidigt fattar jag nästan alltid fel beslut i stunden för att jag plötsligt känner mig kluven och ångesten kommer och det går för snabbt. Tänk om jag fuskar och blir utskriven från Idun igen? Jag vill verkligen ta emot den hjälp de har att erbjuda, inte sumpa chansen till en bra behandling. Jag hoppas att man får mycket stöd från resten av gruppen vid måltiderna. Jag skulle dock önska att det inte var riktigt så fritt och okontrollerat kring maten; jag skulle gärna ha några behandlare i rummet där man äter för jag vågar inte riktigt lita på mig själv... Tydligen går man själv ut i köket och gör sina mellanmål, och behandlarna följer inte ens med till lunchrestaurangen! Men jag har faktiskt inte hört något negativt om Idun från någon utan det verkar vara en väldigt bra behandling. Man tvivlar kanske mer än nödvändigt på sig själv ibland. Vi får se hur det går på bedömningssamtalet. Håller tummarna för att motivationen håller sig kvar och att jag får en plats!

Likes

Comments