Jesus, vad jag är trött. Antagligen för att jag inte tagit en tupplur idag. Ändå anstränger jag mig för att hålla mig vaken. Jag är så dum ibland. Ser sömn som att man spolar fram tiden, därför ska jag inte sova. För jag vill inte att vissa saker ska hända. Men enda skillnaden är att jag är trött när det väl händer, haha. Som att börja jobba. Och ju snabbare det händer desto snabbare är det ju faktiskt över..... Jag har grava commitment issues och det känns verkligen nu. Jag måste alltid ha en flyktväg. I alla fall i morgon är det en ledig dag, jag mamma och pappa kanske ska på teater. Jag hoppas det, då kan jag ärligt säga att jag sett någonting när lärarna frågar i skolan nästa år. Jag har varit så förvånad över bristen på läxa innan vi gick på lov, men idag kom det! Ganska ansträngande läxa var det, kommer bli dyrt med böcker. Idag träffade jag världens finaste Matilda och vi åt lunch och jag fick äntligen köpt en ny plattång (min senaste köpte jag 2008, driver ej) som samtidigt är en våg- och locktång. Smidigt! Om det nu funkar.

Okej asså godnatt

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har verkligen inte vant mig vid kylan i mammas och pappas hus. När jag tänker efter har jag nog aldrig varit riktigt van, inte så att jag flödar över av fett som värmer mig. Men vår lägenhet i Woodstock håller stabila välisolerade 23 grader inomhus, medan det lätt är under 20 här. Man känner det tydligt typ nu när jag la mig i sängen och täcket och lakanet kändes iskallt. Då är min säng ändå framför en av de nya fönsterna som är bättre isolerat. Jag låg på golvet och läste ur min gamla dagbok. Eller jag skrev den på datorn och skrev ut. Jag började när jag var 14, slutade när jag var 17 tror jag. Men givetvis inte varje dag. Inte ens varje vecka. Men det är intressant såhär i efterhand, jag var givetvis naiv. Det hör till. Men också ganska cynisk, klok och intelligent på samma gång. Det är också intressant att se hur jag går från hoppfull fjortonåring till gravt deprimerad femtonåring. Efter jag slutat nian klagar jag mycket på att jag är trött. Jag har som olja i kroppen. Detta är innan the great depression. Jag pratar mycket om mina drömmar, som att de är mer intressanta än min dag. Jag är irriterad på mina vänner, börjar bli mer och mer irriterad på mamma och pappa. I oktober-november är det kört. Det var nog en chock för mamma och pappa och ur mitt perspektiv var de hemska oförstående människor, haha. Men jag var fruktansvärt instängd, aggressiv och elak. Jag ville bara skada mig själv, få ut den svarta mörka oljan och få slut på det hela. Jag kunde inte hantera minsta lilla känsla. Jag plågade mig själv genom att ligga och stirra in i taket och tänka mörka tankar 7-8 timmar i sträck. Sjukanmälde mig från skolan. Ställde in saker med vänner. Jag skriver om en gång när jag kände mig så utmattad i kroppen men mamma tog med mig på en promenad och jag kände det som jag hade en hel person på mina axlar. Jag gråter tyst hela vägen och varje steg är så tungt, som gyttja. Några av de värsta dagarna var verkligen riktigt illa och kommer nog vara några av de överlag värsta dagarna i mitt liv. Hade man kunnat dö av depp hade jag gjort det där och då. Jag hade nästan som hallucinationer minns jag. Sen plötsligt skriver jag om att det blivit lite ljusare igen. Och sen ca 7 månader senare är jag tillbaka. Under dessa månader var det perioder av ingenting. Bokstavligt talat var jag så bedövad så jag hade minnesluckor när jag gick och la mig på kvällarna. Kände ingen lycka, ingen sorg, ingen kärlek. Jag reagerade knappt på tilltal. Och så håller det på. Tills jag fick hjälp.Av alla saker var det "ingenting" min pappa reagerade på. Jag har alltid varit ångestladdad, jag har alltid varit problematisk, gått på bup, haft kontrollbehov och rädslor. Men jag skulle ändå beskriva mig själv som glad innan det där året. Men det är något som går i släkten och förhoppningsvis inte påverkat mig alltför djupt.

Apropå djupt, oj vad detta blev personligt. Så inte vad en blogg är till för. Idag har vi i alla fall haft "släktkalas" (om någon undrar vad det är fråga Matilda) och det var så roligt med 4 barn där. Jag ville bara lyfta upp den yngsta och gosa sönder. Och jag fick äntligen träffa Olivia och Alfred, och Li och Mattias. Alfred hade längre hår och Olivia var längre. Till och med Caroline var där och tokiga Rigmor som jag inte sett på så länge. Den som fattades var mormor.

På kvällen var jag uttråkad. Jag är så van vid att ha i alla fall en människa bredvid mig hela tiden, särskilt på kvällarna. Men det gör lite ont att skypea med Daniel, nästan som att jag inte klarar mer än några minuter. Hoppas denna veckan går fort så är det bara dagar kvar sen...




Likes

Comments

Nu är jag här. "Hemma". Jag tycker allt känns konstigt. Trodde nog jag skulle vara mer ledsen. Hjärtat värker dels för Daniel och dels för skolan och alla klasskamrater. Jag sov i 12 timmar nästan och sen tog jag en tupplur idag med.

"Andréa, du ser lite trött ut, gå och ta en tupplur om du v-"

"ok!"

Jag och mamma har bakat lussekatter och vårt engagemang var ungefär på samma nivå. "Det var då helvete degen tar aldrig slut!". Jag har bestämt mig att oavsett vad mamma och pappa säger ska jag inte bli irriterad. Var helt säker på att jag skulle packat min väska och flyttat in hos en kompis vid detta laget, men det har bara varit mysigt idag. Jag grät när jag sa hejdå till Daniel igår och någon kvart efteråt. Sen blev jag till is hela vägen till flygplatsen annars hade jag nog inte klarat det. Vinkade hejdå till Oxford. Förseningar på vägen men ändå kom jag perfekt tid till flygplatsen. Innan boardingen grät jag igen. Hjälpte inte att de som jobbade med att ta hand om väskor osv ba "är du säker på att du åker eller ska vi ta ut din väska?!" Ja, jag måste åka! Men så fort flygvärdinnorna tog över (som var svensk) fick jag en kram. Det var ungefär exakt vad jag behövde. Hon sa knappt något. Hon bara kramade mig. Lät mig hälsa på piloterna. Kramade mig igen. La sin hand på min axel när jag satt mig. Kramade mig igen och frågade hur gammal jag var. Jag snyftade 22 och hon sa att det kan vara jobbigt ändå att flyga. (Jag betedde mig typ som 12). Utan thailandstabletter men med en stadig dos sobril somnade jag till Trassel. Sov riktigt bra. Vaknade till ordentligt av den skumpiga landningen men jag bryr mig inte om vi kraschar. Jag är glad bara vi ska neråt. Hemma har tiden både stått still och både ändrats. Mest stått still. Allting har bara blivit lite mindre. Jag känner mig som jag är 18 år igen, innan jag träffade Daniel. Då mina kläder jag använder är antingen i woodstock eller nedpackade i en låda på vinden så har jag gamla kläder på mig. Från när jag var 18. Gamla väskor. Lakan. Hade det inte varit för att mitt hjärta värker lite och min hjärna vet om och minns Daniel så är det nästan som att jag är 18 och inget av de senaste åren hänt. Dock hittade jag ett par av Daniels kalsonger i min låda så illusionen försvann lite. Det kändes lite så när jag träffade Kajsa och Felicia ikväll också hos Kajsa. Som att tiden stått still. Men jag älskar det så mycket. Jag kommer alltid skratta med dem. Det är aldrig komplicerat. Vi bara pratar. Och skrattar. Och vi förstår varandra när det kommer till att ha gamla föräldrar. Vi har interna skämt. Saker händer i våra liv men vi kan alltid återvända till att sitta på en soffa med godis och prata likadant som när vi var 14. Okej, kanske inte likadant, men. När jag promenerade hem med Felicia vid halv ett kom jag plötsligt på att oj, borde jag smyga in nu? Jag är inte van att anpassa mig. Det kändes också konstigt att inte skriva till någon att jag är på väg hem. När det inte var mamma och pappa så var det ju liksom Daniel. Nu bara gick jag. Det var konstigt.

Nu ska jag försöka sova. Jag är inte trött alls. Det känns lite tomt i sängen...





Likes

Comments

Så i lördags vaknade jag ganska tidigt och jag och Daniel beställde självklart en Dominos pizza. (Det är liksom ingen fråga om saken). Jag minns inte ens vad jag gjorde riktigt på dagen men tror Daniel jobbade fast hade en lång rast... På kvällen åkte jag hem till Beth för pyjamasparty med vin, några andra från klassen plus Molly och Mary Jane, som jag inte gillar så mycket. Faktum är att jag klarar mig utan dem två väldigt bra. Beth är så lik Marta ibland, fast så fort jag börjar tänka på deras likheter ser jag hur olika de är i sättet. I alla fall så kom Hannah och Imogen också och jag är så glad att jag fick träffa dem. De och MJ och Beth är verkligen mina favorittjejer i klassen. Jag trodde inte killarna skulle orka men Sam, Gus, Joe och icke ginger-Harry kom också. Vi åt yoghurt, pratade, beställde pizza och skrattade så jag grät (när man säger four candles låter det som fork handles asså jag gråter). Vid 4 hade alla somnat, inklusive jag mitt emellan Sam, Joe och Imogen. Jag fattar inte hur jag inte väckte någon när jag gick. Däremot väckte jag Beth som låg och sov i sin säng och berättade att jag gick, vi hade alltså en ganska lång konversation och kramades och sen så tog jag en taxi hem. Det roliga är att Beth minns inte denna konversationen, så när jag vaknar sent på söndagmorgonen har jag missade samtal från Sam och snapchats från Beth som undrar vart jag tagit vägen. Tydligen har de sprungit runt och letat efter mig, alltså kollat om jag har gömt mig under sängen eller diskbänken alltså haha jag dör.


Efter Daniels jobb på söndagen gick vi äntligen och såg de omtalade Blenheim Palace jul-ljusen. Det var såå fint. Tur att de antagligen får in mycket pengar för den elräkningen kan inte vara rolig. Det tog över 1 timme att gå promenaden och tog så många foton men alla är värdelösa för det är mörkt och min mobil är dålig.. Och vi fick även säga hejdå till Tierney som åker tillbaka hem till Australien! Hade verkligen kunnat tänka mig att se ljusen nästa år också. Hade dock gärna sätt trädgården under sommaren med, kan tänka mig att det är väldigt vackert.




Likes

Comments

Så i fredags då.. Jag var lite nervös tror jag. För att jag skulle glömma repliker. Allra mest i vår voicepoem för jag visste att Ben skulle få ett utbrott om han såg. Sen var ju rektorn där och enligt ett rykte sitter han och kryssar för vilka elever som har chans att komma in på BA eller ej. Jag vet inte om jag vill söka eller inte men känns ändå inte bra i magen. Men alla gjorde bra ifrån sig, man är väl alltid lite besviken när det bara "gäller" en gång. Man vill ha det på allvar minst 2 gånger. Jag glömde inget. Efteråt blev alla helt galna av julfeber typ. Hela skolan skulle städas och jag kanske inte fick värsta jobbet men det var inte kul. Tömma och städa alla kylskåp. Det var en hel del som såg ut som det stått där sedan Maj -07. Alla sjöng julsånger och när vi väntade på att ha själva avslutningen med julklappar dansade hela skolan omkring utanför teatern. Jag trodde jag kunde engelska julsånger men tydligen inte. Det var lite segt att alla ca 80 elever eller vad det är skulle läsa upp sina dikter. En del var mer eller mindre roliga, andra helt värdelösa. Jag skulle placera min mittemellan. Jag kan inte riktigt förstå hur jag inte ville krama eller röra folk i min klass i början. Jag hade panik när vi skulle krama varandra. Nu satt jag lutad mot Imogen med Joe mellan benen och alla i ens stor hög runtomkring och kände mig helt lugn och trygg. Vår klass är nästan lite för fysiskt gosiga ibland. I alla fall när bussen äntligen gick så var jag nog i lite förnekelse. Annars hade jag nog inte orkat med kvällen. Men jag mötte upp Tierney och typ halva FC3 (en del jag knappt pratat med men det var väldigt roligt!) och vi delade på en flaska vin på bussen in till stan, sen förade vi på det klassiska fourcandles och slutligen Plush, dit Daniel kom. Jag har sagt det förut och säger det igen: Plush är en TREVLIG klubb. Det är kärlek och det är absolut inte fräscht (vilken nattklubb är?) men det är inte äckligt överallt. De må bara ha ett dansgolv men man känner aldrig att det är för lite plats. Det brukar vara väldigt bra musik (det var dock inte riktigt det i fredags) och rökstället där ute är ett jättebra ställe att prata med roliga folk på. Och vakterna och de som jobbar där är väldigt roliga och snälla. Jag och Daniel smet iväg vid 3 eller något. Jag orkade inte säga hejdå till någon ens. Det kändes för jobbigt. Dels visste jag att jag eventuellt skulle se några av dem dagen efter. När vi kom hem var jag inte ens trött. Jag kände mig bara rastlös och ville inte att det skulle vara slut på terminen.

Likes

Comments

Sprängande huvudvärk, jag är så stel. De här sista dagarna har varit så himla bra. Vi hade ju secret santa med skolan, så i torsdags när alla skulle lämna in sina julklappar så satt vi och slog in presenter och sjöng jullåtar och jag fick sån längtan till julafton. Det var vi och FC3 i danssalen. Sen var alla på så himla bra humör så alla 31 började leka lekar ihop (tacka vet jag Helene's handgest för att få alla att vara tysta så man kan organisera!) tyvärr hade vi lite för roligt. När klockan nästan var 10 började vi undra lite varför ingen lärare kommit och satt igång oss. Så vi sprang bort till teatern och tänkte vi skulle repa, men upptäcker att tvåornas show vi tydligen skulle se börjat för en kvart sen och ingen har sagt till oss. Kontoret var inte så glada då det var på vårt timetable, förstår verkligen inte hur 31 människor kunde missa.................... Märker verkligen hur jag litar på att andra har scemat. I alla fall så fort vi upptäckte det fick alla lite panik och ba okej det bästa vi kan göra är att gå in i danssalen och göra superfokuserad bodycon och vara knäpptysta. Det slutade med att vi repade istället vilket var ännu bättre. Vår voicepoem var ganska skit så det behövdes ändå. Helene kom in och "skämtade" om att vi skulle skriva "Jag ska alltid kolla mitt timetable" 100 gånger på 100 olika språk. Alla var så nervösa att få en unprofessional så ingen skrattade. Men hon sa "jag är glad att ni använder tiden till att öva". Ha! När jag kom hem i torsdags hade Daniel lagat mat och han hade köpt badbomber från lush så vi testade en. Jag behöver helt ärligt inte ett badkar i mitt liv. Tack vare Kajsas "sitt inte på proppen man kan dras ned" när vi var 4 vilket ledde till återkommande mardrömmar om att jag sögs ner i proppen och bland annat en krokodil bet av min fot så är jag väldigt försiktig när det kommer till badkar. Det var i alla fall kul med själva badbomben. 

Likes

Comments

​Herre vad hände?! Jag kom hem, värmde min cottage pie i ugnen (jag har gett upp om att orka laga mat efter skolan, och vi har ingen mikro och allt är en process) sen låg jag och tittade lite på Supernatural och väntade på att Tierney skulle komma hem från sena bussen i skolan. Vi skulle äta nachos hos henne. Jag känner hur svårt det är att hålla ögonen öppna och svag för sömn som jag är ger jag efter. Vaknar kanske 45 minuter senare och känner mig helt bombad. Det visar sig att Tierney ringt på och bankat på rutan men jag sov igenom det. Jag har ju en liten förkylning i kroppen men framför allt är jag verkligen helt slut nu. Det är för lite rörelse i skolan just nu, men så himla mycket koncentration och saker i huvudet. Idag fick vi ser fler av alla gruppers arbete. Börjar ändå förstå den röda tråden i vår presentation och tycker de andra grupperna är så himla duktiga. Jag börjar också bli dötrött på Daniels kvällsjobb. Jag är svintrött på att komma hem och det är tomt. Det är ju såklart inte hans fel, saknar honom bara. Samt hade han aldrig låtit mig somna i soffan nu på kvällen. Asså fan kommer aldrig kunna somna om någon timme nu. 

Likes

Comments

Idag jobbade vi en hel del alla grupper tillsammans. Alltså 47 elever i samma rum, jag trodde det skulle bli kaos, men jag var helt övertygad om att vi bara var 2 grupper för kändes inte så många tills jag räknade oss. Det känns ovant att jobba med andra. Min scen har jag med en kille från FC1. Även om jag har vänner i de andra grupperna känns det konstigt att vara i samma rum som dem i skolan. Jag blev lite ledsen när jag tänker att vi inte kommer göra något i bara vår grupp mer. Sen kom jag på att vi har 3 månader till efter nyår! I alla fall så hade ingen sagt vilken scen jag skulle göra från 9minuterspjäsen, så idag fick jag göra något jag hatar- läsa medan jag spelar. Man blir så låst och jag känner mig så oproffsig. Men jag ska lära mig det till i morgon. Jag sitter här med mina färgpennor och försöker tänka ut verb och göra det förståeligt för mig. Jag började tänka på min synestesi. Jag har problem, har alltid haft problem, i skolan med papper som delas ut. Jag blir trött och irriterad på papper och det är en stor kontrast mellan vitt och svart och om det inte är prydligt skrivet som i en bok med ett fint typsnitt. Jag läser otroligt snabbt, men jag har också en tendens att läsa fel och när jag skriver så skriver jag för fort för min hand att göra det fint och jag hoppar och kastar lätt om saker. Jag har ju inte dyslexi, men jag undrar om det ibland är min synestesi som gör det svårt. Jag har märkt att färgat papper som vi kan välja att få på skolan gör det mycket, mycket enklare för mig att förstå. Särskilt grön bakgrund. Sen ligger jag ju lite i ADHD spektrumet så blir lätt distraherad eller alldeles för upptagen i något. Jag har haft min synestesi hela mitt liv men jag reflekterade aldrig över det förrän jag var typ 17 och jag fick frågan "vad är det för likhet mellan fyra och sju?" Jag tänkte verkligen i flera minuter. Började räkna, hitta något samband, om man skulle måla bokstäverna som sträck skulle man ha lika många sträck, om man dividerar de med 3 finns det något slags samband, etc etc, till slut gav jag upp och sa "De båda är blåa i mitt huvud." Det rätta svaret var ju såklart att de båda är siffror. När svaret är för enkelt....

I alla fall så reagerade min psykolog och började fråga mer. Jag tänkte ju på det som en självklarhet. Jag tror jag till och med frågade vilken färg mammas söndag hade. Jag gillade verkligen inte att höra om andras för jag känner väldigt starkt om mina, men det var helt otänkbart att folk inte såg år, månader, veckor, dagar, tid, siffror, bokstäver i färger och former???? Liksom va?! Alla förstår väl att måndag behagligt grön och rund, tisdag fyrkantigt gul med massa små kuber krypandes, onsdag är lite mörkare gul och rektangulär, torsdag ljusgrå och fyrkantig med streck, fredag ser lite ut som torsdag men är mörkgrön/grå, lördag är röd och ser ut som en tunga, söndag snäppet mörkare grönt än måndag men fyrkantigt med sträck. Januari är beige, februari mörk beige, mars grönt, april brunt, maj vitt, juni grön med blommor, juli mörkare grön med blommor, augusti rosa/beige, september ljusbrun/guld, oktober vitt/svagt brunt, november brunt, december brunt men med mörkare dagar i. Och alla månader har även massa bilder i sig. 0 är vitt. 1 är svart. 2 är vitt. 3 är gult. 4 är blått. 5 är grönt. 6 är ljus blått. 7 är mörkblått. 8 är beige. 9 är grå/vit. Jag har alltid att organisera saker efter färger eller mitt egna mönster och upplägg på tex skolarbeten, annars blir jag irriterad och trött och omotiverad. Linjer i skrivböcker är väldigt distraherande. Men detta är saker jag lärt mig så nu skriver jag bara med olika färgpännor (som man kan sudda med) markeringspennor, eller köper block utan linjer. Tänk vad mycket frustration jag hade sluppit om jag kommit på detta i högstadiet/gymnasiet!

Jaja, nu ska jag gå tillbaka till att lära mig min text. Med mina pennor.



Likes

Comments

Herre vilken kaotisk natt. Jag och Madeliene och Daniel möttes på Thirst vid 9 för några drinkar. Jag och Daniel hade haft en mysig middag med indiskt och rödvin. Jag har slutat dricka vitt vin. Jag minns en gång när jag var 8-9 och fick smaka på mammas rödvin och tänkte att jag kommer aldrig gilla något så äckligt. Eller pappas kaffe..  Men här sitter jag 12 år senare och klagar när det är för mycket mjölk i kaffet och att det billiga vinet smakar surt. I alla fall så mötte vi några andra från skolan ute på Spoons men dröjde kvar lite när de andra gick till Atik. Hade en dålig upplevelse där förra veckan men igår var jag verkligen på humör att gå ut och dansa och de har ändå tre bra dansgolv.
Jag kan nu bestämt säga att om inte hela skolan ska dit på fredag tänker jag inte gå dit igen. Killarna är vidriga. Vakterna hjälpsamma och allting äckligt. Jag bad vakter om hjälp för några killar drogade Madeleine när vi kommit ifrån varandra. Jag bad om hjälp flera gånger att få ut henne. De sa att jag skulle bära henne. Jag kan inte ens bära min 7åriga systerson längre. Jag kom ifrån Daniel, vi hade inte vår lapp för att hämta ut våra saker så vi fick stanna sist kvar på nattklubben. MJ fick inte ens sitta ner utan de tvingade henne att stå. Killar kom hela tiden fram och började stöta på henne, kyssa henne och jag fick dra iväg henne. Jag bad en kille som stötte på mig att be hans kompis lägga av att utnyttja min kompis. Hans svar: Har du pojkvän?
Jag sa ja och bad honom igen att snälla hon vet inte vad hon gör.
Hans svar: Men han är inte här eller?
Så jag fick släpa MJ upp för en trappa för att komma till ett lugnare ställe. Asså shit happens men det är bara så vidrigt hur folk kan med. Jag var bitter och arg och ville slå och skrika på vakterna men hade jag blivit utkastad hade de antagligen lämnat MJ face down på golvet för natten.
I alla fall så inser jag att det bästa är att ta med henne till Sam och Gus i Kidlington så tar en taxi dit. Vilket inte var helt lätt med en MJ som bokstavligt talat klättrade på taket och inte alls var färdig att dansa än. Tack och lov för deras olåsta dörr. En stackars förvirrad Joe blir väckt och jag var bara enormt lättad att vara där. Jag var helt slut när vi var hemma vid 6.

Idag åkte jag för att träffa MJ och Joe för kände att jag ville förklara varför hennes mobil och plånbok är borta. Samt skratta lite åt när jag hittade henne platt på mage vid ett bord.
Daniel lagade jättegod middag och vi båda har tagit en tupplur i omgångar. Han ligger och snusar sött men jag är lite rastlös.

Det ska bli skönt att gå i skolan i morgon. Sista veckan på terminen och året! Jag förstår det inte.

Likes

Comments

Det har varit en intensiv vecka. I onsdags fick vi äntligen TYP veta vad presentationen innebär. Eller egentligen inte, vi bara lekte runt lite med olika saker vi skulle kunna presentera. Jag blev lite besviken över hur mycket shakespeare det blev. Jag känner att vi har skrivit riktigt bra manus själva i creative writing, väldigt många talangfulla människor i min klass, och hade varit roligare att göra något eget, istället för scener som alltid blir spelade. Dessutom sitter man där och blir bedömd av alla lärare och alla kandidatelever, hur kul är det med Shakespeare då? I alla fall fick vi upplägget på torsdag, jag slipper vara med i min Shakespeare scen! Jag ska bara göra det nya manuset från 9minuterspjäsen vi visade upp i måndags. Jag gillade verkligen det. Tyvärr är det uppdelat på 4 par så det är väl bara två minuter någonting sådant man är med men ändå. Det har varit mycket "sista" denna veckan. Sista Reading list, det är väldigt tråkigt. Sista Creative Writing, också tråkigt. Inte sista Film men vi kommer ha betydligt mindre nästa termin, även betydligt mindre Acting med Steve vilket också är synd. Men vi får nya ämnen som till exempel Stage combat vilket jag ser fram emot!

I torsdags hade jag en riktigt bra dag. Min relationsövning med Steve gick jättebra! Jag var så himla nervös, jag mådde illa. Det är liksom sista saken vi gör för denna terminen. Jag använde Beth i min klass som låtsades vara Marta, jag hade skrivit en hel uppsats om Marta kvällen innan så hon visste allt. Jag önskar jag kom ihåg vad vi pratade om, under övningen och diskussionen efter i klassen, men det var väldigt charmigt och jag kände mig väldigt glad efteråt. På kvällen efter vi sett treornas föreställning kom Matt hem till mig och vi satt i typ 3 timmar och försökte göra klart Christmas Quizen för skolan (obligatorisk) det mesta gick att googla om man satte "theatre" efter alla frågor men en del var verkligen bara ett stort VA?! I fredags kände jag mig lite nere och irriterad, vet inte varför. Sovit för lite tror jag. Kände mig dålig. Beslutade redan tidigt under dagen att jag skulle åka direkt hem (efter vi sett tvåornas sightreading) och bara vara med mig själv, se Supernatural och äta nudlar och glass. Och det var precis vad jag gjorde. Jag är extrovert men jag har också en tendens att bli trött och behöva ensamtid vilket är ganska sällsynt nu för tiden.

Och slutligen, idag, en underbart liten söt julmarknad i Wodstock! Jag fick köpt lite julklappar och sen åkte vi in till Oxford och köpte ännu mer. På vägen hem blev jag nostalgisk till när jag jobbade på dagis och satt och tänkte på alla barnen. Hur stora de måste ha blivit... Lilla A som inte ens kunde gå när jag började som jag bar överallt men som daltade omkring när jag slutade. Hon måste vara nästan 4 nu. Och Lilla K som kallade mig mamma och bara ville vara med mig och innan annan lärare. Och stora A vars mamma kom fram till mig och sa att han pratat om mig hemma och att jag var hans favorit. Och alla andra söta, jobbiga, älskvärda barn. Jag tror jag saknar Alfred & Olivia väldigt mycket!




Likes

Comments