View tracker

Under en tid så har mitt liv prövats till det yttersta, jag har hamnat i världens otursperiod! För det första så har jag varit fruktansvärt trött och orkeslös en tid, min största prioritet har varit att sova. När jag vaknat på morgonen är det första jag tänker på när jag får sova igen och det spelar ingen roll om jag sovit tillräckligt under natten, jag är trött ändå. Ibland har jag sovit 13h om jag varit ledig och ändå somnat utan problem på kvällen igen. Tänker ofta att det är något fel på mig men jag tror att tröttheten kanske beror på att jag är så sjukt stressad över allt. Jag försöker att inte stressa upp mig hela tiden men det går inte alls bra. Jag är stressad över min trötthet, hälsa, vikt, ekonomi, humör, skola, finnas till, hälsa på, få vardagen att fungera, bilen osv.

Jag försöker ta tag i allt och bl.a. Lägga mig i tid så jag hinner sova tillräckligt många timmar, träna innebandy så jag rör på mig och tappa vikt. På tal om vikten, shit vad jag gått upp i vikt senaste tiden, min ämnesomsättning måste ha dött, inga kläder sitter snyggt och kroppsformen vill jag bara spy på. Jag menar inte att jag vill bli smal som en sticka men jag vill ha tillbaka min kropp, så kläderna sitter fint igen och jag kan ha på mig vad jag vill. Jag har dragit ner på jobb och jobbar väldigt lite nu, nästan inget alls, och försöker bara fokusera på skolan för att hinna med men det gör mig också stressad, stressad över ekonomin istället. Jag är van att inte behöva leva på nudlar och blodpudding och jag är van att tacka ja till aktiviteter med mina vänner osv. Nu måste jag tänka till och säga "jag har inte råd" ibland och strunta i roliga saker som jag egentligen vill göra och det är inte alls kul. Ibland är jag så stressad att jag kan bli ledsen för ingenting och ofta vet jag inte ens orsaken till att jag känner mig nere eller gråter och då blir jag stressad över det, haha! Jag vill hela tiden vara tillgänglig och finnas till för alla men ibland glömmer jag att tänka på mig själv och det har jag lovat att börja tänka på. Mår inte jag bra trycker jag bara ner mig själv och kanske till och med andra ibland. Ni hör ju, jag nog är lite instabil igen, men som sagt jag jobbar på det.

Min bil har gått sönder också, min första älskade pärla. Hon gick jättesönder, hela däcket lossnade så jag hade på ett sett tur, hade jag kört fortare hade jag dött. Livet utan bil är segt, man blir så beroende av andra på nått sätt, ska nog lära mig att åka buss igen, kanske, vi får se, haha!

Innan bilen gick sönder så har jag hunnit få två parkeringsböter på en månad och båda gångerna fanns det ingen skylt att man inte fick parkera där men jag har inte orkat överklaga. Tur jag är rik, eller?

Hoppas turen vänder inom väldigt kort annars bryter jag ihop!

Kämpa kämpa!
/A

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Japp jag har varit i Dubai och jag ska dit igen, jag är kär! Direkt efter praktiken åkte jag och sex andra tjejer i klassen till Dubai i en vecka, vilken fantastisk emirat, älskade det! Allt var så mäktigt, lyxigt och häftigt den enda nackdelen var att allt var så dyrt men det var verkligen den enda nackdelen. Maten var gudomlig, vädret var underbart och befolkningen supertrevliga (de flesta). När vi låg på stranden såg man ljust underbart vatten och om man vände sig om såg man stora fina skyskrapor, jättehäftigt. Vi hade ca 30-34 grader varje dag och inte ett moln så långt ögat kunde nå på himlen.

Dag 1: Vi lämnade Sundsvall ca kl ett på natten för att åka till Arlanda, vädret var uselt och lila så väglaget men vi tog det lugnt och överlevde. Däremot kändes det som att vi skulle stryka med när vi lämnade jackorna i bilen (ville inte ta med dem) och drog väskorna i snöstorm till bussen som skulle ta oss från parkeringen till Arlanda men vi överlevde det med, pju! Vi checkade in och planet gick ca nio på morgonen med en flygresa på ca sju timmar, byte i doha och sedan en timme till plus en tidsskillnad på tre timmar så vi var framme i Dubai väldigt sent. Vi tog oss till hotellet, checkade in, skrek och jublade över den fina stora lägenheten på 200 kvm med utsikt över staden och havet och sedan gick vi och la oss och sov för alla var helt slut.

Dag 2: Vi klev upp rätt tidigt och gick ner till stranden och åt frukost. Sedan köpte vi en solstol som kostade 250kr/dag (!!!) sjukt va?! Tur den var skön, haha! Blek och blåögd som jag är så hade jag solskyddsfaktor 50 kids som jag dessutom smörjde in mig med ofta, ville verkligen inte bränna mig! Efter stranden tog vi det lugnt, duschade och gjorde oss klara. Vi och åkte sedan till Dubai mall som är världens största shoppingcenter med 1600 butiker. Centret har förutom butiker ett enormt akvarium med massa olika fiskar, rockor och hajar och det har även en slalombacke och isrink inomhus bland annat, hur coolt?! Och inte nog med det så hade de öppet till kl ett på natten, kändes jättekonstig att shoppa mitt i natten, haha!

Dag 3: uppstigning i tid igen för att nyttja solen men den här dagen snålade vi in på våra 250 kr och låg på handdukarna i sanden istället. Det var 33 grader varmt och knappt någon vind, jag höll på dö men återigen överlevde jag, hehe. På kvällen gjorde vi oss klara och drog på oss klackarna för att först äta ute och sedan träffa upp en av tjejernas pojkväns kompis som bodde på ett av dubais finaste hotell med en krog på taket. Vi tog hissen upp till våning 32 och det var helt fantastisk utsikt. Krogen såg ut som en mindre version av en konsert i en arena med scen, lampor, rökmaskiner och konfetti, väldigt häftig! Killarna var väldigt flirtiga och vi fick många erbjudanden att flytta dit men jag flyttade min ring till vänster ringfinger och det accepterade dem, haha! Efter drog vi alla till pojkvännens kompis rum och hade efterfest, sjukt konstig efterfest, haha. Badkaret stod öppet utan väggar så en låg i badkaret, en läste tidningen, en satt på någon hemoroiderring (han jobbade som arbetsterapeut, haha), en hade nå lymfskor som täckte hela benen (bild nedan), en letade laddare och en hade somnat. Jag är så ledsen att jag inte tog någon bild på detta men jag det iallafall på film.

Dag 4: solning igen, något sega sedan gårdagen trots att jag nästan var helt nykter men vi bestämde oss för att ta en lugn dag. Efter stranden åkte vi till en kläd och väskmarknad men där var alla så sjukt jobbiga och nästan slet i en så vi åkte till en kryddmarknad istället. På kryddmarknaden var vi utan att överdriva de enda vita personerna och det märktes tydligt att det är ovanligt dör för alla stirrade på oss som djur på zoo, lite obehagligt faktiskt men det gick bra. En kvinna kom fram och frågade om hon fick ta en groupie med oss, haha! Ena tjejen köpte tillslut kryddor av nån obehaglig man som inte hade en gnutta humor, vi försökte skämta och han rörde inte en min så vi skynda därifrån så snabbt vi kunde sedan.

Dag 5: sol och bad igen, höll på att dö ännu en gång när jag i 34 grader skulle blåsa upp en madrass som jag köpt men som tur va fick jag överleva det också. Två av tjejerna red kamel, och vi höll på att skratta ihjäl oss åt hur de reagerade när kamelen skulle ställa sig upp. Det var superstora vågor som man ibland blev dränkt av och saltvattnet i ögonen gjorde att man inte kunde öppna ögonen på flera minuter. På kvällen gick vi längs marinan och kollade på båtar (sjuuuuuka båtar) och åt mat på en restaurang med ingen god mat alls.

Dag 6: vi var på Atlantis vattenland på palmen som var sjukt roligt! Fanns en massa olika häftiga rutschkanor men vissa var man tvinga att åka två på och vi var ju sju stycken så det blev ojämnt. Kanan var jätterolig men kort men man kom ut i en jättelång och långsam fors som man åkte i jättelänge men vi hoppade av efter ca en halvtimme. Felicia som i detta fall blev den sjunde personen väntade kvar, trodde vi, men vad vi inte visste var att hon åkte strax efter oss med en indier och de fastnade i den långsamma forsen i en timme så vi han ju bli jätteorolig eftersom hon aldrig dök upp men jävlar vad vi skrattade när hon dök upp och berättade vad hon gjort. Sök på Google efter bilder på vattenlandet, helt sjuka kanor men jag älskar ju karuseller så jag älskade detta också. På kvällen mådde ena tjejen inge bra så vi andra gick bara ut och åt på en italiensk restaurang strax utanför hotellet sedan ner till en marknad på stranden. Där köpte jag två armband i guld som det ena bara stod ett "R" på och det andra Andrea på arabiska (hoppas jag, haha) superfina blev dem.

Dag 7: näst sista dagen drog vi till en populär beachclub som hette Zero gravity. Det var så sjukt vackert där och vi kände oss som drottningar för man fick allt serverat direkt till solstolen. Det var verkligen svinkul där, kan jag varmt rekommendera om ni åker till Dubai. På kvällen åkte vi till Dubai mall igen men inte för att bara shoppa utan för att kolla på värdens högsta byggnad burj khalifap som är 828 m högt. Vi såg också på världens största fontänshow, otroligt häftigt! Vi åt också på en libanesisk restaurang där vi fick sitta så vi såg showen om och om igen.

Dag 8: sista dagen, vi solade och tiden bara sprang iväg, dagen gick jättefort. När solen började gå ner satte vi oss på en restaurang på stranden och tog en drink (alkoholfri eftersom de knappt har alkohol i landet) och kollade på solnedgången, vi njöt in i det sista. Sovit gick sedan tillbaka till hotellet och duschade och gick ut och åt, fikade och shoppade innan det var dags att hämta väskorna och åka till flygplatsen vid kl tolv på natten, jag var så otroligt trött då. På flygplatsen spelade vi lite kort för att hålla oss vakna innan vi fick checka in vid halv tre. Flygresan hem gick bra fast den var så turbulent men eftersom vi var så trötta så sov vi mer än hälften av flygningen. Väl hemma i Sverige hade det ju kommit en massa snö och våra jackor låg ju fortfarande i bilen så vi fick försöka "sopa" av bilen med händerna, sjukt kallt, vilken kontrast. Väglaget hem var inget att hurra över men vi överlevde den också och det var helt underbart att få krama om min prins igen. Vet inte vad jag tänkte med när jag åkte bort en vecka som nykär utan honom, haha men han var helt fantastisk mot mig där och skrev en massa fina saker, som sagt, han är bäst!

Evelina som jag bor med hade gjort en sån fin välkommen hem present och en ännu finare lapp till som jag blev väldigt rörd av, jag både skrattade och grät när jag läste den. Jag har verkligen världens finaste vänner!

Innan vi åkte var vi lite nojiga över vad man fick ha för kläder men när vi väl var där såg vi att exakt alla stilar fanns och att det inte spelade så stor roll. Vi försökte ändå tänka på att täcka axlar om vi visade knän och tvärtom. Skulle vi åka utanför stan och det turistiska så ansträngde vi oss mer, vi ville såklart respektera dem.

Jag och Nika ville göra den här resan oförglömlig så vi beställde t-shirts med eget tryck på. På framsidan skrev vi ett internskämt vi har i gänget och på baksidan skrev vi "Dubai 2016". Alla blev väldigt glada och tackade flera gånger så det blev väldigt lyckat!

Jag rekommenderar verkligen att åka dit men tänk på att spara pengar innan för det är inte billigt att leva där som sagt. Kanske ingen resa för sju studenter men det gick bra och jag ångrar inte en sekund att jag åkte med. Vi hade det bäst och jag vill verkligen dit igen! 


Oj detta blev ett mycket längre inlägg än jag trodde och då har jag skippat många detaljer, haha. Hoppas du orkat läsa enda hit, eloge till dig i så fall! Nu kommer dessutom ca hundra bilder från resan, haha stackars er, förlåt! 


Våga och vinn!
/A

Likes

Comments

View tracker

Nu (för två veckor sedan, hehe) har fyra veckor till av praktiken gått fast dessa fyra veckor spenderades på Timrå vårdcentral. Fyra veckor bara springer iväg men jag har verkligen lärt mig en massa. Personalen har varit helt underbara jag har inte en enda gång känt mig i vägen, snarare tvärtom, de har blivit glada av att vara med mig för då har de bara tittat på eller gjort annat samtidigt och sparat tid.

Redan efter en dag fick jag eget ansvar att ta emot egna besök och göra kontroller på patienterna, jag var väldigt nervös men jag gjorde det och det gick jättebra. Det fanns alltid någon att fråga om jag blev osäker och det var ändå läkaren som tog det slutgiltiga beslutet.

Jag har fått göra så sjukt mycket varierande uppgifter. Jag har lagt om sår, gett sprutor, delat medicin, undersökt, tagit prover, tagit bort stygn, spolat öron, lindat händer och ben, gjort hörseltester och mycket mer.

I två dagar fick jag chansen att vara på BVC och MVC (barnavårdscentralen och mödravårdcentralen) och där fick jag träffa en massa barn mellan 0-5 år och en massa mammor och det var jätteroligt att få vara med på. Kände ännu mer att det är barn jag vill jobba med i framtiden. Det var också intressant att träffa de blivande mammorna och se hur det gick till eftersom jag själv förhoppningsvis gör ett sånt besök om några år. Det var jättehäftig att få lyssna på barnet i magens hjärtljud, blev nästan lite tårögd och då var det inte ens mitt barn jag hörde, haha!

Sista dagen var jag i hemsjukvården och åkte runt med en sjuksköterska och besökte patienterna i hemmen, det var faktiskt jättekul för det var väldigt varierande arbetsuppgifter som väntade i de olika bostäderna och även patienterna själva var väldigt olika. Det skulle jag nog också kunna tänka mig att jobba med i framtiden kanske.

Jag älskar verkligen praktiken för då är enda gången jag känner mig duktig i utbildningen (ibland), jag känner att jag faktiskt kan och det händer inte ofta. På tentorna känner jag mig värdelös och trycker ner mig själv och har flera gånger funderat på att hoppa av bara därför. Utan praktiken hade jag hoppat av för längesedan!

Alla skämde bort mig med beröm och jag avslutade praktiken med högsta betyg på bedömningsformuläret, jag blev nästan lite rörd!

Nu ska jag kämpa vidare med utbildningen och verkligen försöka klara allt, det är så nära mållinjen nu och jag vill verkligen inte snubbla innan jag nått fram!

Du är bäst, glöm aldrig det!
/A

Likes

Comments

Jag har glömt att berätta en sak för er. Jag har ju börjat spela innebandy med Alnö IBK division tre. Jag har faktiskt aldrig spelat innebandy förut förutom på idrotten i skolan men har väll fått nån tidig tjugofem års kris nu som fått mig att vilja börja nu. Bättre sent än aldrig, eller hur? Haha. Jag är inte någon naturbegåvning direkt och jag har otroligt mycket kvar att lära, kan inte ens alla regler. Tur att jag har helt fantastiska lagkamrater som har tålamod och står ut med mig. Ibland har de till och med stått och dragit regler mitt i en match (på träningen) för att jag ska lära mig, puss på dem!

Jag har känt senaste tiden att det är dags att komma igång att träna men jag har aldrig gillat att träna på gym. En stor anledning är nog mitt stora problem att visa mig utan smink men jag vill ju inte heller träna med smink. Sedan så är ju alla så vältränade och snygga så man känner sig som en ful förvirrad heffaklump och att träna på maskiner är inte riktigt min grej har jag insett.

Jag har spelat fotboll sedan jag var väldigt liten tills jag var cirka femton år och sedan två säsonger förra året och året innan. Jag älskar fotboll även fast jag aldrig varit speciellt bra på det om jag ska vara ärlig. Jag tror att det är gemenskapen man har i ett lag och känslan att vinna tillsammans som får mig att älska det och jag tror att det är just det som lockat mig till innebandyn nu. Jag spelade squash ett tag också och det var jätteroligt och jag var faktiskt ganska duktig, tro det eller ej, men att vinna ensam är inte alls samma sak.

Jag älskar sport och som sagt framförallt lagsport men jag har aldrig varit speciellt duktig på någon sport mer än på idrotten i skolan. Det är inte fören nu när jag skriver detta som jag har insett varför eller åtminstone en anledning till varför jag inte är/varit duktig. Det bara måste hänga mycket på mitt självförtroende har jag kommit på för mina gener hänger det inte på kan jag lova. Mamma var otroligt duktig på framförallt fotboll och har till och med spelat mot Pia Sundhage (Sveriges damlagstränare). Jag kommer på mig själv hur jag hela tiden tänker negativt och trycker ner mig. När jag till exempel ska slå ett pass tänker jag "stackars den som får ett pass av mig" eller när jag ska skjuta tänker jag att "jag är sämst". Jag jämför mig med de duktiga i laget och tänker att det inte ens är någon idé att försöka bli bättre än dem, jag är sämst och får leva med det. Jag minns ibland när jag spelade fotboll hur jag kunde hoppas att jag inte skulle få bollen för att jag var rädd att göra bort mig och förstöra för laget då. Ibland (ganska ofta) hoppades jag att jag skulle bli bänkad så jag fick vara med i laget men slapp riskera att förstöra, sjukt va? Jag vet inte vad jag ska göra för att sluta tänka så men jag ska såklart jobba på det för detta håller inte. I squashen gick det mycket bättre trots att jag bara spelade två år. Jag tror att mycket handlade om att resultatet hängde endast på mig, undvek jag bollen så förlorade jag ju. Jag hatade att förlora så jag kämpade verkligen för att vinna. Någon som har något tips på hur jag ska sluta tänka så negativt i innebandyn? Jag vill ju fortsätta spela, det är ju kul!

I lördags hade vi seriepremiär. Jag hade bett om att få stå över för att första matchen titta och se hur det går till. Tjejerna var sjukt duktiga men tyvärr förlorade vi med 2-3, inte riktigt rättvist tycker jag men det är ju tyvärr siffran som räknas. Nästa match ska jag nog försöka våga spela, får se hur det går!

Wish me luck!
/A

Likes

Comments

Förra måndagen fyllde min R år, hela 26 år faktiskt. Gammal som gatan blev han helt plötsligt medan jag fortsätter att njuta av mina underbara 24 år i några månader till, mohaha!

Han brukade tydligen inte fira sin födelsedag speciellt mycket men vill han inte fira har han träffat fel tjej, haha! Jag ÄLSKAR att fira, allt ska firas och ska det firas ska det göras ordentligt! Dock var det hans första födelsedag tillsammans med mig så jag ville inte överdriva. Jag startade dagen med att kliva upp före tuppen och alla morgonpigga pensionärer, närmare bestämt klockan 05.40. Jag gjorde i ordning en tårtbit (ja jag vet vad klockan var, haha), tände ett ljus och plockade fram paketen. Sedan satte jag på "ja må han leva" på telefonen (för att skona honom från min morgonstämma) och gick in och väckte honom. Helt ärligt tror jag han gjorde som när man var liten och låtsades sova när jag kom in fast han egentligen hört precis allt jag hållit på med utanför. Jag pussade lite på honom och sedan fick han blåsa ut ljuset och öppna paketen. Han fick två tröjor, små parfymer och "vem vet mest" spelet och jäklar vad glad han blev, framförallt över spelet. "Vem vet mest" är hans favorit program och jag blir lika imponerad varje gång han svarar rätt på saker jag aldrig ens hört talas om, sjukt smart tro det eller ej, haha. Vi klädde sedan på oss och åkte till respektive jobb och praktik.

På kvällen bjöd jag ut honom på restaurang Vezzo eftersom hans familj redan firat honom helgen före och jag ville att hans födelsedag skulle bli bäst. Vi åt jättegod mat och hade jättemysigt, det var även första gången vi åt på restaurang tillsammans. Efter restaurangen åkte vi bara hem till honom och myste ner oss i soffan och han tackade gång på gång för dagen och sa att det var den bästa födelsedagen vad han kommer ihåg. Han var superfin mot mig hela kvällen och natten, han är bäst och bäst ska ha det bäst!

Grattis grattis till honom!
/A

Likes

Comments

Idag har jag varit på 1 års kalas hos min allra äldsta vän Malins barn Ines som fyllde år i tisdags. Malin fyllde 24 år idag dessutom så det blev lite dubbelkalas även Ines fick den största uppmärksamheten. Helt sjukt att det redan gått ett helt år sedan hon föddes, det var ju nyss i min hjärna.

Hon är världens finaste, snällaste och kommer alltid vara min "Lillis". Hon är alltid go och glad och det är helt underbart att få vara en del av hennes uppväxt och se alla framsteg hon gör hela tiden. Det är också underbart att se hon som jag känt sedan dagen hon tog sitt första andetag och som jag hittat på en massa bus med vara världens bästa mamma till denna lilla flicka. Jag tror att alla gånger jag tvingat henne att leka med dockor har gett resultat för hon är verkligen en helt fantastiskt mamma.

Det var lite roligt när jag och min kompis Sandra kom till kalaset. För det första så var vi lite sen och för det andra så är vi alltid som två höga humle och dumle så vi började sjunga "ja må dem leva" (mamman fyllde också år). När vi sedan kom in såg vi att hela vardagsrummet med ca femton personer satt och tittade på oss och hade precis fått höra våra ljuva stämmor, det blev lite pinsamt, haha.

Lillis var så otroligt söt när hon öppnade alla presenter, hon sa "titta" och "jaa" till allt hon fick, lekte och kände på allting och verkade så tacksam för varje present.

Jättemysigt kalas och jag ser fram emot att lära henne allt jag kan och alltid älska henne som min egen så länge jag lever. Hon och hennes mamma har två stora platser i mitt hjärta, så mycket kärlek till dem!

Håll hårt om dem du älskar!
/A

Likes

Comments

I fredags hade jag min sista dag på min fyra veckor långa praktik inom psykiatrin. Jag har varit på avdelning 52A på Sundsvalls sjukhus där de som är inlagda är mellan 18 och 45 år och de vanligaste problemen de har är ångest, panikångest, mani, depression, ätstörningar, självmordsförsök, självmordstankar, bipoläritet och självskadebeteende men det fanns några undantag också såklart.

I början var jag väldigt skeptisk och jag kan erkänna att jag inte hade världens bästa förväntningar på denna praktik. Jag hade ställt in mig på att detta inte var någonting för mig och bara några dagar in på första veckan började jag fundera hur jag skulle kunna klara av fyra hela veckor på detta ställe. Patienterna var inte alls som jag var van att möta och jag var hela tiden rädd att göra fel eller säga fel. Vissa var så deppiga att man själv började bli lite deprimerad när man pratade med dem och jag förstod verkligen inte hur de som skadade sig kunde göra så mot sig själv osv. Vissa patienter hade tillsyn varje kvart dygnet runt för att inte hinna göra något mot sig själv exempelvis.

Andra veckan började det skeptiska släppa och stundvis var det väldigt kul och lärorikt. Jag började förstå hur personalen jobbade med varje unik patient och jag började se vissa förbättringar hos patienterna man aldrig trodde skulle kunna hända. Jag började också tycka att varje diagnos och bakgrund hos patienterna var väldigt intressanta och spännande och fick mer och mer ansvar att prata med dem själv. Varje dag har personalen ansvar över några patienter var och ska ha dagligt samtal med dem. Första gången jag skulle ha eget samtal med en patient fick jag lite panik, jag visste ju ingenting om denna patient men det gick jättebra och efter det släppte det mesta, jag trivdes mer och mer.

Min handledare jobbade inte 100% så ibland slutade hon tidigt och jag var kvar för att få ihop mina timmar. Meningen var att jag skulle gå med någon annan då men oftast var alla så upptagna med sitt så jag gick mycket själv. Det gick faktiskt bra, jag jobbade på som vanligt och var det något med mediciner frågade jag bara efter godkännande av någon sköterska så fixade jag det också.

Sen måste jag få skryta lite, haha. En kväll var det väldigt mycket att göra, vi sprang fram och tillbaka och en patient var så stökig att vi fick bälteslägga hen i två timmar. När passet var slut tackade min handledare mig och sa att hon nästan glömde bort att jag var student och att jag varit som en resurs (extra sjuksköterska) hela kvällen. Då hade jag varit där i två veckor, kan man få ett bättre betyg så tidigt? Det är precis vad jag behöver höra för mitt dåliga självförtroende och för att orka fortsätta kämpa med utbildningen.

Alla var så fina mot mig och jag blev bortskämd med beröm sista veckan. Jag kände mer och mer att det faktiskt skulle kunna vara roligt att jobba där när jag är klar. Näst sista dagen sa dessutom avdelningschefen till min handledare att jag var jätteduktig och frågade om jag ville jobba extra där medan jag fortfarande pluggar. Men det bästa betyget av alla var när min handledare säger vid slutbedömningen sista dagen att jag är en av de bästa eleverna hon har haft och hon har haft över tjugo stycken, då blev jag lite rörd faktiskt.

Nu har jag fått en massa egoboost så jag klarar mig ett bra tag och jag hoppas att min nästa praktik på Timrå vårdcentral med start imorgon går minst lika bra, önska mig lycka till.

Tro på dig själv, du kan mer än du tror!
/A

Likes

Comments

Igår hade jag ingen bra dag alls. Jag hade ont i huvudet, fick en p-bot och jobbade på hotellet. Att jobba på hotellet är i vanliga fall roligt men på söndagar är det sjukt tråkigt. Det är väldigt lite gäster som bor på hotellet då och ingen annan personal eftersom allt annat än receptionen är stängd på kvällen så tiden går otroligt sakta. Att jobba när tiden går sakta, huvudet värker och efter att precis innan jobbet ha fått en p-bot är ingen bra kombination. Jag var less, otroligt less och dessutom slutade jag så sent så jag fick sova hemma utan R hela natten.

MEN jag har världens bästa kompis som kom upp med mat till mig och hängde med mig en lång stund så jag i alla fall hade någon att prata med, Jossan är bäst!

OCH sedan har jag ju världens bästa pojkvän som tyckte synd om mig och ville uppmuntra mig så han skickade blombud till mig idag som jag fick när jag kom hem från praktiken. Hur bäst är han inte?! Det var också världens finaste lapp där det stod "Älskar dig favvo, du är bäst" Jag blev till och med lite rörd och mållös, detta kommer jag leva på länge. Han gör mig alltid så glad och det finns inget bättre än att få vara i hans famn efter en jobbig dag, han får mig att glömma allt ont då, helt underbart! Det var längesen jag kände att en människa verkligen ser mig och bryr sig om mig som han gör, kunde inte ha hittat en bättre kille. Hoppas hans kärleksfulla och omtänksamma sätt mot mig håller i sig bara, jag älskar det! Som jag sagt i tidigare inlägg, han är bäst!

Detta blev ett spontant kort inlägg bara för att jag ville visa mina fina blommor, haha!

Du är underbar precis som du är!
/A

Likes

Comments

Jag har en sjukdom, en sjukdom jag levt med enda sedan jag var nio år. Det är en sjukdom som mer eller mindre styr mina dagar som bland annat när jag ska äta, hur mycket jag måste dricka och hur länge jag måste sova för att må bra. Jag har migrän, ofta mer eller mindre, jag har tur om jag har en dag utan huvudvärk. Ibland har jag bara lite svag huvudvärk och ibland sprängande migrän men det är sällan jag inte känner någonting. Jag har ärvt migränen av min pappa och farfar. På något sätt känns det bra för pappa har alltid förstått mig och hjälpt mig när jag mått som sämst på ett väldigt bra sätt.

Jag har lärt mig leva med det precis som man måste göra oavsett kronisk sjukdom men vid de värsta anfallen är jag en otroligt svag människa. Fast jag är tjugofyra år så kan jag fortfarande tänka att "den här gången sprängs mitt huvud" när det är som värst, det är helt omöjligt att förstå att det inte kommer hända denna gång heller.

Jag fungerar lite som Skalman i bamse som har en mat och sov klocka, haha. Så fort jag börjar få lite ont i huvudet så vet jag att det är dags att äta, dricka eller sova beroende på tid på dygnet osv. Mina vänner brukar skratta ibland när jag säger "nä nu måste vi äta något för jag börjar få ont i huvudet" för då vet dem att jag menar äta nu och inte om en timme eller liknande så det blir oftast bråttom till mat. Det är ungefär som när man pottränar ett litet barn, behöver de kissa så är det NU och det är bråttom, haha! Många märker också att jag sover mycket och att jag är en trött människa men mycket beror också på att mitt huvud säger ifrån. Det är huvudet som bestämmer helt enkelt.

Har man aldrig haft migrän kan man nog aldrig föreställa sig vilken smärta det faktiskt är. När det är som värst så känns det som om allt som finns inne i huvudet (det lilla som finns, haha) försöker pressa sig utåt men hindras av det yttersta lagret och allt ljus och ljud är tortyr. Man har ett illamående som inte går att hantera och varje gång man spyr sprängs huvudet lite till och det hela blir en ond cirkel. Eftersom man ofta spyr får man inte heller behålla medicinen och vattnet man kämpat med att få i sig. Det enda som hjälper är att bokstavligt tvinga sig själv att ta medicinen, inte spy, andas och försöka somna i ett mörkt tyst rum och det är inte lätt. Det bästa som finns just då är när någon annan ger hård huvudmassage medan man försöker somna. När man vaknar mår man oftast mycket bättre och migränen har övergått till vanlig huvudvärk, ofta ganska stark huvudvärk men ingenting jämfört med vad man nyss upplevt så den är hanterbar. 

Förra helgen hade jag ett av mina värsta anfall någonsin, det gick bara inte över, jag spydde sex gånger och migränen satt i i över tolv timmar. Jag grät, hade nästan svårt att andas och visste inte inte vart jag skulle ta vägen, om jag skulle ligga, sitta eller stå. Jag vred och vände på mig, sprang till toaletten och kräktes och funderade dessutom på att åka in till sjukhuset för detta kunde bara inte vara en normal migrän tänkte jag. Jag trodde jag skulle dö, eller jag var nästan helt säker. R var helt underbar och frågade flera gånger om det fanns någonting han kunde göra och han ställde dessutom in sina planer för att kunna ta hand om mig, har jag sagt att han är bäst? Jag överlevde i alla fall men var helt förstörd resten av dagen och sov 13,5 timmar dagen efter.

När jag var liten, ibland fortfarande, fick jag alltid migrän när jag skulle göra någonting roligt. Då var jag dessutom sämre på att känna igen symtomen så jag hann inte förhindra det som jag ibland hinner nu så det slutade ofta med att jag fick vara hemma. Tackar gudarna för migränmedicin! En gång jag drabbades hårt av att migränen förstörde det roliga var när vi i Danmark och skulle åka på Legoland och jag fick migrän påväg dit. Det slutade med att jag satt på en bänk och sprang till och från toaletten och spydde medan mina syskon åkte karuseller och hade roligt. Jag var ledsen över det länge efteråt.

Detta var inte tänkt som något "tyck synd om mig" inlägg även om det kanske blev lite så, haha! Det var mer tänkt som ett inlägg om kroniska sjukdomar och att det inte alltid behöver synas på utsidan att man lider av en. Min sjukdom är migrän medan någon kanske annan har hjärtfel eller reumatism. Det finns så otroligt mycket sjukdomar ute i världen och vi ska inte vara rädd för att prata om dem oavsett hur små eller stora de är. Även om man inte ens önskar sin värsta fiende sin sjukdom så kan det ibland vara skönt att prata och kanske få höra hur andra lever och gör för att leva så normalt som möjligt med den.

Har du någon sjukdom?

Livet blir inte bättre än du gör det till!
/A

Likes

Comments

Så länge jag minns, eller i alla fall av mitt unga vuxna liv, så har jag haft väldigt svårt att lita på människor. Det spelar ingen roll hur snäll och fin personen är mot mig så kan jag inte lita på den fullt ut. Det är som att jag har en förbannelse över mig eller någonting för varje gång jag släpper på spärren och litar på någon så sviker den, varje gång. Det spelar ingen roll om det är min partner, någon vän eller kollega, det går bara inte att lita på någon.

Det är klart att jag inte alltid blir så grovt sviken så jag lägger mig ner och gråter, det kan vara allt från att någon lovat något till att någon är otrogen. Jag hatar när någon säger "jag lovar" också håller den det inte, lovar man så lovar man punkt slut.

Att en av mina tidigare pojkvänner varit "otrogen" mot mig har verkligen förstört mig. Vad jag vet var han inte fysiskt otrogen men psykiskt och verbalt otrogen var han gång på gång och säkert fler gånger än jag vet om. Han pratade och flirtade en hel del med andra tjejer och den känslan i bröstet när man upptäcker det önskar jag ingen. Tänk er att den personen ni litar på mest, har som er största trygghet, som både för dig och utåt ser ut att vara den bästa partnern i hela världen och ni är världens lyckligaste tillsammans, tänk er att den personen glömmer datorn öppen med en flirtig konversation med någon annan där hen skriver bland annat att de ska sova tillsammans eller värre. Man dör inombords, hela världen rasar samman, man finner inga ord. Sedan att man förlåter, bygger en ny tillit och sedan händer detta igen och igen torterar en inombords och förstör en för resten av livet.

Nu är jag som sagt tillsammans med en ny kille och jag kämpar varje dag för att jag ska kunna lita på honom. Jag märker på honom hur illa han tycker om otrohet osv men det märkte jag ju på mitt ex också och ändå svek han. Jag vill verkligen inte att min svartsjuka pga tidigare händelser ska få förstöra vårt förhållande, det känns inte rättvist mot honom men det är sjukt svårt att bortse vad jag varit med om, sjukt svårt! Det räcker med att han inte skriver till mig när han är ute och festar så tänker jag det värsta "nu är han med någon annan" istället för att bara tänka "nu har han kul" eller liknande.

Jag vill inte vara såhär svartsjuk för det förtjänar han inte, han är bäst mot mig, jämt, men jag vet inte vad jag ska göra för att kunna släppa mitt förflutna och ge han en chans att visa att han går att lita på. Finns det någon av er som har något tips på hur man slutar vara så svartsjuk på någon som inte förtjänar det?

Jag vill bara inte känna den känslan av att bli sviken igen då kommer jag vara förstörd för alltid om jag inte redan är det. Jag vill kunna lita 100% på de jag tycker om men just nu är de enda jag kan lita på min familj.

Om någon gör någonting dumt mot mig eller liknande så vill jag veta det direkt oavsett hur grovt det är. Det är så mycket värre att få reda på det en lång tid efter eller ännu värre, upptäcka det själv. Ärlighet varar längst.

Var ärlig, det vinner man mest på i slutändan!
/A

Likes

Comments