Vill bara skicka lite kärlek till er underbara fantastiska människor såhär på kärlekens dag, Love to you!

Ni är dem bästa!
/A

Likes

Comments

Nu ska jag berätta hur allt ligger till, lite i alla fall. Utmattningssyndrom innebär, i korta drag, att man har flera olika fysiska och psykiska symtom som man kan få efter långvarig stress eller andra påfrestningar. Det kan till exempel vara omställningar på arbetsplatsen eller händelser i privatlivet som gör att man blir sjuk. Själva insjuknandet kommer ofta smygande, men kan ibland vara dramatiskt då man upplever att man ”går in i väggen”. Till exempel kan man plötsligt få svårt att orientera sig och att göra vanliga saker som att till exempel låsa upp en dörr. Man har också bl.a. svårt att konsertera sig på enkla, och svåra, saker och är extremt extremt trött oavsett hur mycket man sover.

Ni som känner mig och ni som läst min blogg från början har nog märkt att jag alltid gillat att ha många bollar i luften och sällan suttit hemma själv och inte gjort någonting. Utåt har jag alltid varit glad, social, jobbat (på tre jobb samtidigt som skola som mest), gått i skolan, sportat och umgåtts med vänner och familj. Men sen började skolan ta stryk, jag jobbade för mycket för att hinna plugga och jag kuggade tentor som i sin tur ledde till ett sämre självförtroende i skolan. Jag kände mig extremt ledsen när jag var själv så jag började jobba mer och umgås mer med vänner för då var jag ju "glad". I somras jobbade jag heltid på sjukhuset och direkt efter tog jag på mig pass både på hotellet och butiken då hade som mest en helg som semester. Direkt när skolan började hoppade vi på en åtta veckors praktik och rapportskrivning och direkt när den var över åkte jag till Dubai. Sådär har det hållit på men uppbokningar och aktiviteter hela tiden tills min kropp tillslut sa stopp men jag insåg det inte då heller. Jag kände att nått var fel, men inte vad, jag var så extremt trött, ledsen utan att veta varför och jag uppskattade ingenting. Utan problem sov jag femton timmar per natt och somnade ändå på kvällen, jag hittade på ursäkter för att inte umgås med mina vänner och kände mig aldrig glad över nått. Dubai som var ett av de häftigaste ställena jag varit på uppskattade jag inte ens, var mer eller mindre vara stressad och låtsas glad hela resan fast jag åkte med så underbara vänner. Jag började fundera på alla möjliga sjukdomar som hypotyreos och cancer bland annat och folk började be mig kolla upp framförallt tröttheten men jag hade inte tid tyckte jag.

Efter ett tag och med många påtryckningar från framförallt min familj började jag jobba mindre, skolan blev lättare men jag hade mycket kvar att ta igen och det blev tufft med tanke på att de nya kurserna också skulle klaras så jag hade en ständig stress och ännu mer misslyckade tentor. Den extrema tröttheten blev inge bättre trots att jag hade mer fritid och jag kände mig fortfarande inte speciellt gladare. En dag tog jag tag i det, eller egentligen inte, jag tog tag i att gå på vårdcentralen men syftet var att lämna prover för hypotyreos. Efter ett snack med läkaren så sa hon dock att jag troligen drabbats av utmattningssyndrom men att jag hade tur som "sökte hjälp" så tidigt för om det går långt kan det ta flera år att ta sig ur men det "enda" jag behövde göra var att ta det lugnt och ENDAST fokusera på skolan, riktiga vänner och familj kommer förstå sa hon men jag skämdes till en början att berätta det. Jag tänkte att jag ju bara är 24 år det borde inte drabba mig, jag ska klara av att ha flera bollar i luften samtidigt, utbränd blir man bara om man jobbat i flera flera år, inte unga, men så blev det!

Jobbigas och som sämst mådde jag i december, månaden som annars är min favorit, jag som ÄLSKAR(DE) julen. Nu var jag bara stressad, jag hade svårt att kliva upp ur sängen, struntade mycket i skolan, orkade inte bry mig om utseende, orkade inte städa, inte laga mat och framför allt så orkade jag inte träffa människor och vara "glad". Jag grät mig igenom den dagen som annars gjort mig lyckligast, julafton, men samtidigt tror jag det var bra för då kunde jag och mamma verkligen prata ut om allt och det tror jag att jag behövde.

I allt detta var jag samtidigt så sjukt besviken på mig själv, att jag lät detta hända och att jag stängde ute allt och alla. Jag hatar ju när folk skaffar ny partner och försvinner från sina vänner och nu hade jag blivit en sån, ofrivilligt, men välbehövligt. R har haft så mycket tålamod, han har lagat mat, diskat, städat och serverat mig allt jag bett om och mer där till. Han är en stor anledning till att jag faktiskt har tagit mig upp ur sängen ibland och till och med orkat lagat mat ibland, han har torkar mina miljarder oprovocerade tårar och verkligen brytt sig om mig. Jag ville inte vara "en sån" som försvann men nu behövde jag vara det för att komma tillbaka sen som den gamla glada jag igen. Det jobbigaste är dock att se mina vänner göra roliga saker och missa det, att behöva tacka nej och tänka att det blir bättre när allt känns uselt. Mina vänner, de flesta i alla fall, vet dock om min situation, accepterar det och stöttar mig, de är guld värda, äkta vänner!

Jag har kommit lång redan nu i detta nu men mår långt ifrån helt bra. Folk runt omkring mig har börjat påpeka att jag verkar piggare istället för trött och jag känner mig verkligen piggare. Det är klart att vissa dagar fortfarande är jobbiga men så har väll alla människor mer eller mindre men jag känner mig sällan så trött att jag behöver sova en stund på dagarna som förut. Jobbigast just nu är koncentrationen och motivationen i skolan, har fortfarande en släpande tenta som kan betyda att jag inte får ta examen i sommar, det stressar mest just nu. Jag har också fortfarande lite svårt att göra saker hela tiden och jag blir stressad över att vara uppbokad och ha saker planerat men jag försöker börja lite smått och jag lyssnar på min kropp och stannar hemma om jag inte orkar fast huvudet vill iväg.

Något som är typiskt mig är dock att jag är som ett barn med feber, så fort alvedonen verkat så ska jag hitta på allt och lite till bara för att jag orkar, sen blir jag helt däckad. Jag kan diska, laga mat, baka, göra ärenden och städa men dagen efter gråter jag sv utmattning efter skolan. Men detta vet jag ju också om och det jobbar jag på.

Största fokus är nu att klara den släpande tentan jag har för annars bryter jag ihop, vill verkligen ta examen i sommar, jag behöver det, för att tro på mig själv. Håll alla tummar och tår för mig kära ni!

Sen måste jag bara tacka er som skrev till mig efter förra inlägget, ni är så fina, hjärtan av guld! Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev rörd, ibland betyder det så mycket att få omtanke från någon man inte förväntar sig omtanke ifrån, tack igen!

Vi är fler än du tror, vi är en!
/A

Likes

Comments

Gott nytt år alla fina ni! Mitt 2016 har verkligen varit en berg och dalbana med båda ljuspunkter och mörker. Jag har en massa påbörjade inlägg som jag kommer att avsluta och publicera men just nu och en tid tillbaka har jag inte mått nå bra och behövt lägga all energi på att fixa vardagen och tänka på mig själv. Jag har ju alltid haft hundra bollar i luften samtidigt men nu har min kropp sagt STOPP och jag har drabbats av utmattningssyndrom. Googla det så länge så ska jag berätta mer när jag mår bättre och orkar skriva. Just nu ligger fokus på att klara skolan för den väntar inte på att jag ska bli frisk. Dock är det lättare sagt än gjort när hjärnan inte samarbetar.

Ville bara visa att jag lever och inte glömt er trogna läsare som finns kvar trots usel uppdatering och sedan vill jag önska er ett jätte gott nytt år!!

Jag ser fram emot 2017, året som jag får spendera tillsammans med världens finaste R, året jag SKA bli frisk, året mina vänner ska få tillbaka mig, året jag ska uppskatta allt igen och året jag SKA bli klar legitimerad sjuksköterska.

Everything Will be okay in the end, if it's not okay it's not the end!

Du är bäst!
/A

Likes

Comments

Under en tid så har mitt liv prövats till det yttersta, jag har hamnat i världens otursperiod! För det första så har jag varit fruktansvärt trött och orkeslös en tid, min största prioritet har varit att sova. När jag vaknat på morgonen är det första jag tänker på när jag får sova igen och det spelar ingen roll om jag sovit tillräckligt under natten, jag är trött ändå. Ibland har jag sovit 13h om jag varit ledig och ändå somnat utan problem på kvällen igen. Tänker ofta att det är något fel på mig men jag tror att tröttheten kanske beror på att jag är så sjukt stressad över allt. Jag försöker att inte stressa upp mig hela tiden men det går inte alls bra. Jag är stressad över min trötthet, hälsa, vikt, ekonomi, humör, skola, finnas till, hälsa på, få vardagen att fungera, bilen osv.

Jag försöker ta tag i allt och bl.a. Lägga mig i tid så jag hinner sova tillräckligt många timmar, träna innebandy så jag rör på mig och tappa vikt. På tal om vikten, shit vad jag gått upp i vikt senaste tiden, min ämnesomsättning måste ha dött, inga kläder sitter snyggt och kroppsformen vill jag bara spy på. Jag menar inte att jag vill bli smal som en sticka men jag vill ha tillbaka min kropp, så kläderna sitter fint igen och jag kan ha på mig vad jag vill. Jag har dragit ner på jobb och jobbar väldigt lite nu, nästan inget alls, och försöker bara fokusera på skolan för att hinna med men det gör mig också stressad, stressad över ekonomin istället. Jag är van att inte behöva leva på nudlar och blodpudding och jag är van att tacka ja till aktiviteter med mina vänner osv. Nu måste jag tänka till och säga "jag har inte råd" ibland och strunta i roliga saker som jag egentligen vill göra och det är inte alls kul. Ibland är jag så stressad att jag kan bli ledsen för ingenting och ofta vet jag inte ens orsaken till att jag känner mig nere eller gråter och då blir jag stressad över det, haha! Jag vill hela tiden vara tillgänglig och finnas till för alla men ibland glömmer jag att tänka på mig själv och det har jag lovat att börja tänka på. Mår inte jag bra trycker jag bara ner mig själv och kanske till och med andra ibland. Ni hör ju, jag nog är lite instabil igen, men som sagt jag jobbar på det.

Min bil har gått sönder också, min första älskade pärla. Hon gick jättesönder, hela däcket lossnade så jag hade på ett sett tur, hade jag kört fortare hade jag dött. Livet utan bil är segt, man blir så beroende av andra på nått sätt, ska nog lära mig att åka buss igen, kanske, vi får se, haha!

Innan bilen gick sönder så har jag hunnit få två parkeringsböter på en månad och båda gångerna fanns det ingen skylt att man inte fick parkera där men jag har inte orkat överklaga. Tur jag är rik, eller?

Hoppas turen vänder inom väldigt kort annars bryter jag ihop!

Kämpa kämpa!
/A

Likes

Comments

Japp jag har varit i Dubai och jag ska dit igen, jag är kär! Direkt efter praktiken åkte jag och sex andra tjejer i klassen till Dubai i en vecka, vilken fantastisk emirat, älskade det! Allt var så mäktigt, lyxigt och häftigt den enda nackdelen var att allt var så dyrt men det var verkligen den enda nackdelen. Maten var gudomlig, vädret var underbart och befolkningen supertrevliga (de flesta). När vi låg på stranden såg man ljust underbart vatten och om man vände sig om såg man stora fina skyskrapor, jättehäftigt. Vi hade ca 30-34 grader varje dag och inte ett moln så långt ögat kunde nå på himlen.

Dag 1: Vi lämnade Sundsvall ca kl ett på natten för att åka till Arlanda, vädret var uselt och lila så väglaget men vi tog det lugnt och överlevde. Däremot kändes det som att vi skulle stryka med när vi lämnade jackorna i bilen (ville inte ta med dem) och drog väskorna i snöstorm till bussen som skulle ta oss från parkeringen till Arlanda men vi överlevde det med, pju! Vi checkade in och planet gick ca nio på morgonen med en flygresa på ca sju timmar, byte i doha och sedan en timme till plus en tidsskillnad på tre timmar så vi var framme i Dubai väldigt sent. Vi tog oss till hotellet, checkade in, skrek och jublade över den fina stora lägenheten på 200 kvm med utsikt över staden och havet och sedan gick vi och la oss och sov för alla var helt slut.

Dag 2: Vi klev upp rätt tidigt och gick ner till stranden och åt frukost. Sedan köpte vi en solstol som kostade 250kr/dag (!!!) sjukt va?! Tur den var skön, haha! Blek och blåögd som jag är så hade jag solskyddsfaktor 50 kids som jag dessutom smörjde in mig med ofta, ville verkligen inte bränna mig! Efter stranden tog vi det lugnt, duschade och gjorde oss klara. Vi och åkte sedan till Dubai mall som är världens största shoppingcenter med 1600 butiker. Centret har förutom butiker ett enormt akvarium med massa olika fiskar, rockor och hajar och det har även en slalombacke och isrink inomhus bland annat, hur coolt?! Och inte nog med det så hade de öppet till kl ett på natten, kändes jättekonstig att shoppa mitt i natten, haha!

Dag 3: uppstigning i tid igen för att nyttja solen men den här dagen snålade vi in på våra 250 kr och låg på handdukarna i sanden istället. Det var 33 grader varmt och knappt någon vind, jag höll på dö men återigen överlevde jag, hehe. På kvällen gjorde vi oss klara och drog på oss klackarna för att först äta ute och sedan träffa upp en av tjejernas pojkväns kompis som bodde på ett av dubais finaste hotell med en krog på taket. Vi tog hissen upp till våning 32 och det var helt fantastisk utsikt. Krogen såg ut som en mindre version av en konsert i en arena med scen, lampor, rökmaskiner och konfetti, väldigt häftig! Killarna var väldigt flirtiga och vi fick många erbjudanden att flytta dit men jag flyttade min ring till vänster ringfinger och det accepterade dem, haha! Efter drog vi alla till pojkvännens kompis rum och hade efterfest, sjukt konstig efterfest, haha. Badkaret stod öppet utan väggar så en låg i badkaret, en läste tidningen, en satt på någon hemoroiderring (han jobbade som arbetsterapeut, haha), en hade nå lymfskor som täckte hela benen (bild nedan), en letade laddare och en hade somnat. Jag är så ledsen att jag inte tog någon bild på detta men jag det iallafall på film.

Dag 4: solning igen, något sega sedan gårdagen trots att jag nästan var helt nykter men vi bestämde oss för att ta en lugn dag. Efter stranden åkte vi till en kläd och väskmarknad men där var alla så sjukt jobbiga och nästan slet i en så vi åkte till en kryddmarknad istället. På kryddmarknaden var vi utan att överdriva de enda vita personerna och det märktes tydligt att det är ovanligt dör för alla stirrade på oss som djur på zoo, lite obehagligt faktiskt men det gick bra. En kvinna kom fram och frågade om hon fick ta en groupie med oss, haha! Ena tjejen köpte tillslut kryddor av nån obehaglig man som inte hade en gnutta humor, vi försökte skämta och han rörde inte en min så vi skynda därifrån så snabbt vi kunde sedan.

Dag 5: sol och bad igen, höll på att dö ännu en gång när jag i 34 grader skulle blåsa upp en madrass som jag köpt men som tur va fick jag överleva det också. Två av tjejerna red kamel, och vi höll på att skratta ihjäl oss åt hur de reagerade när kamelen skulle ställa sig upp. Det var superstora vågor som man ibland blev dränkt av och saltvattnet i ögonen gjorde att man inte kunde öppna ögonen på flera minuter. På kvällen gick vi längs marinan och kollade på båtar (sjuuuuuka båtar) och åt mat på en restaurang med ingen god mat alls.

Dag 6: vi var på Atlantis vattenland på palmen som var sjukt roligt! Fanns en massa olika häftiga rutschkanor men vissa var man tvinga att åka två på och vi var ju sju stycken så det blev ojämnt. Kanan var jätterolig men kort men man kom ut i en jättelång och långsam fors som man åkte i jättelänge men vi hoppade av efter ca en halvtimme. Felicia som i detta fall blev den sjunde personen väntade kvar, trodde vi, men vad vi inte visste var att hon åkte strax efter oss med en indier och de fastnade i den långsamma forsen i en timme så vi han ju bli jätteorolig eftersom hon aldrig dök upp men jävlar vad vi skrattade när hon dök upp och berättade vad hon gjort. Sök på Google efter bilder på vattenlandet, helt sjuka kanor men jag älskar ju karuseller så jag älskade detta också. På kvällen mådde ena tjejen inge bra så vi andra gick bara ut och åt på en italiensk restaurang strax utanför hotellet sedan ner till en marknad på stranden. Där köpte jag två armband i guld som det ena bara stod ett "R" på och det andra Andrea på arabiska (hoppas jag, haha) superfina blev dem.

Dag 7: näst sista dagen drog vi till en populär beachclub som hette Zero gravity. Det var så sjukt vackert där och vi kände oss som drottningar för man fick allt serverat direkt till solstolen. Det var verkligen svinkul där, kan jag varmt rekommendera om ni åker till Dubai. På kvällen åkte vi till Dubai mall igen men inte för att bara shoppa utan för att kolla på värdens högsta byggnad burj khalifap som är 828 m högt. Vi såg också på världens största fontänshow, otroligt häftigt! Vi åt också på en libanesisk restaurang där vi fick sitta så vi såg showen om och om igen.

Dag 8: sista dagen, vi solade och tiden bara sprang iväg, dagen gick jättefort. När solen började gå ner satte vi oss på en restaurang på stranden och tog en drink (alkoholfri eftersom de knappt har alkohol i landet) och kollade på solnedgången, vi njöt in i det sista. Sovit gick sedan tillbaka till hotellet och duschade och gick ut och åt, fikade och shoppade innan det var dags att hämta väskorna och åka till flygplatsen vid kl tolv på natten, jag var så otroligt trött då. På flygplatsen spelade vi lite kort för att hålla oss vakna innan vi fick checka in vid halv tre. Flygresan hem gick bra fast den var så turbulent men eftersom vi var så trötta så sov vi mer än hälften av flygningen. Väl hemma i Sverige hade det ju kommit en massa snö och våra jackor låg ju fortfarande i bilen så vi fick försöka "sopa" av bilen med händerna, sjukt kallt, vilken kontrast. Väglaget hem var inget att hurra över men vi överlevde den också och det var helt underbart att få krama om min prins igen. Vet inte vad jag tänkte med när jag åkte bort en vecka som nykär utan honom, haha men han var helt fantastisk mot mig där och skrev en massa fina saker, som sagt, han är bäst!

Evelina som jag bor med hade gjort en sån fin välkommen hem present och en ännu finare lapp till som jag blev väldigt rörd av, jag både skrattade och grät när jag läste den. Jag har verkligen världens finaste vänner!

Innan vi åkte var vi lite nojiga över vad man fick ha för kläder men när vi väl var där såg vi att exakt alla stilar fanns och att det inte spelade så stor roll. Vi försökte ändå tänka på att täcka axlar om vi visade knän och tvärtom. Skulle vi åka utanför stan och det turistiska så ansträngde vi oss mer, vi ville såklart respektera dem.

Jag och Nika ville göra den här resan oförglömlig så vi beställde t-shirts med eget tryck på. På framsidan skrev vi ett internskämt vi har i gänget och på baksidan skrev vi "Dubai 2016". Alla blev väldigt glada och tackade flera gånger så det blev väldigt lyckat!

Jag rekommenderar verkligen att åka dit men tänk på att spara pengar innan för det är inte billigt att leva där som sagt. Kanske ingen resa för sju studenter men det gick bra och jag ångrar inte en sekund att jag åkte med. Vi hade det bäst och jag vill verkligen dit igen! 


Oj detta blev ett mycket längre inlägg än jag trodde och då har jag skippat många detaljer, haha. Hoppas du orkat läsa enda hit, eloge till dig i så fall! Nu kommer dessutom ca hundra bilder från resan, haha stackars er, förlåt! 


Våga och vinn!
/A

Likes

Comments

Nu (för två veckor sedan, hehe) har fyra veckor till av praktiken gått fast dessa fyra veckor spenderades på Timrå vårdcentral. Fyra veckor bara springer iväg men jag har verkligen lärt mig en massa. Personalen har varit helt underbara jag har inte en enda gång känt mig i vägen, snarare tvärtom, de har blivit glada av att vara med mig för då har de bara tittat på eller gjort annat samtidigt och sparat tid.

Redan efter en dag fick jag eget ansvar att ta emot egna besök och göra kontroller på patienterna, jag var väldigt nervös men jag gjorde det och det gick jättebra. Det fanns alltid någon att fråga om jag blev osäker och det var ändå läkaren som tog det slutgiltiga beslutet.

Jag har fått göra så sjukt mycket varierande uppgifter. Jag har lagt om sår, gett sprutor, delat medicin, undersökt, tagit prover, tagit bort stygn, spolat öron, lindat händer och ben, gjort hörseltester och mycket mer.

I två dagar fick jag chansen att vara på BVC och MVC (barnavårdscentralen och mödravårdcentralen) och där fick jag träffa en massa barn mellan 0-5 år och en massa mammor och det var jätteroligt att få vara med på. Kände ännu mer att det är barn jag vill jobba med i framtiden. Det var också intressant att träffa de blivande mammorna och se hur det gick till eftersom jag själv förhoppningsvis gör ett sånt besök om några år. Det var jättehäftig att få lyssna på barnet i magens hjärtljud, blev nästan lite tårögd och då var det inte ens mitt barn jag hörde, haha!

Sista dagen var jag i hemsjukvården och åkte runt med en sjuksköterska och besökte patienterna i hemmen, det var faktiskt jättekul för det var väldigt varierande arbetsuppgifter som väntade i de olika bostäderna och även patienterna själva var väldigt olika. Det skulle jag nog också kunna tänka mig att jobba med i framtiden kanske.

Jag älskar verkligen praktiken för då är enda gången jag känner mig duktig i utbildningen (ibland), jag känner att jag faktiskt kan och det händer inte ofta. På tentorna känner jag mig värdelös och trycker ner mig själv och har flera gånger funderat på att hoppa av bara därför. Utan praktiken hade jag hoppat av för längesedan!

Alla skämde bort mig med beröm och jag avslutade praktiken med högsta betyg på bedömningsformuläret, jag blev nästan lite rörd!

Nu ska jag kämpa vidare med utbildningen och verkligen försöka klara allt, det är så nära mållinjen nu och jag vill verkligen inte snubbla innan jag nått fram!

Du är bäst, glöm aldrig det!
/A

Likes

Comments

Jag har glömt att berätta en sak för er. Jag har ju börjat spela innebandy med Alnö IBK division tre. Jag har faktiskt aldrig spelat innebandy förut förutom på idrotten i skolan men har väll fått nån tidig tjugofem års kris nu som fått mig att vilja börja nu. Bättre sent än aldrig, eller hur? Haha. Jag är inte någon naturbegåvning direkt och jag har otroligt mycket kvar att lära, kan inte ens alla regler. Tur att jag har helt fantastiska lagkamrater som har tålamod och står ut med mig. Ibland har de till och med stått och dragit regler mitt i en match (på träningen) för att jag ska lära mig, puss på dem!

Jag har känt senaste tiden att det är dags att komma igång att träna men jag har aldrig gillat att träna på gym. En stor anledning är nog mitt stora problem att visa mig utan smink men jag vill ju inte heller träna med smink. Sedan så är ju alla så vältränade och snygga så man känner sig som en ful förvirrad heffaklump och att träna på maskiner är inte riktigt min grej har jag insett.

Jag har spelat fotboll sedan jag var väldigt liten tills jag var cirka femton år och sedan två säsonger förra året och året innan. Jag älskar fotboll även fast jag aldrig varit speciellt bra på det om jag ska vara ärlig. Jag tror att det är gemenskapen man har i ett lag och känslan att vinna tillsammans som får mig att älska det och jag tror att det är just det som lockat mig till innebandyn nu. Jag spelade squash ett tag också och det var jätteroligt och jag var faktiskt ganska duktig, tro det eller ej, men att vinna ensam är inte alls samma sak.

Jag älskar sport och som sagt framförallt lagsport men jag har aldrig varit speciellt duktig på någon sport mer än på idrotten i skolan. Det är inte fören nu när jag skriver detta som jag har insett varför eller åtminstone en anledning till varför jag inte är/varit duktig. Det bara måste hänga mycket på mitt självförtroende har jag kommit på för mina gener hänger det inte på kan jag lova. Mamma var otroligt duktig på framförallt fotboll och har till och med spelat mot Pia Sundhage (Sveriges damlagstränare). Jag kommer på mig själv hur jag hela tiden tänker negativt och trycker ner mig. När jag till exempel ska slå ett pass tänker jag "stackars den som får ett pass av mig" eller när jag ska skjuta tänker jag att "jag är sämst". Jag jämför mig med de duktiga i laget och tänker att det inte ens är någon idé att försöka bli bättre än dem, jag är sämst och får leva med det. Jag minns ibland när jag spelade fotboll hur jag kunde hoppas att jag inte skulle få bollen för att jag var rädd att göra bort mig och förstöra för laget då. Ibland (ganska ofta) hoppades jag att jag skulle bli bänkad så jag fick vara med i laget men slapp riskera att förstöra, sjukt va? Jag vet inte vad jag ska göra för att sluta tänka så men jag ska såklart jobba på det för detta håller inte. I squashen gick det mycket bättre trots att jag bara spelade två år. Jag tror att mycket handlade om att resultatet hängde endast på mig, undvek jag bollen så förlorade jag ju. Jag hatade att förlora så jag kämpade verkligen för att vinna. Någon som har något tips på hur jag ska sluta tänka så negativt i innebandyn? Jag vill ju fortsätta spela, det är ju kul!

I lördags hade vi seriepremiär. Jag hade bett om att få stå över för att första matchen titta och se hur det går till. Tjejerna var sjukt duktiga men tyvärr förlorade vi med 2-3, inte riktigt rättvist tycker jag men det är ju tyvärr siffran som räknas. Nästa match ska jag nog försöka våga spela, får se hur det går!

Wish me luck!
/A

Likes

Comments

Förra måndagen fyllde min R år, hela 26 år faktiskt. Gammal som gatan blev han helt plötsligt medan jag fortsätter att njuta av mina underbara 24 år i några månader till, mohaha!

Han brukade tydligen inte fira sin födelsedag speciellt mycket men vill han inte fira har han träffat fel tjej, haha! Jag ÄLSKAR att fira, allt ska firas och ska det firas ska det göras ordentligt! Dock var det hans första födelsedag tillsammans med mig så jag ville inte överdriva. Jag startade dagen med att kliva upp före tuppen och alla morgonpigga pensionärer, närmare bestämt klockan 05.40. Jag gjorde i ordning en tårtbit (ja jag vet vad klockan var, haha), tände ett ljus och plockade fram paketen. Sedan satte jag på "ja må han leva" på telefonen (för att skona honom från min morgonstämma) och gick in och väckte honom. Helt ärligt tror jag han gjorde som när man var liten och låtsades sova när jag kom in fast han egentligen hört precis allt jag hållit på med utanför. Jag pussade lite på honom och sedan fick han blåsa ut ljuset och öppna paketen. Han fick två tröjor, små parfymer och "vem vet mest" spelet och jäklar vad glad han blev, framförallt över spelet. "Vem vet mest" är hans favorit program och jag blir lika imponerad varje gång han svarar rätt på saker jag aldrig ens hört talas om, sjukt smart tro det eller ej, haha. Vi klädde sedan på oss och åkte till respektive jobb och praktik.

På kvällen bjöd jag ut honom på restaurang Vezzo eftersom hans familj redan firat honom helgen före och jag ville att hans födelsedag skulle bli bäst. Vi åt jättegod mat och hade jättemysigt, det var även första gången vi åt på restaurang tillsammans. Efter restaurangen åkte vi bara hem till honom och myste ner oss i soffan och han tackade gång på gång för dagen och sa att det var den bästa födelsedagen vad han kommer ihåg. Han var superfin mot mig hela kvällen och natten, han är bäst och bäst ska ha det bäst!

Grattis grattis till honom!
/A

Likes

Comments

Idag har jag varit på 1 års kalas hos min allra äldsta vän Malins barn Ines som fyllde år i tisdags. Malin fyllde 24 år idag dessutom så det blev lite dubbelkalas även Ines fick den största uppmärksamheten. Helt sjukt att det redan gått ett helt år sedan hon föddes, det var ju nyss i min hjärna.

Hon är världens finaste, snällaste och kommer alltid vara min "Lillis". Hon är alltid go och glad och det är helt underbart att få vara en del av hennes uppväxt och se alla framsteg hon gör hela tiden. Det är också underbart att se hon som jag känt sedan dagen hon tog sitt första andetag och som jag hittat på en massa bus med vara världens bästa mamma till denna lilla flicka. Jag tror att alla gånger jag tvingat henne att leka med dockor har gett resultat för hon är verkligen en helt fantastiskt mamma.

Det var lite roligt när jag och min kompis Sandra kom till kalaset. För det första så var vi lite sen och för det andra så är vi alltid som två höga humle och dumle så vi började sjunga "ja må dem leva" (mamman fyllde också år). När vi sedan kom in såg vi att hela vardagsrummet med ca femton personer satt och tittade på oss och hade precis fått höra våra ljuva stämmor, det blev lite pinsamt, haha.

Lillis var så otroligt söt när hon öppnade alla presenter, hon sa "titta" och "jaa" till allt hon fick, lekte och kände på allting och verkade så tacksam för varje present.

Jättemysigt kalas och jag ser fram emot att lära henne allt jag kan och alltid älska henne som min egen så länge jag lever. Hon och hennes mamma har två stora platser i mitt hjärta, så mycket kärlek till dem!

Håll hårt om dem du älskar!
/A

Likes

Comments

I fredags hade jag min sista dag på min fyra veckor långa praktik inom psykiatrin. Jag har varit på avdelning 52A på Sundsvalls sjukhus där de som är inlagda är mellan 18 och 45 år och de vanligaste problemen de har är ångest, panikångest, mani, depression, ätstörningar, självmordsförsök, självmordstankar, bipoläritet och självskadebeteende men det fanns några undantag också såklart.

I början var jag väldigt skeptisk och jag kan erkänna att jag inte hade världens bästa förväntningar på denna praktik. Jag hade ställt in mig på att detta inte var någonting för mig och bara några dagar in på första veckan började jag fundera hur jag skulle kunna klara av fyra hela veckor på detta ställe. Patienterna var inte alls som jag var van att möta och jag var hela tiden rädd att göra fel eller säga fel. Vissa var så deppiga att man själv började bli lite deprimerad när man pratade med dem och jag förstod verkligen inte hur de som skadade sig kunde göra så mot sig själv osv. Vissa patienter hade tillsyn varje kvart dygnet runt för att inte hinna göra något mot sig själv exempelvis.

Andra veckan började det skeptiska släppa och stundvis var det väldigt kul och lärorikt. Jag började förstå hur personalen jobbade med varje unik patient och jag började se vissa förbättringar hos patienterna man aldrig trodde skulle kunna hända. Jag började också tycka att varje diagnos och bakgrund hos patienterna var väldigt intressanta och spännande och fick mer och mer ansvar att prata med dem själv. Varje dag har personalen ansvar över några patienter var och ska ha dagligt samtal med dem. Första gången jag skulle ha eget samtal med en patient fick jag lite panik, jag visste ju ingenting om denna patient men det gick jättebra och efter det släppte det mesta, jag trivdes mer och mer.

Min handledare jobbade inte 100% så ibland slutade hon tidigt och jag var kvar för att få ihop mina timmar. Meningen var att jag skulle gå med någon annan då men oftast var alla så upptagna med sitt så jag gick mycket själv. Det gick faktiskt bra, jag jobbade på som vanligt och var det något med mediciner frågade jag bara efter godkännande av någon sköterska så fixade jag det också.

Sen måste jag få skryta lite, haha. En kväll var det väldigt mycket att göra, vi sprang fram och tillbaka och en patient var så stökig att vi fick bälteslägga hen i två timmar. När passet var slut tackade min handledare mig och sa att hon nästan glömde bort att jag var student och att jag varit som en resurs (extra sjuksköterska) hela kvällen. Då hade jag varit där i två veckor, kan man få ett bättre betyg så tidigt? Det är precis vad jag behöver höra för mitt dåliga självförtroende och för att orka fortsätta kämpa med utbildningen.

Alla var så fina mot mig och jag blev bortskämd med beröm sista veckan. Jag kände mer och mer att det faktiskt skulle kunna vara roligt att jobba där när jag är klar. Näst sista dagen sa dessutom avdelningschefen till min handledare att jag var jätteduktig och frågade om jag ville jobba extra där medan jag fortfarande pluggar. Men det bästa betyget av alla var när min handledare säger vid slutbedömningen sista dagen att jag är en av de bästa eleverna hon har haft och hon har haft över tjugo stycken, då blev jag lite rörd faktiskt.

Nu har jag fått en massa egoboost så jag klarar mig ett bra tag och jag hoppas att min nästa praktik på Timrå vårdcentral med start imorgon går minst lika bra, önska mig lycka till.

Tro på dig själv, du kan mer än du tror!
/A

Likes

Comments