View tracker

​...sedan operationen och tiden går både fort och sakta. Jag har velat och tänkt skriva flera gånger de senaste dagarna men vet inte riktigt varför det inte blir av. Den första veckan hemma var väldigt tuff. Allt var svårt och jobbigt. Jag behövde hjälp med allt möjligt och min frustration var skyhög. Det tålamod, hopp och jävlaranamma jag hade efter förra operationen var som bortblåst. Några dagar var jag så låg så jag nästan blev rädd för mig själv.

Gång på gång tänkte jag, och gör fortfarande att jag ska ta en promenad i grönskan och solskenet. Men så minns jag att det inte går, och det är mycket i det som frustrationen ligger. Två veckor efter operationen, efter en riktigt jobbig och svart helg med väldigt tunga tankar, bestämde jag mig för att ringa sjukgymnasterna i Strängnäs och rådfråga lite. Jag blev uppringd dagen efter och fick veta att detta inte var något konstigt. Tagstället på höften GÖR ont och är besvärligt länge, upp till tre månader, vare sig jag gillar det eller inte. De har lossat och sytt fast muskeln igen och jag är sydd både i den och i huden och i underhudsfettet. Inte konstigt att det känns. Att jag haltade kraftigt var ett tecken på att jag inte vilade tillräckligt och gick för mycket. (Kan man bli mer passiv?! ville jag skrika till svar.) Men jag insåg att hon hade rätt och började med kryckor igen som stöd utomhus. Tvåhundra meters promenad var för mycket och jag fick ont och haltade. Hellre tjugo meter med god hållning. Så jag halverade min sträcka och använde kryckorna som stöd istället för stavarna. Vilade ännu mera och oftare. Kände lite försiktig tillförsikt ändå.

Plötsligt, i helgen, tre veckor efter operationen vände det lite. Inga stora grejer, men jag fixade att duscha helt själv utan att maken kom och lyfte ut duschpallen när jag var klar och utan hjälp med att torka mina ben. Jag kan även vika lite tvätt, stående i tvättstugan, utan att det känns som att ryggen och höften ska ramla sönder. Jag klarar stabilitetsövningarna och jag haltar bara väldigt lätt.

Nu har det gått några dagar till och ikväll tog jag mig nerför vår gata och upp igen, ca 200 meter utan maken och utan kryckorna. Det var bara de sista 50 metrarna som ljumsken krampade lite och bäckenet kändes stelt. (Jag är dålig på att sluta i tid.) Men det kändes ändå som ett framsteg. Ikväll när maken grillade gjorde jag en kall sås. Även om kroppen inte direkt jublar av att står och jobbar, så funkar det, vilket det inte gjorde alls för bara drygt en vecka sedan.

Samtidigt så är det så vansinnigt frustrerande att inte kunna gå en liten runda eller ta en tur med bilen. Även om jag helst inte körde bil mer än absolut nödvändigt mellan operationerna och min rörlighet var begränsad av smärta, så klarade jag betydligt mera än nu. Jag vet att det finns de som har det ännu värre, och jag påminner mig gång på gång att det kunde vara något mycket värre, som cancer t.ex. Jag är tacksam över att ha fått chansen att opereras igen, men ibland är det svårt att inte känna sig lite smått bitter ändå. Jag råkade ramla över ett Instagramkonto där en tjej i min egen ålder var alldeles nyopererad, också i Strängnäs och samma operation som jag gjorde första gången. Hon var precis lika hoppfull som jag var, och hon vågade sig till och med på att skriva att nu skulle hennes smärta försvinna helt och hennes liv förändras. Det gjorde så ont i mig när jag mindes hur glad jag varit och hur mycket jag också hoppats, och så gick det rakt åt skogen istället. Varför kunde jag inte slippa vara den där procenten som det går dåligt för?! Jag lämnade hennes konto okommenterat. Hoppades att hon skulle ha mer tur än jag.

Så jag kämpar på. Humöret är lite bättre nu, men tålamodet är kort. Barnen får sommarlov i morgon och jag känner mig inte precis som mother-of-the-year. Jag passar på att njuta av att må lite bättre, för om det är något jag har lärt mig så är det att det går upp och ner på den här resan, vare sig jag gillar det eller inte. Med all säkerhet kommer jag att ramla ner i en svacka igen, men tills dess är livet ganska okej ändå.  

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag trodde att jag skulle blogga ifrån sjukhuset, men så blev det inte. Orken fanns, men inte tålamodet. Jag skriver lite i efterhand, och kanske fördjupar mig i vissa saker i ett eget inlägg längre fram.

Torsdag 12 maj

Jag var på plats i Strängnäs för inskrivning kl.9.30. Tack och lov fick jag ett eget rum, och det är jag så oerhört tacksam för. En stor sten släppte där och då. Sen följde ungefär samma procedur som sist. Hb (128) och BAS-test (om jag skulle behöva blod) togs. Urinstickan var blank och mängden resurin (det som är kvar när man nyss kissat) var inom godkända värden. Jag fick träffa en av sjukgymnasterna och passade på att fråga sådant som jag undrat över. Som jag hade misstänkt var det nu slut på den styrketräning jag kommit igång med så fint den senaste månaden, och som hjälpt så bra mot värken i nacke och axlar. Dock får jag göra rörelserna, men utan vikter. Åtta veckor ungefär tar det tills magmusklerna är läkta och till dess ska jag hålla mig till deras träningsprogram.

Sen kom narkosläkaren (samma som sist) och narkossköterskan samtidigt. Enligt den information jag fått skulle jag få en epiduralbedövning som smärtlindring de första dagarna, men nu hade läkaren ett annat förslag till mig, nämligen en sårkateter. Det är en tunn slang som läggs intill såret (på höften där de ska ta ben och som tydligen är det ställe som brukar göra ondast) och där man sedan sprutar lokalbedövning. Han menade att det skulle ge en säkrare smärtlindring än en EDA (epidural) som man aldrig kan vara säker på om den tar rätt. Dessutom är det tydligen lite knöligt att lägga den i en redan opererad rygg. Så jag tackade ja till sårkatetern. Narkossköterskan var lugn och trevlig och informerade mig om vad som skulle hända. Inga nyheter egentligen, men alltid skönt att få ett ansikte på vem som ska ta hand om en när man sover.

Sen fick jag lunch (god soppa och årets första rabarberpaj) och sedan vänta på att få träffa min kirurg. Tills dess hade min man hunnit komma så han var också med. Läkaren var dock rätt bestämt på att jag skulle ha en EDA också och jag kände mig lite lätt förvirrad över de olika besked jag fick. Men jag tänkte att de får komma överens om det där och jag tackar och tar emot det som de bedömer är bäst för mig. (Inte helt lätt för en kontrollfreakig sjuksköterska, men jag klarade det till min förvåning riktigt bra.) Läkaren visade på en konstgjord ryggrad hur de skulle såga ut två benplåtar ur min höftbenskam som sedan skulle bankas in och kilas fast mellan kotorna efter att den gamla benmassan tagits bort. Han visade även de senaste röntgenbilderna där det klart och tydligt syntes en svart spalt hela vägen mellan de två kotor som skulle ha läkt ihop, men som av någon outgrundlig anledning inte gjort det. Eftersom ben är vitt på röntgen betydde det svarta strecket att det inte läkt. Jag fick även veta att den här kompletterande operationen kallas ALIF, till skillnad mot den förra som heter PLIF.

Efter det åkte vi hem några timmar eftersom vi bor nära, för att sedan komma tillbaka sent på kvällen. Det var så skönt att få äta middag hemma, pussa på katterna och säga hejdå till barnen. Vid 22-tiden var jag tillbaka i Strängnäs och det var då dags för Hibiscrubdusch nr 2 (den första hade jag gjort hemma på morgonen innan inskrivningen) och sedan ner i sängen. Jag sov halvbra på natten, faktiskt över förväntan.

Fredag den 13 maj - operationsdags

Nattsköterskan väckte mig kl 5 för den sista dubbelduschen. Mitt stackars hår som nu allt mer kändes som Svinto och som fortfarande var lite fuktigt sen kvällen innan hann jag precis skölja. Sen blev det kolsvart. Strömavbrottssvart! Duschen tappade allt tryck och strilade bara lite vatten. Jag letade febrilt efter snöret att rycka i men det var omöjligt att hitta i mörkret. Tack och lov kom sköterskan precis när jag ropade, och kunde ta sig in med huvudnyckel och ge mig en ficklampa. Där och då kändes det som en konstig parodi. En fantastisk början på fredagen den trettonde och jag kunde bara skratta för mig själv. Jag lyckades tvåla in och skölja av kroppen trots det dåliga vattentrycket och sedan klä mig i operationsskjorta och de fantastiska sjukhustrosorna som trots att de enligt storleken (som anges i vikt) borde vara för små till mig, men som ändå gick att dra upp till brösten. Mitt långa tjocka hår flätade jag för att det skulle vara ur vägen. Sen kom nattsköterskan igen och meddelade att urinkatetern (som jag grimaserat lite åt när den kommit på tal kvällen innan) gick bra att sätta efter att jag sövts. Jag kände mig lite fånig och sa att det inte gjorde något om hon ville sätta den nu, men hon försäkrade att det gick precis lika bra på operationssalen. Så jag tackade och tog emot och orkade inte ens bry mig om att narkossköterskan (som skulle sätta den) var man och jämngammal med mig själv... Det är sannerligen inte skönt att få en slang upptryckt i urinröret, så jag var så tacksam att slippa göra det i vaket tillstånd.

Kl. 7.45 var det sagt att jag skulle till operationsavdelningen. Det blev dock försenat med ca en halvtimme pga strömavbrottet. Jag var ganska rastlös men mest trött och groggy på premedicineringen jag fått (20 mg Oxycontin och en Postafen mot illamående.)

Sedan var det plötsligt dags. Jag fick flytta mig till operationsbordet, rabbla mitt personnummer, bli stucken i armen och få ekg-plattor lite varstans. Varma sockor som gick upp till låren och mössa på huvudet. Allt kändes lugnt och jag var inte stressad. Sen dök narkosläkaren upp och vi diskuterade återigen sårkateter kontra EDA och jag gick på hans rekommendation att bara välja sårkatetern. Sen minns jag inte så mycket mer än att det snurrade i huvudet då narkossköterskan berättade att han sprutade Fentanyl (som är starkt smärtstillande) i min nål.

Nästa gång jag kom till sans var på uppvakningssalen. Jag var så fruktansvärt trött och orkade inte öppna ögonen. Det kändes som att det gjorde ont nästan överallt, innan jag vaknat till så pass mycket så att jag kunde avgöra var det faktiskt gjorde ont. Det visade sig att jag hade ett op.sår på höger höft istället för på vänster som varit tanken. Buksåret var som planerat till vänster strax nedanför naveln, men så hade det varit en del sammanväxningar och ärrbildningar efter mina två kejsarsnitt, så de hade bestämt sig för att gå in via höger höft istället. Höger sida är min sovsida, så jag blev lite förtvivlad där ett tag. Överhuvudtaget var jag ganska ynklig och emotionell när jag precis vaknat. Jag minns att jag gnydde något om att jag inte ville vara här igen och det att var så jäkla orättvist att den förra operationen varit till ingen nytta. En snäll sköterska fanns precis intill och tröstade vänligt.

Höften var riktigt bra bedövad av sårkatetern. Såret i buken gjorde desto ondare, men det lugnade ner sig när jag fått mer smärtlindring. Efter någon timme vaknade jag till ordentligt, så pass att jag orkade starta min mobil (som man fick ha på ljudlös) och meddela omvärlden via Facebook, Instagram och sms att jag var opererad och klar. Kirurgen tittade in efter en stund och meddelade glatt att mitt bäckenben var så tjockt och fint så att det hade räckt med att såga ut ett benblock istället för två som är det vanliga. Jag fnittrade nåt om att då har jag alltså kraftig benstomme...?!

Därefter följde en lång och tuff kväll och natt där jag plågades av extrem muntorrhet, yrsel och lite illamående. Det förtjänar ett eget inlägg, så det kommer tids nog.

Likes

Comments

View tracker

Är på plats i Strängnäs nu och har sovit nån timme. Känner mig lugn men har svårt att sova. Klockan är 02.15. Är så väldigt tacksam över mitt enkelrum.
Kl 5 blir jag väckt för den sista dubbelduschen. Håret är fortfarande förvånansvärt okej trots "svintomedlet". Jag tycker det är så himla svårt att få det att löddra bara!
Inskrivningen gick fint. Alla är så måna om att jag ska ha det så bra som möjligt. När det var klart hämtade maken mig och jag hann vara hemma några timmar. Det var så skönt. Det är en fördel att bo så nära.
Nu ska jag göra ett nytt försök att sova. Om ett par timmar kör vi. Andra gången gillt!

Likes

Comments

Nu vill jag bara att det ska bli fredag fort så att det snart är över. Fast det är ju då det tunga jobbet börjar, igen. Men jag vill gärna ha operationen avklarad. Jag har gjort en lång lista som jag snart bockat av färdigt. Samtal som ska ringas, kattklor som ska klippas, blommor som ska vattnas, ögonbryn som ska färgas. Osv. Allt för att kunna känna mig så väl förberedd som möjligt. Ganska få av sakerna är särskilt nödvändiga egentligen, utan mest för min sinnesfrids skull. Med nyfärgade ögonbryn känner jag mig lite mindre blek och förhoppningsvis lite fräschare där i sjukhussängen. Igår städade och rensade jag skafferiet också, tills ryggen blev jättesur och gjorde för gräsligt ont. Men det blev fint, och inombords fick det mig att  må bra. Det känns jobbigt att jag väldigt snart kommer att vara ännu mer begränsad än vad jag redan är.  Men, men, jag antar att det bara är att "gilla läget" och följa med, även om det är svårt för ett kontrollfreak.

Jag antar att jag återkommer på torsdagkväll. Har laddat ner Nouw-appen så jag kan blogga via mobilen.

Likes

Comments

​Huu. Jag var cool. Tills tidigt i morse. PMS i kombination med saker att oroa sig för är aldrig bra när det gäller mig. Nojar just nu över allt. Allt från att jag ska behöva dela rum med någon med mundiarré till att de ska råka rispa aorta som ligger framför ryggraden så att jag förblöder...

Kanske larvigt i sammanhanget det där med att dela rum. Men det är verkligen nästan det värsta jag kan tänka mig i sjukhussammanhang! Som att man ska dela hotellrum med en vilt främmande människa samtidigt som man mår dåligt och har ont. Blä. Sist fick jag enkelrum och de brukar tydligen prioritera det till de större operationerna. Men jag nojar ändå. Det är som en konstant oro som förvärras ibland och jag har svårt att sova.

På tal om PMS, och här kan känsliga personer sluta läsa......jag kommer högst troligt få mens som alldeles nyopererad alternativt redan ha det. Jag brukar niagarafallsblöda. Nu kommer jag även att få blodförtunnande sprutor (som man alltid ger vid större operationer) och jag kan bara tänka mig vilken fantastisk kombination det kommer att bli... Med epiduralkateter i ryggen (den kommer tydligen sitta kvar upp till tre dygn och pytsa ut trevlig bedövning), urinkateter och mestadels liggande i säng kan det bli hur otrevligt som helst. Jäkla mens att otajma!

Så det finns mängder av saker att noja över (orkar inte ens tänka på att operationen kanske inte kommer göra mig bättre) och jag vill helst att det ska bli fredag fort så jag får det gjort. Känns som att det kommer att bli en tuff vecka. Min målbild är när jag efter ett dygn kommer flyttas från postop. till ett vanligt vårdrum. Det var så sjukt skönt sist. Det värsta var gjort och jag kunde ta mig ur sängen. Visserligen långsamt och med gåbord, men i alla fall. Jag var nästan euforisk där ett litet tag. (Det kan hända att allt morfin jag fick hade en viss roll i det hela också....)

Likes

Comments

​I dag har jag varit arg och ledsen hela dagen nästan. Morgonen började hos sjukgymnasten och även om jag gillar henne så var hon sen och stressad idag, och det kändes som slöseri med min energi att köra bil dit för lite laser på ryggen i tio minuter. När jag ändå var ute och åkte tänkte jag att jag ju lika gärna kan göra lite ärenden. Så jag "hängde på låset" utanför djuraffären där vi brukar köpa kattmat. Sen åkte jag och köpte lite blommor. Trehundra spänn på blommor, men jag bestämde mig för att jag var värd det! Jag gillar att ha färska blommor stående i hallen och nu när det inte finns tulpaner att få tag i längre (förutom jättedyra "lyxtulpaner" med fransig kant) fick det bli vita rosor och brudslöja. Plus lite uteblommor till altanen som maken ska få hjälpa mig att få ner i jord i helgen. Egentligen lite tidigt kanske, men jag vill att det ska vara fint trots att jag kommer vara nyopererad. Får väl muta barnen så att de vattnar åt mig...

Sen var min ork totalt slut. Benen gillar verkligen inte att jag kör bil.  Det är så frustrerande. JAG vill en väldig massa, men kroppen protesterar. Så jag hade inget annat val än att lyda, och krascha i sängen. I fyra timmar. Blä. Hatar att ligga och göra ingenting. Tack och lov för smartphonen. Ljudböcker är inte min grej (stör mig på långsamma uppläsare) och att ligga och läsa lyckas jag inte göra på något sätt som inte får nacke och axlar att protestera. Så det blir Candycrush och Instagram, Facebook och Whatsapp. Och lite sömn ibland. Sen orkade jag tio minuter promenad och sitta med och äta innan jag kraschade igen, i soffan den här gången. Ryggen var verkligen brutalt elak idag.

Jag har gjort en lång lista på saker som jag vill/ska fixa innan operationen. Småsaker för att underlätta för maken, som att klippa missarnas klor, "bada" orkideerna, fixa present till barnens kusin som fyller år och ringa försäkringskassan. Sånt som ger mig lite sinnesfrid över att veta att det är klart. Idag kom jag på att barnen behöver nya skor också, och kanske kläder till skolavslutningen. Så jag stressade över det ett tag tills maken påminde mig om att han faktiskt kan shoppa också...  Jag vet att han fixar det, men jag vill ju! Jag vet att tillvaron kommer krympa ytterligare i många veckor. Att jag inte kommer kunna köra bil alls, både pga operationssmärta och morfintabletter. Jag orkar inte riktigt tänka på det. Förra gången var jag så positiv och peppad och hade massor av jävlarnanamma. Nu har jag ingen vilja alls känns det som. Samtidigt så vet jag att jag har det. Jag har klarat värre saker och det är inte cancer jag har. Ryggen är hemsk, men den hotar inte min överlevnad. Jag försöker tänka så. Mina barn kommer få ha sin mamma kvar. Sin trötta ledsna mamma med kass rygg visserligen, men ändå deras mamma, som läser böcker och hjälper dem med allt jag kan. Det är bättre än ingen mamma alls.

Likes

Comments

Efter några om och men fick jag till slut besked idag att röntgenbilderna ser ut som i december förra året. Dvs mycket bristfällig benläkning. Operationen blir alltså av, och nu är det ju inte ens långt kvar! Faktiskt så känner jag mig lättad. Det hade varit värre att ha så här ont med fina röntgenbilder och inget att göra åt smärtan. Nu finns det ändå en chans att jag tids nog ska bli bättre, och jag känner att jag måste ta den.

Egentligen, om jag känner efter, är jag både bitter och ledsen och förbannad. På min dumma rygg och på livet. Ett och ett halvt år, bortkastat, med ännu mer smärta än innan. En massa rehab, kämpande och tränande till ingen nytta. Det känns orättvist. Jag hade hoppats så väldigt mycket på steloperationen och jag tycker att det var min tur att ha lite tur och medgång. Men nu tar jag nya tag och hoppas på andra gången gillt. Fredagen den trettonde maj (bara datumet liksom - oh the irony!) lägger jag mig i två duktiga kirurgers händer. Håll gärna tummarna för mig då.

Tills dess ska jag se till att bli av med den här evighetsförkylningen som hållit på i två veckor nu. Jag trappade ner Gabapentin förra veckan och slutade helt i torsdags (eller om det var onsdags?) Det har gått förvånansvärt bra, tills idag. Nu är nervsmärtan tillbaka med besked och det är obehagligt som attan. Men samtidigt skönt att vara av med de tabletterna som sabbade mitt immunförsvar. (Infektioner står i FASS som mycket vanlig biverkning.)  Jag vågar inte riskera att bli sjuk igen så att operationen behöver ställas in, och jag vill inte ha någon sårinfektion.  Så jag får stå ut med att det bränner i vänster fot och vad, och att låren känns kalla och konstiga.

Likes

Comments

​Sex dagar sedan röntgen och inget är väl som väntans tider. Jag har ringt och hört mig för, och vet att mina bilder nu är på plats i Strängnäs och att de FÖRHOPPNINGVIS kommer att bedömas på röntgenronden nu på fredag. Men de väntar fortfarande på att röntgenläkaren på sjukhuset ska signera bilderna och skriva ett utlåtande. Varför förstår jag faktiskt inte, eftersom deras egen röntgenläkare ändå ska titta på dem. Sköterskan lovade att ligga på, men kunde inte lova något. (Strängnäs har ingen egen datortomograf-grej. Därför gjordes undersökningen på vårt lokala sjukhus, tillika min arbetsplats.) 

Jag blir på riktigt galen om jag måste vänta ytterligare en vecka. Nästa fredag är det bara en vecka kvar till operationen. Att få den avblåst då.....jag orkar inte. För första gången hoppas jag faktiskt att röntgenbilderna ska se bedrövliga ut, hur konstigt det än kan låta. Jag vägrar ha så här ont utan att det går att gör något åt eländet.

Likes

Comments

​Jag fick svar på mitt mail idag. Doktorn ansåg att jag bör göra CT:n därför att finns en möjlighet att det kan läkt sen sist (i december) och man i så fall skulle göra en så pass omfattande operation i onödan. Jag förstår det. Samtidigt känns det så jäkla stressande! Jag ville förbereda mig både mentalt och fysiskt på operation nu, inte leva i något slags vacuum igen.

Jag bestämde mig för att ringa deras röntgenavdelning och snällt fråga om det gick att tidigarelägga min röntgentid. Sköterskan förstod tack och lov min situation och skulle se vad hon kunde göra. Så hon ringde tillbaka en liten stund senare och flyttade den till nu på torsdag! Alltså, jag älskar det stället. Vilken enorm skillnad mot landstinget. Inget "vår telefonkö är tyvärr fylld" eller "din plats i kön är nummer 511". Hela tiden så tillmötesgående, förstående och trevliga. De sistnämnda egenskaperna finns såklart på många ställen inom landstingsvården också, men när det gäller tillgänglighet är de outstanding i Strängnäs. Bara en sån sak att man får, och till och med uppmuntras, att maila sin läkare.

Så på torsdag, en vecka tidigare än planerat, ska jag infinna mig för datortomografi. Sen börjar väntan på att bilderna kommer till Strängnäs, att deras röntgenläkare granskar dem och att min doktor ringer mig och berättar läget.

Kallelsen till operationen damp förresten ner i brevlådan idag. Det kändes lite jobbigt att få den, nu när jag fortfarande inte vet om det kommer att bli av. Men jag ska försöka att acceptera situationen under tiden. Jag kan ju ändå inte göra något.

Likes

Comments

Fredagen den trettonde maj har jag fått min operationstid. Det känns lite läskigt faktiskt, men ändå inte. Jag försöker tänka att det bara är ett datum, en siffra, som vilken som helst och jag är inte vidskeplig av mig egentligen.

Jag blev lite fundersam i fredags när röntgensköterskan från Ryggkirurgen ringde för att ge mig en röntgentid. Remissen var nämligen skriven i februari när jag ännu inte hade bestämt mig för operation till 100%. Jag bad henne fråga min läkare om jag ska göra den ändå, men efter att ha pratat med honom ringde hon tillbaka och sa att han tyckte det.

Det gjorde mig lite stressad. Det värsta som skulle kunna hända, hur konstigt det än kanske låter, är om det plötsligt skulle se bra ut trots att jag bara blir sämre och sämre. Faktiskt så är det skönt att det har synts på MR och CT att det inte är konstigt att jag har ont. I december när jag röntgades senast bedömdes det som oläkt fusion med utseende av pseudartros. Det är även en svart zon kring en av skruvarna, som jag förstått det som att den inte längre har bra fäste i kotan.

Jag är inställd på operation nu, och trots att jag inte fått någon kallelse i brevlådan än kunde sköterskan se att jag är planerad den 13 maj. Jag mailade läkaren igår och frågade om han vill att jag röntgas för att kolla läget inför operationen eller om det enbart är för att bedöma benläkningen och om det då finns möjlighet att det 4½ månad efter senaste röntgen, trots ökande besvär i form av smärta och ständigt krampande stenhårda muskler skulle vara så pass läkt att man bör avvakta. Jag känner nämligen att jag avvaktat färdigt! Mitt tålamod tog slut för länge sedan och jag är mest trött, less och ganska uppgiven. Denna brist på läkning förstör för hela min kropp och jag har ont på ställen som jag inte hade innan. Då klarade jag ändå att jobba halvtid (även om det ständigt var på gränsen och jag kraschade i soffan när jag kom hem.) Nu klarar jag allt mindre. Jag blev stående i en kö förra helgen, i tio minuter. Det var total katastrof. Vi skulle till min syster sen på kvällen och äta och jag klarade med nöd och näppe att sitta med vid varmrätten. Sen fick jag lägga mig. Tack och lov så gjorde värktabletterna nytta sen, så jag med god vilja och jävlaranamma kunde vara med och spela spel, men det var ändå hemskt. Jag vill helst krypa ur min egen kropp när det jag får sådär akut vidrigt jätteont.

Så kort sagt, jag vill opereras! Det är märkligt hur man flyttar fram gränserna för vad som känns okej. Länge var det värsta jag kunde tänka mig att behöva operera ryggen. Fy farao så otäckt. Men som jag skrivit förut, så kändes det sedan som mitt bästa alternativ, min chans att bli bättre. Sen har jag sedan i somras efter den första röntgen som visade på utebliven benläkning, varit rädd för den stora bukoperationen som jag nu står inför, och plötsligt så känns den också okej!? Jag är försiktigt hoppfull även om jag knappt vågar tro att jag ska bli bättre, men det är så pass illa att jag inte vill lämna den chansen oprövad.

Så nu hoppas jag på bra svar från doktorn nästa vecka. Det känns mest jobbigt att röntgas (har tid först den 28/4) och sedan behöva vänta på svar på den så tätt inpå operationstiden, när allt jag vill är att fokusera på just operationen.

Likes

Comments