View tracker

Hej hallå!
Nu var det bra längesen jag skrev här.
Har väl inte hänt så mycket haha.

Men nu så..
Förra fredagen var jag in till Gävle och träffade en person jag pratat en hel del med, och vi hade kanonkul!
Blev en lång natt, utan mer info haha, och jag var så orolig i flera dagar efter att jag gjort bort mig.
Men nu tror jag att det här kanske blir bra. Vi pratar lite nästan varje dag, och jag vill inget annat än träffa honom igen.
Jag vet att jag inte ska hoppas i onödan, men jag är så euforisk just nu.
Dock sitter jag på jobbet och kan inte åka in till honom.. Men det kanske bara är bra att dra ut på det..
Men jag blir så otålig!! Haha.
Allt jag hoppas på nu är iaf att det är något mer än bara sex..
Men på nån nivå känns det som att jag kommer bli sårad i detta också.. Kanske för att jag glädjs över det lilla, men jag kan inte rå för det!
Nu får det gärna bli som jag vill, jag ska iaf våga hoppas och vara glad så länge det håller!

Puss!


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 26 readers

Likes

Comments

View tracker

Så, nu är snart vintern över. Eller har den bara blivit förskjuten?

Denna månad fyller jag 23, denna månad hoppas jag på något mer positivt i livet.
Jag hoppas på någon slags vändning som visar att jag är på rätt väg, och att jag faktiskt får vakna utvilad och pigg, inte vakna och direkt fundera på hur man på bästa sätt får dagen att gå.
Jag menar, vi har bara ett liv, varje dag som passerar är 24 h av våra liv som försvinner ut i tomma intet om vi inte tar vara på dom.

Vanligen gömmer jag mig i serier, men jag försöker ta vara på dagarna. Men som nu, då börjar jag fundera på vad som egentligen räknas?
Är det att snacka skit med bästa vännen, eller är det att ta vara på stunderna när katterna är som mysigast och bara gosar sönder en?
Eller är det att ständigt vara på jakt efter något större, något "viktigare"? Att ständigt kämpa för att nå ens drömmar?

You tell me, för jag blir inte klok.

Jag hoppas i alla fall på nån slags förändring.
Men i väntan på den som gör mig hel, så tänker jag jobba med de förändringarna jag kan påverka själv.

Time to be myself, inside and out! :)


  • 28 readers

Likes

Comments

View tracker

Well, I came home
Like a stone
And I fell heavy into your arms
These days of dust
Which we've known
Will blow away with this new sun

But I'll kneel down,
Wait for now
And I'll kneel down,
Know my ground

And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you

So break my step
And relent
Well, you forgave and I won't forget
Know what we've seen
And him with less
Now in some way shake the excess

'Cause I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you

Now I'll be bold
As well as strong
And use my head alongside my heart
So tame my flesh
And fix my eyes
A tethered mind freed from the lies

And I'll kneel down,
Wait for now
I'll kneel down,
Know my ground

Raise my hands
Paint my spirit gold
And bow my head
Keep my heart slow

'Cause I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you

  • 34 readers

Likes

Comments

Ja. Sofie.
Det är en knasig tjej det.
Hon är expert på att fälla krokben på sig själv, tänka och analysera, förvrida och trassla till ta mig tusan allt.

Jag lovar, hon kan till och med slå knut på okokt spagetti..

Så känns det iaf.
Igår natt låg hon vaken och stirra i taket. Hon var alldeles för pigg för att sova, men alldeles för låg för att vara vaken. Det slutade med att hon kände sig så tom.
Som ett vakuum.

Hon började fundera på vad hennes liv egentligen innebar, och varför det alltid ska krångla.
Är det hon som är krånglig, eller är det bara meningen att hon inte ska få må helt 100?

Den där känslan av att vara helt tom, helt livlös och förlorad i livet som inte är, är väldigt otäck!
Att för en sekund känna lycka över något, för att i nästa sekund känna hur ångesten äter upp lyckan..
Den skrämmer mig, är jag på väg att låsa mig helt, försvinna från omvärlden?

Är jag påväg att ge upp?

Det finns så många frågor, men så fruktansvärt lite svar.
Jag vet att jag bara har mig själv i det här.
Det är bara jag som kan hitta rätt väg och följa den.
Men jag är rädd. Så fruktansvärt rädd..

Önskar att livet vore simpelt. Att det vore utmätt från början, att det var schemalagt och styrt så man inte behövde tänk själv. Inte känna själv!

Idag saknar jag mamma nå så fruktansvärt. Vill bara ringa henne och gråta av mig, så hon kan trösta mig och få mig att må bättre.
Så som hon alltid gjorde förr..

Men istället tar jag klumpen i magen, och skänker henne en tanke, sminkar ett fejkat leende, och möter världen och hoppas att dom inte ser igenom min fasad..

  • 38 readers

Likes

Comments

Varför ljuger man?
Varför startar man en vänskap med lögner och tisslande?
Varför, i hela helvetet, ljuger man om småsaker och trasar sönder en annan människa?!

Har legat i sängen i snart 3,5h med en orokänsla, och mycket riktigt, det var en lögn.

Ja okej. Egentligen har jag väl ingen rätt att bry mig, ingen rätt att "hålla koll". Men när det är så fruktansvärt genomskinligt, när det är så fucking jävla uppenbart så blir jag förbannad och sårad! Inte av vad den andra gör, utan för lögnen. Känner mig äcklig och ful och fanimig allt när nån jag litar på ljuger mig rakt upp i fejjan!

Fanfanfan

And down into the pit we go!


  • 40 readers

Likes

Comments

Två inlägg samma natt! Hoppsan hejsan!
Så går det när man är utan det där sällskapet men kan prata av sig med :)
Så, bloggar om det istället så okända personer som vill ha följare kan kommentera nå gulligt så att jag bara inte kan låta bli. Eller inte.
Bitter och jävlig :) jajamen, och inte är jag ett dugg rädd att folk som jag känner ska läsa det heller. :)
Det kallas alkoholpåverkad!
Ja 5 öl hann det bli en måndagskväll. Shameless I know, men vem har egentligen power enough att döma mig?
Egentligen inte ingen. Men ändå så låter jag vem som helst påverka mig och veta allt om mig, ta av mig och bara använda mig när dom behöver.

Så jävla dum. Så naiv och korkad att jag gång på gång går i fällan. Jag hjälper och stöttar men så fort jag inte behövs så finns jag inte!
Hallå!?
Jag är här!

Pallar fan inte det här nå mer.
Spara pengar och lämna stället. Starta om på nytt och faktiskt existera! Det är vad jag behöver.
Men, jag lovar er. Om 10 år sitter jag kvar och gnäller över samma saker, för jag kommer aldrig att våga göra det ensam.

Fuck my life..

  • 39 readers

Likes

Comments

Ja jag är blåögd. På alla sätt och vis.
Jag kan vara dum nog att tro att jag är något ibland, och att jag skulle vara speciell för vissa. :)
Rätt korkat, men sån är jag :)

Tänka sig, för några år sen trodde jag inte att jag ens skulle kunna bli av med oskulden.
Nu börjar jag fundera på om jag duger att bli älskad och inte bara använd :)

Och ja, jag är fysiskt sätt blåögd också :) faktiskt!

  • 43 readers

Likes

Comments

Jadu, vad säger man?
Eller var börjar man?

Kan ju börja med att förklara varför jag fått för mig att faktiskt blogga igen.
Är arbetslös, igen, och för att få dagarna att gå så nöter jag serier. (Inte bara, försöker att bara vara deltidstjockis nu mer..)
Anywho, fick slut på de serierna jag alltid kollar på, så bläddrade genom netflix och fick för mig att Awkward lät som att det kunde vara lite roande.
Den skilde sig rätt mycket från de andra serierna jag kollar på (SoA, Supernatural, the originals osv..) men ändå fastnade jag.
Hallå där tidigare tonårsliv jag inte hade!
Trevligt att råkas!

Fick en känsla av att allt som händer där är sånt som bör hända, ja menar, tonåren är till för knas. Och visst, jag har haft en hel del knas, men inte rätt knas.
Framför allt inte på området pojkar.
Har faktiskt helt ärligt talat börjat tappa hoppet om att hitta den där fantastiska karln som får en att falla, fångar en, och bara är så där perfekt. Och nej, jag snackar inte om Matt Boner eller vad han heter. Inte heller om Bred Pitt eller om Vinn Diesel. (Märkte ni min otroligt torra "lekamedord"-humor?! ;))
Eh ja precis. Hmm.
Utan den där som har brister och fel, den som inte vaknar och ser ut som en tidningsartikel eller så. Utan han, den perfekta för mig!!
Jag har kastat mig in i leken, haft några dejter, vissa har jag inte ens fallit för utan noggrant hoppat över, vissa har fått mig på fall men lämnat mig för att få en betongkyss med golvet.

Många säger att dom inte kan förstå att jag är singel, så fin och söt som jag är..

Nej, okej. Så.. Det är alltså FEL på mig?! Min personlighet?! Eller? Ljuger ni?


Ah ni fattar, många funderingar blir det.
Många gånger hittar man ett gruskorn som är fel hos sig själv, men eftersom att man noggrant synar sig själv med ett teleskop så ser gruskornet ut som Mount Everest.

Sorgligt men sant.

Samtidigt som jag finner det fantastiskt skönt att våga leva lite, så blir jag allt mer och mer rädd. Tänk om det slår tillbaka för många gånger? Tänk om jag sluter mig helt och hållet, för evigt?!
För det här med att dejta är inte min grej. Åh sicken ångest innan, och oftast ååååh vilken ångest efter.
Gah. Inte kul.

Jag längtar bort.
Inte direkt från Hofors, inte från min lägenhet, mina vänner eller min familj.

Jag längtar bort från mig själv, eller iaf den delen av mig som håller mig tillbaka och får mig att sitta själv dag in, och dag ut.

Jag önskar att jag kunde skriva om boken om Sofie Andersson från start..


  • 64 readers

Likes

Comments

Hej. Hallå. Tjeeeena!
Jaha, då har man startat en ny blogg. Igen.
Undra hur många jag har egentligen..
Aja, vi gör väl ett försök här :)

Så var börjar vi?
2013 vilket år!
2012 slutade i tårar, ångest, panik, sorg, för mycket alkohol, bortgörelse. Allt detta för att mitt ex lämnade mig efter 1,5 år, en vecka innan julafton.
Januari månad började bra med kaos, missförstånd, bråk och hat från några jag trodde var mina vänner. Happ, där försvann dom också tydligen. Buhbye!
Ångesten blev nästan för mycket, vet inte hur jag tog mig igenom det faktiskt.
Två stora smällar med mindre än en månad emellan.
Februari. Min älskade gamla farmor fick somna in vid nästan 99 års ålder.
Låter kanske hemskt, men för hennes skull var det en lättnad. Som hon led. ❤️
3 smällar.
Mars. Början på lite spännande och roliga saker som hållit i sig genom året..
men!
Hade jobbat mitt år som jag fått genom "nystartsjobb". Hej då enda tryggheten jag hade. Hej då allt socialt jag behövde.
4 smällar.
April. Kaos med ekonomi och strul med akassa och försäkringskassa.

Så kom månaden maj! Strulig fortfarande men den 24 maj, det var dagen jag skulle få vara obeskrivligt lycklig.
Sen jag var 6 år gammal så har jag diggat och avgudat Bon Jovi. Jag fick se dom live. Jag stod kanske 100 meter från scenen.
Lyckan och känslan går ej att beskriva. Utan denna kväll vette tusan om jag hade orkat mig fram i livet.
Juni. Underbara sommar! Slukade massor av D-vitamin och spenderade all tid jag kunde i solen. Kämpade även med vikten asusual och gick många promenader och kämpade och slet hos min far.
Försökte mig på en tvådagars på bessemerfesten, fredagen var kanon och lite drömmar kanske blev uppfyllda. Lördagen.. Kommer jag inte ihåg så mycket av.. Oops!
Juli. Samma sak här, levde på solens strålar, laddade upp kropp och själ. Fantastiskt!
Hade massa mys med ena syster, pappa och pappas sambo i barndomshuset. Kärlek är vad det stället är! ❤️
Augusti: äntligen tillbaka på jobbet! Fantastiskt jävla underbart! Kunde inte må bättre! Kom även in på högskolan, sååå spännande!
Ställde upp för en vän som jag verkligen älskade att ha i mitt liv, satt vaken nästan hela natten för att stötta och hjälpa. Men, tji fick blåögda Sofie, 4 dagar senare fick man reda på att personen aldrig mer ville se en. Okej..? Tack å hej?
5 smällar.
September: höstdeppet kom sakta men säkert. Vissa dagar mådde man toppen och solen sken på alla fantastiska löv! Andra dagar, insåg man hur naturen gick mot dvala och gråa dagar.
Oktober. Nu är det tufft. Kanske inte lyckades så himla bra i skolan. Verkade inte få in alla begrepp och var för mycket åt det psykologiska hållet, det gillades inte när lan gick socionom inte! Puh!
Ångesten åter igen alldeles för påtaglig. Frussen ständigt, kunde inte äta. Paniken greppa tag om mig. första gången det snöade satt jag vid köksbordet med datorn inför inlämningsuppgift. Istället för att få lyckorus och bli fylld med glädje som jag alltid blir vid första snön, grät jag hysteriskt, kunde inte andas, och kände mig så fruktansvärt värdelös. Inser att jag måste ge upp för min egna överlevnads skull.
November. Hoppade av skolan. Kände mig ledsen över att lämna nya vänner, men kände att jag mådde lite bättre av att slippa pressen. En person hör av sig och kunde lika gärna slagit mig över käften, så himla fult beteende. Hänger dock inte ut den då jag är alldeles för snäll.
6,7 smällar.
December. Har det fantastisk underbart på jobbet!! Börjar mer och mer känna saknaden av den där speciella personen man vill ha i sitt liv. Känner ensamhet och blir ledsen för minsta lilla. Känslig delux!
Nu sitter jag hemma efter en kanondag på jobbet, och har totalt deppat ihop. Kanske är för att jag tog ut all energi på jobbet idag, eller så är det för att nästa vecka är min sista vecka på jobbet. Igen.
8 smällar.

Villintevillintevillinte!
Vad ska jag ta mig till? Vad vill jag med livet? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?
Är så rädd att låsa in mig i mig själv utan det sociala jobb jag har. Är så fruktansvärt rädd att bli sittandes ensam hemma och inte våga räcka ut handen till någon.
Jag är ingen ensammänniska, jag behöver dela mitt liv, mina känslor, min glädje och min kärlek.

Ja kärlek. Ibland vet jag inte vad jag själv tycker och tänker. Ibland vet jag inte om jag vågar fråga mig själv.
Jag vet innerst inne vad mitt hjärta slår lite hårdare för, men risken att få det totalt krossat igen skrämmer mig.
Så pass mycket att jag drar mig tillbaka och håller människor på en armlängds avstånd.
Alltid lättare att fejka ett leende och låtsas om som att ingenting har hänt, right?
Jag vågar inte berätta hur jag känner, jag vågar inte chansa. Jag vågar inte låta hjärtat tala. För om jag gör det, och någon vänder ryggen till, så vet jag inte om jag kommer orka resa mig igen.
Jag är så rädd att jag inte ska duga, så jag vågar inte visa mig tillgänglig. För tänk om jag inte är bra nog för personen ifråga, då har jag bara slösat på dennes tid.
Ja okej, jag vet hur det låter! Jag vet att jag duger som jag är, jag vet jag vet jag vet.
Men i min ensamhet, så hinner alla tankar, funderingar och känslor tvinna ihop sig.
Skulle dock någon sträcka ut sin hand, och verkligen visa att jag kan släppa allt för den personen, så skulle jag göra det.

Hoppla. Ett långt och kanske lite väl negativt inlägg.. Men, dom som känner mig, vet att jag är en positiv människa! Har mina dalar, och det får jag ha.
Jag vill bara att du som läser, ska veta att trots alla smällar så står jag kvar. Jag har mina få nära men otroligt kära, jag kan kanske se en lösning på allt.
Det handlar bara om att inte ge upp, utan att vända det negativa till något positivt, och ta spjärn mot backen och sikta mot stjärnorna!

Tack och hej, leverpastej!


  • 61 readers

Likes

Comments