Tränar minst 1h / dag och äter efter periodisk fasta, Sjukt intressant då jag ska ge detta en månad för att se om det gör någon skillnad eller om jag behöver en striktare diet då magen kraschade totalt efter förlossning osv så fick jag slå på stora trumman och försöka få till någon typ av schema för att få i mig tillräckligt med mat och vätska :) hoppas nu på en bättre mage 👍👍👍

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har sedan 3v tillbaka sprungit ca 6ggr/v. försöker mig på att avverka minst 1mil/v och med tempo.
Vissa dagar går självklart bättre än andra men just det här med att få ge sig ut helt ensam (med två hundar) och plugga in musik i öronen och nara få springa, Ja alltså vad lugn min förvirrade och överenergiske själ blir av det. 😍

Jag löptränade även innan graviditeter och familjeliv men nu känns det verkligen som om jag verkligen behöver den typen av träning mestadels för psyket men även för kroppen såklart, förr sprang jag mest för ATT och inte direkt någon känsla bakom.
skönt att man förändras :)

Likes

Comments

Passade på och tog en lång varm dusch när Denny somnat på fm, Sammy satt med sina små ben dinglandes på toalettstolen i badrummet och frågade/pratade om allt mellan himmel och jord, läget var otroligt lugnt och stilla så jag slog på stort och tvättade håret, smorde in mig i välluktande lotion, satte på mig rena kläder, släppte ut mammahårbollen mitt på huvudet och gjorde inbakta flätor.

Men här sitter jag 12h senare med spya i håret och kläder med fläckar av gräs, surspya och kvällsmaten i form av kladdig sylt, sur grädde och smör som jag fint fick städa undan från sönerna som tydligen tappat både hörsel och rutiner trots tt jag bjöd på pettson och findus pannkakstårta...

Men golven är rena, disken undanstädat, tvättmaskin går på högvarv full i kläder, ungarna mätta och sovande, ja vad mer kan man begära förutom att imorgon är en bättre och ihållande lugn dag?

Grattis Denny 7v idag 💝🎈🎂🎉

Likes

Comments

10Juni 2016 hade vi tid för att göra ett KUB test på en liten parvel, jag var alltså gravid i vecka 13 och väldigt förväntansfull, Jag skulle bli 2barns mamma och Sammy skulle bli storebror Martin 4barnsfar och allt bara klaffade då jag och maken pratat om att skaffa 1 till.

Kl 10.50 hade vi tid på ultrlj, och på skärmen letade jag direkt upp det lilla pickande hjärtat. så vackert hann jag tänka när ultraljudsbarnmorskan avbröt min tanke med ett "oj, det här är allvarligt"
den lilla parveln i magen saknade skallben över hela huvudet och hjärnan var blottad en neuralrörsdefekt kallad acrani.

ultraljudsbarnmorskan gick ur rummet för att hämta en läkare som genast kom in och bekräftade att vår lilla parvel i magen var sjuk, Martin höll min hand hårt och jag grät tysta tunga tårar som gjorde hela mitt hår blött.
Jag är inte född i fantasiernas och fablernas värld så jag valde direkt efter konstaterandet att antingen föder jag ett barn som dör under förlossningen vilket inte egentligen var något att fundera på eller så gör jag en sent abort även kallat 2stegsavbrytande att verka realistisk och exakt och kletade på mig den minen och krävde att få göra ett tvåstegsavbrytande fort!
läkaren skakade på huvudet och ville helst jag skulle vänta några dagar men där stod jag fast JAG SKULLE DÅ INTE GÅ RUNT MED ETT SJUKT BARN I MAGEN!

Jag fick tillslut min vilja igenom. vart uppringd av en kurator specialiserad på föräldrar som förlorat foster och fick vandra vidare till specialistmödravården men först tyckte läkare och kurator att jag skulle försöka äta lite, så sagt och gjort där satt jag tillsammans med min sammanbitna äkta man och tuggade på en smörgås som jag i annat fall hade älskat men nu smakade den bara torrt spån, jag tittade ut genom fönstret på restaurangen och jag grät, jag grät så mycket så ögonen värkte. Martin tittade bara på mig, han känner mig jag hade verkligen inte viljat ha en kram eller närhet av en annan människa när jag mår illa då vill jag bara vara ifred men jag såg hur illa han mådde över att se mig våndas.
han började leta i sin telefon och googla det vi nyss sett på skärmen i ultraljudsrummet.
hittade en bild på hur skadan ser
ut på ett liknande foster dem funnit hos vårt barn och visade mig bilden. den var hemsk! jag bet mig i läppen och insåg att vårt barn aldrig fick en chans. det gjorde ont men nu visste jag vad jag skulle göra.

Vi gick sedemera upp till specialistmödravården där vi mötte läkare och olika typer av barnmorskor som tog hand om oss varmt och ömt.
där konstaterade dem återigen acranin.
Sedan fick jag sitta på ett kontor med barnmorskor vilket i efterhand kändes rätt surreal att ens göra men där tog jag en tablett för att mörda mitt barn...

där och då höll jag tårarna inne jag visste ju vad som skulle hända. men inte hur jag skulle må.

Likes

Comments