!!! Jag tänkte bara flika in med ett snabbt och kort inlägg ang. mina bilder här på bloggen. Jag ritar allt själv i ett gratis ritprogram som heter ''SketchBook'' (om det inte är ex. foton eller printar såklart). Det är fritt att använda bilderna, bara min signatur finns med, ifall någon nu skulle undra haha. !!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej till dig som läser det här. Jag både hoppas och hoppas inte att du känner igen dig i det jag kommer att skriva nu. Jag hoppas att du känner igen dig i det just för att ha vetskapen om hur det känns, så att du förhoppningsvis inte gör såhär mot andra. Jag hoppas ​samtidigt att du inte känner igen dig i det då det är en hemsk känsla. Jag ska förklara mer.

Ikväll är det fest hos en tjej (kallar henne B) i stan, dit folk i min ålder är bjudna. En person som inkluderas i ''folk'' är min bästa vän (kallar henne I). Hon som jag gör ALLT med. Jag känner knappt B, vi har aldrig umgåtts tillsammans utan vi har umgåtts i samma sällskap/med samma personer (bland annat har I varit kompis med B tidigare). B har något emot mig, och jag har ingen aning om varför egentligen (det finns saker som jag känner till att hon ''stör'' sig på eller är arg över men hon har allt runt bakfoten och har dömt mig fast än att hon egentligen inte vet hela sanningen om allt, så därför kan jag inte säga att jag vet vad hon stör sig på med mig), men jag blev alltså inte bjuden på den här festen p.g.a. detta. Eftersom I har umgåtts med B tidigare så hon fick komma, och hon har även blivit bjuden på andra fester som jag heller inte har fått komma på p.g.a. att det antingen är B eller kompisar till B som har festen. Det som är jobbigt i det hela är att I inte ens har berättat att hon ska på festen. I vet att jag inte kommer bli bjuden även fast jag frågar så hon vill inte berätta att hon ska på fest till B/till en fest som B's kompisar äger.

Det här känns jättejobbigt för mig, då jag verkligen berättar ALLT för I, jag håller ingenting hemligt för henne och därför mår jag extremt dåligt över att hon far på de här festerna, men framförallt för att hon inte ens säger att hon hade tänkt fara dit. Någonstans förstår jag ju att hon kanske inte menar något illa med det här, utan att hon helt enkelt inte vill såra mig för att hon vet att det finns personer på festerna som inte tycker om mig/har varit elaka mot mig etc. Men ändå, det blir dumt. Jag hade aldrig någonsin för det första åkt på en fest där det finns personer som har gjort något mot I, för att jag har sådan respekt för henne, och hade jag mot förmodan åkt hade jag i alla fall sagt det till henne och inte försökt hålla det hemligt. Egentligen har hon inte hållit det hemligt (vad jag vet), men hon har inte sagt något alls och det gör hon ALLTID annars. Åååh.. Det här blir ett så konstigt inlägg, men jag hoppas att du som läser det här förstår. Om någon ens läser. 

Summa summarum så hatar jag att vara den här tjejen som inte får komma. Det är oerhört jobbigt. Och det gör det inte bättre att jag är en människa som bjuder personer som jag har hört något om, eller som jag vet något om, till mina fester. Jag låter alla komma. Jag vill inte döma en människa som inte har gjort mig eller mina kompisar något (som gör att jag därför väljer bort personen automatiskt) för att jag själv vet hur himla jobbigt det är att man inte får komma p.g.a. rykten eller skitsnack. Jag hade förstått om jag faktiskt hade gjort något för att förarga/göra B ledsen, men jag har inte gjort något. Aldrig någonsin. Så nu sitter jag här, hemma och ensam, och kollar på snapchat-stories med bilder och videos från festen där alla dansar och har roligt (jaa, jag vet att det kanske inte är det bästa att göra då det bara är som att strö salt i såren men man är ju ändå nyfiken och vill se vad de gör). Det här gör så himla himla ont i mig. Usch. Om någon nu läser det här, kan inte du snälla skriva en kommentar eller maila mig på andersdotterblogg@outlook.com​, det skulle betyda jättemycket att få lite tips och råd utifrån.

Ta hand om dig, och gör inte som jag och stå istället upp för dig själv. 

Likes

Comments

Nu när jag mår som jag gör, känns det inte som att mina känslor finns vissa stunder. Jag känner helt enkelt ingenting. Ingen smärta, ingen sorg, ingen glädje. Jag känner mig bara tom. Tom, trött och grå. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att börja känna igen. Jag är så trött på att må såhär. Snälla, snälla hjärnspöken, låt mig vara. Samma gäller dig Ångest och även dig Depression, lämna mig bara i fred. Ni kommer ta död på mig.

Likes

Comments

PSYKISK OHÄLSA

Nu har jag kommit till den här punken då jag inte orkar mer. Min kraft är slut. Min kropp är slut. Jag är slut. Jag mår så pass dåligt, att jag aldrig någonsin skulle önska någon annan att känna så som jag gör just nu, inte ens min värsta fiende. Paniken kryper inom mig, jag mår illa och känner mig yr. Ångest hänger nu mer runt min hals, hela tiden. Jag är så trött, jag är så himla trött. Jag känner hur min energi rinner ur mig, och snart är hela jag tom på energi. Du som läser det här känner kanske igen dig, och förstår vad jag menar. Du kanske vet hur det känns när man mår väldigt dåligt psykiskt, men ändå orkar man på något sätt fortsätta och kämpa, och kan fortfarande känna glädje i livet för att det alltid finns saker som ger en energi när den håller på att ta slut. De här sakerna är det man uppskattar, exempelvis familjen och vännerna, musik, naturen, intressen. You name it. De här sakerna fyller på den här energimätaren, så att man orkar ta sig igenom jobbiga stunder i livet. Precis som man tankar en bil för att motorn ska orka dra bilen framåt.

Min mätare är väldigt nära botten. Trots att jag har saker som jag uppskattar oerhört mycket i livet så börjar min depression ta över dessa och gör att jag inte uppskattar dem lika mycket. Förstår du hur det känns? Kanske. Jag vet inte (och egentligen hoppas jag att du inte vet), men det är hemskt i alla fall. Det är fruktansvärt jobbigt. Jag älskar ju min familj jättemycket egentligen men mitt mående gör att jag inte uppskattar dem lika mycket. Jag tycker inte heller att det är roligt att göra saker om andra i min ålder (och även jag själv när jag väl mår bra) uppskattar och blir roade av, som att vara med vänner, festa, vara ute länge på natten... Listan där kan göras lång, men lika lång är min lista med saker som inte alls tilltalar mig längre.

Mina ''symtom'' just nu är:

Trötthet, jag orkar ingenting. Jag är trött trots att jag har sovit länge under natten, jag är trött under hela dygnet. Käken går nästan ur led ibland när jag gäspar ofta.

Dålig aptit, jag känner oftast inte en längtan efter mat. Det här är inget som är vanligt för mig då jag egentligen äääälskar mat, jag älskar att både tillaga den och äta den. Då och då kan jag känna längtan efter något, för någon dag sedan var det kebabtallrik och igår var det thaimat. Choklad kan jag också känna en längtan efter, men för det mesta låter allt äckligt och jag mår bara illa av att tänka på mat.

Illamående, speciellt på morgnarna och kvällarna. Oerhört jobbigt då det är en av de värsta sakerna jag vet.

Huvudvärk, inte speciellt ovanligt för att vara mig. Jag lider redan av en jobbig migrän men mitt mående gör den inte direkt bättre.

Ingen livsglädje, som jag skrev om tidigare. Jag känner helt enkelt inte att något är roligt. Jag känner inte att det är kul att leva. Mitt liv är tråkigt, min vardag är trist och grå..

Dödslängtan (rätt ord?), med det menar jag att jag känner att det är lika bra att dö, det finns inget att leva för. Folk i min närhet skulle klara sig utan mig, och jag skulle inte saknas. Jag känner inte så här varje dag, men det kommer då och då. Senast i eftermiddag kom det, och då var jag tvungen att fly hemifrån en stund till mitt andra hem då jag visste att jag var en fara för mig själv. Jag vet ju innerst inne någonstans att jag inte vill dö, för det finns ju sååå många fina saker här i livet. Jag har så många mål och drömmar, och mitt liv har ju egentligen inte startat ännu, så varför avsluta det då? Men just då, när jag känner sådär, kan jag inte tänka på de här fina sakerna, tyvärr..

Andningsbesvär får jag ibland, mest under panik- och ångestattacker. Jag får ett tryck över bröstet, pulsen skenar iväg och det är svårt att andas.

De här är de vanligaste och jobbigaste symtomen jag har. Sedan har jag fler symtom som inte besvärar mig lika mycket.

Det jag känner för att göra om dagarna just nu är att ligga i sängen, och radien jag rör mig på är ca. 15 meter, som det är ut till köket. Jag ligger i sängen, sover (när jag kan, Ångest håller mig vaken rätt ofta), äter och dricker (trots att jag inte har speciellt stor aptit), utför mina behov på toaletten och duschar för att hålla mig fräsch. Det här är mitt dagsschema oftast, med undantag då jag är i skolan eller jobbar. Jag mår såklart inte bättre av att endast göra de här sakerna, men att umgås med min familj och mina vänner är heller något som gör att jag mår bättre. Så egentligen spelar det ingen roll vad jag gör, men för mig är det skönast och mest bekvämt att gå efter det där dagsschemat då jag slipper lämna hemmet. Jag slipper träffa människor. Jag slipper visa mig.

Jag kommer fortsätta skriva om det här imorgon, just nu är jag alldeles för trött. Jag hoppas att du som läser det här mår bättre än vad jag gör, och om inte hoppas jag att det blir bättre snart. Jag tror på dig och jag tror att du fixar det du går igenom just nu, vad det än är. Vi är starka tillsammans. Du är fantastisk.

Likes

Comments

Allmänt

Ångest. Ångest, Ångest, Ångest. Jag vet inte vad du som läser det här har för relation med Ångest, men min relation med ångest är ''fast i ett destruktivt äktenskap''. Jag skriver Ångest med stort Å, då hen har blivit en person i mina ögon. Ångest jobbar borta och kommer hem då och då. Ibland ofta, och ibland mer sällan. I kväll är det en sådan kväll när Ångest är hemma.

Jag träffade Ångest i årskurs fyra. Då var vi bara vänner, som aldrig hade setts förr. Jag tyckte inte riktigt om Ångest speciellt mycket då hen fick mig att må dåligt. Ångest blev mer och mer manipulativ och tog över mitt liv. Hen hälsade på mig ofta, trots att jag sa att jag inte ville träffas mer. Till slut flyttade Ångest in, och jag blev mer och mer van att hen bodde hos mig. Vi kom till den dagen då Ångest friade och jag, så dum som jag var, lät Ångesten komma in i mitt liv, på riktigt.

Som sagt, i kväll är Ångest hemma. Hen har varit hemma i någon vecka nu. Jobbar på dagarna men kommer hem till mig på kvällarna. Jag har stängt in mig på mitt rum, och sagt att jag vill vara för mig själv, men hen lyckades klamra fast sig vid min hals och hänger där nu, som ett snävt, tungt halsband. Ångest vill ha ihjäl mig. Vissa dagar får hen nästan övertalat mig att jag inte orkar mer.

Jag får inte fram några tårar. Jag känner ett tungt och hårt tryck över bröstet. Jag har svårt att andas och min puls är hög. Helst av allt hade jag velat gråta som aldrig förr, för att släppa ut det som finns inom mig. Men jag kan inte. Ångest hänger för hårt runt min hals.

Jag hatar dig Ångest, jag hatar, hatar, hatar dig. Du får mig att känna mig otillräcklig, meningslös, värdelös, ful, äcklig. Du får mig att tvivla på mig själv. Du får mig att se mina drömmar som ouppnåeliga. Du får mig att glömma vem jag egentligen är. Du har snart fått din vilja igenom, men jag tänker kämpa. Jag tänker kämpa allt vad jag kan, och du ska inte få vinna. Du fick mig att skära mig själv i armarna när jag i mellanstadiet. I MELLANSTADIET. Fuck you Ångest. Jag brukar önskar inte livet av andra, men jag önskar ärligt att du vore död.


Likes

Comments

KLÄDER

Något som jag gått och kärat ner mig i på senaste är bh:ar i spets/nät/mesh med bygel som är transparenta. Så SINNESSJUK snyggt!!! Jag vet inte vart dessa är ifrån. Tog bara några snygga och gjorde ett collage av dem. Vet du någon bra hemsida med just bh:ar som dessa? Bra pris och gärna större storlekar. Hit me up!!

Likes

Comments

Jag sitter och funderar på vad jag ska skriva om. Har vissa funderingar, men kan inte riktigt bestämma mig. Feminism, manshat, ångest, psykisk ohälsa, förhållanden, sex.. Finns det något speciellt just du vill att jag skriver om? Tar gärna emot förslag, och inget förslag är för dumt! Som sagt är det mina åsikter, och hur jag ser på saken. Vill bara få det sagt så ingen missförstår mig. Allt jag skriver här på bloggen är från mitt perspektiv, du som läser det här får tycka och tänka precis vad du vill. 

POK

Likes

Comments

Allmänt

Hej, och välkommen!

Nu kommer jag till det svåra. Hur ska jag börja på det första blogginlägget för att väcka intresse hos dig som läser? Hur ska jag kunna presentera mig själv när jag är anonym? Jag har valt att hålla den här bloggen anonym. Varför har jag ingen speciell förklaring på, känns bara bra att hålla det så. Kanske (!), kommer jag någon gång i framtiden berätta vem jag är, men nu kommer jag bara kalla mig för A. Min presentation av mig själv får låta såhär: jag är en kvinna, fyller år på sommaren, är i äldre tonåren, bor i Sverige, pluggar. Det är allt du behöver veta nu, för egentligen kommer inte bloggen handla speciellt mycket om mig själv. Den här bloggen kommer bli som mitt egna forum kan man säga, d.v.s. jag delar med mig av olika tankar och funderingar som jag har. Eventuellt något annat inlägg. Har egentligen ingen plan, men är kul att kunna dela med sig av det som snurrar i huvudet åt andra, utan att någon vet vem man är. Jag skulle uppskatta oerhört mycket om ni delar med er av era funderingar och åsikter åt mig med. Det kan ni göra genom att kommentera, och vill ni skriva något till mig privat kommer jag ha en mail kopplad till bloggen som lyder: andersdotterblogg@outlook.com

Jag avslutar mitt första inlägg här.

POK /http://nouw.com/andersdotter​

Likes

Comments