View tracker

Fan vad lätt och fan vad jobbigt det är att falla tillbaka. Man tror att man har allt under kontroll, alla känslor, alla tankar, alla ord. Och så ser man honom utanför de vardagliga, och han bara är där. Han bara är, Plötsligt är alla känslor, tankar och ord som jag så varsamt och noggrant sorterat ihop, en enda röra. Allt är överallt och det känns som att ett steg närmare och då dör jag. Känslorna är så påtagliga att jag tror att om inte hela vårt umgänge haft alkohol forsandes i kroppen hade dem kunnat ta på dem, ta på mina blottade känslor som var där och bara ville att du skulle se, röra och känna likadant.

Klockan slår 02:09 och mobilen plingar till. Ditt namn lyser upp på skärmen och med fumliga händer är mobilen upplåst och dina ord får det att kännas som att bröstkorgen dras ihop och hjärtat dunkar så fort, och så hårt. Du är full en halvtimme bort och jag sitter på en bänk och önskar att jag aldrig åkt ifrån dig. Du är full och du skriver 10 minuter över 2 att du vill att jag kommer tillbaka. Dina onyktra ord är allt jag har och jag önskar mer än något annat att de någon gång kom från dig utan alkohol. Du får mig känna saker jag aldrig känt och jag vet att det inte är ömsesidigt. Det är ömsesidigt när alkoholhalten är hög och jag vill så himla jävla jättegärna att du ska tänka på mig som jag tänker på dig.

20 minuter senare skickar du meddelande efter meddelande som får hjärtat att slå dubbla slag och hur dumt det än är kan jag inte låta bli att bli lika glad varje gång. Det är inte dom typiska fullkillesombaravillhadigförentimme-sms utan det är något annat. Som att du inte vill och inte kan säga de nykter, och än mindre visa det? Kanske inbillar jag mig, men smsen 02.30 fulla med fina ord som knyter meningar så älskvärda är bättre än ingenting. Dina onyktra känslor som besvarar mina nyktra är bättre än ingenting. Och du är bättre än allt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag vet inte ens vart jag ska börja. Hej, kanske. Det var ett himla tag sedan, av den enkla anledningen att jag inte haft något att skriva. Jag hade från onsdag till söndag de 5 absolut bästa dagarna i hela mitt liv. Jag ÄLSKAR Bråvalla och allt som hör till. Musiken, alla vänner och alla nya människor, tältningen, alkoholen, alla dumma idéer och alla leenden. Jag älskar det. Detta året var en miljon gånger bättre än förra och jag längtar så mycket tillbaka att det ibland värker till i bröstkorgen, förstår ni vilken genuin längtan det är? Åh, jag kan inte beskriva för någon som inte varit där hur fantastiskt det är. Trots att det antagligen är det smutsigaste stället jag någonsin befunnit mig på så är det på samma gång en sån otrolig upplevelse.

Alla nya underbara människor jag träffat (speciellt de fina stockholmarna jag snart träffar igen, i Love u), alla helt fantastiska artister som uppträtt med bas som känns i hela kroppen, alla låtar man kan varenda ord i och stått i publikhavet och skrikit ut. Trots att det regnade litegrann och det var en del osköna människor (givetvis) så är längtan lika ihärdig. Det blir självklart återbesök nästa år, självklartsjälvklart SJÄLVKLART.

Jag och min bättre hälft | lorentz, älskade lorentz | jag och min bättre hälft, igen

Sen vore jag väl hemsk om jag inte tog upp all skit som hände där också. Ska med handen på hjärtat säga att jag märkte inte av någonting. Sjukt? Aningen. Jag syftar såklart på de våldtäkter och sexuella ofredanden som inträffade. I bilen påväg från Göteborg och hem satte vi på radion och det var först då jag hörde någonting om det, vi hade på något sätt lyckats undkomma alla trångsynta och äckliga män/killar/svin som tagit sig frihet som inte var deras och det gör mig så ARG. Att man hänsynslöst kan ta frihet som inte är ens egen att ta och lägga sina händer på någon annans kropp. Någon ANNANS kropp, som inte är din att lägga händerna på. Usch, jag blir illamående av tanken att de dagarna som för mig var dom bästa i mitt liv, för alldeles för många tjejer blev dom värsta.

Jag kunde inte hållit Zara mer om ryggen än vad jag gör, jag stöttar alla ord hon säger och jag SKÄMS över de avskum som har mage att göra sådana här grejer. Jag hoppas att ni skäms för resten av era liv och att ni någon dag får vad ni förtjänar. Usch usch usch. Ni är patetiska, äckliga och era handlingar är anledningen till att jag varje kväll på vägen hem håller nycklarna i handen och tar ut hörlurarna. Ni är anledningen till att jag och mina vänner och alla andra tjejer inte ens kunde gå hundra meter till toaletterna själva. Alltid minst två. Lämna aldrig någon själv. Håll ihop. Jag spyr på samhället och på hela jävla världen, jag spyr på er killar. Vi tjejer kan ALDRIG tänka "han är säkert snäll" vi måste ALLTID se er män som potentiella våldtäktsmän och det får vi skit för. Det är inte så förbannat konstigt att man generaliserar män när vi måste ha i baktanken att ni KAN vara farliga. Men det blev en större grej än att tjejer blir våldtagna, att ni vita män blir kränkta för "jag är fan ingen våldtäktsman" nehe, och hur ska jag, ensam på väg hem en fredagskväll veta det? Det kan jag inte, tyvärr.

Jag hade kunnat skriva stycke efter stycke om detta men jag sätter punkt vid att jag hatar er killar av hela mitt hjärta, ni killar som gör sånt här.

Åter till hur fantastisk jag hade turen att ha. Bilden till höger var i princip varje morgons outfit. Jag överansträngda ena knät och har bevis på en av de dumma idéerna som nämndes ovan, på andra knät. Läker sånt ens? Haha, jag vet inte. Bilden till vänster visar en morgon runt klockan 11, i full gång med sminkning och första groggen blandad. Jag vill inte ens tänka på hur mycket skit vi åt och framförallt drack.. Men, det är bara ett par dagar om året, då får man unna sig, eller? Haha.

Dagarna var iaf the time of my life och jag vill spola tillbaka tiden och göra det igen och igen och igen. Bäst

Bästa Anton (vem behöver vara 18 hihi) | jag och mina tjejer | vårt & våra grannars camp... | afrojack!!! | en selfie jag inte kommer ihåg, haha | början till en photoshoot med några utav de underbara stockholmarna

Likes

Comments

View tracker

Att öppna upp sig för någon, alltså ni vet, verkligen blotta sin själ för någon, det är nog det allra svåraste som finns. Det finns enstaka människor i mitt liv som jag öppnat upp mig om allt för, majoriteten är inte kvar i mitt liv längre. Och det har satt sina spår, att bli lämnad med hela själen, alla tankar & alla känslor helt öppet. Det är för mig smärta i sin skäraste form. Att precis ha överlämnat saker i förtroende till en annan människa som man litade så innerligt på, men som sedan strödde allt som snö över marken. Blottat och öppet för alla att ta del av, de saker jag fruktar för att berätta och att prata om.

Något jag lärt mig av hemskheten att bli så blottad gång på gång, är att inte säga någonting. 9/10 gånger ler jag bara, skrattar bort det eller låtsas som ingenting. Ett tillfälle jag minns allra mest var när jag var 14 år och en jämngammal kille uttalade sig efter att jag sagt att jag avstår från att följa med ut en sommarkväll. "Men skit i henne, hon är ju typ deprimerad". Kompisgänget skrattade i kör. Det gjorde jag med. Fast än att jag gick sönder inombords, så var det bara att skratta, skaka lite på huvudet och säga att det var mycket plugg. Den kvällen gick jag hem och grät, och grät, och grät. Jag grät så mycket, dels för att kommentaren fälts men dels för att jag var så liten i mig själv att jag inte ens kunde stå upp och säga ifrån.

Tre månader senare bytte jag skola, åh, jag var så liten och så rädd. Jag tror, nästan vet, att man inte har en aning om hur det känns om man inte varit med om det. Jag skulle få en ny chans att släppa ner fasaden och få visa vem jag egentligen är. Jag lät dem kliva på mig, tills jag inte var någonting alls. Att andra människor, av precis samma värde som man en gång älskat och hållit så kärt, kan behandla en så. Människor man blottat hela själen för, behandlar en som skräp på marken och luft i atmosfären. Jag var nog deprimerad, jag insåg det inte själv och jag berättade inte för någon. Jag berättade inte för någon om de sömnlösa nätterna eller varför jag plötsligt slutat gå i kortärmat, jag ville inte ens erkänns det själv.

Jag lyssnar alltid på Håkan när jag skriver, vad det än är jag skriver så är det Vid protesfabrikens stängsel, fri till slut eller någon av alla hans vackra melodier som får fingrarna att skriva. Det är många utav hans låttexter som ger mig lite hopp och lite ljus i mörkret, men inte kan det vara en människas ord som får mig att tro att det finns lite hopp om att alla kanske inte lämnar, eller? Ibland känns det så, ibland känns det som att någon dag kommer någon som inte kommer överge mig när jag blottat mig och inte har mer lycka att berätta om, någon som inte kommer överge mig när ångesten kommer eller när mornarna startar med tårar.

Det är så mycket mer än lycka och skratt som jag vill att folk ska se, det är bara en yta, en fasad och något som jag lägger på innan jag går ut. Hur skulle någon någonsin vilja ha allt det här? Jag kan inte bara ge någon de bra delarna, för dom är få. Det måste vars någon som vill ha hela mig, som älskar de lyckliga delarna men även de tragiska och hemska delarna. Finns det ens? Jag vet inte. Jag har plockat isär mig själv, noggrant valt ut de fina lyckliga delarna och försökt sätta ihop de som ett pussel. Men trots att stjärnorna, vägen, gräset och träden är pusslade så måste man ha en himmel bakom stjärnorna. Jag måste inkludera de mörka delarna. Frågan är bara om någon vill pussla klart då?

Likes

Comments

Jag känner mig som ett hav av känslor. Ibland är jag sådär genuint jävla lycklig och en timme senare sitter jag på bussen påväg hem och känner mig otillräcklig. Det skiftar så otroligt snabbt, och det skrämmer mig. Det skrämmer mig hur mitt trasiga inre kan kännas helt för en stund, för att sedan trasas sönder som om de vore ingenting värt, av verkligheten. Av tystnaden. Tystnaden som ekar som ett skrik i en tunnel, tystnaden som ekar som mitt tidigare så kärleksfulla och hela hjärta, men som nu är tomt och bara skriker efter lite kärlek, sympati och ömkan.

Det känns som att vända på en hand, och det vänder fortare än vad jag hinner med. Jag fastnar någonstans i mitten av vändningen och blir fast där ett tag, innan verkligheten rycker med mig. De två senaste dagarna har jag gått på moln, allt har känts så enkelt och jag har varit sådär obeskrivligt lycklig. Men så igår, vändes det, igen. Som alltid när man är sådär lycklig. Jag kan onekligen säga att jag inte någonstans faktiskt tycker om det. Det är liksom en del av mig nu, dessvärre.

Likes

Comments

Nu var det ett par dagar sedan sist, och mycket har hänt, fast ändå inte.. Känns som tiden rusar iväg och att de var igår det var hela en vecka kvar tills jag skulle stå omringad av människor lika nere i Håkan Hellström som jag. Men det var faktiskt hela 5 dagar sedan den där kvällen var, den där magiska kvällen fylld av lycka, tårar, dans, sång, ännu mer tårar och ännu mer magi. Allt var perfekt. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre kväll, helt helt helt perfekt, in i minsta detalj. Jag lyckades för ett par timmar glömma allt ont och allt som kändes och fortfarande känns tungt, allt lades åt sidan och den kvällen var det Håkan som gällde, hela kvällen VAR Håkan. Bästa Håkan, han är helt fantastisk. När man kan skriva så berörande och helt underbara texter som rör en så mycket att man känner rysningar i benmärgen, då, då har man lyckats.

Hade kunnat skriva flera sidor om bara denna kvällen och hur otroligt bra Miriam bryant och seinabo sey också var som gästade, men, jag tror det hade blivit lite tjatigt. Snart är det sommarlov, närmare bestämt imorgon. Idag hade vi bara avslutning och det var kul, men ändå tungt. Dom senaste dagarna har varit rätt tunga och det har känts som att bördan aldrig släpper. Vilket jag egentligen inte tror att den gör, för innan någon smärta hunnit gå över så har nästa hunnit komma. Det känns som att man, som Håkan säger, har en orkan i hälarna. Ibland orkar man springa lite fortare och hinner komma lite längre ifrån orkanen men lika snabbt har den kommit ikapp en igen.. Suck. Alla dessa problem.

Det ska iallafall bli otroligt skönt och framförallt välbehövligt med sommarlov!!! Längtar ihjäl mig efter sena sommarnätter med fina vänner. Så uppskattat och så himla älskvärt.

Likes

Comments

​Ni vet en sån där helt perfekt dröm, där allt är som det en gång var och allt är precis som det borde vara. Man är indragen i hans värld igen och allt snurrar på ett rysande underbart sätt, lyckan bubblar över och man går på moln. En sån dröm hade jag inatt. Och natten innan det. Och natten innan det också. I oräkneliga nätter har jag haft dessa drömmar och när de är som allra vackrast och hjärtat slår som aldrig förr så vänds det upp och ner. Verkligheten kommer ikapp och slår mig hårdare än någonsin innan, och som i ett ryck satte jag mig upp i mörkret och drog efter andan. Sneglade ner på den tomma platsen i sängen som du en gång fyllde, och hjärtat ekar av tomhet samtidigt som det håller på att rinna över av sorg. 

Tänk att jag fortfarande drömmer om dig, tänker på dig, pratar om dig. Jag vet inte ens om du tänkt på mig en enda gång sen du lämnade mig, men det är högst otroligt att du skulle ha ens ägnat en minut åt att tänka på mig, på hur du förstörde mig och på hur du bara gick därifrån obrydd om att du lämnat mig och det vi hade i spillror. Åh, jag vet inte ens om jag vill somna inatt. Jag orkar inte mer såna här drömmar, dom tar död på mig. 

Likes

Comments

En lördagskväll med två fina | 💜👊🏻 | selfieee

Nej, skämt åsido. Men det känns aningen som domedagen, och jag tror alla födda år 1998 förstår vad jag pratar om - NP i matte såklart. Jag är såååå rädd för att inte klara det, för att får ett F. Jag har pluggat så gott det går men det kommer till en gräns det också, man orkar inte sitta med matte all ledig tid, och man KAN inte, eftersom att iallafall jag (resterande elever i min klass) har så mycket annat runt om. Ett ord - stress.

Efter provet ska jag iallafall till prinsen och rida lite, han gick otroligt fint igår så hoppas det sitter kvar idag med. Känner att jag hade behövt ett sånt där superpass idag, som bara flyter på.

Nu är bussen snart framme, shit, wish me luck
😅

Likes

Comments

Tänk hur allt, på några ynka timmar, kan gå från att kännas så bra till att vändas upp och ner och vrida en ut och in. Hur livet kan gå från att kännas som något bra, något enkelt och något fint, till att bli det du fruktar allra mest. Ett litet meddelande fyllt med sorg och ovisshet får mig att inse att jag nog aldrig kommer vara helt fri från allt helvete. Det blir väl ingen, eller?

Jag är så glad att jag fick spendera 4 år med dig och jag ska göra allt i min makt för att detta ska bli så bra som möjligt för dig, för att skingra smärtan på bästa sätt. Att bästa sätt kan vara att låta dig få gå vidare skrämmer mig. Jag önskar, hoppas och ber för att detta ska gå bra. Om inte, så ska jag vara där: jag ska inte lämna dig en sekund. Jag lovade dig att vara med dig till slutet och det tänker jag vara, jag tänker vara med dig tills ditt hjärta slutar slå och tills du tar ditt sista andetag. Ingenting annat är ens ett alternativ.

Jag kan beklaga mig över ett värkande hjärta och dumma killar men ingen smärta går upp emot den här. Jag kan inte nu, och kommer nog aldrig kunna sätta fingret på smärtan. Det går inte att förklara på vilket sätt detta gör ont i varenda liten nerv i min kropp och hur jag riktigt kan känna hur hjärtat fylls med sorg tung som betong och sedan bara vänta på att sprickorna sakta men säkert förstör de jag trodde var helt. Patetiskt, egentligen. För en del kommer aldrig förstå, "det är ju bara", ja. Men de är BARA den enda jag hade när livet var värre än någonsin 7an-8an och den jag håller närmast hjärtat.

Fan. Jag är ändå glad att jag fick dom här 4 åren och jag hoppas innerligt med allt jag äger och har att det ska bli fler år. Snälla, snälla, snälla. Jag älskar dig

Likes

Comments

Var några dagar eller nån vecka sen jag skrev något, av den enkla anledningen att jag inte haft något att skriva. Men som en liten uppdatering på.. Livet, typ. Så mår jag bra, åtminstone för stunden. Jag har rett ut saker som jag grubblat på länge, bråkat för att sedan försonas med de två människor som står mig närmast, umgåtts med helt fantastiska vänner och nånstans i mitten insett att det är ju faktiskt nu som livet händer. Hela tiden, medans jag tänker, planerar och försöker kontrollera allt annat som händer. Så klyschigt som det låter känns det som att jag någonstans i detta hittat mig själv.
På så otroligt kort tid har jag insett att allt faktiskt händer av en anledning och hur mycket jag än försöker stå ovan och dra i trådarna så kommer saker hända, that's life, liksom. Det är bara att acceptera och det är väl det jag gjort. Lycka är ändå viktigast, och det tror jag du kan hitta var som helst så länge du är positiv och tänker framåt, det är så fruktansvärt viktigt.

Allt går så otroligt fort just nu. Det är bara ett par ynka veckor kvar i skolan och jag ska göra allt för att inte stressa ihjäl mig, det hjälper inte ändå. Ska plugga som satan inför matte nationella och verkar sätta alla delar jag missat tidigare. Målet med Zigge är att allt ska fortsätta rulla på på träningarna som de gjort de senaste gångerna och att komma ut och få lite rutin på tävlingsbanan. Är så tacksam för att ha den hästen i min ägo och veta att han är min att älska och ingen kan någonsin ta honom ifrån mig, han räddar mig alltid. Räddar mig från verkligheten som varit med brustet hjärta och en kropp fylld med tragik. Nu är hjärtat så gott som helt, kroppen ska fyllas med lycka och välmående och framförallt, jag står med båda fötterna på jorden och just NU känns allt SÅ bra.

Likes

Comments

"allt ordnar sig, du kommer över det" säger du samtidigt som du betraktar mig med dina isblåa ögon, från topp till tå. Jag står med händerna i fickorna och stirrar ner i den stenhårda asfalten, väntar på att du ska säga något som ändrar allt. För jag, jag har inga ord kvar. Jag har bönat och bett så länge och så många gånger att mina knän är uppskavda och blodet rinner från dom. Jag trodde aldrig jag skulle sänka mig själv till en nivå där jag ber för allt jag har att du inte ska lämna mig. För du är allt jag har och allt jag någonsin velat ha. En gång kände du likadant, och ända sedan du lät orden "jag känner inte likadant längre" slå som ett slag i magen har jag letat efter ett tecken på att du ångrar dig och faktiskt inte vill lämna mig längre. Att du vill stanna och att du vill fortsätta älska mig. 

Min blick letar sig upp till din och de tidigare så inbjudande armarna som hållit om mig så många nätter är nu korsade över ditt bröst, ögonen som tidigare var så varma och fyllda med värme är lika kalla som höstvinden som blåser omkring oss. Läpparna som lärt mig vad äkta kärlek är och som kysst mig så ömt varje dag i ett år är nu endast ett smalt streck i ditt vackra ansikte. Aldrig att du skulle svälja din stolthet och säga att någonstans därinne finns faktiskt lite kärlek kvar. Jag stod med blanka ögon och tittade på dig, just när jag skulle vända mig om hände något. Du började se ängslig ut och ditt ansiktsuttryck blev förvridet, jag tyckte mig kunna se en liten tendens till ånger och din mörka, hårda fasad började spricka. Dina ögon blev lika blanka som mina och jag fick för en millisekund upp hoppet och väntade återigen på orden som skulle ändra allt. 

Men med ens var fasaden uppe utan en enda skråma och din dova röst bröt tystnaden och du sa "det kanske är lika bra om du går". Det kanske hade varit lika bra, men jag kan inte. Mina fötter är som fastfrusna i marken och jag kan inte röra mig ur fläcken. Jag rös till och jag vet inte om det var för kylan i luften eller kylan i dina ögon, men det kändes ända in i benmärgen. 

Sen gick du. Du vände dig om och gick, med allt jag någonsin varit med dig. Mitt hjärta låg på marken framför mig, krossat i flera tusen bitar och du bara gick. Min lycka och den lilla självkänsla som fanns där en gång tog du med dig. Lämnade mig som om det vi haft aldrig betytt något alls och som att allt du sagt och gjort var okej. 

Jag tror aldrig jag blir densamma igen, du slet mitt hjärta ur bröstkorgen på mig och det är något man aldrig kommer över. Ärret kommer alltid vara där och minnet av att du hjärtlöst och villigt kunde förstöra en annan människa som du en gång sa dig älskat, det etsar sig fast i mitt huvud och jag undrar; vad gjorde jag för fel?

Likes

Comments