Jag fullkomligt hatälskar den här relationen.
Jag älskar när han kommer på besök. Jag älskar när han gör frukost till mig. Jag älskar hur han tar på mig. Jag älskar hur han ler. Jag älskar hur han ser på mig, dröjer sig kvar med blicken. Jag älskar när när han säger att han tycker om mig.

Men jag hatar att jag aldrig kan hålla hans hand ute. Jag hatar att jag aldrig vågar tro på en framtid för oss. Jag hatar att jag inte kan berätta om honom, hans underbara egenskaper och hur mycket jag tycker om honom för andra.

Den här relationen är dömd att misslyckas, jag höll på att ta kål på den i helgen. Men han vägrade gå med på det, mitt omogna sätt att hantera kriser tar han hand om, lyssnar på och torkar mina tårar. Jag fullkomligt hatar att vara den tredje i en relation. Att inte få vara hans främsta. Det tär på mig, samtidigt klarar jag inte en timme utan att höra av från honom.

Jag tror inte kärlek är tillför alla.
Jag tror inte kärlek är möjligt för alla.
Men det är ju så himla fint ibland.


Likes

Comments

Problem, bara en massa problem. Det är lätt att rannsaka sig själv och komma underfund med vad som är problemet. Men att erkänna det och göra rätt sak av det är desto svårare.
Jag inser att jag hamnar lätt i offer-rollen. Det är mig det är fel på och det är jag som gör fel, det blir liksom enklare så. Men efter alla våra bråk och när jag rannsakat mig själv är det jag som felat, ständigt. Jag är trött på att göra han besviken och jag är trött på att behöva höra att mina handlingar inte stämmer med vad jag säger. Det händer så ofta att jag inte tänker mig för, jag blir nollställd i huvudet och helt tom. Glömmer bort våran deal.

Det här året som har gått har varit tumultartat, det har varit helt underbart men också helt katastrof. Ska det alltid fortsätta så kan en undra. Jag blir så trött, matt. Jag orkar inte.
Kanske är det bättre att avsluta det, vilket jag tror jag gjorde igår.

Jag tror inte på kärlek, jag tror definitivt inte på att kärlek är tillgängligt för alla. Det trodde jag innan jag träffade han och det tror jag fortfarande. Av vilken anledning skulle jag annars välja ett så extremt komplicerat förhållande?!
Jag tror att jag många gånger testar honom, stannar han kvar, kan jag lita på honom, är han så intresserad som han säger att han är. Jag tvivlar på det. Bättre att avsluta det innan det är försent.

Jag har tänkt den tanken så många gånger förr, men nu har vi inte pratat sedan igår när han höll med om att vi kanske ska hålla oss ifrån varandra. Via text. Jag är en sådan sorglig person. Men jag kan inte sluta tänka, mala och känna. Jag har aldrig känt så mycket för någon innan som jag känner för han. Kanske är det de som skrämmer mig. Eller så är det otillgängligheten som skrämmer mig.

Jag har aldrig haft någon så nära inpå mitt liv. Inte ens en vän. Alltid haft ett visst avstånd för att slippa detta, för att personen inte ska lära känna mina brister och kunna påpeka de för mig. Fan vad jag saknar honom, det går sönder i mig, gör så ont. Men jag tänker att han har det bättre utan mig. Så han kan lägga mer tid på sin egentliga familj, så han slipper bli besviken och jag inte förstör honom. Jag tror han får det bättre utan mig. Jag måste dock själv ta mig igenom det.



Likes

Comments