View tracker

Tyvärr kommer detta bli ett väldigt negativt och ganska tråkigt inlägg. Så om du redan är på dåligt humör, sluta läs.

Jag blir utsatt varje vecka, varje dag till och med för hat från personer som nedvärderar både mig och de själva. Jag ska inte säga att jag är den enda för det vet jag att jag inte är. Men jag har faktiskt aldrig förstått det här med att hata, snacka skit och försöka förstöra någon annans liv helt totalt. Jag vet att jag själv gjort många funna saker i mitt liv mot människor men det är något idag jag står för och skäms över. Men när man dag efter dag får höra, av samma personer att man gör fel på något sätt, man får höra att man inte har vänner kvar eller att man är så lågt nedvärderad att det är tragiskt.

Jag förstår faktiskt inte hur man kan sitta och skriva så mycket hat till en person sedan irl är det som att ingenting har hänt, jag blir nästas rädd för hur mycket sociala medierna räddar ungdomar från att ta något in real life. Förstår ni vad jag menar?

Tjejer, speciellt i min ålder och yngre, skriver så grovt mycket har till personer dom inte gillar eller till och med hatar. Men så fort man möts på gatan är det direkt huvudet ner i asfalten och mumlande munnar som viskar tyst. Hur svårt är det att gå fram, säga "vad är till problem" "varför gör du som du gör" osv. Hur svårt kan det vara att stå för vad man tycker och tänker? Hur svårt kan det vara att INTE snacka skit om varenda jävel utan att prata med personen det handlar om. Jag vet att alla gör fel och att jag också gör det men då ska man iallafall kunna stå för det utan att neka.
Säger bara en sak, sluta näthata, snacka skit och väx upp!


Puss till alla e
r där ute som hatar

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hur kan man tycka om något så mycket att man drömmer om det, saknar det, tänker på det praktiskt taget varje dag. Vill så gärna ha de förklarat för snart går jag in i väggen. Haha nejmen är på riktigt ledsen, har ont i hjärtat för jag saknar dessa underbara människor och jobb så himla mycket. Trodde aldrig jag skulle brinna för detta yrke jag gör men jag hade fel. Jag ÄLSKAR att laga mat, jag älskar att servera och bemöta nya människor. Men hur kan man på två ynka veckor få personer så nära hjärtat utan att egentligen känna dom. Vill bara skrika ut, gå dit varje dag och känna deras närhet, dock inte relationsmässigt som de kanske låter som utan mer som personer. Vill vara där för all framtid om jag skulle få bestämma. Samtidigt vill jag vara i skolan för jag älskar den platsen lika mycket men på två helt olika sätt. Skolan ger mig liksom en trygghet som jag aldrig låna tidigare men under mina två veckor på praktiken fick jag en känsla omtanke på något vänster. Det är svårt egentligen att förklara detta med ord men vill verkligen förmedla en känsla som jag vet folk känner men inte vågar gå ut med. Det är inte pinsamt att erkänna att man tycker om människor som aldrig själva kanske ens tänkt på det, det är inte farligt att bevisa för folk att man har känslor och vågar visa det.

De jag vill komma fram till är att snälla våga stå upp för dig själv och vad du känner, tycker och tänker. Dock inte i alla lägen men om de är något som betyder mycket för dig som du tror folk kommer skratta åt. LÅT DOM, du är värd mer än så❤️

Likes

Comments

View tracker

Ja om man ska beskriva kvällen lite kort i storhet så var den la GRYM! hade en riktigt rolig kväll med mina girls

Likes

Comments

Jag har verkligen legat hela natten och tänkt på hur jag ska skriva detta utan att det ska låta som att jag söker uppmärksamhet. För det tänkandet är jag så långt ifrån som möjligt.

Ni vet när man sitter hemma och umgås med familjen en helg när allt, och då menar jag verkligen
allt händer. Så kände jag denna helg. Alla har festat, varit på elmia, haft sådär askul. Men när jag varit här ute hos min pappa har jag känt mig utanför, instängd och skrämd. Vet inte varför för jag älskar att vara här, älskar att bara ta det lugnt, sätta sig på altanen, se ut över havet och bara tänka. Men har verkligen inte känt så den här helgen. Har känt mig ensam.

Jag saknar mina vänner, dom absolut närmaste som känns som min familj, dom som alltid finns där vad som än händer. Tankarna snurrar och jag har aldrig varit så osäker i mig själv som jag är nu. Jag känner inte igen mig själv längre. Vem är jag? Vad vill jag? Varför känner jag såhär?
Det är så himla jobbigt att inte förstå på sig själv som den personen man varit. Alltid självsäker, vågar stå upp för den man är och hur man tänker. Men nu känner jag inte så, jag har inte gjort det på länge men jag vet inte själv varför. Hur ska jag få tillbaka tankarna på den Alicia jag var och vad är det som fått mig att tänka såhär?

Tyvärr finns det nog inget svar. Jag har antagligen valt vägar i livet som inte varit bra för mig, men jag hittar inte vägen tillbaka. Jag kan inte gå tillbaka samma stig som jag gick. För den finns inte längre..

Likes

Comments

Konstigt nog tänkte jag faktiskt ställa mig frågan själv 'varför alltid blogga så sent för', haha mina inlägg lägga alltid ut runt tiotiden på kvällen då oftast ingen har ork att sitta och läsa ett inlägg på 25 rader. Därför tyckte jag själv det faktiskt var ganska snart med "min dag i bilder" som jag började köra med varannan dag. Man kan liksom bara bläddra igenom och får en ganska intressant syn på vad jag gör om dagarna osv.

Imorgon kommer ett inlägg angående någonting som jag intresseras extremt mycket av och som jag tror ni läsare själva upplever precis som jag. Men nu ska jag se The fast and furiours gör första gången i mitt liv, hahah efter jag vet men har aldrig haft ork att lägga ner tid på att se filmerna även fast jag bar
a hört bra om dom.

Likes

Comments

Underbart att träffa mina små älsklingar igen!💋

Likes

Comments

En av de värsta sakerna som finns är nog febern.. Det är så j*vla läskigt när man en helt vanlig dag mår super bra, är pigg och allert och helt plötsligt vänder det och man ligger här i sängen som en död säl och sovit två timmar mitt på dagen. 

Men något ännu värre är nog inte att det bara tvärvänder så fort utan att man ligger från att frysa ihjäl med 28 grader varmt i rummet till att helt plötsligt svettas ihjäl  bokstavligt talat och att det går så, fram och tillbaka flera gånger på en dag. Jag tycker verkligen det är obehagligt. 

Men nu. För att verkligen komma till punkt är nog det absolut mest läskiga  att man knappt vet någonting om feber . Det kan komma lite grann främst hos småbarn men annars är det ju inte mycket mer man vet om det. Det finns inget specialiserad medicin mot det förutom alvedon etc som bara lindrar den värsta smärtan. Annars ligger man här, i ett antal dagar och lider påväg mot döden i värsta fall. Just nu känns det som så i mitt huvud iallafall. Skulle gissa på att det är runt 25 grader i rummet jag är i just nu, ändå ligger jag i sängen med ett tjockt täcke, en filt + strumpor men fryser ändå..

De ända positiva med att vara sjuk är nog att man ser så smal ut dygnet runt, hahah
Sen kanske det inte är sådär jättebra att man inte äter något men utseendemässigt och ögat mår man bra iallafall. :-)

Likes

Comments

Att förklara en känsla som är så obeskrivlig som min känsla är just nu.. Är omöjligt.

Ni vet när man är så himla lycklig men ändå så himla sorgsen på samma gång fast inget egentligen är fel. Så känner jag nu. Det är en sån märkvärdig känsla jag har nu att jag knappt vet vad jag ska skriva..

Efter att ha jobbat på en restaurang med människor som är så öppna och angenäma sen efter två veckor är allt det borta, eller inte borta men det är slut. Då kommer den här känslan fram. Man har fått lära känna och umgåtts med människor under två veckors tid, haft roligt, fått tagit lärdom av saker man brinner för sedan är all denna energin borta, nästan försvunnen. Då känner iallafall jag mig så
sorgfri men ändå så nedslagen med en lämpad mening jag tror alla förstår även fast det inte ligger något speciell förståelse i den.

Det jag vill komma fram till är att jag varit med om detta. Jag har fått lärt känna människor under en sån kort tid men som man ändå känner hamnar nära ens hjärta på ynka tio dagar. Jag förstår inte hur detta lyckas bli men på något sätt har det gjort de. Om jag själv fick bestämma skulle jag aldrig vilja sätta mig framför skolbänken och sakta känna ångesten krypa fram samtidigt som man ska prestera sitt bästa. Jag skulle bara vilja hoppa över de de två kommande åren. Börja jobba med dessa människor och må bra igen. Att gå runt med en sorg inombords är så egendomligt att jag blir arg på mig själv.

Självklart är det bra att man trivs på sin arbetsplats respektive praktikplats. Men när man blir ledsen och nedstämd för att lämna den och känna att "jag kommer aldrig tillbaka hit" det är inte gynnsamt. Varför ska jag alltid få uppleva de sjukaste känslorna man inte ens kan beskriva
med ord.

Likes

Comments

Har suttit rätt länge ikväll och tänkt på hur jag vill skriva det här inlägget.

Jo vi kan väl börja såhär.. För cirka två veckor sedan satt jag vid datorn och kollade Youtube-klipp. Så ploppade en tjej upp vid namn
Therese Lindgren upp på skärmen och jag klickade in. En tjej i 27-årsåldern som gör olika videos, allt från smink till tjejsnack mest ägnat åt tjejer. Nu under de här två veckorna har jag följt hennes kanal och kollat hennes videor varje dag. Jag blir mer och mer intresserad av vem hon är.

Första videon jag tittade på med henne var en haul som hon hade gjort om någon sminksida på nätet har jag för mig. I denna videon nämnde Therese med att hon handlade praktiskt taget ALLT på nätet. Allt från kläder till skor, smink, mat. Till och med med toalettpapper. Jag fick direkt en tanke 'varför handlar hon allt på nätet? Mat dessutom?' Jag blev faktiskt riktigt förvånad och tyckte det lät lite löjligt. Men ikväll torsdagen den 26/3 tittade jag på en av Thereses videor som hon kallar för "tjejsnack". För det är så att hon vann årets youtube-kanal men var själv inte på finest awards igårkväll. Så jag kollade in videon hon gjorde ikväll där hon berättar om varför hon inte var på galan igårkväll och tog emot hennes pris.

Där. Där fick jag svaret..
Hon hade länkat en video hon gjort 2014 där hon berättar om hennes så kallade panikångest vilket man INTE kan kalla för varken sjukdom eller diagnos men är något lika lidande. Om inte värre.. Hon berättade hela hennes historia från dag ett då hon fick det första anfallet. Att se den här videon när hon berättar om något så personligt men ändå vanligt blev man rörd.

DÄR fick jag svaret, varför hon handlade mat, smink, kläder, ja allt sånt på internet. Varför hon inte gjorde som alla andra. Men jag blev faktiskt inte förvånad. För när jag fick ett sådant enkelt och bra svar av hennes video ville jag bara lida med henne. Jag satt mer tårar hela videon ut och var så berörd som jag faktiskt inte trodde man kunde bli. Jag kände liksom igen hennes liv, hennes problem. Inte genom mig själv utan en väldigt nära person som står mig nästintill närmast hjärtat. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara med ord vad jag vill med detta inlägget. De jag egentligen och mest vill få ut är hur berörd en människa man göra en annan, genom att bara prata om något som man själv vet mycket om och känner igen. Och hur fort man kan döma en person. Hade jag aldrig kollat på videon om varför hon handlade allt på internet hade jag själv säkert trott att hon var en rik tjej som stoltserade sig själv utöver youtube. Men nu fick jag en helt annan syn, en helt annan uppfattning om denna människa som gjorde att hon började lysa i mina ögon.


Vill tillägna några sista ord om det här inlägget. Innan ni dömer en person, ta reda på vad personen går igenom/gått igenom. Det kan avslöja ALLT.

Kolla gärna in videon själva också, länkar den nedan!
Godnatt på er alla och hoppas e
r dag har varit bra!

Likes

Comments