View tracker

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

”Livet är inte rättvist” och “Livet är ingen dans på rosor”.


Nej, det kan jag tala om att det definitivt inte är. Detta är ett faktum man som människa får gå igenom många gånger under sin livstid. Jag har redan i mitt snart 21- åriga liv fått inse att detta faktum bara är att leva med, att acceptera och jobba vidare med.

Detta är en del av den personliga utvecklingen i livet, som kommer att gås igenom på ett eller annat sätt. Själv hade jag önskat att det inte varit så tumultartat i en så lång period.


Vem är då jag? Mitt namn är Karin och jag är ett vuxet barn (en vuxen människa som vuxit upp i dysfunktionella förhållanden eller på ett dysfunktionellt sätt). Till läggning är jag en nyfiken, glad, driven och hjärtevarm människa, men jag kämpar ännu idag med mig själv, för att bli en mer levnadsglad kvinna. Så har det inte alltid varit. Det var inte länge sedan, bara ett par år sedan, då jag vilse i mig själv, då jag alltid bar olika masker, allt efter vad situationen krävde.


Jag är nu här för att berätta vad som har hänt mig, i mitt ännu unga liv, och vad som gav mig drivkraften att ta kampen med mitt inre och vad som får mig att fortsätta kämpa.


Jag har inget minne av att ha haft en dålig barndom, tvärtom skulle jag vilja säga. Utifrån de förutsättningar som funnits har jag ändå haft det bra, bara att det har varit tumultartat och krångligt i vissa lägen. Jag växte upp och var mycket hos min mormor och morfar då jag hade en far som inte fanns där rent psykiskt, men det är en annan historia. Han har aldrig riktigt varit min far, även om vi till blods är relaterade. För övrigt separerade min mor och han det året jag skulle bli 11 år. Min mamma jobbade mycket och fick från 2003 ta hand om min lillasyster som då fick sin diagnos för första gången; akut lymfatisk leukemi. För att göra det enkelt så kan man översätta det till blodcancer. Det vi inte visste då var att hon skulle få två återfall till, men det kommer vi till senare. Jag har också en hel del andra syskon (halvsyskon, men räknar dem som mina syskon).


Under grundskolan och uppåt en del innan gymnasiet blev jag också mobbad, eller som skolsystemet idag säger; blev upprepade gånger vardagligt utsatt för kränkande behandling, utfrysning och skällsord.


Inte bara det. Som 15-åring blev jag våldtagen och rent av sexuellt utnyttjad. På den tiden var jag vad man skulle kalla blond och blåögd (rent ut sagt troskyldig). Jag ville tro på människans goda sida. Jag började då rätt skapligt tvivla en tid.


Dessa delar har tyvärr bidragit till det självskadebeteende och självmordstankar jag har haft. Jag gjorde illa mig själv både fysiskt och psykiskt, intalade mig själv att jag inte var värd att finnas till och var flertalet gånger beredd att ge upp alltihop. Men någonstans där började andra tankar vakna. Det må kanske vara lättare för mig att bara ge upp, men mina nära och kära då? Ska jag bara lämna livet och lämna dem med en skuld de inte borde ha?


Där började min resa mot att bli mer fungerande. Men resan var inte slut där, utan jag skulle krascha ännu en gång innan resan startade på riktigt.


Min lillayster som jag nämnde tidigare hade under min gymnasietid fått cancer både för andra och tredje gången. Tredje gången gillt kunde man kanske tro, men inte. Hon klarade sig inte. Som 15-åring somnade hon in. Inte nog med det, året därpå somnade min älskade morfar in.


Vart den gymnasietiden försvann har jag ingen aning om. Det jag minns är konstant tumult i mitt huvud. Ändå klarade jag mig igenom med fullständiga betyg.


Efter gymnasiet hamnade jag på en ettårig utbildning i Göteborg, ett år med otroligt mycket känsloexplosioner, personlig utveckling och inte minst där jag fick en insikt om att jag behövde hjälp att ta tag i mig själv. Under den perioden fick jag många svar på mitt eget undflyende beteende och varför jag alltid bar masker för att dölja mitt verkliga jag. Jag fick reda på efter att jag sökt hjälp att jag har ångest i kombination med depression.


Efter Göteborg hamnade jag i Blekinge, också det rätt tumultart då jag började ta tag i mig själv mer. Jag kom i kontakt med en kurator och gick igenom en behandling som har gett mig redskap att jobba med mig själv dagligen. Med en massa framgångar.


Med tanke på allt detta jag har beskrivit, om vad jag har varit med om, hur kommer det sig att jag nu är här? Hur är det möjligt för mig att prata om de här delarna i mitt så unga liv och sedan starta detta projekt?


Jag tänker vara väldigt klyshig och säga “what doesn’t kill you makes you stronger”. Det är inget skämt. Jag står här idag, starkare genom mina erfarenheter, för idag kan jag också göra något för andra som befinner sig i ungefär den sits jag själv suttit i. Jag kan med detta berätta att det är fullt möjligt att överleva och hitta drivkraften att ta kampen.


Hur tog jag mig då hit? Resan har långt ifrån varit lätt. Det har varit otroligt tidskrävande och mycket energi har gått åt. Jag har slitit mig igenom perioder av väldigt jobbiga delar. Och jag vägrade att ge upp. Men jag hade ju inte klarat av detta om jag inte fått hjälp på vägen. Jag har haft människor som vid flertalet tillfällen sträckt ut en hand och gett mig mod att fortsätta. Mina nära och kära. Med alla människor som varit med i min process har jag också fördjupat min tro på att det ska gå. Jag har fortfarande en lång resa framför mig, men idag tar jag stegen ut med viljan att fortsätta. Jag kan också erkänna att kärleken till musiken höll mig kvar.


“Kärleken övervinner allt”...

eller också “Amor vincit omnia” som det latinska citatet blir, har nu under mina senare år betytt otroligt mycket för min del. Att jag står här idag och berättar min historia betyder att jag nu har kommit så långt att jag nu vill bidra till att fler ska kunna hitta den källan som gör att livet ändå blir värt att leva. Det tar tid att läka, men med en framtidsvision så ljus kan jag med glädje meddel: tiden det tar är värt det. Jag fann kärleken. Den brinner jag för.


Tankeställaren jag vill skicka med är: vad är din livskälla och drivkraft i livet? Vilka är dina speciella människor? Ta vara på dem, för de kan vara de små detaljerna som kan bidra till en del av ditt tillfrisknande.

Likes

Comments

View tracker

Här är några bra citat:

"In order to succed, we first must believe that we can". - Nikos Kazantzakis

"Our greatest weakness lies in giving up. The most certain way to succed is always to try one more time". - Thomas A. Edison

"Failure will never overtake me if my determination to succed is strong enough".
- Og Mandino 

Likes

Comments

Nu har jag verkligen börjat att komma igång på allvar, nu när jag vet vad jag vill göra.
Idag har jag börjat på en Facebook-sida och även ordnat ett instagram konto där man också via bilder kan få följa min resa genom detta projekt.
Jag har också påbörjat att skriva ner min berättelse under dagen. Har redan börjat känna att det kommer att bli en tung berättelse, men här kommer nu också den nakna sanningen fram i dagen. Min tanke är att få människor att känna att det alltid kommer att finnas någon där, trots alla hemska ting man kan utsättas för.

Men nu laddar vi batterierna för ännu en ny dag imorgon.
Varma kramar till alla vackra människor därute. :)

Likes

Comments

Hej, på er!

Nu under mitt första inlägg är tanken att jag tänker ta och presentera mig lite kort, vem jag är och vad mitt syfte med projektet och bloggen AMOR VINCIT OMNIA innebär.

Så, nu undrar ni säkert vad jag är för en filur. Så jag börjar nog med att berätta att jag heter Karin och är för nuvarande en 20 åring med en hel del erfarenheter, trots min ringa ålder. Ångest och depression är något som följer min vardag, men jag kämpar med det varje dag och ser ljusare och ljusare på min tillvaro idag. Men mer om det kommer jag in under kategorin "jag berättar" där jag kommer att skriva min historia. I övrigt är jag en varmhjärtad kvinna med många kreativa intressen, som att skriva, teckna och sjunga.

Vad är det då som tog mig hit till att starta detta projekt?

Jo, det ska jag berätta. Jag har alltid varit skeptisk till alla dessa sociala normer vi har gentemot varandra i samhället, ser orättvisor i massor, samt att jag ser allt fler hamna i den rävsax jag själv har hamnat i, och fler allt yngre människor. Detta gör att jag om varit igenom en del själv, vill kunna nå ut till dessa människor, och få dem att känna att de absolut inte är ensamma, att få dem sedda och hörda, innan det kan vara försent.

Därför tror jag att min början med detta kommer så småning om att bli större,och mer omfångsrikt. Men för att skala ner något nu till en början, så börjar jag att blogga och kommer inom kort också upp med någon form av föreläsning eller podcast.

Vill man så får man mycket gärna höra av sig med funderingar, tankar och berättelser från det egna livet!

projectamorvincitomnia@gmail.com

Likes

Comments