View tracker

​Vet inte hur många ggr man tänker och skriver att nu orkar jag inte mer. Men för varje gång blir det ju bara värre, orken tar liksom slut! Och jag är så nära bristningsgränsen kan jag säga. Idag går min sjukskrivning ut och jag har ff inget hört om läkaren har skrivit nytt intyg, jag är för fan under utredning och har precis börjat få min sjukpenning. Jag vet hur fk kan fungera, får dom inte in intyg så kan dom avsluta min sjukpenning. Det blir då halva min inkomst som försvinner.
Och jag säger det igen hade jag inte haft det jag har, hade jag fan försökt nåt illa. Jag mår riktigt riktigt skit. Jag har alltid försökt vara ärlig till nära och kära om hur jag mår, men nu döljer jag detta rätt bra. Träffar dom så sällan så jag har inga problem att dölja, nej det är inte bra jag vet, men jag orkar inte inte, och jag tycker ff inte det är mina nära och kära som ska ta hand om mig på det sättet. Jag vill kunna och orka bara vara vän med dom, ha roligt och inte behöva spela när jag träffar dom. Känns så ruttet att lägga på skalet när vi umgås. Och tyvärr gör jag likadant här hemma, min älskling ska kunna vara min älskling, och inte min psykolog. 

Det är så jävla dåligt att sjukvården bara sopar mig under mattan, väntar ff på tid till KBT, väntat sen förra året :(


Idag har jag haft så extremt ont och jag är extremt trött, men har iaf tagit mig en dusch (bild 1), har även varit iväg och skaffat mig träningskort (bild 2), för någon dag sen stickade jag två mössor till blivande 40-åringen (bild 3) och nu håller jag på med en C2C-sjal i lila som jag tror kommer bli riktigt läcker (bild 4).
Svåra nu är att jag knappt kan sitta, då värken strålar och "pumpar" på höger skinka, ner i höger ben, och det smärtar nåt så in i helvete rent ut sagt.

Jag skulle vilja skrika ut min ångest mina tankar men vad fan hjälper det, det enda som är lite positivt med att må så här är att jag somnar av ren utmattning, absolut på olika tider så rutin på det finns inte. Jag försöker gå upp runt nio varje dag men helt beroende på när jag somnat så går det ju inte alltid.


Imorgon blir det att ringa vc IGEN, och då begära en tid så jag kan få mitt intyg och värktabletter. För jag är förbannat trött på denna värk nu och på att bli behandlad som jag blir.


Nu ska jag förbereda pannkakssmet, så blir det pannkakor ikväll.
Ha en bra dag alla, och framförallt Susse som fyller 34 år idag <3

Kram
//Ammi




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Då var det fredag och helg, sambon lär ju säkert behöva jobba som i vanlig ordning. Jag brukar ju ta bilen och åka ut till Jönåker och hälsa på då, men nu har jag ingen bil så det kan bli en lång helg för mig.

Eftersom mina dagar ser ut som dom gör så önskar jag ju att vi på helgen skulle kunna hitta på nåt tillsammans, att sitta ensam hela dagarna är inte kul. Men det är som det är och måste han jobba så måste han, och jag förstår det. Men det är tråkigt.
Ikväll blir det tacos och kanske nån film.

Idag har jag iaf varit ute och promenerat till garnaffären. Köpte garn så jag kan sticka en 40-års present, en bajenmössa :) Var och fick färgerna godkända av blivande 40-åringen :)

Fick precis veta att jag kan få tillbaka min bil imorgon :) :) :) Såååååå lycklig <3

När jag sitter här om dagarna så får jag flera ångestattacker varje dag. Och jag blir så jävla frustrerad då jag står i kö eller vad man ska kalla det för KBT. Enligt kuratorn jag då pratade med i slutet på förra året så var jag ju inte så deprimerad så jag kanske inte ens behövde KBT, men jag krävde det ändå. Det fanns ju då inga tider alls förrän i januari/februari...Nu är det Mars och jag har ff inte hört nåt. Blir ledsen och jag blir arg då jag själv vet och känner varje dag att jag inte mår bra.
Jag kan t.o.m tänka att om jag bara hade blivit riktigt riktigt sjuk så jag hade behövt bli inlagd, så jag kan få hjälp. Hur illa är det inte när man önskar sig själv som ett skjukfall!?
Förstå mig rätt nu jag är inte självmordsbenägen, men ja jag kan tänka ibland, ett sjukfall som slutar med att dom inte kan rädda mig. Men jag vet ju med att så många skulle bli så ledsna, jag kan inte vara så ego. Dom alla skulle gå sönder om jag inte fanns, och jag vet det, men det är ju så får jag ingen hjälp med mina ångestattacker så blir det ju bara värre. Och med tanke på att jag får dessa attacker varje dag och brister i hyperventilerande gråt, trycket på bröstet blir tyngre. Gråten kommer oftare, och jag blir samtidigt så jävla arg. Menar det är väl för fan inte nära och kära som ska ta hand om mig, det är väl sjukvården som ska det?! Nära och kära ska väl få vara just det, nära och kära. Ja jag är rätt trött på ALLT just nu, hade behövt min bil nu så jag hade kunnat köra ut till vattnet och bara sitta där och samla krafter. 


Nu ska jag göra mig lite kaffe och fortsätta på presenten och ta det lugnt.
Ha en trevlig helg gott folk <3
Kram
//Ammi

Likes

Comments

View tracker

​Vaknar idag av att grannen borrar, vänder mig om och ser älsklingen, oups hans telefon hade stängt av sig så han försov sig. Jaja upp och han gjorde sig klar och gick, jag fixade lite kaffe. 

Värken är kvar så det blir ännu en lugn dag idag. Igår kände jag mig väldigt ledsen, och det berodde säkert mycket värken men också när man går sådär hemma hela dagen med denna smärta så kommer så många andra tankar. Jag mår psykiskt dåligt just nu och då grubblar jag alltid.

Jag vet att min älskling älskar mig över allt och även pga min situation, men har ändå ångest över min egen livs-situation. Smärtan gör att jag inte kan eller orkar ta tag i saker hemma, jag själv vill ha ett trivsamt hem, men som det är nu är det saker överallt som jag tagit fram för att ta tag i och lägga undan bättre, skulle rensa lite. Men har nu ingen ork just nu att ta tag i klädeshögarna överallt. Ekonomiskt är jag inte till någon hjälp alls, med min sjukersättning/sjukpenning ger det inte mycket klirr i kassan. Det är tack vare Honom jag kan ha min bil, tack vare Honom som gör vi har tak över huvudet och mat på bordet. Jag är Honom tacksam för att kunna överleva. Och jag Älskar honom ännu mer idag än vad jag gjorde för 12 år sedan då vi träffades.

Jag har ju mina vänner och "mina" barn med, men som vi bor nu kan vi knappt ha våra barn alls, tor inte vi haft Alexander eller Annabelle på över 6 månader :( Jasmine har varit här men hon är så stor så hon kan sova på madrass på golvet, men dom "små" vill man ska ligga i säng än så länge. Platsen finns inte att ens blåsa upp madrassen i vardagsrummet. Det är trångt som vi bor nu och det får vi alla lida för. Senast igår sa vi båda att vi saknar att ha våra barn.

Vi har nu börjat ta tag i att hitta större boende, så får vi se hur det går. Vi vill ju ha hus längre fram, men som det är nu så måste vi ha större. Och bor vi bara större så blir det inte lika akut att behöva hus. Vi har levt på att spara intensivt sen i december, och vi känner att vi vill inte leva så "snålt". Så vi kollar efter större lägenhet och fortsätter spara ändå, men på längre sikt. Med hans inkomst så har vi det ändå bra, vi har det väldigt bra egentligen, kanske inte lät så på det jag skrev innan. Men det handlar mest över att jag inte har någon större inkomst och blir ju då "beroende" av honom. Men ja som sagt vi har det bra och då känns det tråkigt att faktiskt inte leva bra, äta gott när vi kan, åka iväg spontant när man känner för det. Tro mig vi har levt riktigt riktigt snålt dessa månader. Så vi söker nu större och hoppas på att resten faller på plats, större bostad ger också möjligheten att söka för att bli stöd/familje-hem. 

Hoppsan jag skulle bara skriva lite, men blev en del. Men som sagt jag var ledsen igår och jag är nog faktiskt det idag med, gråten sitter i halsen, och jag funderar på att ta mig ett ljus och promenera till minneslunden och prata med Mamma och Mormor, det kan släppa på tyngden. Ska bara klara av att ta mig ut och orka trapporna. Mitt högerben har blivit mycket värre dom sista veckorna. För det är ju så att benen får ta stryk när jag belastar med min trasiga kropp. Och högersidan är den som smärtar och nu då även i höger ben.

Jaja får de vad som händer idag, nu ska jag iaf ta mig min kopp kaffe och kolla lite 112-på liv och död.


Jag hoppas ni har en bra dag, och jag önskar så ni kanske t.o. trycker på gillaknappen så jag ser om det är några som läser. Alltid lite kul.


Kram
//Ammi



Likes

Comments

​Högsta önskan nu idag är att jag hade haft smärtlindring som hade hjälpt mig, som hade gjort nytta. Men för sjukvården är det inte så viktigt bevisligen. Smärtan i rygg/höft strålar ut i höger ben och upp i skulderbladen :( Jag har under flera veckor haft jätte problem med höger ben, klarar knappt ta mig upp i trappan, gör så jävla ont. Men får invänta då sköterskan på vc inte vet vilken läkare jag ska ha nu till mitt ärende. Så här är man nu, ont så jag vet fan inte hur jag ska bete mig.

Tröttheten tar över och jag känner att jag skulle kunna sova i flera dagar, psyket tar stryk. Jag menar med denna smärta och trötthet, och hjälpen lyser med sin frånvaro, vad ska jag göra? "Bara stå ut" och vänta?

Jag vill ha smärtlindring och hjälp med att sova, så man kan ha lite energi att kanske ta en promenad.


Jag vill ju orka vara social, ta en kaffe med vänner, ta promenader. Som idag, helt underbart väder och jag kan inte ta mig ut. Jag vågar inte ens ställa mig i duschen när jag är ensam hemma. Jag känner liksom frustration när jag inte får hjälpen.


Nu ska jag ta mig lite kaffe iaf och sätta mig på balkongen och försöka njuta lite av boken. Och bara försöka "överleva" dagen.

Hoppas ni alla har en bra dag.


Kram
//Ammi

Likes

Comments

Igår var en tuffdag, det var då 22 år sedan min Bästa Vän lämnade mig, Min Mamma:(

Det är ett tomrumsom aldrig aldrig fylls ut, och en saknad som Aldrig blir mindre mertvärtom. Förut har väl saknaden mest varit att jag faktiskt behövtMamma när jag mått dåligt, nu är det mer att jag skulle viljaberätta om vad jag åstadkommit, vart jag är idag i livet.

Jag är ju faktisktväldigt själv stolt och känner jag skulle vilja berätta förhenne, över en kopp kaffe och sen få en bamsekram som hon alltidgav. Hon kramades alltid, hon visade alltid att hon brydde sig, ochdet gjorde hon, hon brydde sig om alla. Glömde sig själv oftast menhon var sån och det var hon för alla, familjen, familjens vänner,ja alla.

Många människorlämnar livet för tidigt, och Mamma är en av dom, och för mig ärhon en som aldrig skulle lämna oss. Hon var ju allt jag hade, honvar allt många hade.

Saknaden är heltsjukt jobbig, det var tufft igår men idag är det fan tyngre måstejag säga.


Jag känner mig såjävla ensam, fast jag har min älskade livskamrat, mina vänner minabarn. Men just nu fyller ingen av dom tomrummet faktiskt. Och jag vetdom förstår och inte tar det fel. Jag önskar så dom alla hadefått träffa henne, vissa vänner har träffat henne, vännerna iSkåne. Men här uppe har ingen träffat henne, och det är tungt,jävligt tungt.


Annars så försökerjag bara få dagarna att gå, inväntar samtal från FK att dompåbörjar mitt ärende så man kan få svar och veta hur man skaplanera framtiden. Att vara hemma med smärta är inte kul,rastlösheten går över i depression, och den sociala biten är istort sett helt bortblåst. Jag trodde jag skulle springa och drickakaffe på ”jobbet”, men jag har bara varit där en gång sen jagavslutade platsen. Jag kände då att nej det blir inte svårt atthålla sig borta faktiskt. Vet inte kändes inte som att man faktisktvar en av dom som behövdes och var omtyckt. Och nej jag menar inteatt alla ska springa fram och tjoa, men det var bara en som faktisktvisade att åh vad kul att se dig. Men så är det kanske, man är irullningen, sen när man är ute så ja då är man ute. Så nej detblir inte svårt att hålla sig borta faktiskt.


Jag handarbetarmassor och kollar mycket på serier om myndigheter som polis,ambulans, brandkår ja dom som gör massa nytta i vardagen för såmånga. Jag har mina funderingar på vad som ska fylla ut mina dagarsen. Värken kommer ju styra mina dagar och det får jag ju lära mighantera, men jag vill göra nytta i samhället och då för domasylsökande. Jag blir så ledsen när det fortlöper sånt stort hatmot dom. Det gör mig så ont, jag kan liksom inte tänka mig att mansätter sig på en båt och lämnar fru, barn och familj bakom sigför att man tycket det är kul. Jag kan inte heller tänka mig attkvinnor och barn som kommer hit efter att säkert blivit slagna,våldtagna och allt annat trasigt kommer hit och kanske lämnarföräldrar/mor/far-föräldrar bakom sig. Sen när dom kommit hit såkan man inte bara direkt sätta sig i ett arbete och känna nu ärallt bra, man måste få hämta sig och få känna trygghet. Hur fanska man kunna göra det när hatet mot dom är så starkt?!?! Domskulle säkert inget hellre än att ha nåt att göra för att tänkapå annat. Jag tycker så synd om dom. Visst sen absolut finns detpuckon bland dom med, men ändå vad och vart kommer dom ifrån, hurhar deras liv sett ut, det finns alltid en anledning och bakgrundtill handling.


Ta hand om våraegna först skrivs det om, javisst det kan jag med tycka att vi skata hand om dom. Men fakta är ju oftast att många av dom har säkertfått sina chanser, och för att få hjälp måste man vilja ha denhjälpen. Visa att du vill och hjälpen finns, tro mig jag har självmissbrukat. Ingen lätt resa men man måste själv vilja så är det!


Kan då tycka attvilja när man lämnar allt för att ta sig till ett främmande landoch inte vet nåt om hur det fungerar där, men för att kunna få måbra och vill ha hjälpen, det tycker jag är en stark känsla på attvilja!


Jag har tagit bortmin facebook för det gör mig så ont att läsa allt hat, så nu harjag min blogg som jag kommer att skriva i. Jag älskar att skriva,och tyvärr blir det oftast när jag grubblar och mår dåligt somjag skriver.


Jag är så otroligtlik Min Mamma, jag bryr mig och ja ofta glömmer jag mig själv, ochja jag får lida för det många ggr. Då jag faller själv, men jagtar mig upp och detta låter kanske konstigt men jag kan känna attdom stunderna som jag faller på är värd det, för jag vet jag hargjort nytta och hjälpt andra. Sen kan det vara genom att köra någonnågonstans, sticka/virka något till någon. Jag har som exempelvirkat mössor till ett barnhem i Riga som folket på ”jobbet”tar med sig på deras resa.


Jag har nu fått urmig en hel massa tankar och känslor, och det känns så skönt somalltid. Nu blir det lite kaffe medan jag bakar fröknäcke tillälsklingen och virkar halsduk till honom.


Jag önskar attmänniskor hade mer empati för medmänniskor, och till er som hardet all eloge till er.


Kram

//Ammi

Likes

Comments

​...som sagt blivit en lång natt, då jag inte kunnat sova alls. Och nu är jag så trött på min situation, så jag skrev inatt till VC att dom får kontakta mig. Måste få något för min värk, och något som jag kan få sova på. Fö dett går inte längre

Så nu blir det kaffe, sen en dusch vid sju, behöver ju faktiskt inte väcka hela huset bara för att inte jag kan sova. Sen lite frukost, kommer nog åka ner på jobbet en runda idag tror jag, en liten sväng iaf. Har knappt varit ute alls på 2-3 dagar och det känns.

Har virkat en hel del rutor, tyvärr så är dom lite i olika storlekar, men får väl se om jag kan pussla ihop dom när jag har tillräckligt. Jag stickar på raggisar, jag virkar fönsterkarmsduk och jag virkar små "pågågelrutor". Många projekt på gång, men måste hålla mig sysselsatt så dagarna går, lite mindre värk så kan jag orka med mer socialt, men som det är nu och varit i snart en vecka så orkar jag inte, orkar inte ens med mig själv knappt.

Usch så trött jag blev nu då :P jaja bara stå ut, ställer larm om ifallatt man slumrar till :)


Blir inte så långa inlägg men blir lite oftare nu.

Ha en underbar onsdag gott folk ;)

​Kram
//Ammi



Likes

Comments

​Ja då var det måndag igen, och här sitter jag. Varierar sitta stå gå...ja tyvärr så är det så det ser ut i mitt liv, ibland mer och ibland mindre :( Och som det varit nu i fem dagar, så har smärtan suttit i, kan säga det var verkligen ett bra tag sedan den satt i så länge. Värktabletterna hjälper knappt, frågan är bara finns det några jag kan ta, jag får migrän av vissa och sen har jag ju bara en njure så jag kan ju inte stoppa i mig vad som helst heller.

Jag vill så jävla mycket, och fan kul är det då när man är 45 år och redan nu så begränsas man extremt mycket. Och t.o.m ibland inte kan göra nåt.

Tänkte jag skulle varit på "jobbet" en runda idag, men nej tyvärr, pillerna hjälpte inte inatt så sömnen blev inte så bra, somnade av utmattning vid halv sex i morse :(

Jodå jag älskar mitt liv :( eller INTE!!!!!!!

Igår var en sån där pissedag, likaså är det idag, ska nog kontakta vc och få prova ut nya piller för så här vill jag fan inte ha det, jag vill iaf orka vara glad även fast jag inte kan göra så mycket.

Hoppas verkligen ni andra har en bättre start på veckan... Ta hand om Varandra <3

​Kram
//Ammi


Likes

Comments

Mycket snurrar i mitt lilla huvud. Har sett rätt mycket dokumentärer på sista tiden. Man funderar massor när man sett på nåt. Och jag är som jag är, jag har verkligen ett stort hjärta och jag skulle så gärna vilja hjälpa alla, finnas där för dom alla drabbade.

Man säger man ska vara glad för det man har och tro mig jag är det. Och då kommer ändå en stor del vara ett tomrum, jag kommer aldrig bli mamma och det är tufft, men ja absolut är jag glad för det jag har, en underbar livskamrat, underbara vänner och underbara vänners barn som nästan är som mina med.

Jag skulle vilja kunna eller rättare sagt orka med min värk hjälpa våra invandrare som kommer från hemskheter, jag skulle vilja bara kunna finnas där och "prata" med dom, leka med barnen, kanske lära dom virka/sticka eller vad som. Det gör mig så ont när folk är så anti och har sånt agg.
Jag menar om man har den ryggsäcken dom har vuxen som barn, och får det bemötandet många faktiskt får av oss, så kanske det inte är konstigt dom får taggarna utåt.
Det som skrämmer mig mest är att det är mer än hälften av mina vänner som är anti, dom som jag faktiskt trodde skulle ha mer empati.
Jag förstår invandrarna blir mer ledsna och inte litar på oss när vi ibland beter oss som svin.

Jag hade så mycket i huvudet som jag ville få ner, men nu vart det tomt. Men det kommer säkert tillbaka så jag kommer återkomma till detta.

Ensak jag vill folk ska tänka på, jag har inte summorna i skallen på vad en invandrare kostar Sverige, men som exempel, jag har gått på socialbidrag, jag har missbrukat, jag har inte gått klart skolan, jag har misskött mina "måsten" för att få bidrag. ALLA dessa rundor om och om och om igen på socialförvaltningen/sjukvården, VAD tror ni inte detta kostade Sverige, och då var jag Dansk....En tanke!!!


Nu ska jag inte plåga er längre, nu ska jag kolla klart denna dokumentär sen ska jag sova.
​Kram
//Ammi

Likes

Comments

Vissa dagar är svårare än andra, det vet vi alla. Och idag har jag en sådan där dag som ensamheten är jobbig. Jag försöker hålla mig sysselsatt med hobby, serie, plocka lite och ja får dagen att gå.

Igår gjorde jag massor, tvätta, dammsuga, torkade golv och körde en maskin disk. Jag visste såklart det skulle kännas idag, och helt rätt ryggen är trasig, men känner också att det är skönt nu till helgen där vi kan njuta och koppla av. Inte behöva tänka på städ och sånt.

Idag har jag varit och handlat till tacos ikväll, ska bli gott och mysigt med en helg med Min Livskamrat <3

Även fast jag inte kommer åka med till Riga så har jag ändå virkat tre mössor, är ett tag till dom ska åka så jag kanske hinner/orkar göra fler. Kommer ju inte hinna göra till alla barn men några blir säkert glad om annat varma om huvudet.

Sitter nu och njuter i solen som lyser in genom fönstret. Ska sticka raggisar till Lena, det går åt säger hon, så det får bli det i present till henne. Ska väl även försöka få ihop ett par till Solan, hon har önskat sig det länge. Och det är så skönt och kul att ge bort saker man gjort själv.

Vi var igår och fixade pass, älsklingen ska på kickoff till Barcelona, och jag skaffade med så nu kan vi faktiskt åka iväg om vi känner för det. Kanske kan bli någon sista minuten, man vet aldrig vad som kan hända. Om inget annat så kan jag åka till Skåne nu hahahaha :P

Vill önska er alla en trevlig helg, och ta hand om varandra, ge en kram...det betyder så mycket ;)

Kram
//Ammi

Likes

Comments

​...är starkt för mig...

Jag har idag varit och skrivit av mig från aktivitet/jobbet jag var på, så nu är jag arbetslös. Mina dagar med aktivitetsstöd är slut den 19 men jag slutade idag,och har nu sökt sjukpenning. Min situation nu är halvtids sjukpension och halvtids sjukskriven. Nu är det "bara" att vänta på ansökan om om heltids förtidspension ska tas tag i (slutet på Mars).

Det är mycket känslor som spelar in i mitt liv just nu. Jag har som sagt vetat att denna dagen skulle komma, men jag trodde inte det skulle bli så tungt. Jag hade hoppats på det skulle bli enklare att avsluta allt. Men nu är det inte så och det är väl bara gilla läget. Min arbetsplats har också hamnat i ett läge där dom måste ta beslut. 

Dom måste ju ha en gräns, som ett bra exempel: Jobbet har samarbete med Vaggan som åker med saker till barnhem i Riga.  Nu blev det dags för en ny resa, och jag kände att ok, NU är detta min sista chans att åka (var innan jag visste det jagvet nu), första gången kände jag mig inte redo att möta barn på barnhem, andra gången höll jag på med körkortet och det tog all min energi...Nu tredje gången känner jag, jag är redo, det är min sista chans så jag skrev upp mig.
Men  nu är läget annorlunda, jag är inte medarbetare längre jag är inte inskriven längre, och då är det självklart inte rätt att jag åker. Känns surt absolut, men rätt ska vara rätt, och det blir ju inte rättvist om jag slutat men ändå får åka. Nej jag sa det själv att jag gör inte det plus försäkring om något händer gäller inte. Sen andra "småsaker" som blir förändringar på. Så ja lite nya beslut måste tas, och jag förstår det fullständigt, och jag tycker absolut inte det är fel att jag som inte är kvar, inte bara kan komma och vilja vara med på allt som dom som jobbar där, säger väl sig självt eller?!

Så är iaf läget, jag ska gå på måndagsmötet och tala om för alla jag slutat och ja det kommer kännas, absolut. I nästan tre år har den underbara platsen varit min trygghet och det en plats med så många människor som betyder massor för mig. Kan ju lätt säga att utan deras stöd hade jag inte varit så stark som jag faktiskt är idag. Känslan att veta att det kommer vara ett tomrum där utan mig och att jag ger så mycket glädje som jag gör. Men det är ju sådan jag är, jag sprider glädje, för hur det än är, om man har problem, med värk eller vad det än är så blir det lite lite lättare om man är glad och skrattar. Och det ger jag, och jag mår bra av att ge det, JAG vill ge det. Så ja ett tomrum lämnar jag, och ja det känns faktiskt bra.

Nu är det då dags för mig att faktiskt ta hand om mig själv, hitta mina rutiner, min egna glädje och hålla på med mina hobbys och ALLT i min egna takt och ork. Dags att göra en TO DO lista...EN SAK I TAGET!
NU är det JAG som är nr ETT ;)

Jag trodde jag skulle skriva mer om känslor, men jag känner att ju längre jag sitter och skriver ju tyngre känns allt, jag ska ta denna veckan ut nu och smälta allt som hänt. Imorgon är det tvättstugan, ska då passa på att dammsuga och fixa hemma lite. Det har förfallit en hel del den sista tiden då min ork och energi gått åt till myndigheterna.

Jag vill av hela mitt hjärta TACKA alla som stöttat mig i allt som skett, som stödjer mig i kommande saker, jag kan inte med med ord beskriva hur tacksam jag är.

TACK & KRAM
//Ammi


Likes

Comments